Min bok. kap 1.

Jag vet inte om jag har delat med mig av hela kapitlet tidigare? Tror inte det.. Här är det i alla fall.. kommentera gärna. Dock ej om stavfel.

Jävla snobb..

Här sitter jag, antagligen snyggast i stan, och du bara sveper förbi mig och lämnar en doft av alldeles för stark parfym efter dig. Snygg röv har du också. Det är du inte värd.
Klockan är halv 4 och alla konstorsråttor springer omkring för att få det sista gjort innan de ska hem till sina fruar. Stackars fruar. De står säkert vid spisen och lagar mat för fulla muggar nu.
"Allt för dig älskling, ska jag stryka din skjorta till i morgon?"
Suck.
Jag skulle nog aldrig bli en bra fru. Jag älskar mig själv alldeles för mycket. Och jag är alldels för egoistisk för att ta hand om någon annan än mig själv. Det brukar lixom inte bli mer än fysisk kärlek. Jag hittar alltid fel och brister på alla sortes människor som jag dejtar. Man som kvinna. Ung som gammal. Ja, ni fattar.

Överlag så hatar jag män. Eller den man som oftast beskrivs och framställs. Den handikappade varelsen som inte kan diska eller göra något annat än att titta på tv och klia sig på pungen. Men vissa älskar jag, i alla fall ett tag. Men oftast älskar jag bara med dem.
Ett tag hatade jag dem bara, och jag gjorde ett tappert försök att byta sida.
Kvinnor och orakade armhålor för hela slanten. Men nej. Jag är alldels för hetro för att vara bi. Alldeles för förtjust i bredaxlade karlar med för starka parfymer som snabbt sveper förbi mig utan att titta.

Jag kan få vem jag vill på det här bygget, och givetvis vill jag ha snobbjäveln. Gift är han oxå som plåster på såren. Han är inte speciellt snygg heller. Hans hår är mörkt och alltid välklippt och kort. Jag vet inte om han färgar håret, för han borde ha lite gråa inslag i det eftersom han är 42. (Jag snokande i hans papper en fredagskväll när jag städade kontoret.) Ansiktet är väldigt manligt med en tydlig käklinje och en jämn och fin, men välrakad skäggväxt. Näsan sitter i mitten av ansiktet som på de flesta människor, hans ögon är bruna och hans näst främsta framtand ligger pyttelite över framtanden. I övrigt så är hans tänder och smala mun perfekt. Han är kanske 180 lång, välskapt men inte övertränad kropp och han rör sig som han äger hela världen.Oftast ser han dock mest sur ut. Men jag vet inte. Antagligen så är denna förälskelsen eller vad man ska kalla det, något som jag bara har fått för mig. Jag vill ha honom bara för att han verkligen inte visar något som helst intresse för mig.
För att vara så smart, så är jag otroligt korkad. Men jag är snygg i alla fall. Och jag vet om det. Och jag vet om att andra tycker det. Det är min lott i livet helt enkelt och jag är väldigt tacksam. Speciellt för mina välsvarvade ben. Håret är långt ända ner till svanken, överfärgat tusen gånger, men alltid till samma kolsvarta färg. Mina ögon är blå, men uppfattas ändå som mörka. Munnen är det man lägger märke till i mitt ansikte, och det är en mun av den lite större och fylligare modellen. Jag är medellång. Medelsmal. Medeltråkig. Men jag använder skor som förlänger lite och smink som förstärker lite. Allt jag kan komma åt faktiskt.
Men jag har inte snattat sen jag var 19... Det var tider det. Inget arbete, Ständigt skolkande från skolan, alldes för mycket svart smink, kaffe och cigg i parken och inte ett endaste blodkärl på benen. Dock var jag alltid fylld med en känsla av oro, ångest och ett ständigt väntande på att livet skulle börja. Som alla andra ungdomar, kan jag tro.Tänk om man visste att livet var fyllt med liv redan då? Att man inte hade något att oroa sig för och att man hade en oslagbar kropp. Men jag är faktiskt bekväm med att åldras.Skönt att äntligen mina siffror som talar om min ålder, börjar närma sig mitt insida tal. Jag slappnar av på ett skönt vis, och står för mina val och mitt beslut att aldig plugga vidare, utan jobba tills jag dör.
Nu springer jag runt i ett råttbo fyllt med kostymnissar. Arbetar 8-17 om jag har tur och har inget liv utöver mitt arbete, som för den delen inte är så mycket att hänga i granen
Jag är receptionist på ett företag med över 200 anställda. Jag vet inte ens vad de sysslar med, och jag bryr mig inte heller. Det är en fabrik, och ute på betonggolvet står de vid stora maskiner som luktar metall och det blir oljepölar på golvet som man ska akta sig för att halka i. Vad mer berhöver man veta?

Men jag håller mig inne på kontoret. På morgonen håller jag till i fikarummet och tar fram frukost och brygger kaffet till alla på kontoret och så fort alla bevis på att en måltid har ägt rum, är det dags att plocka undan efter grisarna. Resten av dagen sitter jag i receptionen, bläddrar lite i papperna, svarar i telefon och ler åt kunder som kommer och hälsar på. Ibland tar jag en tur in i fabriken och vickar lite på rumpan och delar ut lönebesked till gruppledarna. Ett ganska glassigt jobb faktiskt. Och jag är bra på mitt jobb. Jag är bra på att vara glad och trevlig, och vd:n älskar mig. Och jag älskar honom, tror han i alla fall. Därför vill han hjälpa mig genom att ge mig mer arbetsuppgifter, mer pengar och antagligen för att ge gubbarna, männen och killarna något att titta på. Tjejerna med för den delen, och jag brukar även ge dem en blick som de brukar överanalysera. Jag kan inte låta bli, även att jag har lämnat kvinnorna bakom mig. Jag ser tjusningen och skönheten i de flesta människorna, oavsett kön, vilket jag ser som en bra egenskap hos mig själv.

Idag är det fredag och jag tar mig en tur igenom fabriken för att önska gruppledarna trevlig helg. Eftermiddagskaffets ånga lägger sig som en dimma i hela fabriken. Alla går med kaffekoppar i händerna och en glad min runt munnen.
Idag hälsar alla på alla. Ingen tillhör någon grupp. Ingen är "de från kontoret" eller "någon från det andra jävla skiftet". Fredagar är alla lika mycket värda, och ingen är "förhelvete flytta dig, du är ivägen!" Idag är ingen truck större än den andra. Fredagar känns i hela fabriken.
Jag kan inte låta bli, utan rycks med i den glada, falska lyckokänslan, och mitt smajl känns falskt men äkta på samma gång. En dag som denna, kan en sur gubbe till och med råka dra ett skämt. Ofta något som "snart är det måndag igen, va härligt".

Klockan är tio i fyra, och jag ska precis smita in på kontoret igen för att skicka iväg en sista blick till snobbjäveln. Jag kommer dock inte ändra fram då Per glider fram på sin truck.

-Ska du med på en öl i helgen, Tussilago?

Mitt riktiga namn är Tussilago, men det är bara min mormor som kallar mig det. Antagligen satt mina föräldrar i en soluppgång, fulla och delade på en joint på någon trashig husvagnscamping när de kom på detta. I alla fall är det den historian jag delar ut. Mitt andranman är Hanna, och det är det namnet jag använder när jag presenterar mig för nya människor. Men vissa vill inte ge med sig, utan fortsätter använda namnet Tussilago.

Jag fortsätter att gå, samtidigt som jag svarar:

- Ne du Per, inte denna gången heller. Plus att jag använder bara män en gång. Men ha de så kul. Jag Gav honom en hård, men glittrig blick utan att sluta gå.

Per for iväg med ett snett leende. Besviken som alltid. Jag har verkligen försökt att lätta upp stämningen mellan oss sen vårt lilla möte efter en firmafest, men han tycks inte gå vidare. Jag gav honom till och med en chans till att visa vad han går för. Men han var för mycket, av allting. För gosig, för pussig. För mycket. Så jag gav upp, innan han skulle inbilla sig att det var något mer än bara ligg. Det var nog för sent ändå.Jag har inga som helst problem med att gå vidare efter ett ligg. Men det är något som jag har fått öva mig till. Självklart har även jag blivit sårad, ledsen och försökt skära mig i armarna på grund av killar under min tid som ung och kåt. Vilket i och för sig inte är så länge sedan. Jag är bara 26 år, sen en månad tillbaka. Men jag känner mig som minst 35. Jag är trött på unga, desperata och tarvliga killar. Ge mig en man! Helst snobben på kontoret.

Precis när jag kliver innanför kontorsdörren så ser jag honom, och jag låtsas titta ner på mina skor och går rätt in i honom. Äntligen får jag möta hans blick, och jag firar av ett leende ända från tårna.

"Oj, förlåt!"

"Inge fara"

Och så var han borta. Jag förstår inte vad jag gör för fel? Jag hinner inte fundera så mycket förrens jag hör vd:ns hasande steg i koridoren. Han är den sista som är kvar, förutom jag då. Jag laddar mig mentalt för att hålla masken för den ständiga, uttjatade fredagrepliken som redan har börjat förbereda mitt huvud genom att eka:

" Sov gott vakna tort, och händerna på täcket"

"Tack för idag Hanna, ha nu en trevlig helg och sov gott, vakna torrt, och händerna på täcket!"

Han nästan sjunger fram orden och ler mot mig, så jävla nöjd med sig själv. Han höjer ögonbrynen och väntar på mitt svar, som självklart är samma som alltid.

"Sova gott och vakna torrt ska jag göra, men jag kan inte lova det där sista"

"Hahaha..." Skrockar han och jag hör hur dörren stängs bakom honom, och låset klickar till.

Fredagsstädning är en punkt på mitt schema. En punkt som jag har fått enbart för att kunna höja min lön ett snäpp till.

Jag slänger i lite vatten i de redan övervattnade blomkrukorna, drar kvasten över det redan rena golvet, smiter in på vd:ns kontor, öppnar den översta lådan, och som alltid ligger det ett paket John silver där. Jag slänger mig ner i hans stora kontorsstol och lägger upp mina svettiga fötter på hans skrivbord, kliar mig i skrevet och tänder en ciggarett.

Min fredags känsla infinner sig....