Minianalys av mig själv.

Oj, oj, OJ vad det har hänt mycket med mig och min självkänsla under dessa två år jag har bloggat.

Visst, det är skitroligt att läsa om mig själv hur jag var och vilka konstiga saker och tvångstankar jag hade för mig. Hur mina tankar gick om att vara tant, mamma och 25.

Jag är verkligen en mycket lugnare, självsäkrare kvinna idag, som är ganska bekväm med att vara... människa.

Samtidigt som jag känner mig lugn och harmonisk i att läsa igenom mitt splittrade jag, så kan jag inte annat än att känna mig jäkligt tråkig.

Hur eller hur så är det ju ganska spännande med känslostormar.

Men det är nog inget som jag behöver vara orolig över. Det kommer mer. Tex. så sitter ajg ju med ett stort nervsammanbrott i magen, som var beräknad att komma ut för 7 dagar sedan.

Tvåbarnsmamma... Det klingar lite seriösare än mamma.

Det blir säkert svårt för mig att bära upp den titeln och detta sönderklippta hår, och sedan försöka matcha ihop det med en stor röv som inte får rum i några byxor.


Jag stirrar rätt ut och tänker högt till min Ola som sitter och ska börja spela X-box.

"Ola, jag är verkligen en helt annan människa nu än vad jag var för två år sen... Men.. Älskar du mig mer nu än då, eller mer då än nu...?"
"Mer nu."
"Men, du behöver ju inte svara så himla snabbt. Varför är det så??"
"Det är mer av dig att älska! Haha"
"Du menar att jag är fetare nu???!?"

Jaha.. inget bra svar där alltså.

"Men vi kanske bara är ett sånt där sletrianpar Ola? Om jag nu har förändrats så mycket, och trots det är vi fortfarande ihop...... Vi kanske bara är bekväma??"
"Det tror jag inte.."

Jahopp.

Det är ingen idé. Han spelar. Men jag är inte ett skit orolig faktiskt.

Han är helt tokig i mig. Annars hade han ju inte köpt ett så dyr.... fint halsband till mig när jag fyllde år!
 (Ja, jag mäter kärlek i matriella ting samt mat och bakverk.)

Woho

Jisses!!

Visste ni att jag brukade vara rolig?

Har suttit och läst massa gamla blogginlägg och jag var ju verkligen rolig förr i tiden!

DET ska jag bli igen.

Men inte idag.

Och så kom den 20 april.

Idag kom dagen som jag aldrig trodde skulle komma.

Igår fick jag inse att fredag kommer efter torsdag. Att den 20 april kommer efter den 19.
Att efter bortgång kommer begravning.

Jag ska ärligt säga, att jag på ett vis hoppades att bebisen skulle komma ut så att jag skulle slippa gå på begravningen.

Men nu, men dagen bakom mig, kan jag inte riktigt förstå hur jag tänkte när jag hoppades att det skulle krocka.

För denna dagen har varit en av de vackraste i mitt liv.

Det låter ju verkligen helkonstigt. Och det känns verkligen helkonstigt att säga det.

Men att begrava en människa som man älskade, och träffa alla andra som också älskade henne och att göra detta tillsammans. Är Vackert.

Att se att människan är osjälvisk. Att man ger kärlek till de andra nära som är kvar. Genom en blomma. Genom att vara där. Genom en gåva. Genom en sång. Genom ett handslag. Genom en kram. Genom en tår.

Det var vackert att få se och känna kärleken från alla människor.

Ingen människa i den kyrkan, under dem tiden, är man eller kvinna. Eller vårdbiträde eller kock. Ingen är snyggare än den andra. Ingen är mer eller mindre än någon annan.



Vi är alla i samma båt, och hur tungt det än känns just nu, så ror vi tillsammans.

Begravning

På fredag är det begravning.
Hur ska man klara det?

Det enda som tröstar är att jag vet att man gör det.

Det kommer att vara så himla vackert och sorgligt på samma gång i en enda röra och jag antar att det är det som gör mig så rädd.

Att man kommer tycka att nåt så fruktansvärt kan vara vackert.

Tid

Visst är det konstigt att tiden ändå går?

Även att det känns som att tiden stannar, så gör den inte det.
Sekunder. Minuter. Timmar. Dagar. Veckor.

Viss tid känns som den kryper fram. Viss tid rusar iväg.
Men ändå, så tar varje sekund lika lång tid.

Visst är det konstigt?

Sorg.

Jag får inte fram ett enda skrivet ord som känns rätt eller rättvist eller korrekt.
Så jag skriver bara, rätt upp och ner, och bryr mig inte om vad man får skriva eller bör skriva i sånna här lägen.
För på ett vis, så finns det inga rätt och fel i dessa känslorstormar som har drabbat oss.

I lördags så lämnade min svärmor, Olas mamma, Dantes farmor, oss efter en kort men väldigt intensiv sjukdomstid.

Allting blandas ihop till en enda röra. Fylld med lycka över vår kommande bebis, samt sorg över att förlora en älskad person.

Saknad efter vår mamma och svärmor. Och längtan efter vårt barn.

Begravning och födelse runt samma datum. Rörigt.

Men ändå är jag förvånad över hur mycket man klarar när man är mitt i en situation.
Det finns bara en väg, och det är framåt. Det finns inga alternativ och det gör det svåra så enkelt.


Jag har alltid känt mig tacksam mot mina svärföräldrar. Tacksam för att de har gett mig en så fin Ola. Men jag har förstått, att med så jordnära och enkla föräldrar som familj så kunde det inte bli annat än bra.
Så jag tackar för det.

Min svärmor lärde mig mer än vad hon själv vet om tror jag.
Hon lärde mig lugn och att njuta.

Jag minns tillbaka till en superfin vinter då vi åkte skoter och pimlpade ute på Vallsjön i Sävsjö.. Det kan inte varit så långt efter att Ola och jag blev ihop, för jag hade min skiddress på mig som jag absolut inte får i mina höfter i nu.

Solvieg satte sig på ett renskin vid strandkanten, vid elden och bara.... va... Det var lite nytt för mig. Att bara slappna av och bara va.

Ingen hets. Ingen stress. Ingen syssla som är så himla mycket tråkigare än den andra. Utan mer fokus på att ha roligt och trevligt när man umgås.

Jag såg fram emot att ha henne med mig under mitt andra barns bebistid.

Hon kommer att fattas.