Jag kände att jag inte riktigt var färdig med ämnet om mig och kläder.
Min mamma har alltid stört sig på mig och mina idéer Om kläder. Och utseende.
För mig är det antingen allt, eller inget.
Under gymnasietiden var jag väll som mest snurrig. Ena dagen skulle det vara tajta jeans och nån gullig tröja "Det får inte vara ett endaste litet väck", som min mamma brukade reta mig med.
De andra dagarna så blev det de fulaste mysen du kan tänka dig, osminkad och en tovvig tofs i nacken.
Jag trivs i båda stilarna. Men skönast är ändå att bara släppa fram sig själv.
Gummistövlar, Mysbyxor och nån vindoverolsjacka..
Jag orkar inte vara "halvperfekt". Orkar inte vara en "naturlig skönhet".
Antingen går jag in för det stenhårt, att jag är snygg, ska bli snygg och kläderna gör mig snygg. Men går det inte att få till det, så är risken stor att det blir pannkaka av allt och mysen åker på, och självkänslan åker av.
Nej, det är inte alls roligt att bära upp mitt humör med kläder.
Speciellt inte eftersom jag inte är intresserad av mode, öronhängen, väskor eller andra hjälpmedel.
Mitt nästa mål med mig själv ska nog vara att sluta vara så jävla hård mot mig själv. Slut vara så ytlig.
lördag 30 april 2011
Kvinnokroppar
Igår skulle vi vara sällskapspar, medans våra nära och kära (i varandra) vänner förtärde en middag på bowlinghallen.
En resa till Milano skulle planeras och motiveras. Jag föll inte riktigt för argumenten, så jag förblir hemma med Dante och som hundvakt. Men Ola ska nog försöka ta sig iväg.
Anyway, det var inte riktigt det jag skulle skriva om, utan något mycket mer egoistiskt än så. (såklart)
Inför träffen så slets allting ur min garderob. Det är inte bara det att jag är osäker på mig själv, utan för att jag tycker att det kan vara kul att få känna sig fin, även om man bara ska sitta och hänga.
Och sanningen är att hela min sinnesstämning hänger på hur jag mår i mina kläder och mitt (fula) hår.
Jag kom fram till en outfit som var ganska cool. En kostymkjol (??) som är hög i midjan och sitter som en smäck över rumpan och sen är det en slits där bak. Den har en tillhörande kavaj oxå, men det var lite att ta i.
Till kjolen hade jag ett vitt lite hängigt linne som jag stoppade innanför kjolen, ett rött bälte och röda skor.
Visst, det var ascoolt, men orkade jag vara så jävla cool? På barhäng?
Ja, tänkte jag, och sprang ner i källaren för att hämta nånting meningslöst.
Men när jag springer upp för trappen upptäcker jag något som förstör alltihop.
Precis uppanför källartrappen, på väggen mitt emot, så hänger det en stor helkropps spegel.
Och där skymtade jag förbi mig själv, och fick se en helt objektiv bild, om ni förstår vad jag menar? Som att man tittar på någon annans kort, och så helt otippat så är det en bild på sig själv där, och man ser sanningen.
Jag såg sanningen, och tyckte att jag var mycket tjockare än vad jag kände mig när jag stod och slickade spegeln för 10 minuter sedan.
FAN, va pinsamt, tänkte jag och slet av mig kjolen. På med Jeans och linne och en pösmunkjacka. Men jag behöll de röda skorna som en liten klick på äppelmoset.
Jag är inte ute efter några kommentarer "Men du är ju inte tjock!!", För jag vet redan att jag inte är det.
För sanningen är, att hade en tjej med en kropp med fyllning i (som jag) trippat ut i denna snäva kjol med högmidja, så hade jag tyckt att hon var asfin.
MEN. Inte jag. Inte på mig.
Detta är tabu, men jag älskar skitsmalt. Jag tycker det är väldigt fint att vara riktigt smal.
Eller, rättare sagt: Jag älskar bilden av mig själv som riktigt smal.
I övrigt så tycker jag att de flesta kvinnokroppar är fina faktiskt.
Bröst är ju bland det vackraste som finns. Hur de än ser ut.
Jag tycker att det är så tråkigt, att jag inte kan tycka det om mig själv bara.
En resa till Milano skulle planeras och motiveras. Jag föll inte riktigt för argumenten, så jag förblir hemma med Dante och som hundvakt. Men Ola ska nog försöka ta sig iväg.
Anyway, det var inte riktigt det jag skulle skriva om, utan något mycket mer egoistiskt än så. (såklart)
Inför träffen så slets allting ur min garderob. Det är inte bara det att jag är osäker på mig själv, utan för att jag tycker att det kan vara kul att få känna sig fin, även om man bara ska sitta och hänga.
Och sanningen är att hela min sinnesstämning hänger på hur jag mår i mina kläder och mitt (fula) hår.
Jag kom fram till en outfit som var ganska cool. En kostymkjol (??) som är hög i midjan och sitter som en smäck över rumpan och sen är det en slits där bak. Den har en tillhörande kavaj oxå, men det var lite att ta i.
Till kjolen hade jag ett vitt lite hängigt linne som jag stoppade innanför kjolen, ett rött bälte och röda skor.
Visst, det var ascoolt, men orkade jag vara så jävla cool? På barhäng?
Ja, tänkte jag, och sprang ner i källaren för att hämta nånting meningslöst.
Men när jag springer upp för trappen upptäcker jag något som förstör alltihop.
Precis uppanför källartrappen, på väggen mitt emot, så hänger det en stor helkropps spegel.
Och där skymtade jag förbi mig själv, och fick se en helt objektiv bild, om ni förstår vad jag menar? Som att man tittar på någon annans kort, och så helt otippat så är det en bild på sig själv där, och man ser sanningen.
Jag såg sanningen, och tyckte att jag var mycket tjockare än vad jag kände mig när jag stod och slickade spegeln för 10 minuter sedan.
FAN, va pinsamt, tänkte jag och slet av mig kjolen. På med Jeans och linne och en pösmunkjacka. Men jag behöll de röda skorna som en liten klick på äppelmoset.
Jag är inte ute efter några kommentarer "Men du är ju inte tjock!!", För jag vet redan att jag inte är det.
För sanningen är, att hade en tjej med en kropp med fyllning i (som jag) trippat ut i denna snäva kjol med högmidja, så hade jag tyckt att hon var asfin.
MEN. Inte jag. Inte på mig.
Detta är tabu, men jag älskar skitsmalt. Jag tycker det är väldigt fint att vara riktigt smal.
Eller, rättare sagt: Jag älskar bilden av mig själv som riktigt smal.
I övrigt så tycker jag att de flesta kvinnokroppar är fina faktiskt.
Bröst är ju bland det vackraste som finns. Hur de än ser ut.
Jag tycker att det är så tråkigt, att jag inte kan tycka det om mig själv bara.
Vetlandabo
Jag är numera Vetlandabo hela vägen ut till fingerspetsen, och jag har accepterat detta faktum.
Idag är det lite marknad/loppis/musik och Njudungsorkesten på stan, och alla är där.
Man ska fika, kolla rean som butikerna har flyttat ut till gatan som är avstängd för bilar.
Man ska köpa Mariannelunds godis och Dante ska åka karusell och köra ankrejs.
Det är skönt att ha Dante att skylla på. Äntligen får man njuta av alla dessa barnsliga saker igen!
Man lullar runt, hälsar på folk, pratar om det fina vädret, medans orkesten skrölar för fulla muggar i bakgrunden.
Dante hoppar omkring på sin farfars axlar med en klubba som är mer runt munnen än i.
Japp. Vetlanda är en härlig stad. Eller så är det känslan av att tillhöra något och känna sig hemma som tar över hand. Men spelar det någon roll?
Å jag som lovade mig själv under min knaggliga tonårstid att jag aaaaaaldrig skulle flytta till Vetlanda.
Ups.
Idag är det lite marknad/loppis/musik och Njudungsorkesten på stan, och alla är där.
Man ska fika, kolla rean som butikerna har flyttat ut till gatan som är avstängd för bilar.
Man ska köpa Mariannelunds godis och Dante ska åka karusell och köra ankrejs.
Det är skönt att ha Dante att skylla på. Äntligen får man njuta av alla dessa barnsliga saker igen!
Man lullar runt, hälsar på folk, pratar om det fina vädret, medans orkesten skrölar för fulla muggar i bakgrunden.
Dante hoppar omkring på sin farfars axlar med en klubba som är mer runt munnen än i.
Japp. Vetlanda är en härlig stad. Eller så är det känslan av att tillhöra något och känna sig hemma som tar över hand. Men spelar det någon roll?
Å jag som lovade mig själv under min knaggliga tonårstid att jag aaaaaaldrig skulle flytta till Vetlanda.
Ups.
fredag 29 april 2011
Jag har slutat trippa.
Det är så skönt, att inte hänga upp mitt liv på vad andra tycker.
Det är så skönt att inte gå och trippa på tå, runt andra.
Frihet, kallas detta!
Nej, jag bryr mig inte om att min mamma hatar när Dante kladdar ner sig. För jag tycker att barn ska kladda, bli kladdiga och kläderna ska nerkladdas.
Jag tycker det.
Nej, jag bryr mig inte om att nån tycker jag är löjlig med min Dante. Jag bär på honom, kramas och pussas och så fort jag får chansen så luktar jag på honom. Och det tänker jag fortsätta att göra så länge jag får!
Det är skönt att slippa vara rädd för att stöta sig med "folk".
Jag kan inte kontrollera om det jag säger till dig, gör dig upprörd.
(Alltså, man ska ju inte slänga ur sig vad för skit som helst. Allt detta bygger på att man i botten har ett sunt förnuft.)
Jag orkar inte tänka hur du tänker om jag säger så, och vad tror du då att jag tänker om dig när jag har sagt så, som gör att du tycker och tänker så. Gör jag dig sur nu? Eller tror du att jag är sur? Å, nej, bäst att jag omformulerar mig, och där står jag och omformulerar mig hela dagen, för att du inte ska bli upprörd på något som faktiskt inte är så jävla gravallvarligt.
Jag hatar detta uttryck, men jag låter det ända sippra fram:
"Det är så jääävla typiskt tjejer"
Var inte rädd, om du inte fattar ett skit vad jag pratar om, för poängen är precis den samma som jag brukar ha.
- Att man ska ta ansvar för sig själv.
Ja, jag tjatar. Men det är något nytt för mig.
Att ibland stanna mina tankebanor och bara tänka, "Hey, det där är faktiskt inte mitt problem! Inte mitt ansvarsområde!"
Skönt. Frihet.
Jag kanske är korkad, har alla fattat detta för länge sen???
(Men det skiter ju jag i. Punkt.)
Det är så skönt att inte gå och trippa på tå, runt andra.
Frihet, kallas detta!
Nej, jag bryr mig inte om att min mamma hatar när Dante kladdar ner sig. För jag tycker att barn ska kladda, bli kladdiga och kläderna ska nerkladdas.
Jag tycker det.
Nej, jag bryr mig inte om att nån tycker jag är löjlig med min Dante. Jag bär på honom, kramas och pussas och så fort jag får chansen så luktar jag på honom. Och det tänker jag fortsätta att göra så länge jag får!
Det är skönt att slippa vara rädd för att stöta sig med "folk".
Jag kan inte kontrollera om det jag säger till dig, gör dig upprörd.
(Alltså, man ska ju inte slänga ur sig vad för skit som helst. Allt detta bygger på att man i botten har ett sunt förnuft.)
Jag orkar inte tänka hur du tänker om jag säger så, och vad tror du då att jag tänker om dig när jag har sagt så, som gör att du tycker och tänker så. Gör jag dig sur nu? Eller tror du att jag är sur? Å, nej, bäst att jag omformulerar mig, och där står jag och omformulerar mig hela dagen, för att du inte ska bli upprörd på något som faktiskt inte är så jävla gravallvarligt.
Jag hatar detta uttryck, men jag låter det ända sippra fram:
"Det är så jääävla typiskt tjejer"
Var inte rädd, om du inte fattar ett skit vad jag pratar om, för poängen är precis den samma som jag brukar ha.
- Att man ska ta ansvar för sig själv.
Ja, jag tjatar. Men det är något nytt för mig.
Att ibland stanna mina tankebanor och bara tänka, "Hey, det där är faktiskt inte mitt problem! Inte mitt ansvarsområde!"
Skönt. Frihet.
Jag kanske är korkad, har alla fattat detta för länge sen???
(Men det skiter ju jag i. Punkt.)
Slarvmajja
Japp, nu har det hänt.
Nästan äntligen hänt..
Mina glasögon är borta. Jag har förlagt dem.
Mina närmaste hade ett favoritskämt som de alla drog för mig, en och en, efter varandra, när det kom fram att jag skulle få läsglasögon.
"Du måste ju skaffa ett sånt där senilsnöra oxå, annars kommer du aaaaaaaldrig lyckas ha dem kvar"
Fuck off, ni fick rätt.
Jag är inne i en hemsk period just nu då allt försvinner bara jag vänder ryggen till.
Jag letar ihjäl mig efter min mobil, varje dag, hela tiden.
Min plånbok är borta, men jag har inte vågat yppa det till nån än.
Nästan äntligen hänt..
Mina glasögon är borta. Jag har förlagt dem.
Mina närmaste hade ett favoritskämt som de alla drog för mig, en och en, efter varandra, när det kom fram att jag skulle få läsglasögon.
"Du måste ju skaffa ett sånt där senilsnöra oxå, annars kommer du aaaaaaaldrig lyckas ha dem kvar"
Fuck off, ni fick rätt.
Jag är inne i en hemsk period just nu då allt försvinner bara jag vänder ryggen till.
Jag letar ihjäl mig efter min mobil, varje dag, hela tiden.
Min plånbok är borta, men jag har inte vågat yppa det till nån än.
20åring vs. förälder.
En 20 årig man (?) och kollega stirrar ut i ingenting och tänker högt..
"Hur fasen kan du varendaste siffra på alla dessa rör??"
"Det kommer du oxå kunna när du har jobbat här i 10 år"
Svarar en annan arbetskamrat och flinar.
20 årigen fortsätter tänka med en fast och något rädd blick.
"Men jag ska nog inte vara kvar här om 10 år!"
"Nehe, å va fasen ska du göra då??"
Frågar jag, som direkt går i försvar till mitt eget livsval.
Han visste inte det.
Visst är det härligt att vara 20 år? Att inte veta nånting, inte behöver veta nånting? Men samtidigt så gör man inte annat än att leta.
Leta efter rätt lägenhet. Leta efter rätt jobb. Rätt bil. Någon att leva med.
Man letar och letar, och det man inte vet då, är att det är som alla andra säger:
Det kommer. Det löser sig.
Vi kom in på att resa.
Om talesätt och vad jag och "de andra gamla" har fått höra under vår gångna tid.
"RES" "FESTA" "HA ROLIGT"
För sen kommer barnen...........
Så är jag oxå uppvuxen. "Gör det innan du skaffa barn!!"
Man ska köpa hus innan, för annars har man inte råd. Man ska ha hunnit resa över hela världen, för de kommer man inte kunna sen. Man ska absolut festa och ha roligt, för de kommer man inte kunna göra sen.
Jag hade ångest när jag blev gravid, hur planerad Dante än nu var. Jag hade panik när han föddes för att jag skulle motbevisa att livet blev tråkigt och jag skulle vara så jäkla jämnställd.
Jag var fylld med känslan att mitt liv nu var förbi, precis som alla hade sagt.
Chanserna "Gör det innan du skaffar barn!!" var körda.
Men så var det ju självklart inte, har jag på mina egna stapplande ben fått utforska.
Så, där sitter vi alltså inträngda i ett litet kontor och talar om för 20 åringen vad han ska göra innan han skaffar barn, men jag avbryter mig tvärt.
För jag har lovat mig själv, att alltind poängtera för alla människor hur lycklig jag har blivit av mitt barn.
Det kanske ska vara självklart, men tro mig! Det är det inte.
För känslan är obeskrivlig, och livet blir så fruktansvärt meningsfullt med barn.
Visst, det blir inte så mycket resande och festande. Men det är ingen annan än jag själv som beslutar om jag vill, eller inte vill.
Men allting annat blev fan så mycket roligare och fyllt med.......LIV sen jag fick barn.
Så, alla ni som ska tala om för 20 åringar hur de ska leva sitt liv innan de skaffar barn, glöm inte berätta att det inte innebär slutet när den dagen väl kommer.
Utan att det faktiskt bara är början..
"Hur fasen kan du varendaste siffra på alla dessa rör??"
"Det kommer du oxå kunna när du har jobbat här i 10 år"
Svarar en annan arbetskamrat och flinar.
20 årigen fortsätter tänka med en fast och något rädd blick.
"Men jag ska nog inte vara kvar här om 10 år!"
"Nehe, å va fasen ska du göra då??"
Frågar jag, som direkt går i försvar till mitt eget livsval.
Han visste inte det.
Visst är det härligt att vara 20 år? Att inte veta nånting, inte behöver veta nånting? Men samtidigt så gör man inte annat än att leta.
Leta efter rätt lägenhet. Leta efter rätt jobb. Rätt bil. Någon att leva med.
Man letar och letar, och det man inte vet då, är att det är som alla andra säger:
Det kommer. Det löser sig.
Vi kom in på att resa.
Om talesätt och vad jag och "de andra gamla" har fått höra under vår gångna tid.
"RES" "FESTA" "HA ROLIGT"
För sen kommer barnen...........
Så är jag oxå uppvuxen. "Gör det innan du skaffa barn!!"
Man ska köpa hus innan, för annars har man inte råd. Man ska ha hunnit resa över hela världen, för de kommer man inte kunna sen. Man ska absolut festa och ha roligt, för de kommer man inte kunna göra sen.
Jag hade ångest när jag blev gravid, hur planerad Dante än nu var. Jag hade panik när han föddes för att jag skulle motbevisa att livet blev tråkigt och jag skulle vara så jäkla jämnställd.
Jag var fylld med känslan att mitt liv nu var förbi, precis som alla hade sagt.
Chanserna "Gör det innan du skaffar barn!!" var körda.
Men så var det ju självklart inte, har jag på mina egna stapplande ben fått utforska.
Så, där sitter vi alltså inträngda i ett litet kontor och talar om för 20 åringen vad han ska göra innan han skaffar barn, men jag avbryter mig tvärt.
För jag har lovat mig själv, att alltind poängtera för alla människor hur lycklig jag har blivit av mitt barn.
Det kanske ska vara självklart, men tro mig! Det är det inte.
För känslan är obeskrivlig, och livet blir så fruktansvärt meningsfullt med barn.
Visst, det blir inte så mycket resande och festande. Men det är ingen annan än jag själv som beslutar om jag vill, eller inte vill.
Men allting annat blev fan så mycket roligare och fyllt med.......LIV sen jag fick barn.
Så, alla ni som ska tala om för 20 åringar hur de ska leva sitt liv innan de skaffar barn, glöm inte berätta att det inte innebär slutet när den dagen väl kommer.
Utan att det faktiskt bara är början..
onsdag 27 april 2011
Vart fan är jämnställdheten??
Jag har plöjt filmen "Bilar" ett tag nu...
Hur svårt är det att slänga in några "kvinnliga" bilskådisar?
Varför ska deras racerlopp endast bestå av "manliga" bilar?
Varför kan inte en "flickbil" vara lika bra som en "pojkbil"?
De är inte bara i racingtävlingarna, utan i hela filmen... och de flesta andra barnfilmer..
Jag tycker det hade varit intressant att byta ut alla "kön" på bilarna, bara vända upp och ner på hela filmen. Hur skulle den bli då?
Eller, spelar det någon roll? Jag vill egentligen inte tro att ett kön ska spela roll, och speciellt inte bland barn, som jag tycker ska vara könlösa så länge det bara går.
Jag vill inte att det ska spela någon roll att filmer är fyllda med "killar" i huvudrollerna och i alla andra rollerna för den delen, men jag förstår inte varför??
Är det konstigt att kvinnan inte blir större i samhället eller sätter sina egna murar, om man får se sedan barnsben att killar rules the world??
TACK! Astrid Lindgren, för Pippi Långstrump, Tjorven och Barnen i Bullerbyn..
Efter det vet i fasen vad som gick snett...
(Bilar, är dock en riktigt bra film och jag gråter varje gång..)
Hur svårt är det att slänga in några "kvinnliga" bilskådisar?
Varför ska deras racerlopp endast bestå av "manliga" bilar?
Varför kan inte en "flickbil" vara lika bra som en "pojkbil"?
De är inte bara i racingtävlingarna, utan i hela filmen... och de flesta andra barnfilmer..
Jag tycker det hade varit intressant att byta ut alla "kön" på bilarna, bara vända upp och ner på hela filmen. Hur skulle den bli då?
Eller, spelar det någon roll? Jag vill egentligen inte tro att ett kön ska spela roll, och speciellt inte bland barn, som jag tycker ska vara könlösa så länge det bara går.
Jag vill inte att det ska spela någon roll att filmer är fyllda med "killar" i huvudrollerna och i alla andra rollerna för den delen, men jag förstår inte varför??
Är det konstigt att kvinnan inte blir större i samhället eller sätter sina egna murar, om man får se sedan barnsben att killar rules the world??
TACK! Astrid Lindgren, för Pippi Långstrump, Tjorven och Barnen i Bullerbyn..
Efter det vet i fasen vad som gick snett...
(Bilar, är dock en riktigt bra film och jag gråter varje gång..)
tisdag 26 april 2011
Olas present!
Jag har ju glömt att meddela vad jag gav Ola för en egoistisk present, fylld med kärlek och omtanke.
En weekend till Irland!
Vi har åkt och kommit hem från Dublin. Underbar tid. Underbar stad. Underbar öl. Underbara hamburgare.
Dock inte lika underbara kilo som satte sig runt magen.
Jag rekommenderar verkligen alla småbarnsföräldrar där ute att röva bort varandra för någon helg, helst så långt bort att man inte kan ringa hela tiden, å inte massa löst folk kan ringa i mobilen stup i kvarten.
Ola är ju egentligen en underbar person! Rolig som få! Vi har verkligen roligt ihop, och det glömmer man bort ibland när man går med en gnällig unge på armen och på spisen står en gryta med fastbrända makaroner
Man glömmer bort hur underbar han är, när han väljer bowling och jag väljer syjunta.
Eller när han skäller på Dante för något som jag tycker är jäkligt onödigt, eller när jag stänger in mig på toan bara för att fly.
Men där, på Irland, föll alla bitarna på plats på något vis.
Just, det. Han är så jäkla rolig. Jag är så jäkla rolig. HAN tycker att JAG är rolig.
Nu känns vardagen faktiskt lite lättare.
För jag vet att vi är precis samma människor som vi var för 6 år sedan. (Kanske lite äldre och mognare. Dock)
En weekend till Irland!
Vi har åkt och kommit hem från Dublin. Underbar tid. Underbar stad. Underbar öl. Underbara hamburgare.
Dock inte lika underbara kilo som satte sig runt magen.
Jag rekommenderar verkligen alla småbarnsföräldrar där ute att röva bort varandra för någon helg, helst så långt bort att man inte kan ringa hela tiden, å inte massa löst folk kan ringa i mobilen stup i kvarten.
Ola är ju egentligen en underbar person! Rolig som få! Vi har verkligen roligt ihop, och det glömmer man bort ibland när man går med en gnällig unge på armen och på spisen står en gryta med fastbrända makaroner
Man glömmer bort hur underbar han är, när han väljer bowling och jag väljer syjunta.
Eller när han skäller på Dante för något som jag tycker är jäkligt onödigt, eller när jag stänger in mig på toan bara för att fly.
Men där, på Irland, föll alla bitarna på plats på något vis.
Just, det. Han är så jäkla rolig. Jag är så jäkla rolig. HAN tycker att JAG är rolig.
Nu känns vardagen faktiskt lite lättare.
För jag vet att vi är precis samma människor som vi var för 6 år sedan. (Kanske lite äldre och mognare. Dock)
måndag 25 april 2011
fredag 8 april 2011
onsdag 6 april 2011
Sorry..
Jag önskar att jag kände lust för att skriva, men jag gör inte det. Jag vet inte vad jag ska säga, för jag har alldeles för mycket. Onödigt, såklart, men ändå. Det är ju lite det min blogg bygger på. Onödigt skitsnack. Men jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Får fundera på det en stund tror jag. trallala
söndag 3 april 2011
Helgmornar
Här sitter jag denna söndagsmorgon med en felknäppt pyjamasskjorta och med solsken i blick. Igår somnade jag vid 21:00, då jag skulle ge min son lite tröst. "Lova att du väcker mig om jag somnar Ola!!" Jo men visst... Vid 23:20 kommer han in och säger åt mig att borsta tänderna och klä av mig.. Men idag, är en ny dag, nya tag och jag känner mig faktiskt ganska laddad. Vi är hundvakter till mor och fars underbara(?) hundar. Kanske är de underbara en och en, men inte alla tre tillsammans. Jag får spelet faktiskt. Men det är dock inte fel att börja dagen med att kränga i de bara fötterna i ett par kalla gummistövlar och traska iväg. Pyjamas på, hundar och hår åt alla håll . Man vaknar till lite av att bli så irriterad på morgonen. "Jag ska aldrig, aldrig, aldrig ha hund" "varför vill man skaffa ett djur som man måste plocka upp skiten åt??" "Jasså vovven, har det kissat en hund där OXÅ!?? Luktar det gott?" Nej, jag är på tok för lat och bekväm och egoistisk för att fylla mitt liv med ett djur just nu. Det är skönt att låna lite hundar ibland, så man påminns,,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)