Usch.

Usch. Jag är helt slut faktiskt.

På min arbetsplats skramlas, kapas och bullras det. Och jag får inte vistas med min mage där det är över 80 decibel.

Jag har kämpat. Slitit. Ringt telefonsamtal. Haft nån jäkla ljudmätare på mig. Bråkat med min chef. Ringt högste chef med mera, med mera.

Nu verkar det vara ganska så över. Dock känns det inte som att vi är helt och hållet nöjda med varandra (som vanligt då)

Så när lugnet efter stormen har lagt sig, så anmäler jag mitt intresse till att bli skickad på utbildningar i alla dess former för att kunna utvecklas som människa nu när jag ändå knappt kan vara någonstans på min arbetsplats.
Hans svar blir då:

"Det är ju ingen idé att skicka dig på utbildningar nu när du ska vara mammaledig i 1,5 år."

Ska jag vara mammaledig i 1,5 år? Hade jag ingen aning om. Hälften av den tiden hade jag tänkt mig.

Så inte nog med att han ser mig som en torr och löjlig jävel som inte vill stå och arbeta med min bebis i magen i för höga ljudvolymer. Han avslutar samtalet med att diskriminera mig oxå.

Vart ska jag göra av det här nu då?