Var är alla pengarna?

Är det bara vi i hela världen som har de jääkligt kämpigt med ekonomin efter massa föräldrarledighet?

Det känns som att alla andra kan åka till grekland, göra utflykter och bygga altaner hur som helst.

Hur fasen gör man?

För vi kan det inte.

Och jag är sur över det.

Men så glömmer man ju bort att jag har levt på halva min lön nu i över ett år, och när jag jobbade heltid i 3 månader så lyckades jag spara 10 000 under den tiden.

När man jobbar, tjänar man pengar.
När man jobbar, har man inte tid att göra av med pengar.

Men just nu, har jag som sagt glömt det, och går och är bitter över att mina skattepengar som jag fick tillbaka gick rätt in till räkningarna och försvann.

Jag skulle ju byggt en altan för dem!
(De hade kanske bara räckt till skruvarna, men ingen veranda utan skruvar!)

telefonkö

Det värsta är, att idag, helst nu, måste jag ringa till Salus Ansvar igen och försöka reda ut saker och ting.

Plus att jag måste ringa försäkringskassan.

Det blir telefonkö för hela slanten idag...

Hjärnblödning?

Precis efter jag hade skrivit förra blogginlägget rasade hela min värld samman.

Jag fick inte hjärnblödning, men det var nog 17 väldigt nära.

Att försöka vara i telefonkö, springa runt och leta efter Dantes baddräkt och samtidigt prata i mobiltelefon med syrran blev för mycket för min hjärna.

Jag bara sprang runt i cirklar i både källare och övervåning och Dante skrek i spjälsängen.

Mitt i allt bryts samtalet med syrran, av någon konstig anledning. Kan mycket väl blivit störningar i mobiltelefonen av att min hjärna gick på högvarv.

"Det är nu 2 samtal före dig, vänligen vänta"

Dante skriker, men det är ju bara 2 samtal före, så han får precis som jag, vänta liiiite till.

Äntligen klickar det till och jag kommer fram, efter en väntan på 23 minuter.
En trevlig men lite stressad kille svarar.
"Det gäller en mobiltelefon? Då kopplar jag dig till rätt ställe"
Klick.

KLICK!!

Han kopplar mig till ännu en teefonkö och jag går sönder inuti

Jag gråter en skvätt och skriker i luren
"JAG DÖÖÖÖÖÖR"

Men det hjälpte inte. Ingen svarade.

Jag lade på luren, sket i den där jääävla baddräkten, sket i Salus ansvar och packade in all jävla skit i bilen och åkte iväg.

Jag gjorde min syster ledsen, för jag var så otrevlig i telefonen, Dante var ledsen i spjälsängen,
Elle var på väg att bli ledsen eftersom tiden rann iväg och jag var på god väg att bli sen.

Jag blev ledsen för att killen kopplade bort mig, för att Jag gjorde alla andra ledsna och för att jag inte hittade baddräkten.

Vilken härlig dag.

Omee!

Här sitter jag, inne, och småfiser och klagar över att jag har en hjärntumör, ett munsår, en blåsa på tungan och en liten svag doft av ont i ögat.

När jag istället, helt klart, borde gå ut och sätta mig i en solstol i min nya bikini och kolla in min fina man som sätter upp hängrännor.

Ibland är man bara för trångsynt.

hypokondri

Just nu har en hög med hypokondri tömts över mig.

Jag har en hjärntumör.

Den sitter i högra tinningen och det gör ont.

Det är om man hittar en liten punkt och trycker lite, lite försiktigt därvid så gör det jätteont i stora delen av högra huvudet.

Så innan, när jag pratade i telefon så var det som att alla bitarna föll på plats.
Självklart har jag en tumör i örat av allt telefonpratande.

Nu har tumören spridit sig till tungan. Eller nått.
Jag har en blåsa på tungan i alla fall.
Och ett pyttelitet munsår på vänstra läppen.

Det har säkert med tumören att göra.

Okej, det där med munsåret och blåsan på tungan var lite överdrivet, jag tror inte att de har något att göra med huvudet.

Men jag är faktiskt orolig över huvudet.

Jag har av vissa anledningar slutat tro "det händer aldrig mig".

Så, det började i morgon, och om jag fortfarande har ont om en vecka ska jag gå och kolla upp det!

Duktigt va?

Nu gör det nog faktiskt liite ont i ögat oxå.

Midsommar

Denna midsommarafton skilde sig ganksa mycket från de andra i mina dagar.



Till att börja med så har jag ju tydligen, om man kollar på föregående mening, redan avslutat min midsommar.



I mitt gamla liv hade jag varit mitt i den, i festen, i bålskålen, mitt i smeten lite halvlullig i något meningslöst samtal.

Antagligen bråkat, eller "diskuterat" som man så fint kan kalla det, med någon.

För folk tycker så mycket konstiga saker när de är fulla. Och jag med.



Denna mindsommar började med färskpotatis och sill vid klockan 13. Köttbullar till barnen och till mig.



Sedan for vi iväg till Paradisvallen här i Vetlanda.

Det är helt enkelt dit man åker och dansar runt midsommarstången om man bor här.

Ponnyridning, kaffe, kiosk, midsommarstång och massa, massa barn!



Det är svårt att vänja sig vid tanken på att jag är en av alla dem nu.



Inte en skelögd fyllekajja i något partytält.



Utan en nykter mamma som surplar kaffe och dansar runt midsommarstången.



En vuxen person, som rynkar förstående med ögonbrynen mot andra föräldrar vars barn ramlar omkull. Eller ler lite ursäktande när Dante kastar sten på deras barn.

Som tillsammans med de andra föräldrarna skäms lite när man skuttar omkring runt midsommarstången med sitt barn som egentligen inte bryr sig så mycket.



Senare på eftermiddagen träffade vi goda vänner och barn och familj, gick tipspromenad, grillade, åt jordgubbstårta, de andra drack öl och de va så himla najs!



Nu är vi precis hemkomna, Dante springer av sig den sista energin i sitt lockiga hår och sin kanelbulle tröjja.



Allting känns faktiskt väldigt bra och jätteskönt.



Det är i denna fasen jag är i mitt liv just nu.

Jag har bara inte fattat att det var dags att vända blad, men nu när jag väl har gjort det, känns det som jag har hittat hem!

Det känns så skönt..
Luugnt och skönt .

(Fast en öl hade ju inte suttit fel)

Modekoll Noll

Jag beundrar verkligen modeintresserade och modebloggare.
Jag är nämligen verkligen så himla ointresserad..

Men idag slog tanken mig ändå att ta reda på va sjutton man ska ha för shorts i sommar.

Jag har ju rensat ur hela min garderob, så de enda jag har kvar är... ja typ ingenting.

Men jag orkade inte ta reda på det, så jag klippte sönder ett par byxor.

Så när jag vandrade Nässjös vägar fram med jobbet som mål, så kom jag på att mitt nästa blogginlägg skulle handla om mina kläder för dagen.

En T-shirt som jag har fått av min Ola, men som jag bytte så den blev för stor.
Den är gul och väldigt urringad med ett tryck därfram.
Jag hade inte köpt den själv, men gillar den!

Under bär jag ett "vitt" Gina tricot linne med bråttarrygg (eller va fasen det heter).
Det räknas som en basvara i min garderob och finns i många färger.
Detta skulle dock vara vitt, men är lite smågrått numera.

I och med att jag har rensat ur hela min garderob, så fick jag klippa av ett par jeans så jag kunde bära ett par shorts.
Hmm.. Vilka använder jag minst?
Ett par vita jeans som inhandlades förra året, oxå dem från Gina, som är alldeles trasiga över hela benen.
Aldrig gillat dem. Känner mig så slampig i dem.
Så de klipptes av.

På fötterna har jag ett par slitna tofflor, som jag hade ett jäkla pådrag i hela Göteborg för att hitta förra året!!
Jag ville ha ett par vardagsskor, (jag äger bara vardagsskor) som skulle vara sköna att gå flera mil i, men som man även kunde trippa på stan i till någon löjlig liten kjol.

Jag hittade inga, så jag fick köpa ett par som inte uppfyllde något av kraven.
De var varken snygga eller sköna faktiskt.

Men jag använder dem ändå, för att det är de enda jag har i toffel väg.

(Mina jobbar skor är en toffelmodell, men de är så slitna numera att jag får skoskav av dem.
Då är de slitna..)

Pricken över i:et är ett par solglasögonen som far upp och ner, från näsan upp till håret.
Inköpta igår på Ö&B för 29:50!

På vägen hem från jobbet är jag om möjligt ännu mer ointreserad av vad jag har på mig, så jag släpper ut mitt lite för flötiga hår, sätter upp det igen för det var för flötigt och tovigt för att ha nedsläppt, tar på mig mina skrynkliga kläder som har legat ihopknölade på hatthyllan hela dagen, glömmer mina solglasögon som jag LOVADE mig själv att inte glömma, och går ut genom dörren.

Väl hemma ställer jag mig framför spegeln och skrattar åt min egen dumhet.

Håret ser ut som fan.
Solglasögonen är billigare att köpa nya än att åka tillbaka till Nässjö.
Tröjan är ut och in.


Stackars min kollega som inte vågade säga något.


För några månader sedan var jag på en fest hos en gammal kompis som jag inte har träffat på väldigt länge.
Massa nya människor med massa glittriga och fräsha kläder och smink och hårsaker..

In kommer jag i den klassiska "lilla svarta".
Jag har ju ingen annan, och köpa ny för ett tillfälle är bara att glömma med min lilla mammapeng och mitt renoveringsobjekt hemma,

Då hör jag en tjej till en annan "Emma, jag trodde du sa att det var ute med kasslerstrumpbyxor!"
Jag hade nätstrumpbyxor.

Jag blev inte ett dugg illa berörd eller förvånad.
Jag menar, de inhandlades säkert 1995, och jag är ju inte helt bakom, utan förstår att modet har ändrats sen dess.
Men jag... bryr mig inte...!

Sen var det någon annan som pratade med mig om skor, typ
"Har du nya skor Johanna?"
"Nej verkligen inte, de är gamla som gatan"
En annan tjej hoppade in i samtalet

"Nej, de är ju inte nya, de hade hon ju i Halmtad?!"

Vi var ett tjejgäng som åkte till halmstad och festade lite.....
.... för 4 år sedan!!

Hur fasen kan hon veta vad jag hade för skor då?
Jag har ingen aaaning om vad hon hade för skor.. eller kläder.. eller hårfärg...

Men jag har överlevt utan modeintresse.
Ibland får jag fråga min bästis så att det inte blir för illa, men oftast gör jag som jag vill vad hon än säger.

Men jag tycker att jag har kommit ganska långt i mitt liv i alla fall...

Skämt från topp till tå

Å NEEEJ!! KAOS!!

Min plastpåse, som ska befinna sig under cykelsadeln har blåst iväg, och ligger nu preeeciiiis på tomtgränsen in till Ulla!!

(Och i och med att "the old guys" typ äger vägen, så är den redan på hennes mark!!)

Nu, mina vänner, är det bråttom!!

Jag vill ju inte få mera skäll! Vem vet hur länge min mun kan knipa ihop utan att säga något dumt tillbaka??

Och då blir det ju i princip krig här på gatan.

....De kommer vara såå många fler än oss......

Bråttom!

Jag vill vara lite mera bitch

Att, lite helt plötsligt, hamna i en konflikt eller diskussion och sen börja gråta, har varit ett ämne som kommit på tapeten två gånger idag.

För det första har jag alltid svårt för att ens får ur mig något vettigt när det kommer fram en otrevlig människa och fräser på mig.

Personen står och fräser, jag står och ler.
Och efteråt så mår jag jättedåligt och är jättearg över att jag inte sa någonting smart eller gav svar på tal.

Men idag kom jag till skott och svarade emot, men upptäcker att jag helt plötsligt nästan började gråta!
Så istället för att känna mig stolt över att jag lyckades få fram vad jag ville ha sagt, så stod jag där och skämdes över att jag nästan grät.

Nu hände detta i början av dagen, och nu när jag har fått lite distans, så är jag beredd att gå vidare, och kanske så småningom försöka igen!

För samtidigt, mitt i gråtattacken, så var det så himla skönt att få sagt vad jag ville!
Att istället för att fokusera på att uppfattas som trevlig, ändå tyckte att det var ok att uppfattas som en bitch!

Så nästa gång, ska jag fokusera på att få orden från hjärnan ut ur min mun, istället för att tänka på att jag börjar gråta.
Lägga fokus på att prata, vad vi pratar om och vad som är det viktiga i situationen..

Glömma bort mig själv för en stund, och lita på mig själv och vad jag tycker.

Tycka att det jag tycker är ok.

Att även jag får öppna käften och kanske säga något som inte är så himla trevligt.

Avatar

Jag ska småtitta lite på filmen Avatar nu för 3:dje gången...

Ska skynda mig innan Ola kommer hem från bowlingen, annars får han ju reda på hur dum i huvudet jag är..

tredje gången på tre dagar..

Men den är ju så bra.

Jag tror och hoppas att planeten Pandora är Himmelen!

Det är så det ska vara att leva!

Bara småfisa omkring i djungeln med sin fläta i nacken.
Tröttnar man på det så flyger man lite på en drake.

Det är mitt drömställe, min himmel.

Jag vill nästan leva på det viset mer än vad jag vill ha ett lusthus.

Dåligt samvete ger lyckorus

Dantes dagmamma måste vara bland det bästa som hänt mig (efter att Dante föddes)

Hon är så lugn och snäll och det känns som att hon kan allting om barn!
Jag vill oxå vara dagbarn hos henne!!

Dante är jätteglad efter att ha varit där och kommer hem med massa nya ljud och gör massa nya saker.
Han är så söt.

Ola och jag fylls med massa ny energi och vilja att hitta på massa saker med Dante.


Allting han gör får Olas och mina ögon att fyllas av lyckotårar.

Att sätta på han en cykelhjälm för första gången, trä på en ny jacka över hans knubbiga armar, när han bär iväg alla verktyg för oss när vi försöker sätta dit hans cykelsadel eller när han pekar med sitt pyttelilla finger mot spisen och säger "koka".
Då glittrar Vi mot varandra, och lyckan är total.

Detta tack vare att vi har börjat lämna honom hos dagmamma...

Med all säkerhet beror våra känslostormar av en skvätt av undermedvetet och förträngt, dåligt samvete!!

Men man får inte lägga så stor vikt vid VARFÖR man känner lyckorus.
Utan bara på att det finns där!

(Man får bara ännu mera dåligt samvete annars.)

Konstrundan livet 4.

Ola talade för några dagar sen om att en av våra tant-grannar hade frågat lite om skräphögen på framsidan..
Det var ju så tråkigt att behöva se allt skräp när hon tittade ut genom hennes fönster..

Ola förklarade hur läget låg till, att det är grävmaskinistens ansvar att ta hand om buskarna och skräpet, så det är honom vi väntar på.

När Ola i sin tur berättade detta för mig blev ju jag självklart irriterad.
Dels har jag taggarna utåt redan från början när mina grannar pratar med mig eller om oss, och sen tycker jag faktiskt inte att hon har med det att göra.

Idag kom grävmaskinisten och slätade ut all jord och hämtade upp skräpet!!
Bara se sådär en månad för sent.. (Men tack för att du kom!)

När vi står med krattor och spadar i högsta hugg kommer grannen fram till oss och drar sin snyfthistoria igen. Om att hon har haft så ful utsikt. Såhär sa hon:
-Jag förstår om ni inte hinner ordna till er trädgård, men skräpet har ju inte varit så roligt att titta på.

Ola höll andan, och bad en tyst bön om att jag skulle hålla käft och inte brista totalt.

Hans böner var hörda, och jag siprade bara ur mig en liten vass kommentar:
"Det har inte varit så roligt för oss heller."

Men fan vad jag krattade sen.
Sur som ättika.
Jorden var som ett dammoln runt mig och jag gick som en gammal gubbe och muttrade för mig själv och tänkte ut saker som jag borde ha svarat.


Inte har hunnit räta till i trädgården?
INTE HUNNIT?!?
Vi KAN för fasen inte göra någonting mer nu.

Men det är mest synd om henne som mår så dåligt av vår fula trädgård, för den kommer vara ful "ända fram till påska!"

Lugnet infinner sig

Mmm.. Lugnet infinner sig i både kropp och själ.

Dante har precis somnat.

Jag har precis satt in en film.
Avatar.
Ola och jag hyrde den i fredags. Idag köpte jag den. Mycket bra film.

Jag har köpt aftonbladet med bilaga.
Tänkte läsa den lite.

Svärmor har precis lärt mig att sticka avigga maskor, så jag tänkte påbörja min stickning igen, eftersom Dante rev upp allting idag på morgonen.

Dante har även ramlat in i badkaret och slagit sönder två tänder.
Han har oxå ramlat på en bräda och slått sönder den lilla flärpen över framtänderna, under överläppen.

Men de klarar mer än man tror. Även att det är otäckt när de slår sig i munnen.
Ska ringa tandläkaren i morgon..

Så nu sitter jag i soffan och ska titta film, läsa tidning och sticka.
Det blir stressigt visst.

Och jag som bara ville ta det lite lungt.

Bakelsehetsen!

När man jobbar inom konditoribranschen får man väldigt mycket av alla högtider och säsonger.

Nu är det jordgubbar till max.
Sen jag började jobba på Thimons konditori har jag knappt ätit en enda jordgubbe.
Det räcker gott med att titta på dem.
Jag är alldeles trött på dem.

Julen. Julen är faktiskt en underbar tid. Man kommen hem och nästan luktar pepparkaka och lussebulle.
Men samma sak där. Jag har faktiskt knappt ätit varken pepparkakor eller lussebullar sen jag började jobba där. Men pralinerna fungerar alldeles utmärkt!

Semlorna. Ja, jisses. Florsocker över,överallt. Jag vet att Markus(en av ägarna, och även min bror) kan få näsblod under den perioden pågrund av allt florsocker som han andas in!

Jobbarkläderna surnar jättefort på grund av grädden, och alla tänger är kladdiga.

För två år sedan lovade jag mig själv att aldrig, ALDRIG äta en samla igen.
Året därpå var jag gravid, och en av mina absolut värsta (eller bästa?) nojjor var Thimons mandelmassa.
Sedan dess har jag tyckt att den är just oslagbar..
Så det löftet höll bara en säsong.


Idag har jag jobbat en sväng, och har verkligen fått känna på att jag lever.
Och jag har verkligen inte kunnat missa att Victoria och Daniel har gift sig idag!!

Diskarna och kylarna var fyllda utav "folkets bröllopstårta" och folkets bakelser när jag slog upp portarna på morgonen.

Innan Markus, som jobbat hela natten, gick hem sa han med sorgsen min:
"Jag tror inte att bakelserna räcker, men jag har verkligen gjort allt jag kan! Det finns inget mer jag kan göra"
Han var så söt, men ledsen över att tiden och nätterna inte räcker till.

Vid klockan 8 vred vi om nyckeln och öppnade och kunderna var som galna! Det var sådan hets, att jag hade kunnat sälja dem för högstbjudande och bli miljonär.
Vid 10:30 var alla tårtor och bakelser slut.

Stackars Markus höll på att gå sönder när jag ringer och frågade om det fanns fler gömda någonstans i alla andra kylarna

Men efter vi hade talats vid i telefonen, så skickade han en bagare som kom och massproducerade fler, fast andra sorters, bakelser och tårtor.
Ändå var allt slut igen vi 14.

Så idag har jag verkligen inte missat att de har gift sig.
Jag trodde verkligen inte att det betydde så mycket för oss vanliga människor.
För mig gjorde det inte det i alla fall.

Men när jag skyndade mig hem och slog på TV:n och såg (nästan, somnade i slutet) hela bröllopet så förstod jag faktiskt lite.

Det vaaar ju jättevackert, och det äääär ju enormt stort att vår kronprinsessa har hittat sin prins.

Och en bakelse på det, hade ju varit superb!

Lusthus

Mamma och jag var ute på promenad här i stan...

"Va fult det är med ett lusthus på trädgården när man bor mitt i stan..! Va fasen har man det till egentligen, mamma?"

"Man fikar i det."

"Gööör man?! Som en liten uteplats då? .......... Jag vill oxå ha ett lust hus på min trädgård..."


Jag vill oxå verkligen ha ett lusthus på min trädgård..

Häckstressen..

Igår kom jag fram till att klippa min egen häck istället för att störa mig på att Bertil inte klipper sin.

Jag kände mig riktigt taggad och tuff när jag tog fram förlägningsladd efter förlägningssladd, och sedan räckte dom inte ändå, så jag fick ändå springa ner i källaren och hämta sladdvindan.
Any way.

Jag kände mig riktigt tuff i mina skyddsglasögon och hörselskydd och med en liten fjantig kjol och ett genomskinligt skitigt linne till det.

Självklart hade jag publik! Bertil och hans fru och en annan granne satt på sina platser och tittade på. Jag bara väntade på att Bertil skulle komma fram och säga till att jag gjorde fel eller inte klippte tillräckligt mycket. Men Icke!
Istället kom grannen som häcken gränsar till, och sa att jag var nog tvungen till att klippa den lite kortare, så att han kunde se när han backade ut ur sin garage uppfart.
Jag blev sur och sa "Javisst! Självklart"
Men jag tänkte:
Det spelar ju inte roll hur låg häcken är, så kommer du knappt ut i alla fall.

När jag väl fort fram alla kablar och skulle börja klippa märkte jag att det inte alls var lika roligt och enkelt som man kunde tro.

Häcken är inte skött på 20 år, så när jag skulle klippa ner den lite extra var det bara massa grova grenar.

Resultatet blev att jag typ klippte bort alla fina sommarblad, så det ser numera ut som höst på vänster sida av huset.

Det kliade allt lite i Olas fingrar, jag såg att han egentligen ville klippa..
Så när jag tyckte att jag var klar, så gav jag han äntligen en chans att lägga sig i.
"Sådär! KLAAR!"
"Ja, nu ska du bara göra den rak oxå.. du ser det sticker upp lite här, och lite där .....blabla.."
"Den ÄR rak"

Sa jag och surade ihop och slog ihop hörselskydden över öronen igen, och gick tillbaka och klippte lite till...

Jag kunde faktiskt inte se att den var ojämn. Men det var skönt att gå lös på häck(jäveln) igen när jag var lite sur.
Så jag vevade runt lite med sågen och gick tillbaka till en lite orolig Ola.

"NU är den rak Ola...!"
".....Ja..."


(Ännu en historia om mitt grannliv. Men jag vill tillägga att jag står inte riktigt för allt jag skriver. Detta är ju mina innersta tankar, som jag aldrig skulle säga till dem personligen. Vissa saker som man tänker ska man hålla käft om..
Precis som Ola gjorde med häcken. Den står här utanför alldeles rå och ojämn. Men han svarade att den var rak. Det gjorde han jäkligt rätt i.)

Grannstress

Nu har det smittat!

Nu sitter JAG här och blir stressad över att Bertil inte har klippt häcken!

Va fan har han inte klippt häcken för!?

Han klipper väl alltid häcken!

Vad pysslar han med egentligen?

Jag vet faktiskt vad han pysslar med.
Han tvättar sin husbil även att den är ny och bara provkörd runt konstrundan.
Han putsar motorn på den med en tandborste och en liten trasa!

Han älskar verkligen sin nya husbil!

Och jag är faktiskt uppriktigt glad för hans skull!

Även att jag tycker att mina grannar är lite för mycket ibland, så håller de igång.
På somrarna åker de omkring i sin husvagn (numera husbil) och tittar runt i hela Sverige och plockar hundratals liter med bär.

Så hoppas jag att du och jag också gör, Ola!

Att få andas

Idag var min syjunta väldigt behövlig.

Det kändes som ett lufthål i rökdimman.
Som att få duscha när man känner sig riktigt äcklig.
Att ta en tugga pizza, när man är riktigt hungrig och sugen på just pizza.
Troligen, som en humla när den får sockervatten.

Ja, ni fattar vad jag menar. Det var jäkligt skönt att komma hemifrån helt enkelt!

Trots att jag faktiskt hade hunnit svänga ett varv med dammsugaren på eftermiddagen, och Ola hade röjt upp efter mitt försök till att laga mat.
Trots att Dante varit helt underbar hela dagen.

Men jag behövde ändå ett litet brejk, och att få komma bort till någon som man aldrig varit hemma hos, blir verkligen ett brejk från vardagen!

Men verkligheten slår mig likt en käftsmäll så fort jag öppnar dörren hemma.
Bland en hög av skor innanför dörren ligger även en flytande margarin flaska.

Jag tittar in mot köket, och på golvet som leder dit ligger en tratt en visp och andra köksredskap.

Grinden i hallen, som ska hålla Dante på uppevåningen så han inte trillar ner, står öppen.
Dante sover, så det är ingen fara på taket, men det stör mig alltid om den är öppen.

I vardagsrummet är det fullt med leksaker.
Under Dantes stol är det massa matrester.
På tv bordet ligger nässpray, nappar och kvitton.

Det är trots allt nystädat, detta är bara vardagsmat som uppkommer på tio minuter.

Men ibland vill jag bara vara en sådan människa som lever ett pedantiskt liv och har städat och fint hela tiden, och ingen som vänder upp och ner på allt.

Nu vaknade Dante och skriker.
Han har ont i öronen....igen

Välkommen hem Johanna!
Du har ju trots allt varit borta i 3 timmar.

Men allting känns så mycket bättre nu när jag har fått en nypa luft!

Jag slår vad!!

På mitt TVbord är nu en hel buffé uppdukad med alvedon, ipren, pullmicot, airomir, febertermometer och nässpray.

Min lilla stackars Dante är dunderförkyld och febrig och jag misstänker faktiskt öroninflammation

I morgon står läkarbesök på listan.

Min son behöver mig jättemycket just nu och han är så snorig och pluttig.

Jag sätter 500 :- att det kommer ringa i telefonen i morgon och erbjudas jobb.

För visst är det alltid så?

(Självklart skulle jag i så fall säga ja, och Ola får ta vård av sjukt barn.)

Men det vore bara så typiskt...

Ullared

Det går inte att beskriva i ord hur Ullared är.
Om man ska berätta för en person som aldrig har varit där, hur det är och vad det är, så går det knappt.

Det måste helt enkelt upplevas!!

Det borde bli ett utav världens underverk.

Det finns människor av ALLA sorter och storlekar.
Kändisar, bönder, rika och fattiga.
Snälla barn, skrikiga barn och jag även ett pyttelitet barn som inte kan ha varit många dagar gammalt.
På golvet, under en klädrondell (eller vad man ska kalla det) så satt mamman till pyttelillabarnet och drack vatten.
Antar att hon var alldeles svimmfärdig..

SNÄLLA MÄNNISKA ÅK HEM!!

Alla dessa stackars barn! Det är verkligen inget ställe för små barn... Usch!
Kärringarna kör på alla med vagnen, även barn!
Det finns ingen hejd på tanterna, när de väl har fått syn på något som de ska roffa åt sig!

Mitt bland alla damkläder och damer och tjejer och flickor som springer fram och tillbaka i ren panik, står gubbarna och håller vagnarna.

Snälla, gå bort och ställ dig någon annanstans.
Man står la för sjutton inte mitt i en bisvärm?!

Att vara snäll och släppa någon före med sin vagn ut i en gång är ingen idé. Då blir man stående där. Det märkte jag.

Det är inte heller någon poäng med att le.

Men det beror på att alla är inne i sina små egna shopping världar!
Och det är skönt och underbart och självklart superroligt!!

Nu är jag hemma. 3200:- fattigare.

Men nästan 3000 gånger gladare!

Separationsfas

Jag går igenom en separationsfas för ögonblicket.
Dante håller på att skolas in hos dagmamma.
Det går faktiskt oväntat bra, och han verkar skita fullständigt i oss.

Men JAG skiter inte i honom..
Det är så jobbigt att lämna bort honom till någon annan som ska ta hand om honom hela dagarna, för att vi ska jobba.

Egentligen är det ju helt vrikkat. Skaffa ett barn, som någon annan får ta hand om största delen av tiden?

Vi ska lämna bort vår son för att göra något så egoistiskt som att arbeta.
Jag vet att det verkligen inte är egoistiskt. Man måste ju arbeta.

Men jag VILL arbeta. Jag vill cykla till mitt arbete och sälja korv.
Jag vill jobba....

Och det är det som gör det hela så känsligt tror jag.

Det är då det känns som att jag är egoistisk.

Men även att inte ha något val är jobbigt.

Jag kan inte gå hemma hela dagarna och bara vara husfru.
Det har vi inte råd med.
Plus att jag skulle bli helt knäpp i huvudet.
Jag mår så bra när jag arbetar..

Detta är verkligen splittrat, och en omöjlig situation att sätta sig in i om man inte har barn, eller tillräckligt stora barn.

Men som sagt, Dante har jätteroligt hos sin dagmamma..
Det är jag som går igenom en separationsfas...

Buhu.

Leksaker är inte så himla roligt..

Innan vi ens hade planerat Dante så pratade vi mycket skit om barnfamiljer.
Det vi störde oss mest på, var leksaker.


Ett par kompisar till oss kom hem med en leksak till deras flicka som kostade tre hundra kronor.(Leksaken, inte flickan)
Ola och jag höll på att trilla av pinnen.

Trehundra kronor, bara sådär! På en leksak! När det inte ens är födelsedag!
Typ en vanlig sketen måndag..


Det roliga var att den lilla flickan sket totalt i leksaken, och fortsatte att leka med en träslev och ett plastlock!


Nu med facit (eget barn) i hand försår jag föräldrarna.
Man vill ösa lite extra kärlek över sitt lilla stackars barn, så man köper nånting.

MEN!! Jag skulle fortfarande inte köpa något så dyrt, inte på en sketen måndag, inte på vilken dag som helst i veckan eller månaden. Knappt till födelsedag.
Så lite stolthet har jag kvar.


Dantes absoluta favvoleksak (Gosen Leffe är ingen leksak, han är en familjemedlem) är barnmatsburkar. Allra bäst är locken!


Varje dag när vi ska börja kämpandet med att få in liten mat i den ihopknipta munnen (höneröv, som min svärmor kallar en ihopknipt mun. Ääälskar det uttrycket. Använder så ofta jag kan!) så ställer vi en barnmatsburk med ett par lock framför honom.


Han testar det ena locket, sen det andra och vi slevar in som sjutton!

Nedersta lådan under ugnen har han precis lärt sig att dra ut själv. Allting är underbart när de gör det första gången! Underverk, verkligen.
"Woow! Han kissar på mig!"
"Titta, han har gömt den bärbara telefonen i en sko."
"Ååå, titta, han river ut alla videofilmerna."
Så är det för tillfället med den lådan. Inom kort sitter det antagligen ett barnlås på den.
Anyway, i den lådan har vi just barnmatsburkar, andra plastburkar och lock.
Skiiitroligt.. Tycker han.
En dag upptäcker jag att alla locken var borta. Visst, jag märkte att det blev färre och färre, men det är ju först när nästan alla är borta som man fattar att de försvinner.
På något vis.

Dante äger en liten bil som man kan lyfta sitsen på, och så är det som en liten låda liksom.
DÄR låg alla små lock. Han plockar och plockar och gömmer alla dessa lock överallt!
Sööööt!

För tillfället ligger de över hela vardagsrumsgolvet och lite i släpet på hans bobbycar.
(Och på massa ställen som jag inte vet om antagligen.)

Det där med leksaker till små barn är verkligen onödigt egentligen.

De är bara till för föräldrarna, så de ska lindra sitt dåliga samvete.

Mobiler i massor

Jag hörde typ ingenting i min mobil. Det bara skorrade i örat på mig.
Den enda jag hörde något sådär var min mamma. (Hon har en tendens att prata ganska högt. På gott och ont. I detta fallet var det bra.)

Men, eftersom mobilen inte ens var ett år gammal så lämnade jag in den på lagning i slutet av mars.
Reparationen skulle ta två veckor.

Jag fick en lånemobil så länge..

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skylla på riktigt...?
Att jag var så inne i mitt nya liv som en heltidstvättande mamma..?
Eller att jag inte hade några känslor för lånemobilen...?
Att jag eventuellt hade sovit dåligt i några nätter...?

Hur eller hur, så skulle jag hänga tvätt en vacker dag, och ur tvättmaskinen ramlar lånemobilen..
Faaaan oxå.

Jag orkade inte bli förvånad.
Jag orkade inte bli arg.
Dock grät jag en liten skvätt över att jag är så hopplös.

Jag ringde till försäkringsbolaget, men självrisken är 1500..
Mycket pengar för en fattig mammaledig flicka som har drömmar om en stor veranda.

Som tur var hade Ola en gammal mobil som jag kunde låna. Som jag faktiskt har lånat en annan vända, då en annan utav mina mobiler var på lagning..
Men hans mobil gick oxå sönder.. Det gick inte ringa till den eller ifrån den. Men dock fungerade smsfunktionen.

Olas ven i ögat gick bara sönder lite granna.. Han förstår inte vad jag gör med alla telefoner. Han har haft samma mobil i 4år.
Jag kan inte förstå mig på HONOM!
Det måste ju vara mer normalt att ha sönder en mobil om året, eller?

Här om dagen fick jag ett sms om att min mobil fanns att hämta i Nässjö.

Störningen i hörluren berodde på fuktskada, så de kunde inget göra och stängde igen mobilen och skickade tillbaka den till Nässjö.

344:- tack.

trehundrafyrtiofyra kronor tack!

JO, JAG TACKAR JAG!

Först blev jag vansinnig.. Över att det har tagit så förbaskat lång tid och över att det var så dyrt! Jag trodde inte att det kostade något!

Men sen kom jag på att jag inte kan vara arg, för jag har ju förstört deras mobil!

Så jag är bara alldeles trasig. Jag vågar inte åka dit nu.
Dels vill jag inte betala 344:-, dels vill jag inte ens ha tillbaka min gamla mobil och sen vill jag ju inte betala den trasiga lånemobilen..

Snälla bullen, vad ska jag göra?!?

Mina cupcakes!!

Det här mina vänner, är konst!

Å nu när jag äntligen fått ur tummen, måste jag lägga upp en annan fiin bild på Tee for too!!
(Fikat är sponsrat av Thimons konditori - passion för god smak)

En dans för smaklökarna!

Jag tänker varje dag att jag skulle vilja vara trådsmal.
För smal.
Och vältränad.
För vältränad.

Jag tänker varje dag när hungern visar sig, att nu har jag chansen att förändra mitt liv.
Jag kan sluta äta nu.
Eller äta typ morot.

Men jag tänker oxå varje dag, när jag tar ett bett i en saftig stek, eller tar ett bett i en bulle, att detta gör livet värt att leva.

Utan smaklökar skulle livet vara så platt och tråkigt.

Smaklökarna måste vara den bästa kroppsdelen (!?) man har!

Så det får faktiskt vara värt det.
Lite bullig, men fan va gött det är att leva!


(Men jag springer faktiskt på min crosstrainer nästan varje dag, så jag är ingen pösmunk!)

Till syjuntan hade jag bakat cupcakes som var såå söta!! Jag har tagit kort på dem, och min plan är att lägga upp en bild. När jag får tummen ur.

Iaf. gjorde jag en kräm uppepå som var grön, men skulle varit blå.
Den var gjord av vanilj kessella och smörkräm. God.

Jag hade några klickar över, som jag tog med till Ellinor, som hade några skivor mjuk pepparkaka över. Så vi tänkte slå ihop våra rester och få en liten bakelse.

Men döm av vår förvåning, när gott+gott inte blev jättegott!

Det smakade sill!!!! Jag gav den ändå två tuggors chans.
Men den smakade sill.

Så nu vet ni det!

Kaffe problem. minimum(s)

Kanelbulle och kaffe, solstol och en bra bok samt en sovande Dante

Eller.

Parisebulle och kaffe, solstol och en bra bok samt en sovande Dante.

Eller. (Mest troligt faktiskt.)

Kanelbulle OCH parisebulle, kaffe, solstol och en bra bok samt en sovande Dante.

Japp! så får det bli!

Djur och natur

Jag ser äppelkvistar. Massa vita blommor och en knallblå himmel.
Mamma har hängt massa lyktor i trädet.

Över mig till vänster svischar Dante förbi i sin gunga, med sina små blå foppatofflor.

Han skrattar. Jag ler.

Fåglarna kvittrar, hundarna skäller.
Ankorna kvackar, tupparna galer.
Fåren bäar, Dante bäar efter.

Tanken slår mig, det är så såhär det ska vara.

Jag ligger på gräsmattan ute i Ustorp och suger in hela sommaren i kroppen.
Jag ska spara den där så den räcker över hösten och vintern.

Mjukt och lite vasst gräs. Skönt. Jag tar av Dante hans foppatofflor så han får känna hur det känns.
Hans små mjuka fötter måste få känna sommar, och de måste känna gräs och grusgång och härdas.

Det kryper och kliar i håret och på kroppen. Jag inbillar mig att det är massa spindlar och djur på mig. Och det är det med all säkerhet oxå.

Vi gräver lite i landet och jag visar Dante maskar och en groda.
Han skiter fullständigt i grodan i min hand och riktar all sin uppmärksamhet på en liten tovva med gräs som hänger ner från armen.

En snabb tanke for igenom mitt huvud.
Visst, det är underbart med vackert sommarväder.
Men hade de varit kallt, så hade jag kunnat ställa tårtorna i bilen, och då hade jag inte glömt dem.

Då hade jag inte ens hunnit glömma dem, innan tanken slog mig. Jag bara visste innan att jag skulle glömma dem, för that´s who i am.

MEN! Det visade sig att jag inte kunde glömma tårtorna, för mamma hade redan glömt kvar dem på Thimons.

Så det var ju skönt att slippa få vara syndabocken!

Jag är för mycket!

Balansen mellan att göra ett bra jobb, och att vara störande är svår.

Jag vill verkligen stajla, och visa allt jag kan på en och samma gång.
För just i denna frågan, vet jag att jag faktiskt är duktig!

Men när jag använde min kunskap till att röra om i grytan lite (till det bättre) så fick jag ändå lite hånflin och rädda blickar tillbaka.

Givetvis inte bara det, men direkt tror jag att några uppfattade mig som för mycket.

Men sanningen är att jag är för mycket!!

Men, nu ska jag ta ett litet steg tillbaka. Nu har jag ändå visat lite vad jag går för, att jag har många idéer och att jag inte är rädd för att ta tag i saker.

Men jag ska bara ge de andra lite andrum och betänketid.
Lite avstånd, så de får ha mig lite på håll och titta på mig.

I morgon ska jag vara riktigt snygg!

Mitt drömjobb..

Många vill bli läkare. Eller jurister. Eller något annat viktigt..

Å min lycka är total, när jag får skramla iväg på cykeln till ica Maxi och sälja korv!

Det känns som jag har hittat hem, eller hittat en bit av mig själv där i potatissalladen.

I morgon ska jag göra om i salladsbaren.

Jag är jättelycklig!

Skulle bara meddela att allt gick skitbra!

Min första dag på mitt nya jobb kunde faktiskt inte gå bättre!

Det värsta som hände var att jag tappade lite salami på golvet..
Å de är ju ingenting!

Jag är så lycklig och lyckad!
Jag tog de rosa strumporna sen, och det var antagligen ett bra val!

I morgon blir det nog de gröna.

Nu är jag ensam hemma. Dante och Ola är nere hos dagmamman och hälsar på.
Det är inskolning denna veckan.

Jag är alltså Ensam hemma. Jag kommer inte ihåg när jag var det sist.
Ensam i mitt egna hem..

Länge sen.

Skit samma, skönt är det iaf!