Att bli med tumlare.

En Sak som inte skulle komma in i mitt hem:

Tumlare.

Naep. Ingen Tumlare. Det tar inte så himla lång tid att hänga tvätten.
Den drar bara en massa el, och så blir inte kläderna torra i alla fall. Glöm det.

MEN. Vi har köpt en tumlare.

Och jag hade fel. ALla dessa högar och berg med tvätt, är faktiskt borta. Jag fattar inte att det sparars SÅ mycket tid på att slippa hänga!
Jag har verkligen missat nånting under alla dessa år. Jag vill kyssa min tumlare.

Och tort blir det oxå! Och mjukt!

..jisses..

Men jag fortfarande en del saker som absolut inte får komma in här, men det är mest mat.

Å det får nog bli ett helt eget inlägg, som jag skriver när jag inte har en massa skrikiga barn (en övertrött, och en som busar med sin pappa på ett hårdhänt vis) å en MASSA matvaror som ska plockas upp! Å en man som TJATAR på mig att jag ska plocka in matvarorna.

Förlovningringen!

Och sen har jag ju äntligen fått min förlovningsring!

 

Detta är Min svärmors ring, och Ola bär förstås sin pappas. Så i grund och botten så är de precis som Solvieg och Christer hade dem, och sen så har vi byggt på lite på kanterna med snurrat guld och oxiderat silver. På bilden ser det visst ut som det är en vanlig slät ring, men den är lite... rynkig(?) Eller repad eller va jag ska säga.

 

Jag var till en början rädd att jag inte skulle känna att det var min egen ring. Men det känns väldigt bra, och som en ära att få bära vidare hennes ring.

 

 

 

 

Mormor

Mormor.

Vi har varit och firat min Pappa idag som fyllde 59 år. Jag tog med mig mormor i bilen från Värne, och passade på att ha lite frågestund med henne.

Idag har jag alltså fått klarhet i en del frågor som jag har haft under årens lopp.

Varför träffade hon aldrig någon ny gubbe efter morfar gick bort?

Min morfar gick bort 1986. Jag var alltså ett år gammal, och har aldrig sedan dess sett någon annan man i mormors liv.

Jag har egentligen alltid tyckt att det var tråkigt. Tråkigt för mormor att inte få uppleva mer kärlek i livet. Hon ar ju bara runt 60 när morfar dog.

Hon svarade mig att hon tyckte om honom så mycket, att det fanns ingenting kvar till någon annan.

Att hon är väldigt bestämd av sig. Och ville inte ha någon annan man i sitt liv. Och att hon av egoistiska skäl hade valt att inte släppa in någon annan.

Jag var inte riktigt beredd på ett så vackert svar.


Mormor är 91 år gammal. Hon är stapplig, skakig och vinglig och börjar bli lite glömsk.

Men jag kan inte annat än att skratta till när vi går armkrok i snigelfart upp till mamma å pappas hus ute i Ustorp.
"Vi måste stanna lite och titta. Titta så vackert de har det med alla lampor!"

Hon har sett det förr, och tänk så mycket hennes gamla ögon har sett i sina dagar. Men hon tittar upp mot huset, som att hon aldrig har sett något liknande.

Att bli lite glömsk är väldigt jobbigt, men samtidigt ganska vackert att få uppleva så mycket saker igen.

Hon är lika glad för julkortet som jag skickade - varje dag.


Påvägen hem frågade jag henne mer saker som jag har funderat på under årens lopp.

Som, hur kommer det sig att du har fått två så pass starka döttrar. Hur var du som mamma?

Hon skrattade åt mig."Ja, inte vet jag!"

Men till sist fick jag henne att förstå, att är det nån som vet det, så är det ju du?

Hon tyckte själv att hon har varit väldigt rädd om sina barn. En riktig hönsmamma. Men hon upplevde inte att hon har varit lika dominant som sina döttrar, så det måste vara något som de har fått från sin far.

Sen tyckte hon nog att min frågestund var över. För hon tyckte att hon var en "gammal tant" som inte kan ge några bra svar längre.

Synd.

Ilon å jag

Jo men det var inte så dumt att vakna idag ändå.

Hygien

Soffhäng:

Ola sitter och killar mig på benen och under fötterna.

"Ska du duscha ikväll, Johanna?"

"....jag borde verkligen prioritera att duscha..."

"Ja.. Snälla gör det..."

Sjuks barn tar verkligen knäcken på mig. Så nej. Ingen dusch ikväll heller. Det får bli i morgon, för att få låsa in sig på toan en stund..

Att vara som alla andra.

Oj. Vilken natt. Vilken dag!

"Har hon äntligen tagit sig tid för att blogga, för att klaga!??"

Ja, kanske. Jag tänkte att om jag bara får ner fingrarna på tangenterna så kanske det ena leder till det andra, och så Vips! är jag igång igen.

Men nja.. Det känns inte så lovande. Jag har inte några händelser som jag orkar dela med mig av. Inget som är något vidare roligt. Eller tråkigt (förutom natten då).

Men det känns lite svårt att uttrycka sig tycker jag.

Jag vet inte hur det är med er, men jag stör mig på alla. Speciellt på Facebook.

Vissa personer har bara jobbrelaterade statusuppdateringar. Andra om deras sjuka barn. Vissa är ständigt deppiga. Andra så jävla glada.

Och jag gillar inte att störa mig. Trivs inte alls i att döma personer efter hur de vill framstå på facebook.

Men sen när jag träffar den personen som skriver om sitt tråkiga jobb hela tiden, då blir ju hela den personen sitt tråkiga jobb för mig.

Nej... Så istället gör jag allt för att inte sticka ut. Men jag är rätt jävla säker på att andra stör sig på mina statusuppdateringar oxå. "Hon försöker alltid va så rolig". Eller nått.

Jag försöker att inte störa någon. Eller vara som någon som annan.

Å det leder till att jag inte orka skriva alls.

Å jävlar. Jag slog huvudet på spiken idag! Jag fann anledningen till min skrivtorka!

Jag är verkligen inne i en blogg-svacka.