Känslor på nytt.

Dantes känslor är så intensiva att jag blir avundsjuk.

Allting är ju liksom nytt för honom, och han svämmar över i alla känslostormar.

Åka båt, fiska, rädd, blöt, flytväst, brygga, vatten, blåsigt, krokar i draglådan, vass, slå hö, vända hö, bullriga maskiner, farliga maskiner, ben som inte riktigt kan springa så fort som backen lutar. Längtan efter att åka traktor, men rädd så man vill dö. Titta Morfar i traktorn, lite till. Lite till, lite till. "Åka fyjom" (fyrhjuling) lite till, snabbt, snabbt så att man blir skiträdd. Inte åka mer.

Plocka smultron, som inte är jordgubbar. Lägga i en skål, alltså inte äta direkt. Men vissa får man äta direkt? Vita bär. Omogna bär. "Rännebroa" (Jag vet fan inte ens vad det heter på riktigt..) som är alldeles för hög för att bestiga själv, men så rolig att springa på. Faror överallt, som bara mamma ser.

Jag smäller av.

Livet är underbart precis just nu, när man på ett vis få leva om det, fast med så mycket mer medvetenhet (som tur är, annars hade det varit konstigt).

Men alla dessa faror runt varje hörn gör mig galen, och jag måste verkligen släppa kontrollen.

Men när? Men HUR?

Vilket håll han än väljer att springa mot så går mina ögon och skannar av läget. Alltid är det någonting, alltid ser jag en olycka som kan betyda döden.

Det är inte konstigt att jag är så trött hela tiden, när jag ser hela vår underbara jord som en stridsplats, med alla mot en.

Tant.

Jag måste få vara tant en liten stund. Samma ämne som ska ältas igen, men förlåt, jag förstår inte..

Igår firade vi midsommar, som varenda jävel.

Vi träffade några nya människor, men mest de gamla vanliga.

Men jag ska inte älta om onödig information, så här kommer skiten:

Det är två små pinglor, skulle jag kalla dem. 2 snygga tjejer i min ålder, utan barn, och med varsin hunk till pojkvän. Små söta rövar och perfekt plattat hår på den ena och välsprayat lockigt hår på den andra. Jättevackra.

Det tas kort hit, och dit, och "på mig, på mig, på mig!"

Vi blev ståendes i toakön, och givetvis skall det tas kort där oxå.

Och jag bara känner.... Kan vi inte stå här tillsammans och bara vara kissnödiga? Inte le mot kameran och "ha en så jävla perfekt och underbar tid", utan bara vara fula en liten stund?

"Å sen måste vi ta kort när vi dansar runt midsommarstången oxå!!"

För vem? Varför? Vem ska se korten? Och vad ska dem säga dig?

Att du hade en skitrolig kväll??

För sanningen skulle ju vara att du har ägnat en hel kväll åt att se så jävla perfekt ut, och le hela tiden som att du har så himla roligt, att du antagligen glömt bort att ha roligt.

Är detta bara avundsjuka? På att jag inte har lika liten röv, och att jag alltid glömmer kameran hemma?

Jag förstår mig inte på denhäringa nya moderna tiden. och jag blir nästan sur så fort jag ser en kamera.

LEV förhelvete, LEV!

Av barnen får man höra sanningen!

Idag trippade hela familjen lycklig (??) till tandläkaren för att kolla att Dantes tand satt kvar, och det gjorde den så klart, och den hade klarat sig över förväntan och det verkar till och med som att blodkärlet (??) har lyckats hålla sig helt, så tanden är inte ens grå.

Hurra!!

Jag lastade över Dante från min arm till Olas fruktansvärt muskulösa arm.

"Mamma göööa?"

"Det blev lite för tung för mamma, så pappa får bära dig istället."

"Pappa tuung..."

Här blandar sig Ola in.

"Pappa tung? Men mamma då? Är inte mamma tung?"

"Pappa tung."

"Men mamma då?" Försöker Ola envist igen..

"Mamma trött"

Självklart brast vi ut i skratt, men samtidigt är det lite tragiskt..

Och så kom det en ängel..

Jag fick ett tips av en fin tjej efter mitt besök hos läkaren.

Nämligen att hitta någon ny syssla/hobby.

Jag har tänkt mycket på detta, men mitt självförtroende sviktar i många lägen.

Typ. Meditation. Pilates. Zumba. Simning. Gå kvällskurs i skrivning.

Ja, egentligen allt som innebär att jag slängs in i en helt ny situation med helt nya människor.

MEN.

Idag kom en nyfunnen vän och arbetskamrat fram till mig och fråga om jag ville haka på han och hans gäng och spela (??!) (leka?) soft airgun på söndag.

Alla bitar föll på plats och jag blev alldeles svettig av upphetsning!!

Han beskrev hur det gick till och vart det var och att man skulle ha kängor, militär/jaktkläder på sig och att "vapnen" såg ut som riktiga vapen med rödpunktsikte mm.

Jag var tvungen att be han sluta innan det gick för mig och för att jag dröp av svett.

Detta ska bli så kul, och ja har lovat mig själv att genomföra detta! Om så nervositeten ska bli min död.

Men visst måste det vara så att han har skickats från himlen?

Tack, tack, tack, tack..

badrumsskåp

Å nej. Fick precis just nu i detta svindlande ögonblick en uppenbarelse

Jag tänkte skriva om något så spännande som mitt badrumsskåp

I mitt förra liv, när jag bodde alldeles ny kär i en lägenhet, innan barn. innan ett fruktansvärt fult hus, så hade jag en lite sjuk hobby.

Eller, hobby visste jag nog inte vad det var på den tiden. Då var det bara att cykla ner och ta en öl på fredan och lördan..

Men jag städade mer än gärna mitt badrumsskåp. Gärna Olas sida med för den delen.

Ställa parfymer i rader, saxen på sin bestämda plats, torka rent glasskivorna, tvätta tandborstskoppen.

Men sen vi köpte vårt uuunderbara hus, så har det säkert bara hänt två gånger.

Men här om dagen så brakade helvetet loss. Dante stod på skötbordet (ja, jag stod brevid och höll i honom, va fasen tror ni om mig???) och slet i en torkyhållare som är fastskruvad på badrumsskåpet.

Och det skramlade till, dundrade till och till sist hördes en smäll, som var min hand som slängdes upp på spegeln för att hindra all skit från att vräkas ur skåpet och ner i handfatet.

Där står jag, ena handen på spegeln, och andra handen om Dante. Som tur var, så fanns mannen i huset hemma.

"OLAA! KOM IN I BADRUMMET, Å TA MED DIG EN BUNKE!!"

"Varför??"

"FÖR ATT JA SÄGER DE! NU!! DU HÖR JU ÄNDÅ INTE VAD JAG SÄGER NÄR JAG ÄR HÄR INNE OCH DU STÅR I KÖKET OCH SPOLAR I KRANEN, SÅ BARA KOM HIIIIT!"

Ola har tinitus (?) och har jättesvårt att höra två saker samtidigt. Vilket jag har lärt mig att leva med, genom att stoppa mina berättelser om han prasslar med en påse eller tar fram tallrikar och så vidare. Han har dock liiite svårare att förstå att han inte hör.

Tillsist kommer han in i badrummet med världens minsta lilla skål.

Och jag kunde faktistk inte annat än att skratta!

Han med, när han upptäckte vad som höll på att hända, och hämtade istället världens största bunke.

Vi lyckas vräka ur all skit från skåpet ner i bunken.

Ingen skada skedd, och Dante lyckades vingla kvar uppe på skötbordet.

Flera, flera dar senare (igår) orkade jag äntligen ta tag i mitt liv, och torka ur skåpet och flytta in på nytt. Sortera ur skit som inte hör hemma där, slänga gamla topps, släga gamla öronhängen och skölja ur tandborstekoppen.

NU förstår jag varför det var min hobby. Det är ju heelt underbar att mötas varje morgon av ett städat skåp, och att varje kväll se ordning innan man går in i det stökiga sovrummet!

Om jag hade orkat (läs; haft en iPhone) så hade jag givetvis lagt ut en bild.

Nu till uppenbarelsen

Jag har inte lidit alldeles för mycket av min trötthet idag.

Samband?

Sjuk i huvudet?

Läkarbesöket..

Att sitta mittemot en läkare är bland det värsta jag vet. Jag känner mig, hur fet jag än må vara, hur liten som helst.

Och man börjar genast tänka "njaa, det är nog inget fel på mig."

Men tack vara min sambo och livscoach, Ola, så hade jag bestämt mig för att vara kapten över mitt eget skepp.

Så alltså satt jag mitt emot en stor manlig läkare, självklart lite smårädd och nervös, men jag gav mig inte förrens jag kände att jag hade lyckats få ur mig allt jag vill ha sagt.

JAG ÄR SÅ STOLT ÖVER MIG SJÄLV.

Jag berättade mitt problem om min ständiga trötthet, och vi pratade och bollade olika teorier med varandra.

Men vi klickade inte.

Han hade verkligen EN HEEEELT annan syn på livet och mental hälsa och personlig utveckling.

Svart och vitt. Katt och hund. Kiss och bajs.

Han menade på att man föds med en personlighet, och det kan man inte göra någonting åt. Man är den man är lixom. Jag ska göra ett försök att citera, men vågar inte stå för att detta är de exakta orden.

-Man är den man är. När man fick barn så tänkte man att man skulle forma dem och skapa dem. Men nu med facit i hand så ser man att det spelar ingen som helst roll vad man gör. Man föds med en personlighet, och det går inte göra nånting åt.

Intressant, eftersom jag till en början trodde att barn föddes som tomma skal som man fyllde med bra och dåliga sidor. Men det har jag verkligen ändrat uppfattning om. Istället försöker jag lyssna och ta in vem Dante verkligen är. (guldstjärna?)

Så, alltså, mitt öde och min väg jag vandrat som har skapat min trötthet har med min personlighet att göra. Och den kan jag inte göra något åt, enligt denna läkaren.

Hans teori var att man får gå långt, långt tillbaka i tiden, alltså barndomen, för att ens ha någon chans att förändra sin personlighet eller sitt öde eller sin syn på livet. Ta en annan väg.

"Okej, men jag måste gå ett steg framåt här. Jag gör vad som helst för att slippa att vara såhär trött. Ska jag gå till en psykolog då menar du?"

Men det tyckte han inte heller..

Han gav mig lite information om sömn. Att man som kvinna behöver 8-9timmars sömn per dygn, och gärna en 20-30minuters vila vid lunch.

Han förtydligade för mig att sova inte är slöseri med tid, utan tvärtom.

"Hur kan man tycka att det är slöseri med tid, när det är något som man ägnar en tredjedel av sitt liv av?"

Han försökte berätta för mig vad lycka är, även att jag i ena andetaget har berättat är jag är väldigt, väldigt lycklig.

"Ja, vad är lycka egentligen? Ring mig när du vet det...." Sa han.

Han berättade att jag behöver sänka mina krav på mig själv.

Och där kom jag till insikt, att han har rätt.

I nästa andetag tittar han på mina jobbarkläder (blåkläder) och mumlar som att han tänker högt:

"Du jobbar ju med något tekniskt, men ändå verkar du väldigt humanistisk. Du borde läsa till civil ingengör."

Jo, men visst..

"Men livet är ju inte slut än."

Sa jag, förvånad över att den kommentaren råka slinka ur.

Jag hade lovat mig själv att jag skulle komma ut från det där läkarbesöket med en lösning, alternativt en karta över nästa steg jag ska gå. Och att jag inte skulle ge mig förrens jag fick det.

Jag gick därifrån, in till lab och tog ett blodprov på ämnesomsättningen, som jag vet kommer vara bra, och...... inget mera.

Men jag blev bara så paff över att han hade en helt annan syn (trångsynt tycker jag) på livet och människan.

Jag blev bara så paff över att problemet, enligt han, sitter i min personlighet, som inte går att göra nånting åt.

konst

Jag hittade absolut inte min konstnärliga sida i grön.

Gick dock lite bättre i grått, svart vitt å rött.. Suprice, alla ni som känner mig.

Det är nämligen de enda färgerna jag har i mitt hem och på mina kläder.

Men jag jobbar på det, och jag vägrar ge upp, för det finns där inne nånstans..

Iphone

Jag tror att jag måste skaffa en Iphone.

För alla som har en Iphone, verkar ha funnit lyckan och meningen med livet och man slipper tänka eller räkna ut nånting över huvudtaget.

Man blir som en hjärndöd zombi med ett leende på läpparna.

För man har en iphone.

Man kan aldrig mer ha en vanlig diskution eller utbyta skvaller eller bara tala om olika teorier eller hur saker och ting är troligt. För man har en Iphone. Med google och facebook och allt, allt, allt man behöver.

Hej, Fan va du ser ut i håret! Får jag ta ett kort, så du får se? Så ska jag bara dela det med alla, alla, alla på facebook oxå. För jag har en Iphone och kan inte behålla en endaste upplevelse för mig själv. Inte din upplevelse heller för den delen.

För jag har en Iphone och är ett med hela cyberrymden. Och om du känner mig, är du oxå det.

Nej, jag har ingen egen Iphone, men jag vill jättegärna ha.

GodDag Eksjöstad..

I fredags möttes jag av ett helt nytt Eksjö.

Helt plötsligt ser jag trästaden. Jag ser den lilla shoppinggatan och jag ser tjusningen.

Jag känner lugnet på ett sätt som jag inte har gjort på mycket längre. Om jag ens har gjort det alls.

För mig var Eksjöstad fylld med blickar från alla håll, både från mig och andra. För mig var Eksjö den typiska ungdomshåla, som säkert många känner för Vetlanda.

Jobbigt att försöka vara snyggast, när man inte ens hade en chans.

Det är bara det att jag aldrig har känt mig varken hemma eller bekväm i Eksjö.

Men nu, stannade jag bilen och klev ut ur min sönderslagna babyblå bil, med en helt ny syn på saker och ting.

Dante och jag strosade runt, hand i hand med Lennarts i blick.

Men självklart vet jag att i fredags, så klev den sanna Johanna ut ur den där sönderslagna lilla babyblå bilen, som inte var rädd för ett skit. Inte nån skit. Och jag var inte rädd för att stöta ihop med varken den coolaste eller snyggaste..

För äntligen, äntligen skiter jag i er, och kör mitt race.

Absolut ingenting står i min väg, och gör det det, så är det fan bara att ta sats och hoppa.

Nej, det är inte bara mitt möte med Eksjö som har fått mig att se min väg jag kör på. Men det var många bitar som föll på plats i fredags. Jag mötte min osäkra tonårstid, trippandes i mina för tajta jeans, en cigg i handen och med en ganska så rädd blick.

Men det är okej nu.

För Fan va bra mitt liv blev.

Tack!

Usch.. Nyss hemkommen från jobbet och jag känner att jag kan bli hur djup som helst.

Men just nu, är det bästa som finns:

Ola, i min säng.

Ja, eller vår säng. Tänk vad snabbat man vänjer sig vid att sova själv, och tycker att det är ganska skönt? Tänk vad snabbt man vänjer sig vid att bara diska efter sig själv, städa efter sig själv eller laga vad fan man vill till midda? Inte för att Ola gör så mycket väsen av sig. Han finner sig i det mesta. Det är mer känslan av att göra någonting bara för sig själv, som är både underbar och tråkig. Men nu, när han är hemma hel och ren, så finns det inget bättre än att krypa ner i sängen där han ligger som en kamin och värmer upp hela rummet. Tack..

Dante i sin säng.

Detta lilla underbara mirakelbarn. Kärleken till honom skrämmer slaget på mig. Hej, alla ni där ute som har en sund relation till dig själv och till en livskamrat. Hej, alla ni därute som har ett stadigt ben på var sin sida om höften. Hej, ni där ute som går i funderingstankar om att skffa barn: DO IT. Total lycka väntar. Totalt nytt liv och mening väntar. Ett nytt liv, kanske lite tyngre, men med så fruktansvärt mycket fler fördelar än nackdelar.

Vad väntar du på? Försök, för man vet då aldrig hur lång tid det kan ta..

Tack, för min Dante!

Jag tänker inte bli djupare än så, eller rättare sagt ytligare än så. Det finns hur mycket saker som helst att tacka för. Men detta är det jag är absolut tacksammast för.

Tack.

Knep och knåp

Jag har inhandlat: 20 kg garn i alla kulörer, som sedan skall knåpas ihop till virkade muffinsar.

Jag har inhandlat färgburkar i alla dess färger för att hitta min konstnärliga sida, som jag vet finns där inne någonstans. Jag tror jag ska börja leta i grön.

Sedan hörde jag på radion att man är som mest kreativ när man är lite uttråkad.

No shit? Ola hade lämnat mig för Milano i 4 nätter och 5 dagar, och även lämnat över titeln "hundvaktare" till mig. Kul.

Men, då kände jag känslan komma smygandes. Färg, garn, pennor, papper, pärlor...

Och jag Älskar det!

Ska jag alltså behöver ha riktigt jäkla tråkigt, för att känna den där härliga estetiska känslan??

Hur ska jag kunna få kakan, och äta den, och att den aldrig tar slut??

Konstrundan livet 7.

Igår backade jag in min bil på vår egentillverkade garagaeuppfart. Snabbt. Som vanligt.

Bilen kom faktiskt alldeles rakt, Av en slump kanske, men inte för att jag är en dålig bilförare, utan för att jag faktisk inte bryr mig om hur bilen står..

Jag lirkar ut Dante ur bilbarnstolen och upptäcker att jag har haft publik. Det har jag alldeles säkert varje gång jag backar in bilen, men denna gången satt han ute på sina möbler. Mr.B.

"Du kan ju backa!"

Skrek han till mig.

Det finna många sätt att tackla denna kommentar. Välja hur man ska reagera. Men ingen kan irritera mig så mycket som Mr.B. Och ingenting kan irritera mig så mycket, som kommentarer hur vida mannen är bättre än kvinnan på urlöjliga saker.

Men som av magi (sanningen är efter mycket hård träning) så rann de värsta tankarna av mig, och jag unnade mig själv lite hyffs.

"Ja, det är ju en fördel när man har körkort."

Kort och gott, men ändå lite lagom vasst. Visst?

Skitblogg.

Skitblogg..

De går inte kommentera, inte göra styckindelningar, inte publicera inläggen direkt, utan får spara dem och sedan gå in på redigera inlägg för att publicera.

Jag ska la vara glad att det går att skriva över huvud taget??

Va e de för fel!??!?

Ja, inte för att ni kan svara, eftersom det inte går att kommentera. Känner mig faktiskt lite ensam.

Virka

asså, shiiiit! Va ja ska virka muffins. Min älskade syster har idag delat med sig av sitt topphemliga recept, så nu ska jag göra små muffins i långa rader. Så i morgon blir det till att inhandla garn!

Jag är så lycklig att lusten till at virka har kommit tillbaka. Det trodde jag aaaaaaaldrig.

Saknar.

Jo, jag gjorde det. Det man inte bör göra.

Jag bjöd in min 2 åring till att sova brevis mig nu när hans pappa är iväg. Bara av egoistiska skäl, då Dante helst sover i sin egen säng, men sjääälvklart alltid försöker lura in sig i vår säng.

Han brukar skämta om det "Sova mamma säng..?" säger han med världens illmarigaste blick, och sen skrattar han. Och när han inte får det säger han "Sova pappas säng...?" Och flinar,

Men ikväll stod jag inte ut Jag vill ha honom nära mig. Dels för att kunna försvara honom om någon skulle bryta sig in, och dels för at höra hans andetag nu när jag är ensam, såbar och mensigt deppig.

Som tur är så är jag ju även hundvakt, så hon kan försvara oss.

Ola har åkt till Milano. Jag saknar honom som svalorna häckar. OK om han är på kurs någonstans i Sverige, vilket händer titt som tätt.. Men nu kan jag inte ens få prata med honom, kolla att han mår bra, vad han har gjort i dag och om någon tyckte att han var fin i håret.

Idag har jag lipat säkert 5 gånger, AV SAKNAD!

Så, nu är det nog bäst att jag går in och skedar min lilla solstråle!