Jag behöver mina murar

Blä.

Jag har rivit så många murar i mitt liv att jag har ifrågasatt mitt välbefinnande.

Jag kan inte sluta äta godis, glass och kakor. Gott. Glad. Mätt.

Men jag rör på mig ganska mycket, men inte så mycket. Jag är inte dum i huvudet.

Men jag orkar inte bygga upp en mur igen, när jag har jobbat så hårt för att riva andra.

Fuck you, murar.

Men samtidigt så är det precis vad jag behöver. Regler. Rutiner. Tråk, tråk.

Jag bjuder på mina mísstag:

Å jisses!

Jag ska bjuda på ett misstag!

Det gillar väl alla att läsa om? Speciellt om mig kanske, som alltid tror att jag är bäst.

Jag skrev ett inlägg för lite sen om när Dante hittade en tråd på sina byxor, och tittade frågande på mig och sa "Trosor, mamma?"

Okej, jag fattar. Jag har kanske inte världens vackraste och sexigaste och tydligen inte helaste trosor heller...

MEN! Idag översatte min mamma åt mig. Tack mamma.

Dante satt nämligen och pillade i munnen, och igen sa, vad jag trodde "trosor"

HÅRSTRÅ, SÅ KLART!!!

Puckad jag är..

Konstrundanivet del 7.

Att ge en bit av sig själv:

Jag och Dante kom hem efter en cykeltur. Mr.B, min trogna granne var ute, såklart! Han är alltid ute på framsidan så fort det händer något. I detta fallet hade mina svärföräldrar stannat och tippat av en varmt välkommen hund hemma hos oss.

"Uuuja, Hej du Johanna. Vackert väder idag, inte sant? Uuu ja, vi har varit i skåne hela helgen. Det är så vackert så du kan inte ana! Vill du ha lite kaffe och en muffins?"

Och jag sa ja. Jag hade ingenting att skylla på. Så jag sa ja.

De blev nog lika förvånade som jag, för det rasslade till, och så var frun i huset väck för att brygga kaffe, ta fram muffins, blanda saft, byta duk. Allt detta hände medans Mr. B Nöjt satt kvar på sin stol ute i solen.

Men det där har jag kärt mig hantera. Det är ingen idé att försöka lära en gammal hund att sitta. Inte så gammal i alla fall. Hon sköter hemmet - han kör bil. Hon lagar hans mat - han kissar hela nätterna.

Fikat kom till sist fram på bordet och Dante tjurade mest hela tiden vilket var lite pinsamt. Känns som att de hade bättre pli på sina ungar förr i tiden, på deras tid, än jag. Antagligen så var de ständigt hungriga, och hade antagligen bockat, nigit och dreglat av tacksamhet för en muffins.

Men inte Dante. Hade jag inte varit så snabb, så hade han antagligen kastat muffinsen på stackars Mr.B.

Frun och hushållerskan blev stående i ett hörn vid trappen, tills Mr.B sa till henne att sätta sig ner hon med.

Jisses vilken krock, ändå skiljer det "bara" 60 år.

Efter det korta men intensiva besöket som bestod av sagoberättelse, orgelspelande och gungande i (va fan heter det?? En sån där soffa i en ställning???) så var jag och tjurDante tvungna att tack för oss.

Dels för att han hade ballat ur, dels för att jag var helt totalt sketslut på grund av denna kulturkrock och på grund av att jag var tvungen att hålla uppe en fasad som absolut var ren och skär lögn.

Jag gjorde detta, för att må bättre själv, såklart. Som alla andra mänskliga handlingar som jag och alla andra utför.

Och jag är glad, för det är väldigt många gånger som de har velat bjuda på en kopp kaffe, men jag artigt har sagt nej.

Nu kanske jag skrämde iväg dem för en bra stund framöver

(usch vad jag är hemsk.)

"Har feministen nån penna?"

Jag har märkt att jag faktiskt skrämmer iväg folk med min ny funna, eller lite mer ut stickande "feministiska" sida.

Och mina arbetskamrater backade undan till en början MEN, fördelen med just arbetskamrater är att de inte har något val än att faktiskt umgås med mig.

Så efter ett tag så började de reta mig, så klart! Och jag var inte sen med att haka på och vi har haft några trevliga diskussioner som:

"Vi gör det vi är bra på i vårt förhållande. Jag lagar bilen, hon diskar."

Jag gör klart för honom och de andra att jag inte är emot på snefördelningar i förhållandet, men jag tycker att man ska sluta begränsa både sig själv och sin partner genom att ha leva efter vad som sägs är typiskt manligt och typiskt kvinnligt.

"Vadå? Så du kan inte diska då eller?"

"De är klart att jag kan, men hon är mycket bättre än mig, det blir alltid lite rester kvar när jag diskar."

"Men det handlar ju bara om att skärpa till sig! Så sitt inte här och säg att hon är bättre än dig på en så jäkla simpel sak som att diska. Det är ju att göra bort dig själv!"

Mycket, mycket roliga diskussioner, och jag hoppas ändå att jag försiktigt öppnar ögonen på dem, en efter en.

Nu har de kommit in i fasen: De respekterar mig. Jag vill oxå tro att de ser mig mer som en människa än en tjej. Än ett stort könsorgan.

Igår kom de faktiskt fram en stor karl, och frågade mig ifall röret var rätt.

Jag kände mig stolt och lyckad!

MEN: Jag tror inte bara att det är de som har fått en ny syn på mig. Största delen i förändringen beror nog på att jag har en ny syn av mig själv. Ett nytt självförtroende. Inga egna murar, begränsningar eller trångsynta tankar.

På ett vis är det ju pinsamt, att jag har låtit dem, eller mig själv påverka mig själv så mycket att jag trodde att jag var sämre än någon annan. Att jag har låtit mitt självförtroende hänga på vad jag tror att andra tycker om mig.

Vad Fan Spelar Det För Roll??

Trosor.

Av barn får man veta sanningen, som man säger.

Idag fick jag en liten hint om att det är dags att förnya mitt utbud av underkläder.

Dante sitter och kladdar vid matbordet och gör allt för att slippa äta.

Han sitter och pillar på mudden på byxorna, och sitter och drar i en tråd.

"Toso, mamma?"( Vilket betyder: Trosor, mamma? )

Säger Dante och tittar med frågande ögon och lite böjt huvud på mig.

Jag ser ingen annan förklaring än att mina trosor alltid är trasiga och trådiga, så att han kopplar trådar med trosor.

Illa. Dags att ta tag i sitt liv, snarast möjligt, för att rädda både man och barn.

Pippi långstrump!

Ojojoj vilken känslostorm!

Jag har legat sked i soffan i en timma (!!!) med min sjuka son.

Vi har tittat på Pippi Långstrump. Pippi på de sju haven.

OCH

Han älskade det! Eller, ja, det kanske var att överdriva. Men han låg still, tittade intensivt och hjälpte pippi att ropa på herr nilsson!

Pippi har varit min idol och har följt med mig HELA livet. Pippi har skapat mig!

Så jag fick till och med torka bort en och annan tår när vi låg i soffan och mös.

"Skriv om folk som inte lyssnar på andra"

Jag bad om tips på lite ämnen att skriva om på fejjan. Många bra tips.

Ett av dem var "skriv om folk som inte lyssnar på andra"

Intressant. För är det inte så, att ingen lyssnar på någon annan än sig själv?

Nu tar vi bort de närmsta människorna i våra liv, och fokuserar på dem som ligger oss nära, men ändå fruktansvärt långt bort. Jag tänker på de personer som vi mer eller mindre tvingas ha en relation med, och gör det bästa av situationen och är snälla och trevliga för att man ska träffa dem varje dag eller oftare än vad man vill.

Ja, jag tänker främst på jobbarkompisar, men även på dagmammor, andras barn, läkare, trevliga försäljare, grannar, innebandyn, folk man träffar på pubben mm.

Det finns så gott om sådana människor som sitter och vältrar ur sig sin skit, och när det är min tur, så slutar de helt lyssna. Men människan är en egosentrisk varelse.

Alltid.

Vill jag påstå.

Om man väljer att faktiskt lyssna på vad den där jobbarkompisen har att säga, så är det helt för att vinna på det själv. Antingen för att lära mig hur man byter bromsar på en bil, eller för att få strunta i att jobba på en stund eller för att helt enkelt lyssna färdigt så att jag får gå. Det går helt enkelt snabbare att lyssna färdigt än att försöka avbryta.

Jag har ofta kommit på mig själv att sitta och berätta saker för människor bara för att jag tycker om att låta munnen gå, eller för att jag måste få ur mig en stor sak som har hänt som jag inte klarar av att hålla för mig själv. Eller om nån händelse som jag faktiskt är stolt över, och bara vill höra hur bra jag är.

Det begränsar mig att jag har kommit på denna sanning om mig själv. Där sitter jag i fikarummet, och vet att alla pratar, bara för sin egen skull. Även jag. Det känns som att jag sitter över alla andra och stirrar objektivt på hela situationen.

Alla vill berätta sin sida av en historia, som ingen av de andra bryr sig om.

Ett tag slutade jag prata. Jag visste att ingen brydde sig speciellt mycket om vad jag tyckte, utan bjöd på att hålla tyst, och bjöd dem på att få babbla ännu mer.

Men på senaste tiden så orkar jag inte stå emot mina impulser av att vräka ur mig min kommentar. Bara för att jag vill det. Jag vet att de inte värdesätter min feministiska åsikt för fem öre, men det skiter jag i.

Jag har kommit fram till att jag älskar mig själv alldeles för mycket, och att jag vill låta min röst bli hörd. Som alla andra idioter, som alla andra som tillhör den mänskliga rasen. Det är så skönt att bara skita i hur sanningen ser ut, och bara vara människa.

Jag försöker hela tiden att bli en bättre människa, och försöker, där jag sitter med facit i hand att lyssna bättre, och framför allt fråga människor om deras åsikter.

Men vem är det jag försöker lura? Även det är för min egen skull. Jag försöker vara snäll och inbilla mig att jag bryr mig, men jag vill bara känna mig som en bättre och snäll person - alltså, få någon annan att må bra och känna sig viktig, för att jag själv ska känna mig som en bättre människa.

Åter igen, människan / jag är egoistisk. Det går inte komma runt.

Men gör det så himla mycket?

Kärlek på gott och ont.

Min hjärna går på högvarv och jag riktigt känner hur den försöker ta sig ut ur sitt vackra skal. Det spritter och pulserar.

Det är helg och jag är mamma från morgon till kväll. Jag ska vara en bra flickvän och vi ska ha så himla trevligt ihop hela familjen. Vi ska laga mat tillsammans, skratta vid matbordet och hitta på saker som inte får kosta ett jävla skit. På kvällen ska vi mysa och på något vis försöka lyckas att inte somna i soffan.

Helg.

Jag sover. Mycket. Sovmorgon till 8, men helt ett par timmars powernap om dagen. tråkigt. Men sant. Min hjärna orkar inte med att vara ledig och ha koll på Dante som trillar ner överallt och kräver min uppmärksamhet hela, hela tiden.

"mamma, mamma, mamma, mamma"

Han är så svartsjuk, så när vi ha familjestund är han på mig konstant, så att Ola inte ska komma för nära.

Får man gnälla över kärlek?

Min hjärna är tillbaka

Jag ramlade snabbt ur sängen och for iväg mot garderoben tvärs över rummet!

"Jag har fått en uppenbarelse, Ola!!"

Jag rev runt bland filtar och övrig påsamlad skit, och fann det jag har letat efter i flera år!

Min tvärflöjt!!

Och även något jag inte hade förväntat mig: Min kikare som jag fick som en semestegåva från Ekenäs Mekaniska för många år sedan.

"Grattis, din hjärna har börjat fungera igen!!"

Ja, så är det faktiskt.

Skönt!

Nu medans jag sitter och skriver så vill Ola att jag ska förklara att han mennar inte på något sarkastiskt sätt, utan mer efter graviditet och jobb byten och vanlig stress.

Aja, jag bryr mig inte hur han menade, jag tyckte att han slog huvudet på spiken hur, eller hur.

Mitt liv som bokskrivare

Nope. Nu blir det inte mer provsmak på min kommande bok. Den kommer bli så rackans bra. Lagom djup. Och jag längtar redan tills den är färdig.

Jag tvivlar inte på att jag kommer lyckas bli färdig. Men jag är rädd att jag ska tappa gnistan alldeles för fort och lägga ner.

Jag är inte så bra på motgångar och svackor. Och jag är en väldig känslomänniska, som när jag känner för något såhär starkt, spinner vidare alldeles för långt och som oftast leder till en krash.

Detta är verkligen en utmaning. Nu jävlar!

Del två, boken.

"19 år.. Det var tider det. Inget jobb, Ständigt skolkande från skolan, kaffe och cigg i parken och inte ett endaste blodkärl på benen.
Nu sitter jag i ett råttbo fyllt med kostymnissar. Arbetar 8-17 om jag har tur. Massor med blodkärl på benen och brösten börjar titta lite neråt.
Men jag är bekväm med att åldras. Jag är bekväm med att leva, och det måste få synas på min kropp. Dock inte bekväm med mitt jobb. Men jag blir inte så länge.
Jag bor i en liten etta på 22 kvadrat, äter minimalt och onyttigt och ser till att bli bjuden på sprit om jag är på puben. Jag sparar mina pengar till att ta mig härifrån.
Som jag alltid gör. Jag har rest en hel del, och bott i de flesta stora städerna i Sverige Nu har jag vandrat mig neråt till den sjunde största staden. Linköping.
Helt ok stad med stort utbud på både rika män och desperata studenter.

-Ska du med på en öl, Sippan?
Jo, det är sant. Jag heter Sippan. Antagligen satt mina föräldrar i en soluppgång, fulla och delade på en joint på någon trashig husvagnscamping när de kom på detta. I alla fall är det den historian jag delar ut. "jag bara heter så" verkar inte mätta människors intresse. Självklart blir jag kallad Snippan av de flesta, när de fått i sig lite sprit och försöker vara coola.

- Ne du Per, inte denna gången heller. En gång ingen gång gång. Plus att jag använder bara män en gång. Men ha de så himlans kul.

Han lunkade iväg med ett snett leende. Besviken som alltid. Oförstående som alltid."

Min bok.

Jag ska skriva en bok. Har jag fått för mig.
Jag jobbar stenhårt på att komma på en story, och idag föll det en över mig som ett brev på posten. Under kvällens lopp har den dock hunnit ändras, tas bort, ändras tillbaka. Tillkommit nya saker, spårat ur och sen beslöt jag mig för att jag var löjlig och skämdes lite.

Men övning ger träning, så nu övar jag lite.

DETTA ÄR ALLTSÅ HELT PÅHITTAT, OCH HAR INGET MED MIG ELLER NÅGON ANNAN I MIN OMGIVNING ATT GÖRA (vad ni vet)


"Jävla snobb..

Här står jag, antagligen snyggast i stan, och du bara sveper förbi mig och lämnar en doft av alldeles för stark parfym efter dig. Snygg röv har du också. Det är du inte värd.

Klockan är 4 och alla konstorsråttor springer hem till sina fruar.

Stackars fruar. De står säkert vid spisen och lagar mat för fulla muggar nu.
"Allt för dig älskling, ska jag stryka din skjorta till i morgon?"

Suck.

Jag skulle nog aldrig bli bra på att vara fru. Jag älskar mig själv alldeles för mycket. Och är alldels för skeptisk och grinig mot andra människor.
Jag gillar inte att ha fasta roller. Det begränsar mig.

Och sen hatar jag män. Och älskar dem. Och gärna med dem.
Ett tag hatade jag dem bara och jag gjorde ett tappert försök att byta sida.
Kvinnor och orkade armhålor för hela slanten.
Men nej. Jag är alldels för hetro för att vara bi. Alldeles för förtjust i bredaxlade karlar med för starka parfymer som snabbt sveper förbi mig utan att titta.

Ja, jag pratar om snobbjäveln.

Jag kan få vem jag vill på det här bygget, och givetvis vill jag ha snobbjäveln. Gift är han oxå som plåster på såren. Han är inte speciellt snygg heller. Han ser mest sur ut. Men jag tror det är hans målmedvetna blick och steg och kropp som jag gillar. Och röven så klart.

Men jag vet inte. Antagligen så är det bara något jag har fått för mig. Jag vill ha honom bara för att han verkligen inte visar något som helst intresse för mig.

För att vara så smart, så är jag otroligt korkad.

Men jag är snygg i alla fall. Och jag vet om det. Och jag vet om att andra tycker det. Det är min lott i livet helt enkelt. Och jag är väldigt tacksam.
Speciellt för mina välsvarvade ben.
Håret är överfärgat tusen gånger. För tillfället långt och svart och det passar till mina mörka ögon. De är faktiskt blå, men uppfattas ändå som mörka. Jag är medellång. Medelsmal. Medeltråkig. Men jag använder smink som förstärker lite. Allt jag kan komma åt faktiskt.
Men jag har inte snattat sen jag var 19. "

Jag orkar inte vara rädd ikväll.

Jag älskar när kvällen faller sig över mig och jag inte är trött.

Hemkommen från jobbet, ny duschad tekopp i handen och har våldtagit en twistpåse.

Det är så mycket godare att äta godis när ingen ser, och när man inte borde. Är det en ät störning?

Jag cyklade till jobbet idag. Jag bestämde mig för att utmana mig själv. Lite rädsla dör man inte av, var min tanke.
Cykla till jobbet klockan två en eftermiddag - inga problem.

Men hem, klockan halv 12 på kvällen gör mig riktigt skiträdd.

Jag hatar, Hatar, hatar detta. Men jag är rädd för att bli överfallen och våldtagen.
Att bli nerbråttad, slagen av en karl som sliter av mig byxorna, och att jag inte har en endaste suck att sätta emot. Tanken på det gör mig skräckslagen.

Och det är emot allt jag tror på. Att behöva vara rädd. Att vara rädd. Att döma ut det manliga könet på det viset. Att tro det värsta i alla situationer.

Men, nej. Jag ville inte utsätta mig för att vara rädd idag. Så jag fick skjuts hem.

Varför ska jag spela cool?
Kan inte jag få vara rädd för någonting?
Nej, jag skiter faktiskt i att utmana mig själv i detta fallet, i alla fall för tillfället.

Men det konstiga är, att detta är inget jag är rädd för hela tiden.
Att vandra hemåt en lördags kväll, lite lagom smålullig, alldeles själv har jag inga problem med.

Oj, insikt.
Jag är mörkrädd.

Dante två år!

Jag försöker att skapa den perfektaste dagen.

Blanda oboy, skära upp en bit kaka, sätta på ett litet ljus på kakan, in med det på en bricka i kylen så det ska bli så smidigt som möjligt för Ola på morgonen.

Dante fyller två år idag. Jag har verkligen försökt få honom att förstå, men han verkar inte bry sig.
Visst, han blir glad över att få öppna presenter och äta tårta! Men jag ser inte det jag tror att mina föräldrar kunde se i mina ögon när jag fyllde år.

Och jag känner mig totalt misslyckad.

Och så känner jag mig ännu mer misslyckad över att förstora upp en stor dag, med onödiga presenter och så vidare. Jag överdriver ju till max, till ingen nytta alls.

Jag åkte ut och hämtade ett par hundar hos mor och far idag efter en heldag hos dagmamman, vilket Dante tyckte var jättekul, som vanligt. Får, ankor, höns, ägg, kycklingar, lamm och en liten bebiskyckling som inte lyckades ta sig ur ägget. Vi fick helt enkelt förlösa denna stackars kyckling med en blöt bomullstuss och med mamma på andra sidan tråden. Hoppas stackarn överlever!

Väl hemma igen, så hoppade ola in i min lilla hyundai atos som var fylld med två hundar, Dante och mig. Vi skulle titta på panel till huset, vilket tog lite längre tid än vad vi räknat med, som det alltid gör.

Hemkomst: 18:20, och Dante brukar ta på sig pyjamas vid 18:30.
Han är alltså ut svulten och vi med. Han är skittrött och vi har inte ens börjar fira honom.

KOKA MAKARONER! Snabbisar, 3 min. Värma köttfärssås, Sleva in i Dantes mun och Vips! Så börjar faktiskt lite ansiktsfärg komma tillbaka på oss alla tre!

Jag är faktiskt riktigt nöjd med presenterna!
En skottkärra. Mamma och pappa har en ute hos sig, och han släpper den knappt när han är där ute.
Spade, kvast och kratta. Han blev skitglad! Rekommenderas verkligen!
Grävskopa. Eller vad det heter? En sån där med spakar som man sätter i sandlådan. Passar ju bra nu då hela vår trädgård är en sandlåda!

På morgonen fick han några strumpor med Blixten på och en liten leksaksfyrhjuling.

Vi (läs jag) höll verkligen igen detta året, och försökte att inte köpa för mycket.
Men faktiskt, så var detta alldeles för mycket. Det hade räckt med skottkärran och spadarna och det.

Svagare än stark.

Idag känner jag mig alldeles matt efter mitt utbrott i mitt förra blogginlägg.

Det känns som jag har vadat mig igenom en stor, stor pool med lera och kommit upp på andra sidan!
Benen känns så lätta! Lättare att andas och lättare att gå.

För nu, har jag äntligen satt ord på och omringat ett för mig hett ämne.

Men, det är fler pooler att ta sig igenom, för ämnet är hur brett som helst.

Så samtidigt som jag känner mig fri, så känner jag mig rädd. Vågar jag utforska detta mer? Vågar jag verkligen ta den här striden? Utmana? Står jag verkligen för allting jag har sagt?

Jag är ju inte mer snippa än någon annan. Varför just jag?

(Jag vill bara förtydliga mitt förra inlägg: Det är inte jag som ska ha barn! Det är en kollega!)

Snopp och snippa

"Hoppas att du får en pöjk denna gången, som du kan titta på speedway med!!"

Jag bara stirrade, laddade, och fattade att detta är stunden jag har väntat på!

"Jo, men nu är det ju inte med snoppen eller snippan man tittar på speedway med.."

......."Va??"

"Det är ju inte själva könsorganet som avgör om man ska tycka om speedway eller inte!???!"

"Jo, men pojkar gillar ju speedway och bilar och sånt. Det bara är så. Det sitter i generna."

Jag höll på att svimma av och gick i gång som fan, som ni kanske förstår.
Jag förstår inte, hur det kan sitta i generna...

Om man ser på människan som det djur det faktiskt är. Hugga ner träd med stenar, jaga djur med pilar och tugga koda, dö av förstoppning med mera med mera. Urdjuret människa.
Jag har väldigt svårt att tro, att bilar och motorer sitter inbyggt naturligt i mannens kropp?

"Och så skapade Gud mannen till en motorälskande kåtbock och kvinnan till en matlagande torrfitta"

Ursäkta språket mamma.

Men va fan?

Kan man möjligen begränsa sitt synfält mer?

Nej, jag tror inte det.

Jag vill ändå tro att mina föräldrar har sett mig och mina syskon som barn framför könsorgan, klänningar och bilar. Min bror har varit mer av en "flickpojke" (jag hatar som sagt begreppen, men använder dem för att arbeta bort dem.) som föredrog att plantera blommor och baka framför fotboll och snus. Jag har aldrig kunnat föra mig i klänning, spelat bandy med pojkarna och for omkring med mina sönderskrapta ben, med jackan rätt ut på min gröna cykel.

Jag kan ju bara tala förmig själv, men jag har aldrig känt mig sämre än en man/kille. Varken i sport, matte eller bilkörning.

Jag vill tro att jag har bra förebilder, en mamma som kan allt, och en pappa som kan allt.
(STOR Eloge till er.)

Jag jobbar stenhårt på att förbättra världen för alla människor genom att sluta begränsa flickor och sluta trycka fram pojkar, och jag gör det genom att slänga ur mig olika synvinklar hela tiden.
Hela tiden - så att jag blir jobbig.

Men jag vill bara att alla ska se det jag ser. Att det är småsaker, längs hela vägen. Från liten till stor. Från snopp till snippa.

Vi måste tvinga in mer flickkaraktärer i barnfilmer. Vi måste sluta att omedvetet tala om för våra barn att det är bättre och bäst att vara pojk.

Jag vill tro, att vi är som fodral. Ett manligt. Ett kvinnligt. Det manliga är fysiskt starkare, det går inte att förneka.

Men insidan? Möjlighetera? Värdet? Kunskapen? Kärleken? Syn? Hörsel? Känsel? Smak?

Är det någon mer, som ser det jag ser?

Jag har hittat mitt kall i livet, jag ska förändra världen! Vill ni följa med?

VARNING!

Idag är det loppis som gäller för heeeeeeela slanten!

Ellinor, jag, en kaffe termos, en filt och några små kakor ska ge oss ut på den vackra Värnevägen för att ta oss till en loppis i Mellby.

Jag är taggad som få gånger förr, och jag känner att detta kan sluta hur som helst.

Varning för jävligt peppad loppisshoppare.