Sortera är terapi

Jag älskar att sortera. Jag älskar att sätta små etiketter på hyllorna, som tallar om vart saker och ting ska vara.

Det började i Dantes rum. jag sorterade all leksaksmat, små dockor, stora och små leksaker, bilar, små tallrikar och grytor och mer mycket mera.

Detta är terapi för mig, tänkte jag, sittandes på min ömma röv och med en Dante brevid som stökar ut alla leksaker igen.

Jag kunde helt enkelt inte stoppa mig själv.

Jag gick vidare till frysen. Numera är hyllplanen döpta i hela frysen. Var sak, har sin plats. Jag mår så bra, och öppnar den gärna en gång för mycket.

Lådor. Lådor med pasta, ris, skit bröte, krossade tomater och fan och hans moster, knöfulla, två stora hurtsar. Numera är det sorterat, i storleksordning, alfabetisk ordning, och det man använder mest är närmaste vägen till handen.

Kryddor. De som används dagligen står på en liten bricka brevid spishällen. Lådan är urdammsugade och sen är det samma visa som med hurtsarna under. Ordning och reda.

Bestick lådan, Den lådan under besticken som tidigare var en enda hög fylld med knutar av decilitermått och pepparkaksgrisar, kinapinnar, kapsylöppnare och annat nödvändigt för att överleva dagen.
Nu är det ordning.

Lådan med alla redskap till stekning och matlagning. Ordning. Mmmmmm...

Skåpen. Ordning.

Sist, men absolut det som krävdes mest av mig - smink och hårlådorna i badrummet.
Som alltså bestod av en hel låda under skötbordet, samt två smålådor brevid handfatet.
Ett enda virrvarr av hårspännen, hårmousse, gammalt hår, band, spännen, smink, trasiga ögonskuggor, glitter, smycken, speglar (trasiga och hela). Asså, det var nåt sjukt som inte går att beskriva i ord.

Mitt smink har nu flyttat in i min oanvända fiskedraglåda. Allt smink är avtorkat, penslar diskade, gammalt är slängt och lådorna är tomma. Jag slängde 1,5 röda soppåsar!!!!

Jag känner mig helt tom. Och lycklig.

Jag blev färdig

Jag blev färdig med gästrummet. Jag blev färdig med 4 sortes julgodis, inhandling av ännu mer choklad och städningen blev oxå klar.

Julklapparna blev perfekta.

Ändå står jag, dagen innan julafton, och svär litöver att jag inte bakade kakor.

handen i kak(färg)burken

Nu har jag verkligen tagit mig vatten över huvudet. Skitit i det blå skåpet. Helt överskattat min förmåga.

Jag fick ett ryck.

Vi har ett litet gästrum längst in bland all skit och bröte i källaren. Även det rummet användes till förvaring av saker som vi egentligen inte behöver.

Men efter att ha hört att svärmor och svärfar tänkte sova över här på julafton, så drabbades jag av fruktansvärt stark impuls och inspiration.
Renoveringen var igång.

Tapeter revs bitvis ner.Färg inhandlades. Färg kladdades på. Den tapet som fanns kvar bubblades upp och kavlades av väggen och hängde i stora flagor.

Det var bara att ta fram spackelspaden för att skrapa bort färg och tapet som så jävla envist satt kvar innan färgen kom på.

Aj fan. Jag upptäckte ganska fort att detta skulle ta hela natten, så det var med tunga steg jag gick mot trappen för att ropa på Ola för hjälp.

Ola stödjer inte direkt mina impuls renoveringar. Så jag brukar göra dem själv, och inte mig emot.
Men min rygg är inte lika stark just nu. Mitt psyke är ännu vekare än ryggen och nånstans där förstod jag att det finns bara ett sätt att bli färdig. Nångång.

Ola kom faktiskt ner och hjälpte mig, och vi skrapade under en först ganska spänd tystnad. Men sen blev den ganska behaglig. Det är så skönt att vara med någon som man kan vara ensam med.

Är inte det att både ha kakan och äta den?

Tro mig, jag hade hellre ätit kakor än att tillbringa hela kvällen med onödigt arbete.

Nu är jag alltså tillbaka på ruta ett. Om inte ännu längre tillbaka, för jag förstår inte hur jag ska lyckas få de där turkosa väggarna fina.

Usch.

Usch. Jag är helt slut faktiskt.

På min arbetsplats skramlas, kapas och bullras det. Och jag får inte vistas med min mage där det är över 80 decibel.

Jag har kämpat. Slitit. Ringt telefonsamtal. Haft nån jäkla ljudmätare på mig. Bråkat med min chef. Ringt högste chef med mera, med mera.

Nu verkar det vara ganska så över. Dock känns det inte som att vi är helt och hållet nöjda med varandra (som vanligt då)

Så när lugnet efter stormen har lagt sig, så anmäler jag mitt intresse till att bli skickad på utbildningar i alla dess former för att kunna utvecklas som människa nu när jag ändå knappt kan vara någonstans på min arbetsplats.
Hans svar blir då:

"Det är ju ingen idé att skicka dig på utbildningar nu när du ska vara mammaledig i 1,5 år."

Ska jag vara mammaledig i 1,5 år? Hade jag ingen aning om. Hälften av den tiden hade jag tänkt mig.

Så inte nog med att han ser mig som en torr och löjlig jävel som inte vill stå och arbeta med min bebis i magen i för höga ljudvolymer. Han avslutar samtalet med att diskriminera mig oxå.

Vart ska jag göra av det här nu då?

Hormoner eller dum i huvet???

Hej ni där utanför min hormondimma. Jag är fylld av olycka och är ständigt ledsen och arg och missnöjd. Min kropp känns mer död än levande. Det spelar ingen roll att jag vet att det bara är tillfälligt. Det spelar ingen roll att jag vet att det bara är hormoner. Känslan är lika stark ändå. och det är så tråkigt att vara ledsen. Men ibland blir jag ändå tveksam. Tänk om det inte är hormoner? Tänk om jag är ledsen på riktigt? Att mitt glada allmäntillstån har ändrats, och att jag nu mitt i allt ska behöva kämpa mot en deprision? Spelar det nån roll? Och spelar det nån roll om Ola glömde ta in tårtan från bordet och torka av? E de något att ligga och lipa för? Men allvarligt? Hur svårt e de att ta in en tårtjävel??? Jag har inte gjort annat än att torka av de där jäääävla bordet och städat och donat. Han kunde likaväl bajsat på bordet, så kändes de... De e nog hormoner än då va? Eller håller jag på att tappa greppet???

Dante

Och här ligger han nu precis brevid mig i sängen och snarkar lite lätt. Hans blonda hår krullar sig envist och verkar lika otåligt och ivrigt som hela hans personlighet. Ögonlocken bryter av hans kritvita hud med en svag nyans av rosa. Munnen är stängd och putig och lite orolig över vart tutten har tagit vägen. Men tutten har åkt ur munnen ikväll, antagligen på grund av en liten upphöjnad med ett sår i. Även kallat fläskläpp.  I pannan är bula, som så många gånger, förr som skiftar i rosa och är fylld med små lila prickar. Men det hör till ovanligheten att bulan är i mitten av pannan som denna är. I rakt nedåtstigande led är en liten söt och kaxig näsa. För dagen är den uppskrapad av vass asfalt. Ja, han har ramlat, och sedan fått en kompis över sig. Men dessa små ben ger inte upp. Och pannan kommer få många,många fler bulor, och näsan kommer att skrapas upp igen. Och antagligen kommer han att slå i sina krakelerade tänder ännu fler gånger.

Idag har vi gjort några utav hans favoritsaker. Lagat mat. Han älskar allt som har med matlagning, grytor, förkläden och vispar att göra.
 Idag blev det ris. En gryta till mig och Ola och en till Dante.
Han röda stol far fram och tillbaka i hela köket, till vattnet, till spisen, till micron, till kylen. Ibland önskar jag att jag kunde ge honom ett par längre ben så att han slapp kasa runt med stolen som inte ens är hälften så snabb som han vill att den ska vara.
Efter maten och 15min matsmältande i soffan så frågar jag Dante om vi ska baka något till pappa, det har ju ändå varit farsdag. Han hinner bara höra ordet "baka", så ser jag ett blont, yvigt, guppande bakhuvudet springa ut till köket och sin stol och klättra upp på köksbänken för att ta ner strösocker och bakpulver. "paj!!" skriker han.
 Dante har ett sånt driv. Ett så starkt "varför". Det verkar underbart Att känna så obegränsat för något. Han är så jäkla underbar.

Mitt nya liv.

Har ni nångång kommit till en del i livet när ni står och stirrar in i en ny fas.
En ny början.

Du ska bara vandra igenom garderoben så kommer du till "narnia".

En helt ny upplevelse väntar. Ett helt nytt tankesätt ska ta form. En helt annan syn på pengar och inkomst och arbete och liv.

En helt ny syn på mig själv och kanske främst på andra.

Jag hade inte heller stirrat in i en ny fas förut.

Men jag står där nu. Stirrar på lösningen. Stirrar på något som innan bara var ett alternativ, men som nu har petat ner alla andra och står ensam kvar som den enda lösningen.

Jag är sjukt peppad. Jag är rädd och nervös.

Jag har märkt att detta är något jag måste göra. Och jag måste göra det själv.
Välja mina pelare och välja mina strider.

Det ska bli så roligt att möta mitt nya jag i detta nya liv.

Det ska bli så roligt att köra en silvrig BMW.

Ingen dusch än..

Jag har varken borstat håret eller duschat än. Men Ola sitter här brevid mig i soffan, så något rätt måste jag ju ha gjort.

Det bästa:

Det bästa med att vara sjuk, vuxen, gravid och ensam  hemma är att man får göra vad fasen man vill.

Dagens frukost: Skumboll från thimons konditori

Yummii.

Förhållanden.

Jag tycker att många par gör slut, separerar, skiljer sig eller går skilda vägar nu för tiden.

Ska Ola och jag oxå göra det en dag?

Usch. Jag vill verkligen inte det. Jag gillar ju faktiskt honom.

Man kanske skulle skärpa till sig lite, så man inte fastnar i spår som leder rakt ut i helvetet?


Undrar om det inte är så, att om det har börjat skita sig lite så är det svårt att komma tillbaka på banan?

Dags att börja skärpa till sig lite kanske....

Jag ska nog börja med att duscha idag. Kanske tom. borsta håret...

Nu älskling, nu ska det bli ordning på torpet!

förklaring till Nemo-påhoppet.

Hitta Nemo- En väldigt bra film med att underbart budskap.

Jag har så mycket att få ut att jag inte får fram ett enda ord. Vart ska jag börja? Från början? För min tankegång har gått så långt. För långt. Ner till barnfilmer och bebisar.

Jag har jättemycket funderingar på manligt och kvinnligt. Jämt.

Jag ser ofta att kvinnor som ibland har alldeles för låga tankar om sig själva, och därför avstår från att ta för sig av livet på grund av dem. "Nej, men jag kan ju inget om bilar!" "Kan du hjälpa mig och lyfta här?" "Det där är karlgöra, det vet jag ingenting om".
Hux flux så är man helt handikappad och kan inte ens höja värmen i huset eller hugga ett vedträd eller starta gräsklipparen.
Och givetvis tvärtom. Att man tar hand om mer i hemmet, intresserar sig för blommor och dukning och tapeter och färger.

Och mannen: "Nej, hon har ju ordnat blommorna till bröllopet så klart" "Nej för fan, jag kan iiinte laga nån mat" och det finns så mycket mer att hämta, att jag inte ens orkar ta fler exempel.
Även där ser man ner så mycket på sig själv, att man inte ens kan starta dammsugaren eller koka makaroner eller stryka en skjorta.

Hur svåra är alla dessa exempel, för vem som helst?

Jag hatar "manligt" och "kvinnligt" och att man lixom glider in i roller utan att själv känna efter vem man är och vad man vill.

Man glider in på beslut och förminskar många gånger sig själv bara för att man har drabbats av det ena eller andra könsorganet.

Jag håller på att forska, dag ut och dag in. Varför?

Vad är man så himla rädd för?

Vad är det som formar en man och en kvinna. Alltså vem man blir som person, inte kroppen.

Varför skulle min snippa tvinga mig att tycka om blommor och utseende?
Varför skulle en snopp vara modigare? Eller älska att sladda med bilen?

Varför är fler män chefer? Varför har damlag manliga tränare?

Kan vi hitta svaren redan nere i barnsbenen? att man mer eller mindre ofrivilligt och omedvetet formar en stark och modig pojk, och en fisförnäm och söt liten tjej?

För min poäng i allt det här, är ABSOLUT INTE att kvinnor ska ta för sig mer av livet eller sig själva eller ta mer plats och få en mer respektabel plats i samhället.

NEJ. Min poäng är att ALLA ska få ta för sig så mycket de själva vill av livet. Känna att man är som man är och inte inrutad och begränsad och orörlig i något fack.

Om vi går neråt i åldern så tror jag inte att små pojkar mår bra av att de ska vara coola, tuffa och aldrig gråta.
Jag tror inte heller att en flicka mår bra av att var så förbannat tysta och söta hela tiden.

Det är inte bara det att man håller tillbaka flickor, tjejer, kvinnor. Utan att man puttar fram pojkar, killar, män.

Jag har därför börjat leta vart det startar. Kanske redan när föräldrarna får en bebis.
"Han fick heta Emil, för han är ju en liten buuusunge juu!"
Jag stirrar ner på en 1 dygns gammal bebis, och ser inte en gnutta bus.

Eller att man: "Ligger hemma och myyyyyser med min lilla tösabit"

Där är vi i och försig närmare sanningen, eftersom man mer myser än busar med en bebis.

Sen har jag ramlat in väldigt mycket på barnfilmer och barnböcker för tillfället.
Och visst är det intressant? Varför är det i huvudsak manliga karaktärer och skådespelare i barnfilmer eller barnböcker?

Handlar det om pengar, att det är lättare att rikta sig åt ena eller andra könsorganshållet för att sälja mer och därför få in mer pengar?

Men då stämmer ju inte hitta Nemo. Den är väll ändå ingen pojkfilm? Inte heller "Skönheten och odjuret" eller "Bilar" eller "Lejonkungen".
(Men enligt mig finns det ju inga pojk och flickfilmer. Alls.)

Så, säg att vi har suttit vår uppväx och mest sätt män i filmer och böcker. Vad får vi för bild då?
Hur påverkas vi? Påverkas vi?

Så.. där har ni min långa förklaring till mitt Hitta Nemo - påhopp.

Men bara en del av mina tankebanor. Det finns sjukt mycket mer därinne.

Överanalys av "Hitta Nemo"

Okej, vi tar det från början, i snabba drag och tar bara med de punkter som jag anser nödvändiga för att vrida filmen till det perspektiv jag vill ha den:

Film: Hitta Nemo

Pappa fisk och mamma fisk får ägg. Mamman dör.
Ett ägg av tusentals överlever: Pojk.

Pappafisk för Nemo till skolan där alla papporna samlas för att lämna sina barn till den manliga läraren.
Barnfiskarna håller jag utanför detta, (förutom Nemo) då det inte framkommer så tydligt på barnröster vilket kön de har.

Klassen är ute på äventyr, och lille Nemo tas tillfånga av en manlig dykare.

Pappafisk ger sig ut i det stora blå för att leta reda på sin son.
Möter en kvinnlig fisk. Dock är Doris helt knäpp i huvudet, och lider av närminnesförlust och man skrattar åt henne. Inte med henne.

De tar sig vidare till havs för att hitta Nemo.
Pappafisk och Doris möter tre hajar. Kön: Manligt, så klart.

Ett fiskstim försöker få Doris glad genom att göra imitationer. Kön på talare för stimmet: Man

De möter havssköldpaddor. Kön: Penis. (har sköldpaddor penis? Aja, what the hell, ni fattar min poäng.)

Historian om Pappafisk och Doris sprids vidare från fiskmun till fiskmun. Alla dessa: Män

De närmar sig Sydney, där det håller till en hel flock med fåglar. Pelikaner?
Alla dessa:Män

Under tiden så simmar Nemo i ett litet akvarium som ägs av en manlig tandläkare.

I akvariummet så består flocken av, i huvudsak killfiskar. Dock finns det två tjejer. Varav en tror att sin spegelbild är sin syster. Korkad tjejfisk, igen.
Den andra tjejen är en sjöstjärna som sitter fastklistrad på rutan mest hela tiden.

De lyckas efter mycket om och men ta sig ut till havet igen, och träffar på en hel flock med torskar eller något liknande. Alla säger i kör "fortsätt simma", med en tydligt dominant mansröst.

Vem kan försvara detta? Vem kan förklara varför?

Det kan ju omöjligt "bara bli så", då man antagligen och troligen överanalyserar en barnfilm idag föra att inte råka få med något farligt eller otäckt eller något käpprätt fel budskap i filmen???

Jag förstår bara inte.

Jag kräver en förklaring.

tråk.

Jag har tppat min förmåga att berätta meningslösa saker på ett roligt sätt.

Förlåt.

Men just nu ser jag inte mig själv som så jävla rolig faktiskt. Och numera är mina grannmöten inte alls roliga, för antingen börjar jag gråta, eller så blir jag sur.

Jag ser inget roligt.

Jo, det gör jag faktiskt. Lejonkungen och Hitta Nemo är ju väldigt bra filmer som går on and on här hemma.
Roligt va?

Jag hatar mat just nu. Det är nog därför jag är så nedstämd. Mat brukar göra mig glad.

Nu ska vi ut hela familjen skitrolig, och byta däck på Olas bil. Min byter jag bara på när det snöar, är mörkt och jälvigt kallt.

skitdag.

Varför låter jag mig ens påverkas av en människa som sitter inne med så fruktansvärt lite kunskap innom sitt arbete?

Jo, för att han sätter min lön.

Känslor

Igår kände jag mig överkörd av en gräsklippare. Och sen trimmad på.
Fast på insidan.

Idag är det bättre.

Idag känner jag mig som en skadskjuten älg.

zombiebok.

Efter några dagars smygtunderande uppifrån hustaket har jag kommit fram till att de döda lever i någon slags Gammal vana. Den redan döda tanten går förbi med sin rulator, som har en ica kasse i sin korg. Hon är på väg till Helges. Som varje dag.  Hon ser nästan ut som vilken tant som helst på långt håll. Men kikaren visar sanningen. Hennes vita ulliga hår har torkadt blod som har runnit ner från huvudet och ner i ansiktet . Ögonen är mer som hål än som ögon, Fyllda med svart skugga. Munnen är mörkblå och fingrarna är som torra, gråbruna pinnar.

Där kommer det en pojkspoling, i 18 års åldern med ryggsäcken på ryggen. Han hasar sig fram med hjälp av sitt hela ben, och drar det andra med sig. Han stödjer sig på sitt knä, och resten av benet hänger kvar i ett köttsnöre. Blodet har för länge sedan förlorat sin röda färg. Numera är det nästan svart. I såret krälar sig maskar och flugor som livnär sig på den lilla energi som finns kvar i köttet. Antagligen är han på väg hem från Njudungsgymnasiet. Jag har sett honom hasa förbi för vid den här tiden.
Usch. I början trodde jag aldrig att jag skulle vänja mig vid benbrott, blod och död. Men det gick otroligt snabbt att träda in i någon slags spelvärld. Men högst medveten om att jag bara har ett liv i detta spelet, så jag ska spela det väl och tänka igenom varje drag jag gör. Men ibland kommer sanningen och känslorna ifatt mig.

Ska jag slösa ett skott, och "rädda" honom från sitt "lidande"?
Jag önskar att jag hade någon att bolla med.

Jag trodde verkligen att jag skulle klara ensamheten bäst av allt. Men det är fruktansvärt att inte ha fått använda sin röst på snart tre månader. En kram hade varit skönt. Ett leende ansikte eller att bara få höra någon hosta.
Det är tyst som i graven. Ha. Ha.

De döda minskar för varje dag som går. De dör, på riktigt av förruttnelse. Helt enkelt ramlar ihop i någon srots kladdig hög som inte kan förflytta sig. Stanken som ligger som en dimma i luften kan man nästan ta på. Nästan se den. Det luktar ruttet. Dött. Beskt. Surt. Nästan lite sött, som en otvättad gammal gubbe. Och framför allt är doften stark och frän. Det krävs en skarf över mun och näsa.  Från hustaket ser jag skogskyrkogården med sina gröna, gula, bruna och röda lövträd. Vackert. Om man klipper ut den bilden skulle man kunna tro att allting är som vanligt. Men om jag vrider huvudet åt andra hållet är bilden annorlunda. Skräp. Blod. Kroppsdelar. Glas. Sönderslagna bilar, huller om buller. Sönderslita kläder och en barnvagn som har vält och en babyfilt och gose ligger brevid. Det är smutsigt och grått och man hör hasande och ulkande ljud överallt. Men det blir tystare och tystare för varje dag.

Jag börjar känna mig någorlunda redo att lämna mitt skydsrum. Lämna detta huset och lämna Vetlanda. Ju mer tiden går, desto saktare rör sig zombisarna. Ju mer tiden går, desto fler levande tar sig ut ur sina skyddsrum för att leta efter mat och vatten. Vilket är värst? En zombie, eller en levande människa?
Undrar hur många levande det finns där ute? Som kanske sitter och smider planer precis som jag?
Hur tänker de? Kommer det bli krig emellan oss som fakiskt lever?

Orken är tillbaka

Jag mår så bra just nu.

I går städade jag hela huset. Det är ju skönt i sig, men fy vad skönt det är att känna ork igen! Ork att städa, ork att ta tag i saker.

Ork att värma en färdigrätt i micron.
Ork att tvinga sin son att sova. Ork att ta skriket och en hel del slag.

Jag har börjat måla igen. Virka igen. Puzzla igen. Skriva igen. Jag har orkar åka och hälsa på Ellinor.

Idag har jag gjort smörgåstårtabakelser till fredagskvällen.

Jag  är en ny människa, och känner mig redo och laddad att ta fortsättningen av hösten.

Helt fantastiskt
!

Hårkris

Är det helt enkelt så att jag måste komma till insikt?

Hår är jävligt tråkigt.

Det spelar ingen roll vilken färg eller form eller volym eller lukt eller längd det har.

Hår är alltid tråkigt och man tröttnar jävligt fort om man väl lyckats kladda på en färg som ser ganska rätt ut.

Energislut

Jag avslutade en fullspäckad dag med att sitta och gråta på Ola, sittandes på en stol. Helt slut på alla sätt och vis. Helt barskrapad på kärlek. Helt  luspank och sönderskavd.

Jag försökte ge tillbaka en veckas förlorad kärlek, på en lördag.
En lördag som skulle innehålla lite kul, men ändå vardag. Var min plan.

Vi var sjuka, både Ola och jag förra veckan. Dock inte Dante, som tur var. Men han fick inte alls lika mycket uppmärksamhet som han ville eller var van vid. Vilket i sin tur ledde till ett överaktivt, envist, trotsigt skitungebarn. Ups?

Kärlek. Var det första jag tänkte. Jag måste ge honom min tid, kärlek och uppmärksamhet.
På lördag.

Det började med att Ola skulle ut och snickra. Jag skulle ha Dante inne och älska honom och baka bullar med honom. Men redan på morgonen kände jag mig trött.

Han fick följa med sin pappa ut medans jag fixade lite och letade fram bakmaskin. Pappan såg lagom nöjd ut att behöva ha en gummistövel, rammelman ute på trädgården bland plankor, spikar och målarfärg.

Men jag klarade det inte.

Jag föste in Dante tillbaka in till mig efter mycket om och men. Vi började med att smälta smör och hälla i mjölk, och han ramlade nog bara ner från stolen en gång.
Ellinor kom och hälsade på, och till och med hon blev trött av allt mjölet.

Mjöl över Dante i hår och hand och kläder och golv.


Inte alls lika kärleksfullt och trevligt som jag hade tänkt.
Mera kalabalik, en sönderstressad mamma och en sur och tjurig Dante som tillbringade stor del av tiden till att antingen torka upp mjöl från golvet, eller ligga i en hög och tjura på golvet.

På kvällningen var Olas föräldrar hembjudna på stek, som visade sig vara stora göttgrytbitar. Så vi fick snabbtina färs och göra spagetti och köttfärssås. "Vi."

Jag fick akut magkatarr och fick lägga mig i sängen. Äntligen. Dante ramlade run toch grät hos farmor och farfar och pappa.

Till sist kom Dante i säng. Till sist kom jag upp ur sängen.

Ibland är jag verkligen som ett durkslag, och all energi som kommer in, rinner snabbt av mig och lämnar en kladdig, osnörad spagettihinna kvar. På mig.


Hur gör man?

Favorit i repris: Snopp och snippa.

Jag satt och tittade igenom gamla blogginlägg och fann detta.FAN va jag är klok. Jag måste publicera igen.
Så detta skrevs alltså i maj nångån.


"Hoppas att du får en pöjk denna gången, som du kan titta på speedway med!!"

Jag bara stirrade, laddade, och fattade att detta är stunden jag har väntat på!

"Jo, men nu är det ju inte med snoppen eller snippan man tittar på speedway med.."
......."Va??"
"Det är ju inte själva könsorganet som avgör om man ska tycka om speedway eller inte!???!"
"Jo, men pojkar gillar ju speedway och bilar och sånt. Det bara är så. Det sitter i generna."

Jag höll på att svimma av och gick i gång som fan, som ni kanske förstår.
Jag förstår inte, hur det kan sitta i generna...

Om man ser på människan som det djur det faktiskt är. Hugga ner träd med stenar, jaga djur med pilar och tugga koda, dö av förstoppning med mera med mera. Urdjuret människa.
Jag har väldigt svårt att tro, att bilar och motorer sitter inbyggt naturligt i mannens kropp?

"Och så skapade Gud mannen till en motorälskande kåtbock och kvinnan till en matlagande torrfitta"

Ursäkta språket mamma.
Men va fan?
Kan man möjligen begränsa sitt synfält mer?
Nej, jag tror inte det.

Jag vill ändå tro att mina föräldrar har sett mig och mina syskon som barn framför könsorgan, klänningar och bilar. Min bror har varit mer av en "flickpojke" (jag hatar som sagt begreppen, men använder dem för att arbeta bort dem.) som föredrog att plantera blommor och baka framför fotboll och snus. Jag har aldrig kunnat föra mig i klänning, spelat bandy med pojkarna och for omkring med mina sönderskrapta ben, med jackan rätt ut på min gröna cykel.

Jag kan ju bara tala förmig själv, men jag har aldrig känt mig sämre än en man/kille. Varken i sport, matte eller bilkörning.

Jag vill tro att jag har bra förebilder, en mamma som kan allt, och en pappa som kan allt.
(STOR Eloge till er.)

Jag jobbar stenhårt på att förbättra världen för alla människor genom att sluta begränsa flickor och sluta trycka fram pojkar, och jag gör det genom att slänga ur mig olika synvinklar hela tiden.
Hela tiden - så att jag blir jobbig.

Men jag vill bara att alla ska se det jag ser. Att det är småsaker, längs hela vägen. Från liten till stor. Från snopp till snippa.

Vi måste tvinga in mer flickkaraktärer i barnfilmer. Vi måste sluta att omedvetet tala om för våra barn att det är bättre och bäst att vara pojk. (Både för flickorna och pojkarnas skull.)

Jag vill tro, att vi är som fodral. Ett manligt. Ett kvinnligt. Det manliga är fysiskt starkare, det går inte att förneka.

Men insidan? Möjlighetera? Värdet? Kunskapen? Kärleken? Syn? Hörsel? Känsel? Smak?

Är det någon mer, som ser det jag ser?

Jag har hittat mitt kall i livet, jag ska förändra världen! Vill ni följa med?

Ljus, hopp poch snor

Idag hänger hoppet i luften och jag ser ljuset.

Jag vill saker.
Det är en bra början, efter 1 veckas sjukdom av host slem snor och feber.

Jag vill åka och fika i Nässjö, på Thimons SÅKLART.
Jag vill åka till Jönköping med min Johanna och shoppa loss och fika (såklart)

Jag vill ut och gå på en höstpromenix.

Men jag vet inte riktigt hur det kommer gå, för jag brukar känna så på morgonen, och sen har inte orken tagit mig längre än till soffan. Där jag sitter nu.

Men idag måste jag i alla fall, på något vis, ta mig ner till stan och byta Dantes jacka och overall. Det är skönt att jag måste det.

Musik

Hur stor jag än har blivit som människa. Hur mycket jag än har vuxit i min rock.

Så är det så jävla skönt att upptäcka att man är precis samma skit, som alltid.

Just nu är jag inne i en "lyssna på musik" period. Jag lyssnar sällan på musik. Bara på radion på jobbet, annars vill jag ha det så tyst som möjligt.

Men nu rullar sportify med gamla godingar. Gammal skit faktiskt, som Aqua och Daze och Lena Philipsson. Och jag dansar och jag sjunger med för fulla muggar.

Det är så skönt att bara släppa ut sitt gamla barnsliga jag ibland.

Visst?

Det värsta med att utvecklas som människa, är att se att alla andra verkar bli kvar. Och trivas där.

Zombiebok?

Nu har det varit tyst utanför porten i tre dagar.
Inget dunkande. Inget rivande. Inget krasande. Inget morrande.

Snart borde jag ta på mig min packade och välplanerade väska och ta mig ut.

Att stanna här tar mig inte framåt.

Det ska bli spännande att veva upp valvporten och möta det som rent ut sagt skrämmer skiten ur mig. Hur ser det ut? Är det som i alla zombiefilmer man har sett? Och vilken av dessa filmer har varit närmast sanningen?

Tiden har gått, och jag tror att det är den 28 augusti 2015. Året är jag säker på. Men datumet kan vara plus, minus några dagar. Jag har suttit i valvet i ungefär två månader. Jag har ägnat mig åt träning, dricka sprit och titta på dvd. Och lyssnat på de olika ljuden och skriken utanför så klart. Men nu har de avtagit. Så antingen har de gett sig av, eller så har de "dött."

Jag ska dra mig uppåt landet. Upp till min mamma faktiskt. Hon bor i en öde stuga uppe i norrland och min teori och min förhoppning är att det ska vara den tryggaste och lugnaste och minst drabbade platsen. Jag har planerat. Jag har ritat på min karta. Jag har tänkt "om" och jag har tänkt "när".

Jag ska ut i "friheten". Ut i "världen".
Men det första steget är att öppna portjäveln.

Min bok. kap 1.

Jag vet inte om jag har delat med mig av hela kapitlet tidigare? Tror inte det.. Här är det i alla fall.. kommentera gärna. Dock ej om stavfel.

Jävla snobb..

Här sitter jag, antagligen snyggast i stan, och du bara sveper förbi mig och lämnar en doft av alldeles för stark parfym efter dig. Snygg röv har du också. Det är du inte värd.
Klockan är halv 4 och alla konstorsråttor springer omkring för att få det sista gjort innan de ska hem till sina fruar. Stackars fruar. De står säkert vid spisen och lagar mat för fulla muggar nu.
"Allt för dig älskling, ska jag stryka din skjorta till i morgon?"
Suck.
Jag skulle nog aldrig bli en bra fru. Jag älskar mig själv alldeles för mycket. Och jag är alldels för egoistisk för att ta hand om någon annan än mig själv. Det brukar lixom inte bli mer än fysisk kärlek. Jag hittar alltid fel och brister på alla sortes människor som jag dejtar. Man som kvinna. Ung som gammal. Ja, ni fattar.

Överlag så hatar jag män. Eller den man som oftast beskrivs och framställs. Den handikappade varelsen som inte kan diska eller göra något annat än att titta på tv och klia sig på pungen. Men vissa älskar jag, i alla fall ett tag. Men oftast älskar jag bara med dem.
Ett tag hatade jag dem bara, och jag gjorde ett tappert försök att byta sida.
Kvinnor och orakade armhålor för hela slanten. Men nej. Jag är alldels för hetro för att vara bi. Alldeles för förtjust i bredaxlade karlar med för starka parfymer som snabbt sveper förbi mig utan att titta.

Jag kan få vem jag vill på det här bygget, och givetvis vill jag ha snobbjäveln. Gift är han oxå som plåster på såren. Han är inte speciellt snygg heller. Hans hår är mörkt och alltid välklippt och kort. Jag vet inte om han färgar håret, för han borde ha lite gråa inslag i det eftersom han är 42. (Jag snokande i hans papper en fredagskväll när jag städade kontoret.) Ansiktet är väldigt manligt med en tydlig käklinje och en jämn och fin, men välrakad skäggväxt. Näsan sitter i mitten av ansiktet som på de flesta människor, hans ögon är bruna och hans näst främsta framtand ligger pyttelite över framtanden. I övrigt så är hans tänder och smala mun perfekt. Han är kanske 180 lång, välskapt men inte övertränad kropp och han rör sig som han äger hela världen.Oftast ser han dock mest sur ut. Men jag vet inte. Antagligen så är denna förälskelsen eller vad man ska kalla det, något som jag bara har fått för mig. Jag vill ha honom bara för att han verkligen inte visar något som helst intresse för mig.
För att vara så smart, så är jag otroligt korkad. Men jag är snygg i alla fall. Och jag vet om det. Och jag vet om att andra tycker det. Det är min lott i livet helt enkelt och jag är väldigt tacksam. Speciellt för mina välsvarvade ben. Håret är långt ända ner till svanken, överfärgat tusen gånger, men alltid till samma kolsvarta färg. Mina ögon är blå, men uppfattas ändå som mörka. Munnen är det man lägger märke till i mitt ansikte, och det är en mun av den lite större och fylligare modellen. Jag är medellång. Medelsmal. Medeltråkig. Men jag använder skor som förlänger lite och smink som förstärker lite. Allt jag kan komma åt faktiskt.
Men jag har inte snattat sen jag var 19... Det var tider det. Inget arbete, Ständigt skolkande från skolan, alldes för mycket svart smink, kaffe och cigg i parken och inte ett endaste blodkärl på benen. Dock var jag alltid fylld med en känsla av oro, ångest och ett ständigt väntande på att livet skulle börja. Som alla andra ungdomar, kan jag tro.Tänk om man visste att livet var fyllt med liv redan då? Att man inte hade något att oroa sig för och att man hade en oslagbar kropp. Men jag är faktiskt bekväm med att åldras.Skönt att äntligen mina siffror som talar om min ålder, börjar närma sig mitt insida tal. Jag slappnar av på ett skönt vis, och står för mina val och mitt beslut att aldig plugga vidare, utan jobba tills jag dör.
Nu springer jag runt i ett råttbo fyllt med kostymnissar. Arbetar 8-17 om jag har tur och har inget liv utöver mitt arbete, som för den delen inte är så mycket att hänga i granen
Jag är receptionist på ett företag med över 200 anställda. Jag vet inte ens vad de sysslar med, och jag bryr mig inte heller. Det är en fabrik, och ute på betonggolvet står de vid stora maskiner som luktar metall och det blir oljepölar på golvet som man ska akta sig för att halka i. Vad mer berhöver man veta?

Men jag håller mig inne på kontoret. På morgonen håller jag till i fikarummet och tar fram frukost och brygger kaffet till alla på kontoret och så fort alla bevis på att en måltid har ägt rum, är det dags att plocka undan efter grisarna. Resten av dagen sitter jag i receptionen, bläddrar lite i papperna, svarar i telefon och ler åt kunder som kommer och hälsar på. Ibland tar jag en tur in i fabriken och vickar lite på rumpan och delar ut lönebesked till gruppledarna. Ett ganska glassigt jobb faktiskt. Och jag är bra på mitt jobb. Jag är bra på att vara glad och trevlig, och vd:n älskar mig. Och jag älskar honom, tror han i alla fall. Därför vill han hjälpa mig genom att ge mig mer arbetsuppgifter, mer pengar och antagligen för att ge gubbarna, männen och killarna något att titta på. Tjejerna med för den delen, och jag brukar även ge dem en blick som de brukar överanalysera. Jag kan inte låta bli, även att jag har lämnat kvinnorna bakom mig. Jag ser tjusningen och skönheten i de flesta människorna, oavsett kön, vilket jag ser som en bra egenskap hos mig själv.

Idag är det fredag och jag tar mig en tur igenom fabriken för att önska gruppledarna trevlig helg. Eftermiddagskaffets ånga lägger sig som en dimma i hela fabriken. Alla går med kaffekoppar i händerna och en glad min runt munnen.
Idag hälsar alla på alla. Ingen tillhör någon grupp. Ingen är "de från kontoret" eller "någon från det andra jävla skiftet". Fredagar är alla lika mycket värda, och ingen är "förhelvete flytta dig, du är ivägen!" Idag är ingen truck större än den andra. Fredagar känns i hela fabriken.
Jag kan inte låta bli, utan rycks med i den glada, falska lyckokänslan, och mitt smajl känns falskt men äkta på samma gång. En dag som denna, kan en sur gubbe till och med råka dra ett skämt. Ofta något som "snart är det måndag igen, va härligt".

Klockan är tio i fyra, och jag ska precis smita in på kontoret igen för att skicka iväg en sista blick till snobbjäveln. Jag kommer dock inte ändra fram då Per glider fram på sin truck.

-Ska du med på en öl i helgen, Tussilago?

Mitt riktiga namn är Tussilago, men det är bara min mormor som kallar mig det. Antagligen satt mina föräldrar i en soluppgång, fulla och delade på en joint på någon trashig husvagnscamping när de kom på detta. I alla fall är det den historian jag delar ut. Mitt andranman är Hanna, och det är det namnet jag använder när jag presenterar mig för nya människor. Men vissa vill inte ge med sig, utan fortsätter använda namnet Tussilago.

Jag fortsätter att gå, samtidigt som jag svarar:

- Ne du Per, inte denna gången heller. Plus att jag använder bara män en gång. Men ha de så kul. Jag Gav honom en hård, men glittrig blick utan att sluta gå.

Per for iväg med ett snett leende. Besviken som alltid. Jag har verkligen försökt att lätta upp stämningen mellan oss sen vårt lilla möte efter en firmafest, men han tycks inte gå vidare. Jag gav honom till och med en chans till att visa vad han går för. Men han var för mycket, av allting. För gosig, för pussig. För mycket. Så jag gav upp, innan han skulle inbilla sig att det var något mer än bara ligg. Det var nog för sent ändå.Jag har inga som helst problem med att gå vidare efter ett ligg. Men det är något som jag har fått öva mig till. Självklart har även jag blivit sårad, ledsen och försökt skära mig i armarna på grund av killar under min tid som ung och kåt. Vilket i och för sig inte är så länge sedan. Jag är bara 26 år, sen en månad tillbaka. Men jag känner mig som minst 35. Jag är trött på unga, desperata och tarvliga killar. Ge mig en man! Helst snobben på kontoret.

Precis när jag kliver innanför kontorsdörren så ser jag honom, och jag låtsas titta ner på mina skor och går rätt in i honom. Äntligen får jag möta hans blick, och jag firar av ett leende ända från tårna.

"Oj, förlåt!"

"Inge fara"

Och så var han borta. Jag förstår inte vad jag gör för fel? Jag hinner inte fundera så mycket förrens jag hör vd:ns hasande steg i koridoren. Han är den sista som är kvar, förutom jag då. Jag laddar mig mentalt för att hålla masken för den ständiga, uttjatade fredagrepliken som redan har börjat förbereda mitt huvud genom att eka:

" Sov gott vakna tort, och händerna på täcket"

"Tack för idag Hanna, ha nu en trevlig helg och sov gott, vakna torrt, och händerna på täcket!"

Han nästan sjunger fram orden och ler mot mig, så jävla nöjd med sig själv. Han höjer ögonbrynen och väntar på mitt svar, som självklart är samma som alltid.

"Sova gott och vakna torrt ska jag göra, men jag kan inte lova det där sista"

"Hahaha..." Skrockar han och jag hör hur dörren stängs bakom honom, och låset klickar till.

Fredagsstädning är en punkt på mitt schema. En punkt som jag har fått enbart för att kunna höja min lön ett snäpp till.

Jag slänger i lite vatten i de redan övervattnade blomkrukorna, drar kvasten över det redan rena golvet, smiter in på vd:ns kontor, öppnar den översta lådan, och som alltid ligger det ett paket John silver där. Jag slänger mig ner i hans stora kontorsstol och lägger upp mina svettiga fötter på hans skrivbord, kliar mig i skrevet och tänder en ciggarett.

Min fredags känsla infinner sig....

Att tillhöra en grupp.

Jag har inte haft några problem med min grupp på min nuvarande arbetsplats. Antagligen för att jag har jobbat där förr i tiden. Antagligen för att det är ungefär samma människor som jobbar där fortfarande.

Men det har varit så skönt att känna sig avslappnad och lugn och helt oberoende av vad andra tycker.
De vet redan vart de har mig, och jag vet vart jag har dem.

Inget skitsnack om någon. För det behövs inte. För vi vet redan vart vi tillhör.

Jag har oxå kommit upp till den nivån och åldern att jag faktiskt inte känner att jag behöver tillhöra någon grupp, utan gillar att bara vara mig själv till max.
Vi är en och en, som bildar en grupp. En helt underbar och familjär grupp.

MEN.

Igår så började min fina kompis Johanna på jobbet igen.
(Vi har jobbat tillsammans i 2 år, för några år sedan.)

Känslan är helt underbar. Det är så skönt att tillhöra någon! Det är så skönt att bry sig om någon! Det är så skönt att veta att hon alltid är där, och tycker ungefär som jag, eller i alla fall förstår vad jag menar.

Jag kunde till och med byta plats i lunchrummet utan att det kändes helt konstigt. Eller ja, inte för mig i alla fall.


I alla väder, är det Johanni och Johanni, Bill och Bull, mot hela världen och vidare.

Kärlek till min bror.

Jag kommer alltid, alltid, alltid att göra allt för dig.

Fest.

Att vara party-kung, efter att ha skyfflat ut flera ton med jord i två dagar, och inte ätit ordentligt - var inte min kopp av te.

Fan oxå.

De som var verkligen upplagt för en störtskön kväll!

Fina värdinnor, Asbra lokal, skitbra band och massa trevligt folk.
Förutom ja då om verkligen inte lyckas ens hålla masken, utan nästan slumrar till.

Jag fick helt enkelt åka hem och lägga mig.

MEN, det var verkligen roligt så länge jar orkade!

TACK!

Att handla helt oinspirerad.

Idag gick jag in i affären för att låta mig inspireras till att skapa något ätbart.

In i affär med Dante, en liten vagn och mig själv. Hmm... Potatismos kanske? Nae. Jobbigt.


"Pannkakor är väl mat??" Frågade jag en utav ägarna av Ica Helges. Ja. Jag har en sån relation med dem.
"Njaaa.. Jo.. Men kanske med lite falukorv till?"

Jag gillar ärliga människor.

Vi köpte vispgrädde och gick vidare till charken och köpte en liten bit falukorv. Potatissallad kanske.. "Vår egna potatissallad"

Ja, det blir ju bra. Pannkakor till Dante och dessert till oss. Och så potatissallad och revben.

Det blir bra.

På vägen till kassan ser jag en påse med pyttipanna sticka upp ur frysdisken.

Ja, så får det bli.

Så till sist blev det pyttipanna. Kort och gott. Även att hela lilla vagnen var fylld av trerätters.

Ge upp allt för sina barn?

Idag i min något bräckliga värld har jag lyckats snappa upp vackra ord och meningar.

Mamma: (typ, Kan ha gjort om meningen lite till det jag ville höra, eller trodde hon menade.)

"Lev för dina barn! Varför är det så viktigt hur man ser ut hela tiden? Varför måste man gå ut på puben varje fredag eller vara smal? Det är så mycket krav nu för tiden. Lev för dina barn! "

Ja, jag kan inte annat än att hålla med.
Jag har läst en blogg om motsattsen. Hette hon sockerclara? Eller blandar jag ihop det med något matprogram. Snälla, fyll i!

Hon ka fram lite punkter om att man inte ska glömma bort sig själv och att inte ge upp sitt egna liv för sitt barn. Att man aldrig kommer få ett  "tack mamma, för att du inte gjorde ett jävla skit met ditt egna liv, utan gjorde allt för min lycka".

Sant. Men jag skulle vilja ändå vilja fundera högt över motsattsen.

Får man nånsin höra: "Tack mamma, för att du sket i allt och alla och gjorde precis som du ville med ditt liv. Visst, jag fick ingen hjälp av dig i skolan eller skjuts in till stan, men tack för att du mår bra."

Jag vet, allt är inte svart eller vitt. Men jag har känt många gånger att jag är så fruktansvärt rädd att tappa taget om vem jag verkligen är, sen jag blev mamma.
Jag har alltid känt pressen att fortsätta vara jag. Fortsätta att älska samma saker. Göra vad jag vill. Ut och resa, plugga och vara party prinsessa.
Jag vet inte säker vart pressen kommer ifrån, för inte är det hemmifrån.

Är det så tragiskt, att det är kändisföräldrarna?

Så när mamma sa "Lev för dina barn" så kändes det som att många bitar föll på plats, för mig.

Grattis Johanna, till samma insikt återigen: Ditt liv. Din lycka. Ditt ansvar.

När ska jag på riktigt förstå?


Den andra vackra meningen för dagen var från min jobbarkompis.
Vi pratade om ditt och datt och om att tiden går så fort.

"Speciellt sen man fick barn. Veckorna bara seglar iväg. Nu kan ju en tisdag vara lika rolig som en fredag."

Huvudet på spiken. En sumering av hela föräldraskpet och familjelivet.

Jag antar att vackra meningar haglar kring mig hela dagarna. Men just nu är jag väldigt mottaglig, och antagligen i behov av hjälp upp av just sånna här stjärnskott!

Hal is.

Depp-tecken 1:
Städning och matlagning är totalt uteslutet.

Depp-tecken 2:
Jag skiter i att duscha.

Depp-tecken 3:
Jag äter godis varje dag.

Depp-tecken 4:
Jag funderara över meningen med livet är, och vilket ansvar jag har egentligen. Vilket självklart är allt ansvar. Då deppar jag iho för jag orkar inte bära det idag. Eller igår.

Depp-tecken 5:
Jag vill klippa av mig håret.

Måndag i all ära.

Måndagar är en blandning av känslor.

Samtidigt som man faktiskt känner sig ganska pigg, så är man totalt sketslut.

Man känner ork att låta sig inspereras till anorlunda saker. Men man orkar sällan slutföra dem.

Man vill göra allt, men orkar typ ingenting.

I dag var det riktigt härligt att komma hem. Trots att jag knappt kommer innanför dörren för alla skor, kläder, skräp och bröte överallt.

Ja, vi har en svacka skulle jag vilja kalla det. Jag orkar inte städa.

Jag orkar inte hålla ordning.

Och inte har jag lagat mat de senaste veckorna. Men jag köpte oss en pizza i fredags. Men det räknas inte va?

Men idag, föll lusten över mig. Jag rullade 1 kg köttbullar. Skalade och kokade potatis, vilket jag inte kommer ihåg när jag gjorde senast.

Ola blev glad när han kom hem. "ÅÅ,, riktig mat!"

Ja, riktig mat!

Vid middagsbordet slår vi oss ner och hetsäter mat, medans Dante pillar i sig lite, men sitter mest och slår oss med sin kladdiga sked.

Han säger "PANG, Pappa död". Han slår till mig, och säger "Mamma är dum."

Vart gick det snett? När blev min lilla pojk en dagisunge? Och jag försöker försvara hans beeende och tänker: Vems unge har lärt Dante att säga såhär??

Regnet ramlar ner utanför fönstren. Potatisen skvätter ut över hela bordet.

"Det är verkligen en baka-bullar-väder ute idag, Ola"

Sa jag och la mig ner över två stolar och somnade en timme.

Here i am.

Jag lever för fullt.

Går på stadsfesten ibland. Gråter en skvätt för Ola Salo, såklart.

Jag har tagit mig vatten över huvudet ett par gånger angående ett par viktiga saker.

Känner mig lite kvävd.

Det är aldrig roligt.

Vill köpa mig ett hus ute på landet och börja andas.

Plocka lingon och svamp och skjuta en räv.

Jag vill kunna ta korgen på armen, eller bössan runt axeln och bara vandra ut på mina marker.

Det är att vara rik, för mig. Det är att ha allt man behöver och lite till.

Blir inte livet mindre stressigt på landet? Inget "Jag måste/vill göra mig vacker" när jag ska ut och gå. Inge stressande över nya flådiga kläder varje helg.

Bara mys och tovvigt hår för hela slanten.

Eller så måste jag börja sköta mitt yttre mer för mig själv, än för vad jag tror att andra tycker.

Vikt.

Ett sista inlägg (tror ja på de själv eller?) om min vikt.

Jag har gått ner 5-6kilo på en vecka. Allt jag behövde göra va att få nån form av salmonella.

Varför har jag inte testat det förr?

Kanske för att man mår kasst, gråter hela tiden, bajsar hela tiden, försöker dricka hela tiden och jag kan inte äta.

Jag sörjer. För jag älskar att äta.

Jag sörjer. För jag hatar att gråta.

Jag ligger efter med det mesta som skulle ha gjorts denna veckan. Huset ser ut som fan. Jag ser ut som fan- Min trädgård står okrattad, vilket är väldigt viktigt att få gjort innan matjord ska på.

Men idag trotsar jag mina liggsår och går ut. Tar några extra glas vätske ersättning (yeaah), grabbar en kratta, och försöker vara normal.

Så, nu har jag gnällt färdigt.

Gamla blogginlägg

Nu har jag läst massa gamla inlägg som jag har skrivit.

De flesta handlar om städning och bantning.

Fy fasen va tragiskt.

Numera skiter jag i att både städa och banta.

Julklappar

Alla i min familj är händiga och pyssliga och duktiga på många olika saker.

Baka, bygga, pärla, sy, virka, tälja och konst. På olika vis konst. På alla vis konst.

Jag fick en liten knasig idé, som jag samtidigt blir lite nervös för.

Jag har omfamnat min tantsida nu. Jag orkar inte gömma mig varken för dig eller mig.

Jag gillar allsång på skansen. Jag gillar svenska filmer. Jag gillar att handarbeta. Jag älskar serviser. Jag älskar småkakor och framför allt tänker jag som en tant.

Och jag är rädd att det är denna sidan av mig som tar över hand i detta..

Men jag funderar på, att lägga fram som förslag, till min familj, att vi ska ge varandra julklappar....Som vi själva har gjort!!

Hur tråkigt som helst, kanske? Men på ett annat vis - så roligt!

Vad tror ni? Är det något man vågar föreslå?

Allsång på skansen!

När man vet vad den mänskliga rasen är kapabel till att göra här i världen med krig, skit, och fanskap, så är det skönt att möta motsattsen i ett uunderbart avsnitt av Allsång på skansen!

Massor av människor med alla dess kön och i alla dess åldrar och hudfärger, står tillsammans, och sjunger.

E de inte helt fantastiskt?

Så alla ni som tycker att Allsång på skansen är världen löjligaste program kan slänga er i väggen.

För det är kärlek, från topp till tå, på alla de vis.

Lyckliga familjen...

I morgon ska jag, min kära Ola, min fina son och min salmonella åka till Lidköping för att inhandla ett x box. Sen tror jag att jag ska besöka Skara sommarland.

Jag är så dum, att jag nästan tror på de själv.

Å, va roligt vi ska ha.

Pigga, glada och fulla med energi (även att jag inte ätit på 3 dar)

Lycka till Puckade Johanna, Lycka till!

Ö-livet.

Öckerö, 3 nätter, familj och en matförgiftad Ola.

Ölivet är härligt. Hav så långt ögat kan nå, och land som inte riktigt vill ge upp, och sprider ut sig i små öar och små klippor.

Mopeder överallt, men inga hjälmar. Specialbyggda flakmoppar med barnsadlar fastmonterade.

Gärna 3 personer på varje moped och gärna onykter.

Inga poliser så långt ögat kan se.

Dante och jag njöt av klippor, sand, sandloppor, hink, spade, snäckor och tång och skrikande fiskmåsar. Ola låg hemma i soffan, nära toaletten och hade väldigt ont i magen. I två dygn...

De soligaste dagarna jag har varit med om detta året.

Jag träffade Göteborg igen och fikade på Ahlströms, gick på Designtorget, Lagerhouse och andra stjärnskott. Åt en fruktansvärd lunch i en underbar park.

Men hemma är ändå en speciell känsla.

Ett lugn i magen infinner sig. En saknad att äta vanlig mat. Min säng är så skön. Dante var överlycklig att äntligen få åka hem.

Från första natten så har han sagt "Nuuu åka hem?"

När vi äntligen packade ihop våra saker så sprang han runt våra ben och sa "Åka hem nu? Åka hem nu? Dante sova i biiilen. Åka hem"

Vin hann inte ens lämna Göteborg så sov han, även att han hade vaknat för bara någon timma sedan.

Han längtde hem till släpet, sa han. Och när vi parkerade bilden utanför vårt skruttiga huset, så pekade han lyckligt "Släpet backat där"

Väl inne lekte han med allt, plockade i allt. Speciellet i köket där alla lådor öppnades för att kolla att allt var kvar¨.

"Dante låna den?" Sa han och pekade på matberedaren. Han var så söt, så jag kunde inet göra annat än att låta han leka av sig lite.

Och det bästa med alltihop, är att det fortfarande är semester i 2 veckor till!!

Borås.

Mmm.. Semester.

Ola varje morgon framför mig med Vetlandaposten och hårigt bröst.

Varje dag med söndagsfrukost. Varje dag med egna rutiner som ingen annan bestämmer
Varje kväll småbråka om vilket tv program vi ska se.

Nu, på ett motell i Borås. Dante ligger och vägrar ge upp i sin resesäng. Lite sprattel med benen, lite rivande med en nagel mot nätet. Ett och annat "Mamma göööva?"

Vi ligger i ställbara hästenssängar. Dock är det det enda som är lyxigt på detta haket.
Förutom den totala lyckan efter att vara helt slut, tillsammans, hela familjen, efter en heldag i Djurparken.

Livet har verkligen börjat på riktigt.

Nu trivs jag bland folksamlingar med gravidmagar, barnvagnar och kissnödiga barn. Bättre i alla fall.

Nu är jag precis lika dum i huvudet som jag tyckte alla andra mammor och pappor var, innan jag själv fick barn.
"Titta Dante, en noshörning!"
"Titta, taaktoo" (traktor, såklart)
"Men traktor kan vi ju åka hos morfar och mormor varje dag om vi vill, Kolla noshörningen nu."

Skräcken över att förlora honom var på ganska normal nivå tror jag. Igår var jag skräckslagen att någon skulle sno honom. Men jag skrev upp mitt telefonnummer på hans lilla arm, och sen lyckades jag faktiskt slappna av något (jag blir väldigt psykiskt handikappad när det händer saker i världen som påminner mig om hur liten man egentligen är. Norge)
Jag kände en gemenskap med alla andra föräldrar som var där. Rör våra barn, så dör du.

Nu är det dags att försöka söva både mig och Dante.

Tack för ikväll.

Mardrömmar.

Tortyr. Åska. Eld. Storm. Regn. Misshandel. Jakt. Att jaga. Att bli jagad. Instängd. Gömd. Rädda det som räddas kan.

Jag hade en mardröm inatt, som innehöll allt detta. Jag vaknade med ren panik.

"Dante"

Han var inte med i drömmen. Men det var bara det som fattades. Jag fick panik av bara tanken på att drömma om honom. Jag gör väldigt, väldigt sällan det. Som tur är.

Jag drömmer väldigt sällan mardrömmar. (Bara när Ola är bortrest, men det kanske är löjligt att avslöja det när man som jag försöker vara så fruktansvärt självständig och stark.)

Pulsen skenade. Öronen lyssnade till max. Om nån jävel är här inne, och ens tänker tanken på att gå in till Dantes rum, så är det mord på schemat. Men jag hörde ingenting. Men jag vet oxå, att om det skulle vara någon i mitt hus med ett stort jävla gevär, så är det kört ändå.

Jag gick husesyn. Lyssnade ännu mer. Tittade ut genom fönstrerna. Skiträdd, såklart. Men Dantes säkerhet går före allt. Stängde fönster. Gick tillbaka till sängen.

Kröp in i Olas varma, för varma, famn. Men jag kunde inte stänga ögonen, hur trött jag än var. Kunde inte släppa konsentrationen från hörseln, hur trött jag än var.

Men till slut måste man somna. Jag programerade in lätet från Dantes sovrumsdörr öppnas, så att jag snabbt ska vakna om det plötsligt skulle hända.

Jag somnar.

Jag hade en mardröm, och jag kunde vakna. Tänk de stackars drabbade familjerna i Norge. De har oxå garanterat mardrömmar. De vaknar, men är fortfarande i mardrömmen.

En jävla idiot. Mer kan man inte säga. Mer orkar jag inte tycka.

Om en människa verkligen vill döda, så finns det inte mycket som står i vägen. Det är skrämmande. Det är lamslagande.

..?

Det är så mycket mörker just nu så jag knappt kan andas.

Men jag har gjort saft idag, och den blev jättebra.

Idag har "det blir nog en sväng till akuten idag" hängt i luften. Dante har ramlar oavbrutet från det ena och ner för det andra. Men det gick bra.

Ola och jag har äntligen städat vårt hus. Puffar som har legat under bordet i säkert en vecka, sögs äntligen upp av dammsugaren.

Ibland blir det inte roligare än såhär.

boken

Efter lite pepp från min bästa vän Ellinor, så ska jag faktiskt fortsätta med boken. Weho.

Att påminna varandra.

Ibland måste man påminna varandra, i en parrelation, vem man verkligen är. I grunden.

Visst, självklart får gärna Ola ändra åsikter och tycke. Men när vissa beslut kommer att drabba även mig, måste jag få lägga mig i.

Vi ska måla om huset i sommar. Färg. Val av färg. Mycket man bråka om. Mycket kan man separera för. Men ett färgbyte på huset ska vi väl ändå klara av?

När läget var som värst var jag inte så säker längre..

Grönt. Jag har alltid älskat grönt. Och rött.. Men inte röda hus. Grönt... Jag menar skogsmurre grön. Inte den klara färgen skogsgrön, utan mer lite grågrön. Som mitt linne. Som mina converse skor. Som mina byxor. Som mina t-shirt. Som min syn på Ola. Ni fattar.

Ola ville ha vitt. Vitt hus, Vita foder och svart dörr. Snyggt. Inga tvivel alls om det. Men hur roligt är det? När alla andra har det? När det är vitt som ett papper, men jag får inte måla på det? Jag förstår inte...

Men när vi verkligen började bråka, ifrågasätta varandras tycke och smak, så tog jag till det hårda, och bästa argumentet.

"Ola, du är inte vit. Vi är inte vita. När jag tänker på dig, så tänker jag murre. Jag tänker grön. Jag tänker brun. Men brunt hus kan vi ju inte ha.. Vi är inte vita, och det vet du!"

Han kunde inte annat än att hålla med.

Så, jag vann, men jag försöker självklart att inte trycka upp det i hans ansikte hela tiden, utan istället bara vara lycklig (skadeglädje, den enda sanna lyckan?)

Så, inom kort, så kommer jag äntligen få vara ägare till ett skogsmurregrågrönt hus.

två barn?

Jag kommer aldrig våga ta steget att försöka bli en tvåbarns mor.

Hemskt tråkigt tycker jag...

För egentligen så tycker jag att man ska ha minst två.

Men jag är på tok för självcentrerad. För lat. För ynklig.

I natt har Dante strulat. Inte alls konstigt med tanke på att jag har skitit i varendaste rutin den senaste veckan.

Så inte mycket sömn denna natten, och fram vaknar ett träsktroll, en skräcködla, en bitter och sur fi*ta.

Och jag sörjer faktiskt mitt barn som aldrig får komma till världen.

För jag ska tydligen fylla mitt liv med att sova hela nätterna, och de chanserna minskar ju väldigt drastiskt (i alla fall under ett, eller om man räknar med graviditet, nästan 2 år.)

Fan va jag är tråkig.

Fan vad jag tänker alldeles för mycket.

Snälla, jag behöver några peppande ord, för Dantes skull, innan jag överanalyserar denna situationen ännu mer.

Om det nu går.

ordning och reda!

En ny sida har vaknat. Orning och reda. Bestämda platser. Lappar. Sorterat.

Sen olyckan i badrummsskåpet så kan jag inte sluta. Mitt hopp är att få ett lugnare inre.

Sluta vara trött. Sluta vara stressad. Jag vill bli lika lugn och städad på insidan, som jag kämpar att få det på insidan.

Så nu har jag rensat ur min garderob, sorterat Dantes kläder. Märkt hela hans garderob med små lappar "byxor" "tunna tröjor" "lakan" och gått lös i badrummet.

Det känns bra, och lovande!

idag ska jag faktiskt vara så duktig att jag prioriterar sömn före att skriva. Bra va?

cykelolycka

Idag cyklade jag in i en blomkruka som stod utanför en affär.

Bak på cykeln hade jag ett underbart barn med en välinslagen, stor, noga utvald( av mirakelbarnet självt), röd ros.

Jag ser att värdinnan i butiken ser olyckan, och hoppas att hon ska komma ut och hjälpa mig, eftersom jag har problem med ros, barn, cykel som vill välta och att samtidigt skrapa upp grus från vägen. "Mamma göaa?"

Men nej, hon var tydligen väldigt upptagen med att inte göra ett jävla skit, så jag lirkar av min bästa vän från cykeln och trampar med lite darriga ben in i affären. Under andra armen har jag min avbrutna ros.

"Hej, jag råkade visst cykla in i eran kruka här utifrån, förlåt! Men den har inte gått sönder eller nånting. Det är värre med min blomma, den gick av"

"Ja, men det var ju rätt då, att det var din blomma som gick sönder... Ha.ha. Skojjar bara"

Kul va?

Vi gick mot dörren, hon öppnade dörren, klev halvt ut genom dörren, så jag inte kom igenom, men hon slapp gå ut.

"Får man fråga hur du cyklar egentligen?"

I mitt gamla jag hade min puls skenat iväg, och jag hade antagligen börjat gråta. Men inte ens det orkade jag med. Jag bara stirrade på henne och sa mer bestämt än vänligt:

"Neee du. Det får man inte."

"Jag menar, du måste ju cyklat precis intill väggen här??"

Som att det spelar någon som helst roll? Blomman var hel, krukan var hel, och till och med den falska skylten som det stod "välkommen" på, var hel. Den enda skadan som var skedd, var att lite grus låg på vägen. (För hennes del. Mitt mod, min ros och mitt förtroende för den affären, var sönder.)

"Det var i alla fall inte meningen"

Sa jag, och klämde mig förbi den stora röven och dörröppningen. Med min pojk. Med avbruten kärlekssymbol mellan mor och son.

Efteråt blev jag självklart gråtfärdig.

Får man bete sig hur som helst? Jag var ju stor nog som:

1. Plockade i ordning efter mig.

2. Gick in och bad om ursäkt.

3. Inte gav henne en smäll på käften

4. Proppade hennes mun full av min trasiga ros.

Men jag lovade mig själv att inte detta skulle förstöra min och Dantes dag. Men jag måste erkänna att det tog udden av den.

Men det kändes lite bättre, när jag kom hem och upptäckte att rosen faktiskt var hel.

Hoppas hennes blomma bisade sig var trasig.

Konstig människa

Idag gjorde jag mig själv en tjänst.

En kille på jobbet, är faktiskt ganska speciell. Han pratar otroligt snabbt, högt och bara om skitgrejjer.

I en redan existerande grupp, stör detta den normala vardagen..

Vi tittar ner i bordet. Alternativt tittar upp på varandra och växlar blickar.

Men jag fick nog. För jag har bestämt mig för att tycka om udda människor oxå.

Va fan gör det om han inte är som alla andra?

Vad är vi så jäkla rädda för???

Nej. sa jag till mig själv, och vips! Så slutade jag störa mig på honom.

Jag valde att acceptera honom som den konstiga person han är, och hoppas att få samma respekt tillbaka av andra människor.

För guess what.. Jag är oxå jävligt konstig.

Raggning

Är detta världens sämsta raggningsreplik?

"Gift?? Varför tror du jag är gift??"

Utbrister en man som har tryckt sig ner vid vårt bord. Trevlig karl, och Ellinor och jag kallar honom för "40 åringen". Ingen aning om vad han heter. Varken då eller nu.

Röd Tiger skjorta, spelar mest golf, men i övrigt ägare till ett byggföretag. Antagligen pengar till övers, för det bjuds nått hejdlöst på Gin och Tonic, även att vi propsar på att få betala själva.

Men Tack ändå.

Han trodde att jag var 19 och gick på socialbidrag. Han får jättegärna tro det, men jag blir lite förvånad, vad utstrålar jag egentligen? Jag ringade in honom skrämande snabbt. Men så är det väll när man har hela sin insida på en skjorta?

Efter säkert två timmars sällskap och slösnack, så orkade jag inte hålla mig längre. Så när läget gavs, var jag helst enkelt tvungen:

"Jo, men du är ju gift"

"Jasså, ni tänker på ringen? Det är faktiskt min mormors ring"

Minen blir väldigt allvarlig och ett tappert försök till tårögd.

En lång konstpaus tar fart.

Han himlar med ögonen som för att ta bort några tårar.

Ellinor och jag tittar på varandra och tänker "OMG, tror han att vi är dumma i huvet?"

Jo då, storyn fortsätter om denna lilla mormor, som tydligen hade enorma händer.

Han sa att när jag log, så var det en gåva till honom, från hans mormor.

Grattis, jag tror att det var det absolut sämsta raggningsförsöket genom tiderna.

Vetlanda - Kalmar

Lämnar Vetlanda bakom mig för att vidga mina vyer ända bort till och med Kalmar.

Ellinor, jag, en flaska vin och en väska ska på romantisk weekend tillsammans.

De senaxte två gångerna så har vi turats om att bli sjuka, men denna trippen ska vi försöka att kunna lämna hotellrummet.

Jag sitter med väskan på armen, redo att fara ut genom dörren när Ellinor glider fram i sin nya fina bil.

Hej då Vetlanda, Vi cs i morgon!

Känslor på nytt.

Dantes känslor är så intensiva att jag blir avundsjuk.

Allting är ju liksom nytt för honom, och han svämmar över i alla känslostormar.

Åka båt, fiska, rädd, blöt, flytväst, brygga, vatten, blåsigt, krokar i draglådan, vass, slå hö, vända hö, bullriga maskiner, farliga maskiner, ben som inte riktigt kan springa så fort som backen lutar. Längtan efter att åka traktor, men rädd så man vill dö. Titta Morfar i traktorn, lite till. Lite till, lite till. "Åka fyjom" (fyrhjuling) lite till, snabbt, snabbt så att man blir skiträdd. Inte åka mer.

Plocka smultron, som inte är jordgubbar. Lägga i en skål, alltså inte äta direkt. Men vissa får man äta direkt? Vita bär. Omogna bär. "Rännebroa" (Jag vet fan inte ens vad det heter på riktigt..) som är alldeles för hög för att bestiga själv, men så rolig att springa på. Faror överallt, som bara mamma ser.

Jag smäller av.

Livet är underbart precis just nu, när man på ett vis få leva om det, fast med så mycket mer medvetenhet (som tur är, annars hade det varit konstigt).

Men alla dessa faror runt varje hörn gör mig galen, och jag måste verkligen släppa kontrollen.

Men när? Men HUR?

Vilket håll han än väljer att springa mot så går mina ögon och skannar av läget. Alltid är det någonting, alltid ser jag en olycka som kan betyda döden.

Det är inte konstigt att jag är så trött hela tiden, när jag ser hela vår underbara jord som en stridsplats, med alla mot en.

Tant.

Jag måste få vara tant en liten stund. Samma ämne som ska ältas igen, men förlåt, jag förstår inte..

Igår firade vi midsommar, som varenda jävel.

Vi träffade några nya människor, men mest de gamla vanliga.

Men jag ska inte älta om onödig information, så här kommer skiten:

Det är två små pinglor, skulle jag kalla dem. 2 snygga tjejer i min ålder, utan barn, och med varsin hunk till pojkvän. Små söta rövar och perfekt plattat hår på den ena och välsprayat lockigt hår på den andra. Jättevackra.

Det tas kort hit, och dit, och "på mig, på mig, på mig!"

Vi blev ståendes i toakön, och givetvis skall det tas kort där oxå.

Och jag bara känner.... Kan vi inte stå här tillsammans och bara vara kissnödiga? Inte le mot kameran och "ha en så jävla perfekt och underbar tid", utan bara vara fula en liten stund?

"Å sen måste vi ta kort när vi dansar runt midsommarstången oxå!!"

För vem? Varför? Vem ska se korten? Och vad ska dem säga dig?

Att du hade en skitrolig kväll??

För sanningen skulle ju vara att du har ägnat en hel kväll åt att se så jävla perfekt ut, och le hela tiden som att du har så himla roligt, att du antagligen glömt bort att ha roligt.

Är detta bara avundsjuka? På att jag inte har lika liten röv, och att jag alltid glömmer kameran hemma?

Jag förstår mig inte på denhäringa nya moderna tiden. och jag blir nästan sur så fort jag ser en kamera.

LEV förhelvete, LEV!

Av barnen får man höra sanningen!

Idag trippade hela familjen lycklig (??) till tandläkaren för att kolla att Dantes tand satt kvar, och det gjorde den så klart, och den hade klarat sig över förväntan och det verkar till och med som att blodkärlet (??) har lyckats hålla sig helt, så tanden är inte ens grå.

Hurra!!

Jag lastade över Dante från min arm till Olas fruktansvärt muskulösa arm.

"Mamma göööa?"

"Det blev lite för tung för mamma, så pappa får bära dig istället."

"Pappa tuung..."

Här blandar sig Ola in.

"Pappa tung? Men mamma då? Är inte mamma tung?"

"Pappa tung."

"Men mamma då?" Försöker Ola envist igen..

"Mamma trött"

Självklart brast vi ut i skratt, men samtidigt är det lite tragiskt..

Och så kom det en ängel..

Jag fick ett tips av en fin tjej efter mitt besök hos läkaren.

Nämligen att hitta någon ny syssla/hobby.

Jag har tänkt mycket på detta, men mitt självförtroende sviktar i många lägen.

Typ. Meditation. Pilates. Zumba. Simning. Gå kvällskurs i skrivning.

Ja, egentligen allt som innebär att jag slängs in i en helt ny situation med helt nya människor.

MEN.

Idag kom en nyfunnen vän och arbetskamrat fram till mig och fråga om jag ville haka på han och hans gäng och spela (??!) (leka?) soft airgun på söndag.

Alla bitar föll på plats och jag blev alldeles svettig av upphetsning!!

Han beskrev hur det gick till och vart det var och att man skulle ha kängor, militär/jaktkläder på sig och att "vapnen" såg ut som riktiga vapen med rödpunktsikte mm.

Jag var tvungen att be han sluta innan det gick för mig och för att jag dröp av svett.

Detta ska bli så kul, och ja har lovat mig själv att genomföra detta! Om så nervositeten ska bli min död.

Men visst måste det vara så att han har skickats från himlen?

Tack, tack, tack, tack..

badrumsskåp

Å nej. Fick precis just nu i detta svindlande ögonblick en uppenbarelse

Jag tänkte skriva om något så spännande som mitt badrumsskåp

I mitt förra liv, när jag bodde alldeles ny kär i en lägenhet, innan barn. innan ett fruktansvärt fult hus, så hade jag en lite sjuk hobby.

Eller, hobby visste jag nog inte vad det var på den tiden. Då var det bara att cykla ner och ta en öl på fredan och lördan..

Men jag städade mer än gärna mitt badrumsskåp. Gärna Olas sida med för den delen.

Ställa parfymer i rader, saxen på sin bestämda plats, torka rent glasskivorna, tvätta tandborstskoppen.

Men sen vi köpte vårt uuunderbara hus, så har det säkert bara hänt två gånger.

Men här om dagen så brakade helvetet loss. Dante stod på skötbordet (ja, jag stod brevid och höll i honom, va fasen tror ni om mig???) och slet i en torkyhållare som är fastskruvad på badrumsskåpet.

Och det skramlade till, dundrade till och till sist hördes en smäll, som var min hand som slängdes upp på spegeln för att hindra all skit från att vräkas ur skåpet och ner i handfatet.

Där står jag, ena handen på spegeln, och andra handen om Dante. Som tur var, så fanns mannen i huset hemma.

"OLAA! KOM IN I BADRUMMET, Å TA MED DIG EN BUNKE!!"

"Varför??"

"FÖR ATT JA SÄGER DE! NU!! DU HÖR JU ÄNDÅ INTE VAD JAG SÄGER NÄR JAG ÄR HÄR INNE OCH DU STÅR I KÖKET OCH SPOLAR I KRANEN, SÅ BARA KOM HIIIIT!"

Ola har tinitus (?) och har jättesvårt att höra två saker samtidigt. Vilket jag har lärt mig att leva med, genom att stoppa mina berättelser om han prasslar med en påse eller tar fram tallrikar och så vidare. Han har dock liiite svårare att förstå att han inte hör.

Tillsist kommer han in i badrummet med världens minsta lilla skål.

Och jag kunde faktistk inte annat än att skratta!

Han med, när han upptäckte vad som höll på att hända, och hämtade istället världens största bunke.

Vi lyckas vräka ur all skit från skåpet ner i bunken.

Ingen skada skedd, och Dante lyckades vingla kvar uppe på skötbordet.

Flera, flera dar senare (igår) orkade jag äntligen ta tag i mitt liv, och torka ur skåpet och flytta in på nytt. Sortera ur skit som inte hör hemma där, slänga gamla topps, släga gamla öronhängen och skölja ur tandborstekoppen.

NU förstår jag varför det var min hobby. Det är ju heelt underbar att mötas varje morgon av ett städat skåp, och att varje kväll se ordning innan man går in i det stökiga sovrummet!

Om jag hade orkat (läs; haft en iPhone) så hade jag givetvis lagt ut en bild.

Nu till uppenbarelsen

Jag har inte lidit alldeles för mycket av min trötthet idag.

Samband?

Sjuk i huvudet?

Läkarbesöket..

Att sitta mittemot en läkare är bland det värsta jag vet. Jag känner mig, hur fet jag än må vara, hur liten som helst.

Och man börjar genast tänka "njaa, det är nog inget fel på mig."

Men tack vara min sambo och livscoach, Ola, så hade jag bestämt mig för att vara kapten över mitt eget skepp.

Så alltså satt jag mitt emot en stor manlig läkare, självklart lite smårädd och nervös, men jag gav mig inte förrens jag kände att jag hade lyckats få ur mig allt jag vill ha sagt.

JAG ÄR SÅ STOLT ÖVER MIG SJÄLV.

Jag berättade mitt problem om min ständiga trötthet, och vi pratade och bollade olika teorier med varandra.

Men vi klickade inte.

Han hade verkligen EN HEEEELT annan syn på livet och mental hälsa och personlig utveckling.

Svart och vitt. Katt och hund. Kiss och bajs.

Han menade på att man föds med en personlighet, och det kan man inte göra någonting åt. Man är den man är lixom. Jag ska göra ett försök att citera, men vågar inte stå för att detta är de exakta orden.

-Man är den man är. När man fick barn så tänkte man att man skulle forma dem och skapa dem. Men nu med facit i hand så ser man att det spelar ingen som helst roll vad man gör. Man föds med en personlighet, och det går inte göra nånting åt.

Intressant, eftersom jag till en början trodde att barn föddes som tomma skal som man fyllde med bra och dåliga sidor. Men det har jag verkligen ändrat uppfattning om. Istället försöker jag lyssna och ta in vem Dante verkligen är. (guldstjärna?)

Så, alltså, mitt öde och min väg jag vandrat som har skapat min trötthet har med min personlighet att göra. Och den kan jag inte göra något åt, enligt denna läkaren.

Hans teori var att man får gå långt, långt tillbaka i tiden, alltså barndomen, för att ens ha någon chans att förändra sin personlighet eller sitt öde eller sin syn på livet. Ta en annan väg.

"Okej, men jag måste gå ett steg framåt här. Jag gör vad som helst för att slippa att vara såhär trött. Ska jag gå till en psykolog då menar du?"

Men det tyckte han inte heller..

Han gav mig lite information om sömn. Att man som kvinna behöver 8-9timmars sömn per dygn, och gärna en 20-30minuters vila vid lunch.

Han förtydligade för mig att sova inte är slöseri med tid, utan tvärtom.

"Hur kan man tycka att det är slöseri med tid, när det är något som man ägnar en tredjedel av sitt liv av?"

Han försökte berätta för mig vad lycka är, även att jag i ena andetaget har berättat är jag är väldigt, väldigt lycklig.

"Ja, vad är lycka egentligen? Ring mig när du vet det...." Sa han.

Han berättade att jag behöver sänka mina krav på mig själv.

Och där kom jag till insikt, att han har rätt.

I nästa andetag tittar han på mina jobbarkläder (blåkläder) och mumlar som att han tänker högt:

"Du jobbar ju med något tekniskt, men ändå verkar du väldigt humanistisk. Du borde läsa till civil ingengör."

Jo, men visst..

"Men livet är ju inte slut än."

Sa jag, förvånad över att den kommentaren råka slinka ur.

Jag hade lovat mig själv att jag skulle komma ut från det där läkarbesöket med en lösning, alternativt en karta över nästa steg jag ska gå. Och att jag inte skulle ge mig förrens jag fick det.

Jag gick därifrån, in till lab och tog ett blodprov på ämnesomsättningen, som jag vet kommer vara bra, och...... inget mera.

Men jag blev bara så paff över att han hade en helt annan syn (trångsynt tycker jag) på livet och människan.

Jag blev bara så paff över att problemet, enligt han, sitter i min personlighet, som inte går att göra nånting åt.

konst

Jag hittade absolut inte min konstnärliga sida i grön.

Gick dock lite bättre i grått, svart vitt å rött.. Suprice, alla ni som känner mig.

Det är nämligen de enda färgerna jag har i mitt hem och på mina kläder.

Men jag jobbar på det, och jag vägrar ge upp, för det finns där inne nånstans..

Iphone

Jag tror att jag måste skaffa en Iphone.

För alla som har en Iphone, verkar ha funnit lyckan och meningen med livet och man slipper tänka eller räkna ut nånting över huvudtaget.

Man blir som en hjärndöd zombi med ett leende på läpparna.

För man har en iphone.

Man kan aldrig mer ha en vanlig diskution eller utbyta skvaller eller bara tala om olika teorier eller hur saker och ting är troligt. För man har en Iphone. Med google och facebook och allt, allt, allt man behöver.

Hej, Fan va du ser ut i håret! Får jag ta ett kort, så du får se? Så ska jag bara dela det med alla, alla, alla på facebook oxå. För jag har en Iphone och kan inte behålla en endaste upplevelse för mig själv. Inte din upplevelse heller för den delen.

För jag har en Iphone och är ett med hela cyberrymden. Och om du känner mig, är du oxå det.

Nej, jag har ingen egen Iphone, men jag vill jättegärna ha.

GodDag Eksjöstad..

I fredags möttes jag av ett helt nytt Eksjö.

Helt plötsligt ser jag trästaden. Jag ser den lilla shoppinggatan och jag ser tjusningen.

Jag känner lugnet på ett sätt som jag inte har gjort på mycket längre. Om jag ens har gjort det alls.

För mig var Eksjöstad fylld med blickar från alla håll, både från mig och andra. För mig var Eksjö den typiska ungdomshåla, som säkert många känner för Vetlanda.

Jobbigt att försöka vara snyggast, när man inte ens hade en chans.

Det är bara det att jag aldrig har känt mig varken hemma eller bekväm i Eksjö.

Men nu, stannade jag bilen och klev ut ur min sönderslagna babyblå bil, med en helt ny syn på saker och ting.

Dante och jag strosade runt, hand i hand med Lennarts i blick.

Men självklart vet jag att i fredags, så klev den sanna Johanna ut ur den där sönderslagna lilla babyblå bilen, som inte var rädd för ett skit. Inte nån skit. Och jag var inte rädd för att stöta ihop med varken den coolaste eller snyggaste..

För äntligen, äntligen skiter jag i er, och kör mitt race.

Absolut ingenting står i min väg, och gör det det, så är det fan bara att ta sats och hoppa.

Nej, det är inte bara mitt möte med Eksjö som har fått mig att se min väg jag kör på. Men det var många bitar som föll på plats i fredags. Jag mötte min osäkra tonårstid, trippandes i mina för tajta jeans, en cigg i handen och med en ganska så rädd blick.

Men det är okej nu.

För Fan va bra mitt liv blev.

Tack!

Usch.. Nyss hemkommen från jobbet och jag känner att jag kan bli hur djup som helst.

Men just nu, är det bästa som finns:

Ola, i min säng.

Ja, eller vår säng. Tänk vad snabbat man vänjer sig vid att sova själv, och tycker att det är ganska skönt? Tänk vad snabbt man vänjer sig vid att bara diska efter sig själv, städa efter sig själv eller laga vad fan man vill till midda? Inte för att Ola gör så mycket väsen av sig. Han finner sig i det mesta. Det är mer känslan av att göra någonting bara för sig själv, som är både underbar och tråkig. Men nu, när han är hemma hel och ren, så finns det inget bättre än att krypa ner i sängen där han ligger som en kamin och värmer upp hela rummet. Tack..

Dante i sin säng.

Detta lilla underbara mirakelbarn. Kärleken till honom skrämmer slaget på mig. Hej, alla ni där ute som har en sund relation till dig själv och till en livskamrat. Hej, alla ni därute som har ett stadigt ben på var sin sida om höften. Hej, ni där ute som går i funderingstankar om att skffa barn: DO IT. Total lycka väntar. Totalt nytt liv och mening väntar. Ett nytt liv, kanske lite tyngre, men med så fruktansvärt mycket fler fördelar än nackdelar.

Vad väntar du på? Försök, för man vet då aldrig hur lång tid det kan ta..

Tack, för min Dante!

Jag tänker inte bli djupare än så, eller rättare sagt ytligare än så. Det finns hur mycket saker som helst att tacka för. Men detta är det jag är absolut tacksammast för.

Tack.

Knep och knåp

Jag har inhandlat: 20 kg garn i alla kulörer, som sedan skall knåpas ihop till virkade muffinsar.

Jag har inhandlat färgburkar i alla dess färger för att hitta min konstnärliga sida, som jag vet finns där inne någonstans. Jag tror jag ska börja leta i grön.

Sedan hörde jag på radion att man är som mest kreativ när man är lite uttråkad.

No shit? Ola hade lämnat mig för Milano i 4 nätter och 5 dagar, och även lämnat över titeln "hundvaktare" till mig. Kul.

Men, då kände jag känslan komma smygandes. Färg, garn, pennor, papper, pärlor...

Och jag Älskar det!

Ska jag alltså behöver ha riktigt jäkla tråkigt, för att känna den där härliga estetiska känslan??

Hur ska jag kunna få kakan, och äta den, och att den aldrig tar slut??

Konstrundan livet 7.

Igår backade jag in min bil på vår egentillverkade garagaeuppfart. Snabbt. Som vanligt.

Bilen kom faktiskt alldeles rakt, Av en slump kanske, men inte för att jag är en dålig bilförare, utan för att jag faktisk inte bryr mig om hur bilen står..

Jag lirkar ut Dante ur bilbarnstolen och upptäcker att jag har haft publik. Det har jag alldeles säkert varje gång jag backar in bilen, men denna gången satt han ute på sina möbler. Mr.B.

"Du kan ju backa!"

Skrek han till mig.

Det finna många sätt att tackla denna kommentar. Välja hur man ska reagera. Men ingen kan irritera mig så mycket som Mr.B. Och ingenting kan irritera mig så mycket, som kommentarer hur vida mannen är bättre än kvinnan på urlöjliga saker.

Men som av magi (sanningen är efter mycket hård träning) så rann de värsta tankarna av mig, och jag unnade mig själv lite hyffs.

"Ja, det är ju en fördel när man har körkort."

Kort och gott, men ändå lite lagom vasst. Visst?