En våg av motivation till att försöka få ordning på mitt hem flög förbi mig igår.
Det var roligt och skönt.
tvätta hur många maskiner som helst, spika upp lite grejjer på väggarna, målagriffeltavlefärg på murstocken och så slängde jag faktiskt ut granen.
Detta året var vår gran ful.. Alltså, skitful. Och klena grenar som knappt orkade hålla uppe en kula.
Så nu står den, lite förvånad och hängig och med några knäckta grenar, utanför mitt fönster med en ljusslinga i och ser tusen gånger vackrare ut!
Men hur mycket jag än plockat upp här så är det stökigt igen.
För idag är Dante sjuk. Då blir saker halvfärdiga. Överallt.
tisdag 28 december 2010
söndag 26 december 2010
Jul på gott och ont
Jul. Jul. Strålande jul.
Fylld med leksaker och barnskratt..
Men även fylld av barngråt ifrån ur trötta barn.
Fylld av acetondoftande andedräkt (Dante får det när han är trött och ätit dåligt)
Leksaker i mängder. Mat i mängder. Mer än man kan äta upp.
All julgodis som har bakats står halvätet kvar.
Nästa år ska jag inte baka så mycket julgodis och kakor.
Nästa år ska jag inte köpa så många julklappar till Dante.
Men jag fick två ljuva temuggar till min samling!
Och det bästa av allt är att jag älskar dem båda två!!
Ikväll dricks de ur badbaljemuggen:
På bilden kan man även se min nya pyjamas som jag har unnat mig själv på mellandagsrean, och man skymtar även ett stort leende över denna underbara kombon.
Jag ska aldrig ta av mij pyjamasen. Jag ska aldrig släppa muggen!
torsdag 23 december 2010
Människa
Tydligen är jag inte mer än människa!
Ola är ledig idag och är hemma.
Nu blir det lite saker gjorda.
Jag hade tydligen inte varken lust eller ork att dra hela lasset själv med julpynt och julbak och en julDante.
Och varför skulle jag?
Vi är ju två..
Ola är ledig idag och är hemma.
Nu blir det lite saker gjorda.
Jag hade tydligen inte varken lust eller ork att dra hela lasset själv med julpynt och julbak och en julDante.
Och varför skulle jag?
Vi är ju två..
onsdag 22 december 2010
Mycket snack men lite verkstad..
I år har jag kommit helt i otackt..
Granen är inne i huset. Efter mycket om och men och sågande och pappbitar för att kunna få den ståendes i sin fot. Sne som sjutton.
Men inne är den.
Halvklädd med polkagrisar och glittersnöflingor och utan vatten och utan belysning och utan allt annat som ska i.
På matbordet, under tvn och i hallen ligger det julklappar lite halvinslagna och utan lappar på vems det är.
I kylskåpet står det faktiskt en burk med fnasiga fundge.
Men idag, som jag har tagit ledigt från jobbet för att få gjort, är o gjort.
Jag skulle bakat julgodis.
Men jag har knappt vistats i köket, utan när jag tog fram en påse med pytt i panna och stekte till till lunch.
Jag har ingen koll på om jag är färdig med alla julklappar eller om jag har några pengar.
Jo men visste serru.
Men jag har lovat mig själv att detta ska bli en klockren jul i alla fall..
Granen är inne i huset. Efter mycket om och men och sågande och pappbitar för att kunna få den ståendes i sin fot. Sne som sjutton.
Men inne är den.
Halvklädd med polkagrisar och glittersnöflingor och utan vatten och utan belysning och utan allt annat som ska i.
På matbordet, under tvn och i hallen ligger det julklappar lite halvinslagna och utan lappar på vems det är.
I kylskåpet står det faktiskt en burk med fnasiga fundge.
Men idag, som jag har tagit ledigt från jobbet för att få gjort, är o gjort.
Jag skulle bakat julgodis.
Men jag har knappt vistats i köket, utan när jag tog fram en påse med pytt i panna och stekte till till lunch.
Jag har ingen koll på om jag är färdig med alla julklappar eller om jag har några pengar.
Jo men visste serru.
Men jag har lovat mig själv att detta ska bli en klockren jul i alla fall..
Det perfekta julbaket?
Idag är planen att dagen ska vara fylld av julgodisbak.
Dante och jag ska ha matchande förkläde på oss, julmusiken ska skröla ut från den lilla oskyldiga radion, brasan ska knastra i kaminen.
Jag ska va bländade vacker med en vackeruppsättning i håret som ändå ska se lite vardaglig ut, mitt läppstift ska vara naturligt men lite lite mörkare och rödare.
Dante ska ha skjorta och fluga på sig under sitt perfekta röda och gröna förkläde.
Hans lockiga hår ska ha gnotts in med lite gelé så det blir ännu lockigare..
Vi ska skratta och vara glada och hjälpa varandra, busa med varandra och kasta lite mjöl på varandra som lägger sig perfekt överkind och näsa.
Och inget godis i världen skulle våga bli misslyckat denna perfekta dag.
Men jag bara hittar på.
För det första så har vi inga förkläden. Alls.
För det andra så har jag inte fyllt mina skåp med de ingredienser jag behöver, så vi måste, precis som alla andra, handla först.
Det finns inte en chans att jag kommer varken borsta håret eller sminka mig idag.
Dante ska få ha sköna myskläder, ingen jäkla skjorta.
Men vi ska nog eventuellt baka lite julgodis.
Men synen är nog mer ruffisigt hår, svart under ögonen av gårdagens smink.
Dante tjurar för att han inte får bränna på på kolan.
Jag är hela tiden rädd och nervös att han ska bränna sig på kolan så jag kommer inte få någonting gjort.
Det där med mjölet kan i och för sig stämmar. Mjöl, mjöl överallt.. Men inte på ett romantiskt sätt.
Nu ligger Dante under min stol och gråter och tjurar.
Så det här börjar ju bra.
Måste dra.
Dante och jag ska ha matchande förkläde på oss, julmusiken ska skröla ut från den lilla oskyldiga radion, brasan ska knastra i kaminen.
Jag ska va bländade vacker med en vackeruppsättning i håret som ändå ska se lite vardaglig ut, mitt läppstift ska vara naturligt men lite lite mörkare och rödare.
Dante ska ha skjorta och fluga på sig under sitt perfekta röda och gröna förkläde.
Hans lockiga hår ska ha gnotts in med lite gelé så det blir ännu lockigare..
Vi ska skratta och vara glada och hjälpa varandra, busa med varandra och kasta lite mjöl på varandra som lägger sig perfekt överkind och näsa.
Och inget godis i världen skulle våga bli misslyckat denna perfekta dag.
Men jag bara hittar på.
För det första så har vi inga förkläden. Alls.
För det andra så har jag inte fyllt mina skåp med de ingredienser jag behöver, så vi måste, precis som alla andra, handla först.
Det finns inte en chans att jag kommer varken borsta håret eller sminka mig idag.
Dante ska få ha sköna myskläder, ingen jäkla skjorta.
Men vi ska nog eventuellt baka lite julgodis.
Men synen är nog mer ruffisigt hår, svart under ögonen av gårdagens smink.
Dante tjurar för att han inte får bränna på på kolan.
Jag är hela tiden rädd och nervös att han ska bränna sig på kolan så jag kommer inte få någonting gjort.
Det där med mjölet kan i och för sig stämmar. Mjöl, mjöl överallt.. Men inte på ett romantiskt sätt.
Nu ligger Dante under min stol och gråter och tjurar.
Så det här börjar ju bra.
Måste dra.
tisdag 21 december 2010
Att ångra.
När jag tänker tillbaka å mitt lilla liv kan jag inte minnas att jag ångrar någonting jag har gjort.
Det är ju jätte,jättebra. För man ska ju inte ångra någonting.
Visst, jag ångrar faktiskt lite saker som jag Inte gjorde. Tex.Att jag inte packade väskan och följde med min bästa vän till Australien.
Eller att jag inte flyttade till Ola det sista halvåret han bodde i Göteborg.
Så alltså ångrar jag att jag inte utmanat mig själv lite mer. Sträckt ut rötterna lite.
Men idag har jag tagit ett beslut som jag faktiskt är lite rädd att jag kommer att ångra.
Jag trotsade nämligen min magkänsla.
Men jag tycker verkligen att min magkänsla hade fel.
Jag har bytt jobb. Jag har sagt upp mig från min tjänst som jag bara fick en månad förlängt på, för att ta en fast tjänst på en annan industri som jag har jobbat på för några år sedan.
Allting talade för. Lön, utveckling, ledning, fast tjänst...
Men, de har inte de fina arbetskamraterna som jag precis har sagt adjö till.
Och just precis just nu i detta ögonblick. När jag sitter här framför datorn med mina nybadade, supertorra händer med tandborsten i munnen och tandkrämslödder i hela munnen som har börjat bli så rinnigt för jag borde spottat ut det för länge sedan, och med min röda flismorgonrock och med en turban på huvudet...
Så undrar jag om jag kommer ångra detta..
Det är ju jätte,jättebra. För man ska ju inte ångra någonting.
Visst, jag ångrar faktiskt lite saker som jag Inte gjorde. Tex.Att jag inte packade väskan och följde med min bästa vän till Australien.
Eller att jag inte flyttade till Ola det sista halvåret han bodde i Göteborg.
Så alltså ångrar jag att jag inte utmanat mig själv lite mer. Sträckt ut rötterna lite.
Men idag har jag tagit ett beslut som jag faktiskt är lite rädd att jag kommer att ångra.
Jag trotsade nämligen min magkänsla.
Men jag tycker verkligen att min magkänsla hade fel.
Jag har bytt jobb. Jag har sagt upp mig från min tjänst som jag bara fick en månad förlängt på, för att ta en fast tjänst på en annan industri som jag har jobbat på för några år sedan.
Allting talade för. Lön, utveckling, ledning, fast tjänst...
Men, de har inte de fina arbetskamraterna som jag precis har sagt adjö till.
Och just precis just nu i detta ögonblick. När jag sitter här framför datorn med mina nybadade, supertorra händer med tandborsten i munnen och tandkrämslödder i hela munnen som har börjat bli så rinnigt för jag borde spottat ut det för länge sedan, och med min röda flismorgonrock och med en turban på huvudet...
Så undrar jag om jag kommer ångra detta..
Jag har världens sötaste barn!
Idag skulle Dante på julbord hos sin dagmamma, så därför släppte jag av honom lite tidigare.
Har ni hört något så gulligt?
Dante ska på julbord.
Allting är så gulligt så fort det rör honom.
Han bajsade i badkaret här om dagen..
Dagen innan det skulle han bajsa på pottan (pottapottin som ola och jag säger, typ ett av världens roligaste ord!!) Men han missade den lite, och några gånger så det var bajs i vardagsrummet och i hans sovrum på ryamattan.
Trots att det var äckligt, så va hans lilla rumpa så söt när den springandes försökte fly ifrån oss när vi skulle städa upp i hela huset och även hela honom.
Vid 11 så lämnade jag honom alltså idag, och jag ska alldeles strax åka till jobbet, vilket innebär att jag har haft 3 (!!) timmars Danteledigt.
Jätteskönt, men jag kan ändå inte låta bli att sakna honom lite (och det säger jag inte för att verka perfekt). Just nu är han inne i en så underbar period och jag bara njuter och skrattar och ler. För jag vet att det gäller att passa på.
Det var inte speciellt svårt att gå upp på morgonen idag när Dante sjunger "Hej å Hej, HEJ Å HEEEJ!" för fulla muggar! Eller när han pussar på mig och pruttar mig i ansiktet (alltså med munnen... Blåser mot huden så det låter som en fis..) och när han drar tag i hela huvudet och försöker lyfta upp mig från kudden. "Om, mamma. Om! Upp, Upp, Upp!!"
Denna dagen startade verkligen helt underbart!
Min kropp var fylld av energi efter gårdagens svullande, jag hade fått sova hela natten plus att Dante var på glatt humör!
Hoppas att kvällen blir lika underbar!
Har ni hört något så gulligt?
Dante ska på julbord.
Allting är så gulligt så fort det rör honom.
Han bajsade i badkaret här om dagen..
Dagen innan det skulle han bajsa på pottan (pottapottin som ola och jag säger, typ ett av världens roligaste ord!!) Men han missade den lite, och några gånger så det var bajs i vardagsrummet och i hans sovrum på ryamattan.
Trots att det var äckligt, så va hans lilla rumpa så söt när den springandes försökte fly ifrån oss när vi skulle städa upp i hela huset och även hela honom.
Vid 11 så lämnade jag honom alltså idag, och jag ska alldeles strax åka till jobbet, vilket innebär att jag har haft 3 (!!) timmars Danteledigt.
Jätteskönt, men jag kan ändå inte låta bli att sakna honom lite (och det säger jag inte för att verka perfekt). Just nu är han inne i en så underbar period och jag bara njuter och skrattar och ler. För jag vet att det gäller att passa på.
Det var inte speciellt svårt att gå upp på morgonen idag när Dante sjunger "Hej å Hej, HEJ Å HEEEJ!" för fulla muggar! Eller när han pussar på mig och pruttar mig i ansiktet (alltså med munnen... Blåser mot huden så det låter som en fis..) och när han drar tag i hela huvudet och försöker lyfta upp mig från kudden. "Om, mamma. Om! Upp, Upp, Upp!!"
Denna dagen startade verkligen helt underbart!
Min kropp var fylld av energi efter gårdagens svullande, jag hade fått sova hela natten plus att Dante var på glatt humör!
Hoppas att kvällen blir lika underbar!
Svulla!!
Det är natt uppe på konstrundan.
Mr. B och alla hans gubbvänner sover sedan länge. Alternativt är de uppe för att dra sin första, men inte enda, drill för natten.
Men jag sitter och myser och njuter.
Jag har för en gångs skull mättat min hunger med rostade mackor och juice.
Nyligen hemkommen efter en riktigt seg kväll på jobbet.
Jag har varit hungrig hela dagen! Och jag har verkligen inte kunnat stoppa mig själv!
En bulle, en twix, en fransk nogat och nu sitter jag och slitter bort den lilla prassliga lappen som skiljer lager ett från två i paradisasken!
Bort, bort, bort! Ge mig choklad!!
Suget slog mig som en käftsmäll när jag var på väg till jobbet och jag sladdade in på Statoil för att roffa åt mig godis och bulle och en lasangematlåda.
"71 kronor"
Faaaan... Där rök mina sista pengar innan den 23.. Jag är en så dålig människa som väljer att lägga det på skitmat.
Men nöden har ingen lag.
Jag har min första mens på flera år! (okej, överdrev lite. Men det är nog inte mer än 3-4..)
Men jag kan inte minnas att jag hade sådant här chokladsug förr på den goda tiden!!
Visst, jag bantar ständigt, men det är nästan att det är lite skönt att vara godissugen, för det är så fruktansvärt skönt att få stoppa in, suga, tugga och smaska och med all säkerhet dregla lite.
Nu är det dags att runda av. Knya ihop säcken.
För i morgon är det en ny dag, och då ska jag gå vidare från denna svullardag och ta nya tag!
(Så det är bäst att jag tar en chokladbit till innan det nya livet börjar.)
Mr. B och alla hans gubbvänner sover sedan länge. Alternativt är de uppe för att dra sin första, men inte enda, drill för natten.
Men jag sitter och myser och njuter.
Jag har för en gångs skull mättat min hunger med rostade mackor och juice.
Nyligen hemkommen efter en riktigt seg kväll på jobbet.
Jag har varit hungrig hela dagen! Och jag har verkligen inte kunnat stoppa mig själv!
En bulle, en twix, en fransk nogat och nu sitter jag och slitter bort den lilla prassliga lappen som skiljer lager ett från två i paradisasken!
Bort, bort, bort! Ge mig choklad!!
Suget slog mig som en käftsmäll när jag var på väg till jobbet och jag sladdade in på Statoil för att roffa åt mig godis och bulle och en lasangematlåda.
"71 kronor"
Faaaan... Där rök mina sista pengar innan den 23.. Jag är en så dålig människa som väljer att lägga det på skitmat.
Men nöden har ingen lag.
Jag har min första mens på flera år! (okej, överdrev lite. Men det är nog inte mer än 3-4..)
Men jag kan inte minnas att jag hade sådant här chokladsug förr på den goda tiden!!
Visst, jag bantar ständigt, men det är nästan att det är lite skönt att vara godissugen, för det är så fruktansvärt skönt att få stoppa in, suga, tugga och smaska och med all säkerhet dregla lite.
Nu är det dags att runda av. Knya ihop säcken.
För i morgon är det en ny dag, och då ska jag gå vidare från denna svullardag och ta nya tag!
(Så det är bäst att jag tar en chokladbit till innan det nya livet börjar.)
måndag 13 december 2010
Bebismys
Ikväll har jag träffat en 5 veckors liten bebis.
Han var sååå söt!
Å han luktade såå gott!
Och han läkte ett sår i mig, och det är så skönt!
Han låg i soffan och skrek, så tog jag upp honom och guppade lite försiktigt, å så rapade han!
Lycka!
Och så slappnade han av och blev alldeles lugn och mjuk i kroppen!
JAG - fick han att rapa.
JAG - fick han att bli nöjd och tyst!!
Jag upplevde aldrig det med Dante.
Antagligen så gjorde jag det...
Men jag minns inte de stunderna, utan bara de när jag inte lyckades och inte kunde förstå vad som var fel.
Ska det inte vara tvärtom?
Att man glömmer det som är mindre bra?
Men nu väcktes i alla fall ett litet hopp om att jag en vacker dag vill skaffa en liten bebis igen!
Och det, gott folk, är inte dåligt!
Han var sååå söt!
Å han luktade såå gott!
Och han läkte ett sår i mig, och det är så skönt!
Han låg i soffan och skrek, så tog jag upp honom och guppade lite försiktigt, å så rapade han!
Lycka!
Och så slappnade han av och blev alldeles lugn och mjuk i kroppen!
JAG - fick han att rapa.
JAG - fick han att bli nöjd och tyst!!
Jag upplevde aldrig det med Dante.
Antagligen så gjorde jag det...
Men jag minns inte de stunderna, utan bara de när jag inte lyckades och inte kunde förstå vad som var fel.
Ska det inte vara tvärtom?
Att man glömmer det som är mindre bra?
Men nu väcktes i alla fall ett litet hopp om att jag en vacker dag vill skaffa en liten bebis igen!
Och det, gott folk, är inte dåligt!
lördag 11 december 2010
KameraKaos
Ja, igår var verkligen en riktigt lyckad kväll!
God mat, god öl, gott sällskap, snyggt hår!
Men ibland kan jag känna att det var bättre förr.
När man samlade ihop alla människor som man tyckte om, till en och samma bild.
Man fick tryckas ihop, tätt, tätt.
Unna sig själv en bild på de personerna som man tyckte förtjänade det.
Nu är det ett farligt blippande och blixtrande! På alla, hela tiden och hur man ser ut eller vad man än gör.
Allting, varendaste skratt, varendaste känsla och varendaste rörelse ska förevigas i en bild!
Blipp, Blipp, Blixt.
"Få se dåå! Få see dååå!"
Det var bättre förr. Då hade man inte så stor chans att ens få vara med på de dyra bilderna, och lyckades man fastna lite halvdant så gjorde det ingenting. För man fick ändå inte se det.
Möjligtvis i ett dammigt fotoalbum ett par år senare.
"Fåå se dåå. Naaee, fy fasen! Ta bort det kortet!!!"
Nu är de över hela världen. www.
Där är jag. Lite för glad i hatten kanske. Eller så gillar jag bara att dansa fult.
Där är jag igen, som käkar köttbullar som om jag aldrig har sett mat förut.
Förr i tiden, stod man hela familjen samlade på en och samma bild i en lång rad, och man ler.
Och nåde den som satte upp kaninöron-fingrar över någons huvud!
Inte förstöra den bild som ska pryda en plastficka i ett fotoalbum.
4-ever.
Mitt i all kamera och blixterkaos så är jag vilsen. Och rädd. Och rädd över att det ska synas på alla kort hur rädd och nervös jag är.
Så jag glömmer att le.
Jag glömde min kamera, men de gör ingenting.
Jag har memorerat er allihopa i mitt lilla minne.
(Och så ligger 25 album ute på facebook.)
God mat, god öl, gott sällskap, snyggt hår!
Men ibland kan jag känna att det var bättre förr.
När man samlade ihop alla människor som man tyckte om, till en och samma bild.
Man fick tryckas ihop, tätt, tätt.
Unna sig själv en bild på de personerna som man tyckte förtjänade det.
Nu är det ett farligt blippande och blixtrande! På alla, hela tiden och hur man ser ut eller vad man än gör.
Allting, varendaste skratt, varendaste känsla och varendaste rörelse ska förevigas i en bild!
Blipp, Blipp, Blixt.
"Få se dåå! Få see dååå!"
Det var bättre förr. Då hade man inte så stor chans att ens få vara med på de dyra bilderna, och lyckades man fastna lite halvdant så gjorde det ingenting. För man fick ändå inte se det.
Möjligtvis i ett dammigt fotoalbum ett par år senare.
"Fåå se dåå. Naaee, fy fasen! Ta bort det kortet!!!"
Nu är de över hela världen. www.
Där är jag. Lite för glad i hatten kanske. Eller så gillar jag bara att dansa fult.
Där är jag igen, som käkar köttbullar som om jag aldrig har sett mat förut.
Förr i tiden, stod man hela familjen samlade på en och samma bild i en lång rad, och man ler.
Och nåde den som satte upp kaninöron-fingrar över någons huvud!
Inte förstöra den bild som ska pryda en plastficka i ett fotoalbum.
4-ever.
Mitt i all kamera och blixterkaos så är jag vilsen. Och rädd. Och rädd över att det ska synas på alla kort hur rädd och nervös jag är.
Så jag glömmer att le.
Jag glömde min kamera, men de gör ingenting.
Jag har memorerat er allihopa i mitt lilla minne.
(Och så ligger 25 album ute på facebook.)
fredag 10 december 2010
En alldeles speciell kväll
Ikväll händer något alldeles extra!
Ikväll ska de personer som ser mitt fulaste jag, varje dag, få se mitt allra finaste jag!
Ny klänning, nya smycken och hårfärg med en alldeles lyckad håruppsättning!
Mamma ville se ett kort, och jag är ju inte sen med att skryta.
Såhär blev jag mamma!!
Jag var inte tillräckligt snabb, så jag hann inte hinna posa!
Såhär är bild på hår och fejja:
Dante hann framoch dra tag i mitt öronhänge!
Bilden säger allt.
lördag 4 december 2010
ny temugg!
Glömt meddela att jag funnit ännu en temugg till min enorma samling av "tekoppar som ajg tycker är fina, men jag köper bara en, och är helt bekväm med detta".
(Men varje gång jag öppnar köksskåpet och ser en samling lika samma koppar, och nu 2 udda, så mår jag lite dåligt. Jobba, jobba.)
Fin va?
Denna fyndade jag på ÖB för 30-40 kronor.
Först tog det emot lite, eftersom den var ganska billig. Men varför i hela fridens namn måste den vara dyr?
Så speciell är jag inte..
fredag 3 december 2010
Huvudet..
Nej, jag skriver inte längre.
Jag bearbetar allting i huvudet istället för att skriva.
På ett vis kanske jag har blivit smartare, eller i alla fall snabbare i mina tankar.
Eller så kan jag inte fånga stunderna att skriva om. Det slinker mig mellan fingrarna och rinner iväg med alla andra tankar.
Jag glömmer.
Som jag har berättat för ett tag sedan är jag inne i en period då jag glömmer allt och det mesta och sedan allt där emellan.
Jag är så trött och matt och tankarna bara snurrar.
Visst ni att 95% av alla tankar man har under en dag är upprepningar?
Jag känner mig så begränsad och korkad när jag står och tänker och kommer på att jag tänker på samma sak igen och fortfarande och sen kommer jag ihåg att 95 % utav alla tankar är upprepningar och jag är så dum.
Ibland försöker jag utmana mig själv genom att lära mig något nytt. Men det är bara ibland.
Men det är skrämmande ofta jag tänker på att 95% av alla tankar är just upprepningar.
Visst, jag glömmer allting och det är klart att livet känns lite tradigt när man har varit hemma i en vecka för att vårda sitt sjuka barn.
Jag känner mig så fruktansvärt fet, för jag orkar inte banta när jag går här hemma.
Dante äter nästan ingenting. Och brevid sitter jag och blir fet.
Allting bara kör i ett förborrat traktordäcksspår, i gyttjan.
Allting rullar på, men lite trögare, tråkigare, smutsigare än vanligt.
Men man får vara glad att traktorn har körst, annars hade det varit tungt.
Se? Jag ser fortfarande ljuset, än är det ingen fara!
Jag bearbetar allting i huvudet istället för att skriva.
På ett vis kanske jag har blivit smartare, eller i alla fall snabbare i mina tankar.
Eller så kan jag inte fånga stunderna att skriva om. Det slinker mig mellan fingrarna och rinner iväg med alla andra tankar.
Jag glömmer.
Som jag har berättat för ett tag sedan är jag inne i en period då jag glömmer allt och det mesta och sedan allt där emellan.
Jag är så trött och matt och tankarna bara snurrar.
Visst ni att 95% av alla tankar man har under en dag är upprepningar?
Jag känner mig så begränsad och korkad när jag står och tänker och kommer på att jag tänker på samma sak igen och fortfarande och sen kommer jag ihåg att 95 % utav alla tankar är upprepningar och jag är så dum.
Ibland försöker jag utmana mig själv genom att lära mig något nytt. Men det är bara ibland.
Men det är skrämmande ofta jag tänker på att 95% av alla tankar är just upprepningar.
Visst, jag glömmer allting och det är klart att livet känns lite tradigt när man har varit hemma i en vecka för att vårda sitt sjuka barn.
Jag känner mig så fruktansvärt fet, för jag orkar inte banta när jag går här hemma.
Dante äter nästan ingenting. Och brevid sitter jag och blir fet.
Allting bara kör i ett förborrat traktordäcksspår, i gyttjan.
Allting rullar på, men lite trögare, tråkigare, smutsigare än vanligt.
Men man får vara glad att traktorn har körst, annars hade det varit tungt.
Se? Jag ser fortfarande ljuset, än är det ingen fara!
måndag 29 november 2010
tacksam för feber.
Gnäll, matvägran och en icke existerande sömn.
Jo, Dante är sjuk.. Feber.
Även att Dante har varit sjuk största delen av sitt första år i livet, så får jag panik när han får feber.
Där står jag, med mina alvedon och iprenflaskor. Sprutor till dessa flaskor, nässpray och in halatorn.
Egentligen kan jag bara blunda och lita på mina händer. De vet hur de ska göra, hur de ska måtta upp och hur de ska få Dante still.
Men det var längesedan nu. Faktiskt nästan ett halvår sedan (Om man inte räknar med feberperioden han hade efter rödahund sprutan.)
Jag känner mig som en nybörjare. Rädd och osäker. Tankarna flyger iväg mot otäcka saker som ambulans, sjukhus, slangar och operationer.
´
För att det behöver inte bara vara en enkel feber. Det kan var något mycket värre än så.
Jag har sett det förr. Skräcken griper tag i bröstet när febertermometern visar 39,8 grader, även att jag har gett honom alvedon. Jag gråter för att jag är rädd. Jag gråter för min bästa vän.
Denna gången var det bara vanlig feber. Och även att jag blir sliten och lite sur när han inte äter och sover, så ser jag mestadels solsken skina ner över min lilla "friska" fina lockiga pojk, som är uppe alldeles för länge och sitter och leker med sitt lego.
Jag är så tacksam över denna lilla löjliga feber.
Jo, Dante är sjuk.. Feber.
Även att Dante har varit sjuk största delen av sitt första år i livet, så får jag panik när han får feber.
Där står jag, med mina alvedon och iprenflaskor. Sprutor till dessa flaskor, nässpray och in halatorn.
Egentligen kan jag bara blunda och lita på mina händer. De vet hur de ska göra, hur de ska måtta upp och hur de ska få Dante still.
Men det var längesedan nu. Faktiskt nästan ett halvår sedan (Om man inte räknar med feberperioden han hade efter rödahund sprutan.)
Jag känner mig som en nybörjare. Rädd och osäker. Tankarna flyger iväg mot otäcka saker som ambulans, sjukhus, slangar och operationer.
´
För att det behöver inte bara vara en enkel feber. Det kan var något mycket värre än så.
Jag har sett det förr. Skräcken griper tag i bröstet när febertermometern visar 39,8 grader, även att jag har gett honom alvedon. Jag gråter för att jag är rädd. Jag gråter för min bästa vän.
Denna gången var det bara vanlig feber. Och även att jag blir sliten och lite sur när han inte äter och sover, så ser jag mestadels solsken skina ner över min lilla "friska" fina lockiga pojk, som är uppe alldeles för länge och sitter och leker med sitt lego.
Jag är så tacksam över denna lilla löjliga feber.
lördag 27 november 2010
Oh My God!!!
Jag var på Ladies Night!
Å då tjatade Måns Möller (Älskar Måns Möller) om
"Ben & Jerry´s Chocolate Fudge Browni".
ÄT DEN!!
Införskaffade mig lite vardagslyx, alltså denna glassen i tisdags och tänkte att jag skulle spara min vardagslyx till helgen.
Men jag tog fram en tesked, tog ett spadtag i glassen, stoppade in glasspacketet i frysen, stängde frysen, gick iväg med skeden i munnen mot ett ljud som inte lät så bra som Dante skapade.
Men jag bara tvärstannade! Vände på klacken för att ta en sked till.
Och en till.
Och en till.
Och sen en superstor sista sked.
SHIT! Va god!
Snälla människor, ät den.
Å då tjatade Måns Möller (Älskar Måns Möller) om
"Ben & Jerry´s Chocolate Fudge Browni".
ÄT DEN!!
Införskaffade mig lite vardagslyx, alltså denna glassen i tisdags och tänkte att jag skulle spara min vardagslyx till helgen.
Men jag tog fram en tesked, tog ett spadtag i glassen, stoppade in glasspacketet i frysen, stängde frysen, gick iväg med skeden i munnen mot ett ljud som inte lät så bra som Dante skapade.
Men jag bara tvärstannade! Vände på klacken för att ta en sked till.
Och en till.
Och en till.
Och sen en superstor sista sked.
SHIT! Va god!
Snälla människor, ät den.
periodare
Usch..
Jag är verkligen en periodare och just nu är jag inne i min period.
Jag glömmer allting.
Det är faktiskt ganska jobbigt och otäckt och pinsamt. Hopplöst.
Så alltså lägger jag ner halva (okej, överdriver lite) min vakna tid på att leta efter saker jag har tappat bort eller glömt någonstans.
Förra veckan tex.
Jag kliver utanför dörren, påpälsad till max, totalt redo att bränna fett och cykla ner i den iskalla vinterkvällen till ett ljusparty.
Vart fan är cykeln?
Garaget.. Nej..
Baksidan.. Nej..
Bakom bilen.. Nej.
Den måste ju vara i garaget... NEJ..
Står och stirrar ut i den mörka kvällen och bildar små vita puffar med min lite oroliga och nu intensivare andning.
Vart fan är cykeln?
Öppnar en tredjegång garaget och tänder lyset och verkligen kliver in med hela min kropp och kollar runt.
Nej.
Går in till Ola och en liten överakiv (som alltid) Dante. "Ola, har du sett min hoj??"
"Naae... Har du kollat i garaget?"
"JAAAA"
"Baksidan då??"
"Jaa"
"Garaget kanske??"
" Men förhelvete, JAA!"
Jahopp.. stulen, här, på lugnaste konstrundan!
Nej, så var ju inte fallet.
Efter ett bra tags funderande kom jag på att jag lämnade den utanför pubben för ett par helger sedan, för jag fick skjuts hem.
Fan.
Cykeln är väck.
Jag med.
För övrigt så tappar jag bort alla vanliga saker hela tiden.
Mobil, plånbok, handväska, Dante, vantar till 1000 (men bara en av dem), glömmer matlådor på jobbet, glömmer mobil å jobbet.
Som pricken över i:et så har jag tappat bort senilsnöret som jag fick av mina jobbarkompisar, som de tyckte jag skulle sätta om mobilen och runt mitt huvud!
Vantarna är mitt största problem för tillfället.
En dag packade jag ner två olika vantar i Dantes dagmammeväska. Jag hittade inte makarna!!!
Och när jag skulle ta på mig mina egna vantar hittade jag bara en, så då skulle jag låna olas, men där hade jag redan oxå tappat bort en.
Jag fick ta ett par skitiga arbetshandskar.
Här om dagen köpte jag mig nya, egna, varma vantar!
Behöver jag säga vad som hände, nästan direkt!?????
Som ni förstår så är jag helt slut.
Helt slut, eftersom jag letar och letar och letar efter alla mina saker, hela mitt liv och eftersom mina tidsplaner spricker hela tiden...
Jag orkar verkligen inte vara jag just nu.
Jag är verkligen en periodare och just nu är jag inne i min period.
Jag glömmer allting.
Det är faktiskt ganska jobbigt och otäckt och pinsamt. Hopplöst.
Så alltså lägger jag ner halva (okej, överdriver lite) min vakna tid på att leta efter saker jag har tappat bort eller glömt någonstans.
Förra veckan tex.
Jag kliver utanför dörren, påpälsad till max, totalt redo att bränna fett och cykla ner i den iskalla vinterkvällen till ett ljusparty.
Vart fan är cykeln?
Garaget.. Nej..
Baksidan.. Nej..
Bakom bilen.. Nej.
Den måste ju vara i garaget... NEJ..
Står och stirrar ut i den mörka kvällen och bildar små vita puffar med min lite oroliga och nu intensivare andning.
Vart fan är cykeln?
Öppnar en tredjegång garaget och tänder lyset och verkligen kliver in med hela min kropp och kollar runt.
Nej.
Går in till Ola och en liten överakiv (som alltid) Dante. "Ola, har du sett min hoj??"
"Naae... Har du kollat i garaget?"
"JAAAA"
"Baksidan då??"
"Jaa"
"Garaget kanske??"
" Men förhelvete, JAA!"
Jahopp.. stulen, här, på lugnaste konstrundan!
Nej, så var ju inte fallet.
Efter ett bra tags funderande kom jag på att jag lämnade den utanför pubben för ett par helger sedan, för jag fick skjuts hem.
Fan.
Cykeln är väck.
Jag med.
För övrigt så tappar jag bort alla vanliga saker hela tiden.
Mobil, plånbok, handväska, Dante, vantar till 1000 (men bara en av dem), glömmer matlådor på jobbet, glömmer mobil å jobbet.
Som pricken över i:et så har jag tappat bort senilsnöret som jag fick av mina jobbarkompisar, som de tyckte jag skulle sätta om mobilen och runt mitt huvud!
Vantarna är mitt största problem för tillfället.
En dag packade jag ner två olika vantar i Dantes dagmammeväska. Jag hittade inte makarna!!!
Och när jag skulle ta på mig mina egna vantar hittade jag bara en, så då skulle jag låna olas, men där hade jag redan oxå tappat bort en.
Jag fick ta ett par skitiga arbetshandskar.
Här om dagen köpte jag mig nya, egna, varma vantar!
Behöver jag säga vad som hände, nästan direkt!?????
Som ni förstår så är jag helt slut.
Helt slut, eftersom jag letar och letar och letar efter alla mina saker, hela mitt liv och eftersom mina tidsplaner spricker hela tiden...
Jag orkar verkligen inte vara jag just nu.
onsdag 24 november 2010
blä
Dante vaknade vid halv 3 i natt. SUPERPIGG!
"Upp! Upp! Upp!"
Skrek i sin egen sägn och for runt som en ål i våran.
Nu har jag försökt lägga honom i sängen, men han verkar inte vilja sova middag heller.
När ska vi sova då?
Men jag har faktiskt lagat mat idag! Det är bra!
"Upp! Upp! Upp!"
Skrek i sin egen sägn och for runt som en ål i våran.
Nu har jag försökt lägga honom i sängen, men han verkar inte vilja sova middag heller.
När ska vi sova då?
Men jag har faktiskt lagat mat idag! Det är bra!
måndag 22 november 2010
Ett lugnare barn!
Efter torsdagens lilla incident på maxi så har faktiskt Dante hållt sig otroligt lugn..
(Eller så la Dante bara ribban på en annan nivå, så att nu, när jag jämför, så är han ju underbar..)
(Kan verkligen vara så..)
Han har lärt sig pussas på riktigt, och slåss inte alls lika hårt längre.
Han har bara en bula och jag har bara ett bitmärke!
(jag är inte ironisk!)
Nu sitter jag och väntar på att det ska bli tyst på babblandet inne i Dantes säng, så jag oxå kan krypa till kojs.
Jag hatar när jag gör ett försök till att sova, men jag får gå upp, så för att slippa att bli besviken så väntar jag en stund.
I övrigt så har jag röjt av alla bänkar i huset idag.
Men nu ser jag att jag har glömt fönsterbrädan, för där ligger det en halväten kanelbulle!
På golvet så är det 1000 legobitar som Dante har hällt ut och sedan kört igenom med Bobbycaren 1000 gånger, så de ligger över, över allt!
Men det är ett senare bekymmer, för nu verkar det faktiskt som att han har somnat!
Nu gäller det att passa på, tiden går!
(Eller så la Dante bara ribban på en annan nivå, så att nu, när jag jämför, så är han ju underbar..)
(Kan verkligen vara så..)
Han har lärt sig pussas på riktigt, och slåss inte alls lika hårt längre.
Han har bara en bula och jag har bara ett bitmärke!
(jag är inte ironisk!)
Nu sitter jag och väntar på att det ska bli tyst på babblandet inne i Dantes säng, så jag oxå kan krypa till kojs.
Jag hatar när jag gör ett försök till att sova, men jag får gå upp, så för att slippa att bli besviken så väntar jag en stund.
I övrigt så har jag röjt av alla bänkar i huset idag.
Men nu ser jag att jag har glömt fönsterbrädan, för där ligger det en halväten kanelbulle!
På golvet så är det 1000 legobitar som Dante har hällt ut och sedan kört igenom med Bobbycaren 1000 gånger, så de ligger över, över allt!
Men det är ett senare bekymmer, för nu verkar det faktiskt som att han har somnat!
Nu gäller det att passa på, tiden går!
lördag 20 november 2010
Dagens ris
"Dagens ris till den kvinna som hade slängt in sitt stackars barn i en vagn så det skrek över hela Maxi i torsdags eftermiddag! Du borde skämmas!"
Det skulle inte förvåna mig om ett dagens ris som detta påhittade ovan dyker upp i Vetlandaposten, vilken dag som helst nu.
I torsdags eftermiddag så ifrågasatte jag min egen förmåga till att vara mamma.
Svettig, arg som ett bi, stressad, varm, ledsen, besviken och väldigt fokuserad på att vara fokuserad, sprang jag genom Maxi med man och skrikande son.
En son som var i "bilvagnen"en sån där kundvagn med en bil under som barnen ska tycka är så himla roligt att köra. Det var första gången vi provade detta fordon. Min plan var nämligen att vi skulle vara så himla familjära, och umgås, skratta med varandra och åka och handla, hand i hand med solsken i blick. Dra små interna skämt och köpa lite onödiga saker utöver de där viktiga som står på listan som vi faktiskt hade fått med oss för en gång skull.
Men Dante vägrade att vara mysig. Vagnen gjorde honom bara förvirrad.
Ska man sitta i den där otäcka bilen? OJ, man kan gå ur den! SJÄLV! Och i den! Och ur den.. och i den och ur den och i den.......... Tills vi satte stop och då rasade hela Dantes värld.
Jag försökte att bära honom, få i han i bilen och köra fort som fan, få honom att gå själv. bära honom på mina ömma armar och sedan tröttnade jag och slängde upp han på axeln där han låg som en felvänd ostbåge.
Självklart drog Dantes ljuva och skyhöga stämma till sig en hel del blickar.
Självklart träffade vi massa människor som Ola var tvungen att prata med.
Självklart är det inte en vacker ton som Dante får ur sig, utan man ser en hel del irritation, men även en hel del förstående leenden från föräldrar som har varit i samma situation.
Just då visste jag inte vad som var värst.
"Ni kan sluta le, för detta är faan inte roligt!" Tänkte jag, men fick faktiskt och har faktiskt lite dåligt samvete. Men deras leenden hjälpte varken mig eller mitt röda fejs ett dugg.
Jag gick mot blöjorna och lade försiktigt ner min ålande, arga, skrikande son på golvet så han fick lugna ner sig lite.
"Dagens ris till den mamma som hade slängt ner sitt gråtande barn på det kalla och smutsiga golvet på Ica Maxi i torsdags eftermiddag! Du borde skämmas!"
Resten av resan bestod av samma sak. På vägen till kassan så låg Dante inklämd i en enda hög i den där kundvangsbilen, men fötterna upp och huvudet ner och skrek.. och skrek.
Självscanna ska ju vara så himla smidigt när det fungerar..
Så vi fick stå och vänta på en expedit, men vi hade tur, och fick ingen sån där kontroll!
KORS I TAKET!
Vi lyckas ta oss förbi larmstolparna, sen går papperskassen sönder och våra varor åker ut över hela golvet.
Men vi kom hem. Vi kom ut på andra sidan, som starkare och tålmodiga föräldrar!!
(Men när?)
Det skulle inte förvåna mig om ett dagens ris som detta påhittade ovan dyker upp i Vetlandaposten, vilken dag som helst nu.
I torsdags eftermiddag så ifrågasatte jag min egen förmåga till att vara mamma.
Svettig, arg som ett bi, stressad, varm, ledsen, besviken och väldigt fokuserad på att vara fokuserad, sprang jag genom Maxi med man och skrikande son.
En son som var i "bilvagnen"en sån där kundvagn med en bil under som barnen ska tycka är så himla roligt att köra. Det var första gången vi provade detta fordon. Min plan var nämligen att vi skulle vara så himla familjära, och umgås, skratta med varandra och åka och handla, hand i hand med solsken i blick. Dra små interna skämt och köpa lite onödiga saker utöver de där viktiga som står på listan som vi faktiskt hade fått med oss för en gång skull.
Men Dante vägrade att vara mysig. Vagnen gjorde honom bara förvirrad.
Ska man sitta i den där otäcka bilen? OJ, man kan gå ur den! SJÄLV! Och i den! Och ur den.. och i den och ur den och i den.......... Tills vi satte stop och då rasade hela Dantes värld.
Jag försökte att bära honom, få i han i bilen och köra fort som fan, få honom att gå själv. bära honom på mina ömma armar och sedan tröttnade jag och slängde upp han på axeln där han låg som en felvänd ostbåge.
Självklart drog Dantes ljuva och skyhöga stämma till sig en hel del blickar.
Självklart träffade vi massa människor som Ola var tvungen att prata med.
Självklart är det inte en vacker ton som Dante får ur sig, utan man ser en hel del irritation, men även en hel del förstående leenden från föräldrar som har varit i samma situation.
Just då visste jag inte vad som var värst.
"Ni kan sluta le, för detta är faan inte roligt!" Tänkte jag, men fick faktiskt och har faktiskt lite dåligt samvete. Men deras leenden hjälpte varken mig eller mitt röda fejs ett dugg.
Jag gick mot blöjorna och lade försiktigt ner min ålande, arga, skrikande son på golvet så han fick lugna ner sig lite.
"Dagens ris till den mamma som hade slängt ner sitt gråtande barn på det kalla och smutsiga golvet på Ica Maxi i torsdags eftermiddag! Du borde skämmas!"
Resten av resan bestod av samma sak. På vägen till kassan så låg Dante inklämd i en enda hög i den där kundvangsbilen, men fötterna upp och huvudet ner och skrek.. och skrek.
Självscanna ska ju vara så himla smidigt när det fungerar..
Så vi fick stå och vänta på en expedit, men vi hade tur, och fick ingen sån där kontroll!
KORS I TAKET!
Vi lyckas ta oss förbi larmstolparna, sen går papperskassen sönder och våra varor åker ut över hela golvet.
Men vi kom hem. Vi kom ut på andra sidan, som starkare och tålmodiga föräldrar!!
(Men när?)
onsdag 17 november 2010
svart eller vitt?
"Allting är inte svart eller vitt."
Nej, visst är det jobbigt?
När jag väl kommit till insikt vad som är rätt, så kontrar Ola med denna härliga information.
Och pang, tillbaka på ruta ett.
Nej just det. I de allra flesta situationer så finns det inget rätt eller fel. Det gör mig lite vilsen. Otrygg. Rädd.
Hur fasen ska man veta vad som är rätt när det inte finns något?
Oj- det finns så många tusen olika färger utöver svart eller vitt.
Men det är även ganska vackert att stirra ut över detta hav av färger. Att se alla vinklar och vrå ur varje situation, och se alla sidor och alla olika åsikter och att alla ä r rätt på sitt egna vis.
Ursäkta min kanske lite otydliga bildliga liknelse. Men just nu är jag i bearbetningsfasen i denna uppenbarelse
Skrämmande och spännande.
Nej, visst är det jobbigt?
När jag väl kommit till insikt vad som är rätt, så kontrar Ola med denna härliga information.
Och pang, tillbaka på ruta ett.
Nej just det. I de allra flesta situationer så finns det inget rätt eller fel. Det gör mig lite vilsen. Otrygg. Rädd.
Hur fasen ska man veta vad som är rätt när det inte finns något?
Oj- det finns så många tusen olika färger utöver svart eller vitt.
Men det är även ganska vackert att stirra ut över detta hav av färger. Att se alla vinklar och vrå ur varje situation, och se alla sidor och alla olika åsikter och att alla ä r rätt på sitt egna vis.
Ursäkta min kanske lite otydliga bildliga liknelse. Men just nu är jag i bearbetningsfasen i denna uppenbarelse
Skrämmande och spännande.
Konsten att höra kärlek och trygghet
I kaminen spräcker veden. Det knäpper i veden. Jag riktigt hör hur värmen bryts fram ur veden. Ut ur kaminen. Ut till mitt vardagsrum och In under min flisfilt.
Jag lutar huvudet mot en kudde i soffan. På mig har jag en polo-ylleklänning. Över det, min filt. Ja, jag är skitvarm, men jag älskar den trygga känslan som bara en filt kan ge.
Är det något djupt med det? Är det sen jag var ett litet ofött barn inuti min mammas trygga mage? Eller är det så enkelt och odramatiskt som att en filt är mysigt och skönt, och hindrar kall luft att nudda min hud?
Ibland är vissa saker enkla. Allting är inte på det djupaste djupt. "Allt är inte svart eller vitt", som Ola brukar säga.
Jag blundar. Koncentrerar mig på att lyssna. Ta in alla intryck via öronen. Jag funderar på hur det vore att vara blind. Jag funderar på hur mycket hörseln betyder för mitt liv.
Förutom kaminen är det tyst i huset. Dante sover.
Men utanför huset är det ett jäkla liv. Ola kapar ved.
Men det är inte ett ljud som stör. Det är ett tryggt ljud. För mig ett barndomsljud. Ett ljud fyllt med omtanke och liv. Han vill att vi ska elda och bli varma.
En varm familj, i vinterkylan.
Jag ler. Och somnar. Och nästan försover mig till syjuntan.
Jag lutar huvudet mot en kudde i soffan. På mig har jag en polo-ylleklänning. Över det, min filt. Ja, jag är skitvarm, men jag älskar den trygga känslan som bara en filt kan ge.
Är det något djupt med det? Är det sen jag var ett litet ofött barn inuti min mammas trygga mage? Eller är det så enkelt och odramatiskt som att en filt är mysigt och skönt, och hindrar kall luft att nudda min hud?
Ibland är vissa saker enkla. Allting är inte på det djupaste djupt. "Allt är inte svart eller vitt", som Ola brukar säga.
Jag blundar. Koncentrerar mig på att lyssna. Ta in alla intryck via öronen. Jag funderar på hur det vore att vara blind. Jag funderar på hur mycket hörseln betyder för mitt liv.
Förutom kaminen är det tyst i huset. Dante sover.
Men utanför huset är det ett jäkla liv. Ola kapar ved.
Men det är inte ett ljud som stör. Det är ett tryggt ljud. För mig ett barndomsljud. Ett ljud fyllt med omtanke och liv. Han vill att vi ska elda och bli varma.
En varm familj, i vinterkylan.
Jag ler. Och somnar. Och nästan försover mig till syjuntan.
måndag 15 november 2010
Blandat
Jag tror att jag håller på att bli shoppingberoende.
Men det gör ingenting, för jag mår så bra.
Och det är precis det som är början på ett beroende. Att man inte ser att kickarna man får även föder dalar.
Jag är verkligen inte seriös. Jag är nämligen alldeles för snål.
Men jag önskar att jag hade så nhimla mycket pengar så jag kunde köpa massa skräp.
Massor med pynt och ljus och dörrkransar och en dörr med för den delen.
Jag vill köpa en tramptraktor till Dante i julklapp. Och en dockvagn.
Idag köpte jag en lott i hopp om vinst. Det blev ingen vinst.
Men Ellinor och jag ska börja spela på hästar. Vi hittade nämligen en liten mysig hörna idag på "krysset". Ett litet rum där man kryper in och tittar på tv, och ser om rätt hästar vinner.
DET ska vi göra. Vi ska mysa i mysrummet och vinna massa pengar på alla mysiga hästar.
Vi ska mysa in oss i svettlukten, bli ett med den och sedan börja lukta själva. (Jag antar att det luktar svett där inne)
Nu är klockan redan tio i tio, och jag som lovade mig själv att gå till sängs tidigt ikväll...
Men det var värt ytterligare sömnbrist, för på vårt nya hak, spontanhyrde vi en film.
En bra film faktiskt.
Ellinor får nog kommentera vad den hette..
Med Jim Carrey.. Han var bög och brotsling. Bra.
Natti.
Men det gör ingenting, för jag mår så bra.
Och det är precis det som är början på ett beroende. Att man inte ser att kickarna man får även föder dalar.
Jag är verkligen inte seriös. Jag är nämligen alldeles för snål.
Men jag önskar att jag hade så nhimla mycket pengar så jag kunde köpa massa skräp.
Massor med pynt och ljus och dörrkransar och en dörr med för den delen.
Jag vill köpa en tramptraktor till Dante i julklapp. Och en dockvagn.
Idag köpte jag en lott i hopp om vinst. Det blev ingen vinst.
Men Ellinor och jag ska börja spela på hästar. Vi hittade nämligen en liten mysig hörna idag på "krysset". Ett litet rum där man kryper in och tittar på tv, och ser om rätt hästar vinner.
DET ska vi göra. Vi ska mysa i mysrummet och vinna massa pengar på alla mysiga hästar.
Vi ska mysa in oss i svettlukten, bli ett med den och sedan börja lukta själva. (Jag antar att det luktar svett där inne)
Nu är klockan redan tio i tio, och jag som lovade mig själv att gå till sängs tidigt ikväll...
Men det var värt ytterligare sömnbrist, för på vårt nya hak, spontanhyrde vi en film.
En bra film faktiskt.
Ellinor får nog kommentera vad den hette..
Med Jim Carrey.. Han var bög och brotsling. Bra.
Natti.
söndag 14 november 2010
Äh
Jsg skiter i att städa.
Jag skiter i att jag inte har någon lunch i morgon på jobbet.
Jag skiter i att jag borde hänga tvätt.
Jag skiter i att ha dåligt samvete för att Ola har haft Dante hela helgen.
Jag sitter med fötterna på bordet, datorn i knäet, flisfilt över kroppen och TVn påslagen.
På bordet står en tom förpackning Ben&Jerry´s glass.
På tv:n är det världens löjligaste film.
Söndagar är härliga.
Jag skiter i att jag inte har någon lunch i morgon på jobbet.
Jag skiter i att jag borde hänga tvätt.
Jag skiter i att ha dåligt samvete för att Ola har haft Dante hela helgen.
Jag sitter med fötterna på bordet, datorn i knäet, flisfilt över kroppen och TVn påslagen.
På bordet står en tom förpackning Ben&Jerry´s glass.
På tv:n är det världens löjligaste film.
Söndagar är härliga.
lördag 13 november 2010
Ensam hemma.
Ensam hemma är jag just nu.
Vilket känns askonstigt.
Det är så sällan jag är ensam hemma.
Framför mig står Dantes bobbycar redo att bara hoppas på och ilstarta iväg, som han brukar göra.
Framför mig ligger ett block och målarpennor, redo att användas.
Framför mig ligger en sagobok, redo att "läsas".
Huset är fullt av liv, även att vilddjuret inte är hemma.
Och jag njuter.
Jag får nästan lite panik, för jag vill hinna göra så mycket på denna lilla tid.
Nu valde jag att sätta mig framför datorn i lugn och ro.
Nu ska jag åka och fika i nässjö, för att sedan riva ut Thimons!
Ut med det gamla, in med det nya!
Vilket känns askonstigt.
Det är så sällan jag är ensam hemma.
Framför mig står Dantes bobbycar redo att bara hoppas på och ilstarta iväg, som han brukar göra.
Framför mig ligger ett block och målarpennor, redo att användas.
Framför mig ligger en sagobok, redo att "läsas".
Huset är fullt av liv, även att vilddjuret inte är hemma.
Och jag njuter.
Jag får nästan lite panik, för jag vill hinna göra så mycket på denna lilla tid.
Nu valde jag att sätta mig framför datorn i lugn och ro.
Nu ska jag åka och fika i nässjö, för att sedan riva ut Thimons!
Ut med det gamla, in med det nya!
torsdag 11 november 2010
Gruppsykologi
Att vara neutral verkar vara helt omöjligt.
I en stor grupp, bestående av en massa nya människor som man slänger ihop och som sedan ska arbeta på samma arbetsplats leder ofta till intriger, osämja och självklart ny vänskap.
Jag har verkligen hittat en hel hög med nya guldkorn på mitt jobb, och jag gillar dem allihop!
Jag väljer att se alla som nya människor, med nya sidor, egna åsikter och jag låter dem vara precis som de är. Egentligen nollställda människor, då jag inte vet något om deras förflutna och inte de om mitt. En chans att börja om på något vis.
Mitt hopp är då att alla ska behandla och respektera mig på samma vis tillbaka, så klart.
Än så länge tycker jag ändå att jag har lyckats.
Men ändå så är det bråk och tjafs i gruppen, som jag som neutral inte vill dras med i, men det är nästan helt omöjligt.
Blir det då automatiskt min uppgift att se till att de båda sidorna håller sams?
Ska jag stoppa ett pågående skitsnack, eller blir det då att jag indirekt väljer ett "parti", som jag inte ens vill ska finnas?
Om jag skulle infinna mig i den rollen som försöker reda ut ett gruff, känns det som att jag helt plötsligt skulle bli det svarta fåret..
På ett vis så bryr jag mig inte, men på ett annat så är det hela världen.
Jag vill gå till mitt arbete och vara glad, lyssna på olika människors åsikter, skratta åt olika människors åsikter och bara vara..... glad.
Här, mitt i smeten står jag, i en smet fylld av människor jag tycker om, och stirrar på sanningen,. stirrar på barnsligheterna. Stirrar på hur ett krig tar fart.
Jag vill vara med ett helt härligt gäng, men som inte vill vara med varandra.
Välkommen till "hur en ny grupp bildas"!
Men samtidigt som obehag fylls i buken, så är det med nyfikenhet jag stiger in i en ny arbetsdag!
För visst är det intressant hur nya människor reagerar. Jag ser oss allihopa som ett helt stim med små griskultingar på uppfödningen som tvingas ihop i ett gemensamt bås, eller små marsvin i djuraffären som har samlats i en bur till försäljning.
Till sist infinner sig någon sorts "ordning" i båset, buren eller i detta fallet arbetsplatsen.
Men hur ska det bli?
I en stor grupp, bestående av en massa nya människor som man slänger ihop och som sedan ska arbeta på samma arbetsplats leder ofta till intriger, osämja och självklart ny vänskap.
Jag har verkligen hittat en hel hög med nya guldkorn på mitt jobb, och jag gillar dem allihop!
Jag väljer att se alla som nya människor, med nya sidor, egna åsikter och jag låter dem vara precis som de är. Egentligen nollställda människor, då jag inte vet något om deras förflutna och inte de om mitt. En chans att börja om på något vis.
Mitt hopp är då att alla ska behandla och respektera mig på samma vis tillbaka, så klart.
Än så länge tycker jag ändå att jag har lyckats.
Men ändå så är det bråk och tjafs i gruppen, som jag som neutral inte vill dras med i, men det är nästan helt omöjligt.
Blir det då automatiskt min uppgift att se till att de båda sidorna håller sams?
Ska jag stoppa ett pågående skitsnack, eller blir det då att jag indirekt väljer ett "parti", som jag inte ens vill ska finnas?
Om jag skulle infinna mig i den rollen som försöker reda ut ett gruff, känns det som att jag helt plötsligt skulle bli det svarta fåret..
På ett vis så bryr jag mig inte, men på ett annat så är det hela världen.
Jag vill gå till mitt arbete och vara glad, lyssna på olika människors åsikter, skratta åt olika människors åsikter och bara vara..... glad.
Här, mitt i smeten står jag, i en smet fylld av människor jag tycker om, och stirrar på sanningen,. stirrar på barnsligheterna. Stirrar på hur ett krig tar fart.
Jag vill vara med ett helt härligt gäng, men som inte vill vara med varandra.
Välkommen till "hur en ny grupp bildas"!
Men samtidigt som obehag fylls i buken, så är det med nyfikenhet jag stiger in i en ny arbetsdag!
För visst är det intressant hur nya människor reagerar. Jag ser oss allihopa som ett helt stim med små griskultingar på uppfödningen som tvingas ihop i ett gemensamt bås, eller små marsvin i djuraffären som har samlats i en bur till försäljning.
Till sist infinner sig någon sorts "ordning" i båset, buren eller i detta fallet arbetsplatsen.
Men hur ska det bli?
tisdag 9 november 2010
Kärlek och...hat?
Igår när jag kom hem från jobbet ville jag sätta mig ner och skriva om kärlek
Men jag tänkte "Äh, jag gör det i morgon"
Alltid när jag har jobbat kväll (till 23:45) så är jag alltid väldigt känslosam.
Likaså direkt på morgonen. Om jag får höra någon sorglig låt eller någon som väcker gamla känslor till liv direkt på morgonkvisten så kan hela dagen vara lite förstörd.
På kvällen uppkommer mina känslostormar på grund av att jag jobbar så länge, och igår - för att Dante var hemma och var ledsen. Då blir man deppig. När man inte kan mysa till det i soffan med tända ljus och min nya temugg eller ta hans om sin son.
Kärlek var det. Kärlek är för mig när jag sätter mig i min skruttiga bil, och ser att Ola har köpt en ny lampa till den. Vilket jag har tänkt att göra i flera månader.
Kärlek för mig är när Ola kommer och byter bil med mig ikväll och sedan byter till vinterdäck på min skrutti bang bang.
Igår var det självklart kärleken till min son jag hade i tankarna att skriva om. Och jag skulle ha skrivit igår. Det jag kommer ihåg att jag tänkte var att jag aldrig skulle orka med att skaffa ett barn till, för att jag inte skulle orka med att älska en person till så mycket. Det tar på krafterna att ständigt älska ,ständigt vara orolig, ständigt sakna och ständigt ha dåligt samvete.
Idag känner jag samma sak: Jag skulle aldrig orka skaffa ett barn till. Men av helt andra anledningar än i går. Tyvärr
Bits, rivs, slåss, drar i hår, spottar ut mat, matvägrar, fräser med munnen och kastar saker om kring sig och på mig.
DET gör MIN skitunge. säger "Naeee" om allt,allt,allt. Idag och alla andra dagar.
Men idag fick jag nog. Hur hemskt det än låter, så ska jag på något vis få ordning på detta lilla barn.
Det an väl inte vara så svårt att vinna över en 1,5 åring?
HUR ska jag vinna???
Men jag tänkte "Äh, jag gör det i morgon"
Alltid när jag har jobbat kväll (till 23:45) så är jag alltid väldigt känslosam.
Likaså direkt på morgonen. Om jag får höra någon sorglig låt eller någon som väcker gamla känslor till liv direkt på morgonkvisten så kan hela dagen vara lite förstörd.
På kvällen uppkommer mina känslostormar på grund av att jag jobbar så länge, och igår - för att Dante var hemma och var ledsen. Då blir man deppig. När man inte kan mysa till det i soffan med tända ljus och min nya temugg eller ta hans om sin son.
Kärlek var det. Kärlek är för mig när jag sätter mig i min skruttiga bil, och ser att Ola har köpt en ny lampa till den. Vilket jag har tänkt att göra i flera månader.
Kärlek för mig är när Ola kommer och byter bil med mig ikväll och sedan byter till vinterdäck på min skrutti bang bang.
Igår var det självklart kärleken till min son jag hade i tankarna att skriva om. Och jag skulle ha skrivit igår. Det jag kommer ihåg att jag tänkte var att jag aldrig skulle orka med att skaffa ett barn till, för att jag inte skulle orka med att älska en person till så mycket. Det tar på krafterna att ständigt älska ,ständigt vara orolig, ständigt sakna och ständigt ha dåligt samvete.
Idag känner jag samma sak: Jag skulle aldrig orka skaffa ett barn till. Men av helt andra anledningar än i går. Tyvärr
Bits, rivs, slåss, drar i hår, spottar ut mat, matvägrar, fräser med munnen och kastar saker om kring sig och på mig.
DET gör MIN skitunge. säger "Naeee" om allt,allt,allt. Idag och alla andra dagar.
Men idag fick jag nog. Hur hemskt det än låter, så ska jag på något vis få ordning på detta lilla barn.
Det an väl inte vara så svårt att vinna över en 1,5 åring?
HUR ska jag vinna???
söndag 7 november 2010
Tillfredsställd
Min kropp skriker:
SKÖNT! JAG ÄR TILLFREDSSTÄLLD! JAG MÅR SÅ BRA!
Jag är uppkrupen i soffan. Under min noppriga flisfilt. Med en liten chipspåse och en liten ostbågepåse framför mig.
Jag är mätt och belåten, Dante sover som en stock och jag har haft lite efterlängtad egentig.
Men pricken utav lyckan är En tekopp. EN NY TEKOPP som nu står framför mig.
Mina andra tekoppar är faktiskt gamla. Ja, över tre år gamla, som vi fick av Olas bror i in flyttningspresent. DE GÅR ALDRIG SÖNDER! Inte en endaste mugg har gått sönder faktiskt.
De är stora, med hundar på, som de sålde ut på MAXI för en herrans många år sedan:
Det roliga är att Ola och jag köpte oss ett flak på 12 stycken, och att vi då sedan fick ytterligare 12 stycken av Lars och Johanna.
Men eftersom de aldrig har gått sönder, gav vi tillbaka dem till Lars sist han fyllde år!
Men jag har haft en dröm om att unna mig själv tekoppar. Olika tekoppar. Inte en endaste lika dan. Utan bara köpa mig en när jag finner en som känns rätt.
Men jag inte hittat någon, sedan jag bestämde detta för ett halvår sedan.
Och det har varit svårt för mig att ens komma på denna tanken, eftersom jag ska allting lika samma, lika antal och helt jämnt delbart.
Idag sprang jag på min mugg. Min första i raden utav de speciella:
Men det är inte bara därför min kropp skriker lycka.
Jag har även shoppat en TVbänk och ett nytt soffbord på IKEA. Och mycket annat sket och bröte.
I morgon jobbar jag eftermiddag, vilket betyder att jag kan titta på söndagsfilmen utan att behöva ha det minsta måndagsångest.
SKÖNT! JAG ÄR TILLFREDSSTÄLLD! JAG MÅR SÅ BRA!
Jag är uppkrupen i soffan. Under min noppriga flisfilt. Med en liten chipspåse och en liten ostbågepåse framför mig.
Jag är mätt och belåten, Dante sover som en stock och jag har haft lite efterlängtad egentig.
Men pricken utav lyckan är En tekopp. EN NY TEKOPP som nu står framför mig.
Mina andra tekoppar är faktiskt gamla. Ja, över tre år gamla, som vi fick av Olas bror i in flyttningspresent. DE GÅR ALDRIG SÖNDER! Inte en endaste mugg har gått sönder faktiskt.
De är stora, med hundar på, som de sålde ut på MAXI för en herrans många år sedan:
Det roliga är att Ola och jag köpte oss ett flak på 12 stycken, och att vi då sedan fick ytterligare 12 stycken av Lars och Johanna.
Men eftersom de aldrig har gått sönder, gav vi tillbaka dem till Lars sist han fyllde år!
Men jag har haft en dröm om att unna mig själv tekoppar. Olika tekoppar. Inte en endaste lika dan. Utan bara köpa mig en när jag finner en som känns rätt.
Men jag inte hittat någon, sedan jag bestämde detta för ett halvår sedan.
Och det har varit svårt för mig att ens komma på denna tanken, eftersom jag ska allting lika samma, lika antal och helt jämnt delbart.
Idag sprang jag på min mugg. Min första i raden utav de speciella:
Men det är inte bara därför min kropp skriker lycka.
Jag har även shoppat en TVbänk och ett nytt soffbord på IKEA. Och mycket annat sket och bröte.
Jag älskar att känna mig rik.
Jag älskar att fylla bilen med alldeles för stora kartonger. Men jag älskar inte att tömma bilen och montera skiten och sedan göra mig av med all kartong.
I morgon jobbar jag eftermiddag, vilket betyder att jag kan titta på söndagsfilmen utan att behöva ha det minsta måndagsångest.
Just precis nu, känns livet så himla bra.!
torsdag 4 november 2010
Familjelyx
"Jag tänkte om vi................skulle gå och äta på mcdonalds på fredag eftermiddag, Ola!"
Glittrande ögon. En stolt och rak rygg. Ett leende, som avslöjar spänning, förväntan och lycka.
Olas blick svarar på samma vis som mitt. Hans mun spricker upp i ett leende.
"Jaa! Vilken bra idé!"
Helt plötsligt är inte mcdonalds bakismat längre. Utan en familjelyx.
Jisses, det trodde jag väl aldrig.
Glittrande ögon. En stolt och rak rygg. Ett leende, som avslöjar spänning, förväntan och lycka.
Olas blick svarar på samma vis som mitt. Hans mun spricker upp i ett leende.
"Jaa! Vilken bra idé!"
Helt plötsligt är inte mcdonalds bakismat längre. Utan en familjelyx.
Jisses, det trodde jag väl aldrig.
onsdag 3 november 2010
Jag vill leva.
Tankar hinner minst sagt fara runt i huvudet när man jobbar med det jag gör.
Och helt plötsligt så har jag insett hur mycket man kan få ut ur livet, om man bara vill.
På morgonpasset idag pratade de om ett ställe i Indien som lät helt underbart.
Då får jag för mig att ta mitt pick och pack, med Dante och Ola, sälja Huset och dra.
Ibland får jag för mig att flytta ut mitt ut på landet och bara lukta på bark och mossa och det perfekta huset på kullen med åkrarna som utsikt.
Bondefru, vill jag vara, Månskensbonde, säger Ola.
Nej säger jag. Jag vill slå i pålar i backen med en sån där stor klubba som man inte tror är en riktig klubba.
Jag vill gå upp vid 5 och mjölka korna. Jag vill mocka skit. Lukta skit och dricka komjölk direkt ur tanken.
Ibland vill jag leva som på stenåldern. Leva i nån liten grotta. Leva av kött som man har jagat. Leva av bark och kåda som tuggummi. Men jag vill inte dö av förstoppning
(Hade förstoppning för ett bra tag sedan, och tänkte då, hade det varit på stenåldern så hade jag ju dött eftersom det inte fanns någon medicin.)
Jag vill få ut mer av livet. Jag vill känna livet med alla mina sinnen. Jag är trött på att vara nöjd. (ja, jaghar ju varit det i några veckor nu.)
Men det kostar för mycket. Det krävs för mycket. Man får krama så himla hårt för att få ut de där dropparna.
Men ibland är mina drömmar så lugna och odramatiska och handlar mest om att få en uteplats eller kanske en trapp.
Ja, ingen dag är ju den andra lik.
Och helt plötsligt så har jag insett hur mycket man kan få ut ur livet, om man bara vill.
På morgonpasset idag pratade de om ett ställe i Indien som lät helt underbart.
Då får jag för mig att ta mitt pick och pack, med Dante och Ola, sälja Huset och dra.
Ibland får jag för mig att flytta ut mitt ut på landet och bara lukta på bark och mossa och det perfekta huset på kullen med åkrarna som utsikt.
Bondefru, vill jag vara, Månskensbonde, säger Ola.
Nej säger jag. Jag vill slå i pålar i backen med en sån där stor klubba som man inte tror är en riktig klubba.
Jag vill gå upp vid 5 och mjölka korna. Jag vill mocka skit. Lukta skit och dricka komjölk direkt ur tanken.
Ibland vill jag leva som på stenåldern. Leva i nån liten grotta. Leva av kött som man har jagat. Leva av bark och kåda som tuggummi. Men jag vill inte dö av förstoppning
(Hade förstoppning för ett bra tag sedan, och tänkte då, hade det varit på stenåldern så hade jag ju dött eftersom det inte fanns någon medicin.)
Jag vill få ut mer av livet. Jag vill känna livet med alla mina sinnen. Jag är trött på att vara nöjd. (ja, jaghar ju varit det i några veckor nu.)
Men det kostar för mycket. Det krävs för mycket. Man får krama så himla hårt för att få ut de där dropparna.
Men ibland är mina drömmar så lugna och odramatiska och handlar mest om att få en uteplats eller kanske en trapp.
Ja, ingen dag är ju den andra lik.
måndag 1 november 2010
SUR
Jo, jag är faktiskt sur. En sån där tråkig sur flickvän som ingen vågar erkänna att de är.
Ola är och bowlar, och cyklade ner en och en halv timma innan han skulle spela.
I mina surflickvänsögon - så är det en rymning.
I morgon kommer Dantes dagmamma hit på ett utvecklingssamtal (Ja, gulligt va?) och då vill jag se ut som den perfekta mamman, med det perfekta hemmet, och bjuda på en kaka och kaffe som den bullmamma jag (inte) är!
Men jag vill inte städa upp all röra själv. Jag vill inte baka själv, ha hela ansvaret på mina axlar och jag vill inte känna mig som en städande hemmafru.
Så vet ni vad jag gör?
JAG SKITER I HUR DET SER UT HÄR I MORGON!
Nu sätter jag mig och virkar en mormorsruta, och skiter i mitt fula hem med alla fula saker över hela det fula golvet.
Ola är och bowlar, och cyklade ner en och en halv timma innan han skulle spela.
I mina surflickvänsögon - så är det en rymning.
I morgon kommer Dantes dagmamma hit på ett utvecklingssamtal (Ja, gulligt va?) och då vill jag se ut som den perfekta mamman, med det perfekta hemmet, och bjuda på en kaka och kaffe som den bullmamma jag (inte) är!
Men jag vill inte städa upp all röra själv. Jag vill inte baka själv, ha hela ansvaret på mina axlar och jag vill inte känna mig som en städande hemmafru.
Så vet ni vad jag gör?
JAG SKITER I HUR DET SER UT HÄR I MORGON!
Nu sätter jag mig och virkar en mormorsruta, och skiter i mitt fula hem med alla fula saker över hela det fula golvet.
Håller jag på att tappa greppet?
Nu förstår jag:
En arbetande förälder är en bra förälder.
Efter en veckas sjukdom, som kändes som en månads mammaledighet har fått mig att förstå ett och annat.
FÖR MIG, I MITT LIV, I MINA ÖGON! OBS! GÄLLER EJ ALLA:
*Hur det kändes att vara mammaledig. Jag har redan glömt att man inte är mysledig, bakar bullar varje dag och har ork att åka och bada eller åka på utflykt varje dag.
När man är mammaledig så är det bara en dimma. Ständigt trött
Ständigt halvsur på Ola, ett ickeexisterande samliv och ett intag bestående av alldeles för mycket kaffe och alldeles för mycket kakor.
*Man kan bli arg på sitt barn. Chock för vissa, att jag inte har fattat det än. Chock för andra, att man kan bli arg på sitt lilla söta barn.
Idag sa jag: Men Danteeee, Nu häller du ju ut mjölk på hela golvet! SE vad du GÖR!
I lördags blev jag för allra första gången arg över att Dante sa mamma! CHOCK! Trodde aldrig att jag skulle bli arg över en sådan underbar sak.
Sen att vi var på intersport och provade jackor, och Dante sprang i hela butiken och drog iväg med provhyttspallen över hela butiksgolvet och att jag dröp av svett, han av bajs och Ola av beslutsångest, plus att han sa:
mammammammammammammammammammammammamammammaaaaa, kanske förklarar ett och annat.
*Man längtar hem från jobbet för att kunna cykla och hämta Dante, prata med honom, mysa lite.
Man längtar så fort man kliver innanför dörren och lagar mat och stökar ner, att klockan ska bli 18 så han ska gå och lägga sig. Splittrat.
Håller jag på att förlora greppet, eller håller jag på att bli en normal mamma?
Jag tror och nästan vet och anar och i teorin borde det vara så att jag har lidit av en nyförälskelse, eftersom vi fick vår riktiga Dante först i april. Alltså, nästan ett år senare än vad han föddes. Första året var fyllt av kolik och öroninflammationer och allt vad det heter.
* Jag mår bra av att arbeta. Jo, de är sant.
En arbetande förälder är en bra förälder.
Efter en veckas sjukdom, som kändes som en månads mammaledighet har fått mig att förstå ett och annat.
FÖR MIG, I MITT LIV, I MINA ÖGON! OBS! GÄLLER EJ ALLA:
*Hur det kändes att vara mammaledig. Jag har redan glömt att man inte är mysledig, bakar bullar varje dag och har ork att åka och bada eller åka på utflykt varje dag.
När man är mammaledig så är det bara en dimma. Ständigt trött
Ständigt halvsur på Ola, ett ickeexisterande samliv och ett intag bestående av alldeles för mycket kaffe och alldeles för mycket kakor.
*Man kan bli arg på sitt barn. Chock för vissa, att jag inte har fattat det än. Chock för andra, att man kan bli arg på sitt lilla söta barn.
Idag sa jag: Men Danteeee, Nu häller du ju ut mjölk på hela golvet! SE vad du GÖR!
I lördags blev jag för allra första gången arg över att Dante sa mamma! CHOCK! Trodde aldrig att jag skulle bli arg över en sådan underbar sak.
Sen att vi var på intersport och provade jackor, och Dante sprang i hela butiken och drog iväg med provhyttspallen över hela butiksgolvet och att jag dröp av svett, han av bajs och Ola av beslutsångest, plus att han sa:
mammammammammammammammammammammammamammammaaaaa, kanske förklarar ett och annat.
*Man längtar hem från jobbet för att kunna cykla och hämta Dante, prata med honom, mysa lite.
Man längtar så fort man kliver innanför dörren och lagar mat och stökar ner, att klockan ska bli 18 så han ska gå och lägga sig. Splittrat.
Håller jag på att förlora greppet, eller håller jag på att bli en normal mamma?
Jag tror och nästan vet och anar och i teorin borde det vara så att jag har lidit av en nyförälskelse, eftersom vi fick vår riktiga Dante först i april. Alltså, nästan ett år senare än vad han föddes. Första året var fyllt av kolik och öroninflammationer och allt vad det heter.
* Jag mår bra av att arbeta. Jo, de är sant.
söndag 31 oktober 2010
Vuxen
OK, jag kanske börjar bli gammal eller vuxen. Men jag gillar det.
Igår var vi ute Och dansade på hotellet.
Det kan vara jätteroligt, ibland. Men det bästa i mitt liv just nu är inte att sminka mig och locka håret.
Inatt ställde man om klockan oxå.
Så när jag kliver upp lite halvdassig och med lite värk i huvudet, och arg för att jag slösade bort min gårdagskväll, blir jag påmind av Ola att vi har tjänat en timma.
Klockan var inte tio, utan nio!
JAAAA, vad skööönt! Mer tid tillsammans! (Men inte med Ola, han hamrade upp lister åt en kompis. Men det visste jag ju inte då.)
I mitt gamla liv hade jag sagt
"OMEE, e klockan bara nio, jag går och lägger mig igen!!!"
Skönt, befriande och uppfriskande att vara vuxen!
Igår var vi ute Och dansade på hotellet.
Det kan vara jätteroligt, ibland. Men det bästa i mitt liv just nu är inte att sminka mig och locka håret.
Inatt ställde man om klockan oxå.
Så när jag kliver upp lite halvdassig och med lite värk i huvudet, och arg för att jag slösade bort min gårdagskväll, blir jag påmind av Ola att vi har tjänat en timma.
Klockan var inte tio, utan nio!
JAAAA, vad skööönt! Mer tid tillsammans! (Men inte med Ola, han hamrade upp lister åt en kompis. Men det visste jag ju inte då.)
I mitt gamla liv hade jag sagt
"OMEE, e klockan bara nio, jag går och lägger mig igen!!!"
Skönt, befriande och uppfriskande att vara vuxen!
torsdag 28 oktober 2010
Smågester man tar för givet
Ibland är kärlek och sambo liv så sammansvetsat så att det nästan ballar ur. Så att de gulliga gesterna man gör för varandra i en kärleksrelation nästan krävs av varandra.
De blir inte så gulliga då..
Tex.
En härlig morgon vid 05:30.
Jag smyger runt i huset och brer mina mackor, borstar mitt hår som jag undrar varför jag färgade rött, sminkar mig (det var innan jag slutade) och som vanligt letar jag efter mobilen flera gånger.
Jo, flera gånger. Jag hittar den, lägger den på ett nytt ställe som jag sedan glömmer bort.
Dante vaknar till och skriker. Jag stoppar i tutten, stoppar om honom, och stoppar intill leffe nära Dantes lilla näsa.
Då gäller det att vara snabb ut ur huset om han vaknar igen!!
Väl utanför dörren möts jag av ett hav av snö. Men eftersom jag känner mig lite skuldmedveten eftersom Dante vaknade, så kliver jag intill Olas snötäckta bil och skrapar av all snö från den och rätt i min lunchpåse och in i mina skor.
Jag ställer ifrån mig lunchpåsen och fortsätter bilen runt.
Jag cyklar faktiskt inte omkull mer än två gånger på väg till jobbet. Men det gick bra, jag hann ta emot mig själv med benen och inte näsan.
Det är rätt skönt att cykla igång hjärta och lungor på morgonen.
Att komma illröd och svettig till jobbet.
Just den dagen frågade de "Men, va fasen, har du cyklat omkull?!?"
Jag såg ut som ett snömonster efter min goda gärning att skrapa av Olas bil.
(Ja, jag upprepar mig, men jag vill verkligen att ni ska uppmärksamma min goda gärning!!)
Jag lullar in till fikarummets kylskåd och ska lägga in mina mackor. Men, va fan! Antingen har lunchkassen skuttat av från min cykelkorg på den sliriga vägen, eller så har jag glömt den hemma.
Faaan..
Letar efter mobilen för att ringa Ola, som kanske, kanske kan hjälpa mig (Det tar jag för givet).
Men vart e mobilen??
Jag måste:
1. Ha tappat ur den ur ficken
2. Glömt den hemma
3. Så är den i lunchkassen bland mina mackor och all snö.
Men vart e lunchkassen?
Jag lånade jobbtelefonen. Ola var lite sur, men han lovade att titta vid bilen, och om den inte var där skulle han köra sakta och kolla i mina sladdspår av cykeln.
Jag påbörjar mitt arbete och väntade på Ola skulle dyka upp och lyssnade på radion.
Ola och jag har varit tillsammans i 6 år. Då känner man varandra väl.
Och jag kunde känna hans närvaro i hela kroppen, och visste, att nu är han inne i lokalen! Nu, kan jag vända mig om och möta hans blick!
Jag ansträngde mig till och med för att se lite snygg ut (för min karl, efter 6 år. fint av mig va?)
Det var en bra låt på radion, en av de vi brukar dansa till. Nu kan han få lyssna på den en sväng med mig. Vi kan skratta lite, och så kan alla få se hur jäkla lyckliga vi är!
Och jag svänger till med håret och vänder mig om mot dörren.. Men han var inte där.
Detta inbillade jag mig flera gånger.
När jag är som minst beredd står han plötsligt bakom mig, sur som ättika.
"Koden funkade ju förfasen inte. Här har du din påse, jag är ju skitsen nu!!"
Jahopp. Jag lite lagom stött och känslig (det är jag alltid på morgonen) försöker göra det bästa av situationen, le lite, följa honom till dörren och små prata.
"Var mobilen i påsen?"
"Mobilen? Är det något som du inte har glömt idag?"
Naep, det blev en pissmorgon, fylld med goda och söta små gärningar från oss båda två, men som vi dessvärre tar lite för givet.
De blir inte så gulliga då..
Tex.
En härlig morgon vid 05:30.
Jag smyger runt i huset och brer mina mackor, borstar mitt hår som jag undrar varför jag färgade rött, sminkar mig (det var innan jag slutade) och som vanligt letar jag efter mobilen flera gånger.
Jo, flera gånger. Jag hittar den, lägger den på ett nytt ställe som jag sedan glömmer bort.
Dante vaknar till och skriker. Jag stoppar i tutten, stoppar om honom, och stoppar intill leffe nära Dantes lilla näsa.
Då gäller det att vara snabb ut ur huset om han vaknar igen!!
Väl utanför dörren möts jag av ett hav av snö. Men eftersom jag känner mig lite skuldmedveten eftersom Dante vaknade, så kliver jag intill Olas snötäckta bil och skrapar av all snö från den och rätt i min lunchpåse och in i mina skor.
Jag ställer ifrån mig lunchpåsen och fortsätter bilen runt.
Jag cyklar faktiskt inte omkull mer än två gånger på väg till jobbet. Men det gick bra, jag hann ta emot mig själv med benen och inte näsan.
Det är rätt skönt att cykla igång hjärta och lungor på morgonen.
Att komma illröd och svettig till jobbet.
Just den dagen frågade de "Men, va fasen, har du cyklat omkull?!?"
Jag såg ut som ett snömonster efter min goda gärning att skrapa av Olas bil.
(Ja, jag upprepar mig, men jag vill verkligen att ni ska uppmärksamma min goda gärning!!)
Jag lullar in till fikarummets kylskåd och ska lägga in mina mackor. Men, va fan! Antingen har lunchkassen skuttat av från min cykelkorg på den sliriga vägen, eller så har jag glömt den hemma.
Faaan..
Letar efter mobilen för att ringa Ola, som kanske, kanske kan hjälpa mig (Det tar jag för givet).
Men vart e mobilen??
Jag måste:
1. Ha tappat ur den ur ficken
2. Glömt den hemma
3. Så är den i lunchkassen bland mina mackor och all snö.
Men vart e lunchkassen?
Jag lånade jobbtelefonen. Ola var lite sur, men han lovade att titta vid bilen, och om den inte var där skulle han köra sakta och kolla i mina sladdspår av cykeln.
Jag påbörjar mitt arbete och väntade på Ola skulle dyka upp och lyssnade på radion.
Ola och jag har varit tillsammans i 6 år. Då känner man varandra väl.
Och jag kunde känna hans närvaro i hela kroppen, och visste, att nu är han inne i lokalen! Nu, kan jag vända mig om och möta hans blick!
Jag ansträngde mig till och med för att se lite snygg ut (för min karl, efter 6 år. fint av mig va?)
Det var en bra låt på radion, en av de vi brukar dansa till. Nu kan han få lyssna på den en sväng med mig. Vi kan skratta lite, och så kan alla få se hur jäkla lyckliga vi är!
Och jag svänger till med håret och vänder mig om mot dörren.. Men han var inte där.
Detta inbillade jag mig flera gånger.
När jag är som minst beredd står han plötsligt bakom mig, sur som ättika.
"Koden funkade ju förfasen inte. Här har du din påse, jag är ju skitsen nu!!"
Jahopp. Jag lite lagom stött och känslig (det är jag alltid på morgonen) försöker göra det bästa av situationen, le lite, följa honom till dörren och små prata.
"Var mobilen i påsen?"
"Mobilen? Är det något som du inte har glömt idag?"
Naep, det blev en pissmorgon, fylld med goda och söta små gärningar från oss båda två, men som vi dessvärre tar lite för givet.
Kakor för henne och kakor för mig..
Jag tänker ofta på en dam/tjej/tant/människa som var inne på Thimons för att fika med en vännina.
Det märktes att det inte hörde till vanligheten, då hennes ögon bara gnistrade som på en nyförlöst mamma, eller en nykär tonåring!
Hennes ögon vandrade mellan kakhyllorna, mellan bullarna, men gränsen verkade gå vid bakelserna.
Hon tittade på mig "åååå så mycket gott! Titta vad mycket smaskit!"
Till sist valde hon en havreform med lite, lite kokos med en kola med lite, lite apelsinsmak.
Men det var noga att jag tog den kakan med mest kola i!
Henne vännina la ingen sörre vikt vid att spana runt bland kakorna, och inte heller vilken kaka hon tog. Hon tog till och med två.
"Ska du inte ta en kaka till?"
Vänninan tänkte väll som jag, att är du så himla lycklig över denna lilla oskyldiga kaka, så snälla människa, ta en till!!
Men svaret var
"Ooooooo Nej! Det räcker gott och väl med denna kaloribomben!"
Visst är det konstigt?
Där är hon, och unnar sig denna kakan! Räknat kalorier för denna kakan. Bakom disken står jag,
van vid lyxiga kakor sedan barnsben, uppvuxen med en bagarbroder, och ser denna lilla kakan som en förrätt!
Visst är världen skev ibland?
Det märktes att det inte hörde till vanligheten, då hennes ögon bara gnistrade som på en nyförlöst mamma, eller en nykär tonåring!
Hennes ögon vandrade mellan kakhyllorna, mellan bullarna, men gränsen verkade gå vid bakelserna.
Hon tittade på mig "åååå så mycket gott! Titta vad mycket smaskit!"
Till sist valde hon en havreform med lite, lite kokos med en kola med lite, lite apelsinsmak.
Men det var noga att jag tog den kakan med mest kola i!
Henne vännina la ingen sörre vikt vid att spana runt bland kakorna, och inte heller vilken kaka hon tog. Hon tog till och med två.
"Ska du inte ta en kaka till?"
Vänninan tänkte väll som jag, att är du så himla lycklig över denna lilla oskyldiga kaka, så snälla människa, ta en till!!
Men svaret var
"Ooooooo Nej! Det räcker gott och väl med denna kaloribomben!"
Visst är det konstigt?
Där är hon, och unnar sig denna kakan! Räknat kalorier för denna kakan. Bakom disken står jag,
van vid lyxiga kakor sedan barnsben, uppvuxen med en bagarbroder, och ser denna lilla kakan som en förrätt!
Visst är världen skev ibland?
Gnäll
Jag har tråkigt.
Jag har varit sjuk sen i måndags, och dagarna flyter in i varandra.
Innan tog jag mig ner till maxi för att handla första säsongen av solsidan.
Av någon anledning så har jag inte sett ett endaste avsnitt av denna underbar serie som gick för ett bra tag sen.
Jag var tvungen att lämna huset, jag kvävs av soffan och flisfilten.
Men det var en pers att gå igenom maxi.
Men det är intressant. Jag lunkar genom maxi och tänker "Vad mycket folk det är på en måndag". Som sagt. Dagarna flyter in i varandra, och jag skiter i vilken dag det är.
Jag vill inte att det ska vara fredag i morgon, för på helgen ska man vara frisk.
Nu ska jag sätta mig vid köksbordet och holka ur en liten pumpa som jag har köpt.
Göra en liten insats till att vara lite huslig.
I morgon ska jag vara frisk! (det har jag sagt sen i måndags)
Från början tycket jag det var lite mysigt att vara sjuk och hemma med Dante. Men ju mer dagarna har gått har den känslan avtagit.
Jag måste ha gått upp 20 kilo, även att jag inte äter mer än två gånger om dagen, så känns det som att jag bara äter skit.
Framför mig just nu har jag en chokladkaka. Här om dagen var det twix. Igår blåbärspaj.
Jag väger mig alltid på fredagar, men i morgon vet i fasen om jag vågar. (Vågar-ha.ha)
Det är ju det enda nöjet jag har. Man kan inte jobba. Inte ut och gå. Bara äta gott.
Som inte ens e så gott.
Nae, nu ska jag sluta gnälla, holka ur pumpan, duscha av mig allt flöt ur håret och sen sova.
Jag har varit sjuk sen i måndags, och dagarna flyter in i varandra.
Innan tog jag mig ner till maxi för att handla första säsongen av solsidan.
Av någon anledning så har jag inte sett ett endaste avsnitt av denna underbar serie som gick för ett bra tag sen.
Jag var tvungen att lämna huset, jag kvävs av soffan och flisfilten.
Men det var en pers att gå igenom maxi.
Men det är intressant. Jag lunkar genom maxi och tänker "Vad mycket folk det är på en måndag". Som sagt. Dagarna flyter in i varandra, och jag skiter i vilken dag det är.
Jag vill inte att det ska vara fredag i morgon, för på helgen ska man vara frisk.
Nu ska jag sätta mig vid köksbordet och holka ur en liten pumpa som jag har köpt.
Göra en liten insats till att vara lite huslig.
I morgon ska jag vara frisk! (det har jag sagt sen i måndags)
Från början tycket jag det var lite mysigt att vara sjuk och hemma med Dante. Men ju mer dagarna har gått har den känslan avtagit.
Jag måste ha gått upp 20 kilo, även att jag inte äter mer än två gånger om dagen, så känns det som att jag bara äter skit.
Framför mig just nu har jag en chokladkaka. Här om dagen var det twix. Igår blåbärspaj.
Jag väger mig alltid på fredagar, men i morgon vet i fasen om jag vågar. (Vågar-ha.ha)
Det är ju det enda nöjet jag har. Man kan inte jobba. Inte ut och gå. Bara äta gott.
Som inte ens e så gott.
Nae, nu ska jag sluta gnälla, holka ur pumpan, duscha av mig allt flöt ur håret och sen sova.
tisdag 26 oktober 2010
sjuk, men glad
Livet blir så mycket roligare när jag har min Dante att leva det med.
Dante är min bästa och roligaste vän.
Jag är sjuk, för andra dagen i rad är jag hemma från jobbet.
Tråkigt.
Men, det kunde varit tråkigare om jag inte haft Dante att umgås med.
När man är sjuk, vill man bara lägga sig i soffan och sträcktitta på film efter film efter film. Sova lite. Fortsätta titta på TV med värkande ögon.
Men har man en liten ögonsten, så går inte det, hur sjuk man än är.
På något sett så måste dagen gå, innehållande matlagande och pysslande och blöjbytande och tröstande och hjälpande med att få plats med alla leksaker på Dantes släp bakom bobby-bilen.
De första gångerna jag var sjuk efter att Dante kom till världen var jag så vansinnigt bitter och sur över att inte kunna vara som vanliga människor, alltså decka i soffan.
Men nu har jag insett fakta, accepterat mitt nya liv och släppt alla negativa känslor.
Alltså mår jag mycket bättre, och kan mitt i en feberfrossa, fortfarande gå upp och sleva in lite yogurt i Dantes lilla höneröv till mun och jag kan till och med tvätta av honom OCH torka bordet.
Vi gick en mini promenad till bron och tittade på lastbilarna. Sen var jag helt slut.
Men jag ville ge honom lite frisk luft och lite tittande på trafiken, vilket är hans största intresse.
Jag har städat upp i mina köksskåp och lådor. I och för sig i sengångarfart, men vad gör det.
Det är gjort, jag klarade det, jag överlevde och Dante hade roligt med att sno alla grejjer för mig och lägga i dem i sitt bilsläp och köra ett par varv runt huset.
Jag menar inte att låta som en perfekt mamma med en så äckligt lyckligt liv.
Men jag är ju det.
(För tillfället)
Dante är min bästa och roligaste vän.
Jag är sjuk, för andra dagen i rad är jag hemma från jobbet.
Tråkigt.
Men, det kunde varit tråkigare om jag inte haft Dante att umgås med.
När man är sjuk, vill man bara lägga sig i soffan och sträcktitta på film efter film efter film. Sova lite. Fortsätta titta på TV med värkande ögon.
Men har man en liten ögonsten, så går inte det, hur sjuk man än är.
På något sett så måste dagen gå, innehållande matlagande och pysslande och blöjbytande och tröstande och hjälpande med att få plats med alla leksaker på Dantes släp bakom bobby-bilen.
De första gångerna jag var sjuk efter att Dante kom till världen var jag så vansinnigt bitter och sur över att inte kunna vara som vanliga människor, alltså decka i soffan.
Men nu har jag insett fakta, accepterat mitt nya liv och släppt alla negativa känslor.
Alltså mår jag mycket bättre, och kan mitt i en feberfrossa, fortfarande gå upp och sleva in lite yogurt i Dantes lilla höneröv till mun och jag kan till och med tvätta av honom OCH torka bordet.
Vi gick en mini promenad till bron och tittade på lastbilarna. Sen var jag helt slut.
Men jag ville ge honom lite frisk luft och lite tittande på trafiken, vilket är hans största intresse.
Jag har städat upp i mina köksskåp och lådor. I och för sig i sengångarfart, men vad gör det.
Det är gjort, jag klarade det, jag överlevde och Dante hade roligt med att sno alla grejjer för mig och lägga i dem i sitt bilsläp och köra ett par varv runt huset.
Jag menar inte att låta som en perfekt mamma med en så äckligt lyckligt liv.
Men jag är ju det.
(För tillfället)
söndag 24 oktober 2010
Min sanning och min verklighet.
Jag tänkte skriva ett par rader, men jag vet inte om vad.
För mina små problem, är egentligen skitproblem.
"OJ DÅ, Dante börjar få ont i halsen igen."
Vad fan är det då? Jag vågar inte klaga, för jag hatar sånna som klagar över skitgrejjer.
Speciellt människor som klagar på att de är trötta, utan att faktiskt knappt veta vad sömnbrist är.
Ja, i det fallet är jag en tråkig bitter och avundsjuk människa. Men när man står där med sanningen och verkligheten i handen, och man framför sig har en frisk, självständig och oberoende människa, som klagar på att man baaaaaaaaaaaara har fått sova till halv 11 på "morgonen" på grund av att man inte kunde sova kvällen innan.
Buhu.
Men på någotvis måste jag ju acceptera att mitt liv är mitt, och ditt är ditt där våra verkligheter och sanningar är våra egna. Där våra upplevelser är våra egna.
Så min sanning:
Dante börjar få ont i halsen igen. Förra gången han hade ont i halsen var det hemskt.
Dreglet rann och vi fick inte i han varken mat eller vätska.
50ml mjölk på ett dygn.
Men Dante har varit så mycket sjuk, så när han får en omgång till, så är det som att allt är tillbaka igen, som att det aldrig har varit något uppehåll mellan öroninflammationerna och halsflusserna.
Skillnaden är mer kött på benen, mer vana, mindre rädd, men absolut mer tyngd i bröstet.
Nu gapar han inne i sin säng. Dags för på fyllning av alvedon och lite gos.
För mina små problem, är egentligen skitproblem.
"OJ DÅ, Dante börjar få ont i halsen igen."
Vad fan är det då? Jag vågar inte klaga, för jag hatar sånna som klagar över skitgrejjer.
Speciellt människor som klagar på att de är trötta, utan att faktiskt knappt veta vad sömnbrist är.
Ja, i det fallet är jag en tråkig bitter och avundsjuk människa. Men när man står där med sanningen och verkligheten i handen, och man framför sig har en frisk, självständig och oberoende människa, som klagar på att man baaaaaaaaaaaara har fått sova till halv 11 på "morgonen" på grund av att man inte kunde sova kvällen innan.
Buhu.
Men på någotvis måste jag ju acceptera att mitt liv är mitt, och ditt är ditt där våra verkligheter och sanningar är våra egna. Där våra upplevelser är våra egna.
Så min sanning:
Dante börjar få ont i halsen igen. Förra gången han hade ont i halsen var det hemskt.
Dreglet rann och vi fick inte i han varken mat eller vätska.
50ml mjölk på ett dygn.
Men Dante har varit så mycket sjuk, så när han får en omgång till, så är det som att allt är tillbaka igen, som att det aldrig har varit något uppehåll mellan öroninflammationerna och halsflusserna.
Skillnaden är mer kött på benen, mer vana, mindre rädd, men absolut mer tyngd i bröstet.
Nu gapar han inne i sin säng. Dags för på fyllning av alvedon och lite gos.
fredag 22 oktober 2010
Feminist!
Här om dagen sa jag, högt, bestämt och tydligt:
"NAAAEEEPP!!"
Nu skiter jag i den här jääääävla mascaran!
Jag upptäckte nämligen att när dagen har börjat gå framåt, har jag någongång under den tiden, jag inte kan sätta fingret på när, har min mascara glidit bort från mina små bleka ögonfransar och lagt sig under mina redan mörka ringar runt ögonen.
Jag börjar arbetet vid 6, och har min första rast vid 8:30. Det är då jag har mötts av spegeln när jag skrubbar mina händer.
Jag stirrar på mig själv, skäms lite eftersom jag är bland nya människor som inte vågar säga till. Skäms lite för att jag inte ser lika cool ut på utsidan som jag kanske trodde att jag var på insidan.
Jag trodde i alla fall att jag så normal ut, och med lite självinsikt, trött ut. Inte trög ut.
När jag har gnuggat bort den och skämts färdigt blänger jag på mig själv igen. Som att det vore min spegelbilds fel.
Jag blir arg på min spegeltvilling. Klant.
Sen utbrister mitt sanna jag i fika rummet "Naepp, nu skiter jag i detta. Jag blir feminist ut i fingerspetsarna. Nu skiter jag i mascaran!!"
Jag känner mig fri nu! Jag är ful! Och det är ingenting jag orkar göra något åt. Inte med en löjlig mascara i alla fall.
Och nu, några dagar utan mascara, ser jag att jag är ganska så vacker i all fulhet.
Naturlighet.
Jag känner mig fri igen, när jag är hemkommen från jobbet, och ska gå ner på stan med Dante i vagnen.
Jag känner mig så fri och faktiskt duktig och stolt, när jag flätar håret, drar min fula och jobbiga lugn åt höger, trär på mig mina stövlar från 2004 och traskar iväg! (Jackan är jag inte stolt över, så den nämner jag inte).
Jag sparade säkert 30 minuter på att skita i hur jag ser ut!
Slippa springa till spegeln "en sista gång" för att kolla att plagg efter plagg sitter som de ska, vilket de aldrig gör.
Väl traskande ner till stan (Vi letade efter en återigen förlorad Leffe, som vi tappade på hemfärden från dagmamman. Vi hittade honom.. igen..) så ringer jag Ola.
Jag berättar för honom att jag struntat i mitt smink, att jag är en ny människa nu!
"Men Johanna, man behöver ju inte ha smink på jobbet. Men man kan göra sig fin ibland ändå.."
DÄR avbryter jag honom, och fyller i hans mening med hans egna slitna ord:
"Allt är ju inte svart eller vitt??"
DÅ blir han lite putt, men skrattar åt min och antagligen sin egen dumhet:
"JO, allt är svart ELLER vitt!!" (ironi)
En gång läste jag ett par så härliga ord, som jag vill avsluta detta med
"Jag vet egentligen inte vad feminism är. Jag vet bara att jag blir kallad det så fort jag gör eller säger något som skiljer mig från att vara en dörrmatta."
(Egentligen handlar detta inlägget inte alls om feinism, för jag vet faktiskt inte vad det är)
"NAAAEEEPP!!"
Nu skiter jag i den här jääääävla mascaran!
Jag upptäckte nämligen att när dagen har börjat gå framåt, har jag någongång under den tiden, jag inte kan sätta fingret på när, har min mascara glidit bort från mina små bleka ögonfransar och lagt sig under mina redan mörka ringar runt ögonen.
Jag börjar arbetet vid 6, och har min första rast vid 8:30. Det är då jag har mötts av spegeln när jag skrubbar mina händer.
Jag stirrar på mig själv, skäms lite eftersom jag är bland nya människor som inte vågar säga till. Skäms lite för att jag inte ser lika cool ut på utsidan som jag kanske trodde att jag var på insidan.
Jag trodde i alla fall att jag så normal ut, och med lite självinsikt, trött ut. Inte trög ut.
När jag har gnuggat bort den och skämts färdigt blänger jag på mig själv igen. Som att det vore min spegelbilds fel.
Jag blir arg på min spegeltvilling. Klant.
Sen utbrister mitt sanna jag i fika rummet "Naepp, nu skiter jag i detta. Jag blir feminist ut i fingerspetsarna. Nu skiter jag i mascaran!!"
Jag känner mig fri nu! Jag är ful! Och det är ingenting jag orkar göra något åt. Inte med en löjlig mascara i alla fall.
Och nu, några dagar utan mascara, ser jag att jag är ganska så vacker i all fulhet.
Naturlighet.
Jag känner mig fri igen, när jag är hemkommen från jobbet, och ska gå ner på stan med Dante i vagnen.
Jag känner mig så fri och faktiskt duktig och stolt, när jag flätar håret, drar min fula och jobbiga lugn åt höger, trär på mig mina stövlar från 2004 och traskar iväg! (Jackan är jag inte stolt över, så den nämner jag inte).
Jag sparade säkert 30 minuter på att skita i hur jag ser ut!
Slippa springa till spegeln "en sista gång" för att kolla att plagg efter plagg sitter som de ska, vilket de aldrig gör.
Väl traskande ner till stan (Vi letade efter en återigen förlorad Leffe, som vi tappade på hemfärden från dagmamman. Vi hittade honom.. igen..) så ringer jag Ola.
Jag berättar för honom att jag struntat i mitt smink, att jag är en ny människa nu!
"Men Johanna, man behöver ju inte ha smink på jobbet. Men man kan göra sig fin ibland ändå.."
DÄR avbryter jag honom, och fyller i hans mening med hans egna slitna ord:
"Allt är ju inte svart eller vitt??"
DÅ blir han lite putt, men skrattar åt min och antagligen sin egen dumhet:
"JO, allt är svart ELLER vitt!!" (ironi)
En gång läste jag ett par så härliga ord, som jag vill avsluta detta med
"Jag vet egentligen inte vad feminism är. Jag vet bara att jag blir kallad det så fort jag gör eller säger något som skiljer mig från att vara en dörrmatta."
(Egentligen handlar detta inlägget inte alls om feinism, för jag vet faktiskt inte vad det är)
torsdag 21 oktober 2010
Kött
Nu har vi fyllt frysen med 15 kilo älgkött..
Det känns vackert på något vis.
Eller på alla vis egentligen, från början till slut.
Det är roligt att ha fått vara med från början till slut.
Från lufsandet i skogen, till nerfruset i frysen och märkt...
"Älgfärs 300gr."
Jag är så trött att jag mår illa.. Eller så håller jag på att bli förkyld.
Så jag går och lägger mig nu innan jag börja gnälla
Det känns vackert på något vis.
Eller på alla vis egentligen, från början till slut.
Det är roligt att ha fått vara med från början till slut.
Från lufsandet i skogen, till nerfruset i frysen och märkt...
"Älgfärs 300gr."
Jag är så trött att jag mår illa.. Eller så håller jag på att bli förkyld.
Så jag går och lägger mig nu innan jag börja gnälla
tisdag 19 oktober 2010
Samboskapets för och nackdelar.
Det finns vissa tillfällen då det är lite påfrestande att vara två i ett samboförhållande.
Som idag, när Ola bjuder hem en gäst till vår outtalade myskväll - och smiter ner och spelar dator i källaren...
Sen att gästen var jättetrevlig och en utav de personer jag gillar mest av allt i hela världen - Ellinor, hör inte denna historien till.
När gästen har farit hem, surar jag lite tydligt men bestämmer mig för att njuta av min ensamhet istället, så jag går in på toa, låser dörren och spolar upp ett bad till mig och min bok.
Tar med tändstickorna in för att tända ett litet ljus i min sura ensamhet.
DÅ kommer Ola (Kwådd, som jag brukar kalla honom de tillfällen han håller sig för mycket nere i källaren) upp, öppnar låset i badrummet, frågar om han får kliva i mitt bad oxå, jag svarar inte, han kliver i, märker att jag är sur, DUSCHAR av sig i mitt badvatten så det skvätter över hela min bok och går upp...
Jag struntade i badet, spolade av mig snabbt och bestämde mig för att vara uppe och vara en tråkig flickvän som surade tydligt.
Men det finns också de stunder som det är helt underbart tur att man är två i ett samboförhållande!
Alldeles nyss när jag gick och surade i doften av fis, kunde jag lixom inte hålla käft längre. "Vad är det som stinker fis i hela huset!?" Jag tittar anklagande på KWådd-Ola.
Det var ett utav avloppen i källaren som hade bubblat över.
Helt naturligt och outtalat så är det Olas jobb att fixa avloppen.
Och mitt i all denna fislukt och bubblande avlopp så smälter mitt kalla och beska hjärta!
Tack för att jag har dig Olabola.
När jag tänker efter så är det ju faktiskt en bit av kvällen kvar!
Så jag ska nog sluta sura nu.
Som idag, när Ola bjuder hem en gäst till vår outtalade myskväll - och smiter ner och spelar dator i källaren...
Sen att gästen var jättetrevlig och en utav de personer jag gillar mest av allt i hela världen - Ellinor, hör inte denna historien till.
När gästen har farit hem, surar jag lite tydligt men bestämmer mig för att njuta av min ensamhet istället, så jag går in på toa, låser dörren och spolar upp ett bad till mig och min bok.
Tar med tändstickorna in för att tända ett litet ljus i min sura ensamhet.
DÅ kommer Ola (Kwådd, som jag brukar kalla honom de tillfällen han håller sig för mycket nere i källaren) upp, öppnar låset i badrummet, frågar om han får kliva i mitt bad oxå, jag svarar inte, han kliver i, märker att jag är sur, DUSCHAR av sig i mitt badvatten så det skvätter över hela min bok och går upp...
Jag struntade i badet, spolade av mig snabbt och bestämde mig för att vara uppe och vara en tråkig flickvän som surade tydligt.
Men det finns också de stunder som det är helt underbart tur att man är två i ett samboförhållande!
Alldeles nyss när jag gick och surade i doften av fis, kunde jag lixom inte hålla käft längre. "Vad är det som stinker fis i hela huset!?" Jag tittar anklagande på KWådd-Ola.
Det var ett utav avloppen i källaren som hade bubblat över.
Helt naturligt och outtalat så är det Olas jobb att fixa avloppen.
Och mitt i all denna fislukt och bubblande avlopp så smälter mitt kalla och beska hjärta!
Tack för att jag har dig Olabola.
När jag tänker efter så är det ju faktiskt en bit av kvällen kvar!
Så jag ska nog sluta sura nu.
måndag 18 oktober 2010
Äta bör man annars dör man.
Idag har varit en snurrig dag. En såndär dag då jag kan leta ihjäl mig efter samma sak hela tiden för jag lyckas tappa bort allting på 10 sekunder.
Så nu med facit ihand så är jag riktigt stolt över mig själv.
Jag lyckades faktiskt sno ihop korvstroganoff idag. Trots sömnbrist. Brist av tålamod, trots ett tokstökigt kök plus en vinglig Dante över hela köket. Gnällandes, trött och hungrig och som vill ha min totala uppmärksamhet hela tiden.
Men oftast står Dante på sin stol brevid mig vid spisen. Han leker i kryddlådan.
Jag försöker få någon som helst smak på skiten, förlåt, jag menar maten, utan att använda mig av fett eller socker.
Jag påbörjade med en bas av mjölk och passerade tomater. Det smakade skit, så ja fick försöka hälla bort lite av vätskan för att tillsätta cremefraich i stället.
Jag står med den varma grytan i händerna i diskhon, och bakom mig hör jag Dante fräsa och spotta och klökas.
Han har curry i heeeela munnen.
Jag skrattar och försöka gröpa ur den gul-bruna sörjan ur munnen. Försöker skölja ur den ur munnen och tillsist skölja ner den med lite vatten.
Det mesta försvann runt munnen, men han är gul i ansiktet och stinker curry.
Det kommer han nog alltid att göra.
Men visst är det härligt när man lyckas ro iland sånna här tillfällen?
Jag är nog kvalificerad mamma nu.
Så nu med facit ihand så är jag riktigt stolt över mig själv.
Jag lyckades faktiskt sno ihop korvstroganoff idag. Trots sömnbrist. Brist av tålamod, trots ett tokstökigt kök plus en vinglig Dante över hela köket. Gnällandes, trött och hungrig och som vill ha min totala uppmärksamhet hela tiden.
Men oftast står Dante på sin stol brevid mig vid spisen. Han leker i kryddlådan.
Jag försöker få någon som helst smak på skiten, förlåt, jag menar maten, utan att använda mig av fett eller socker.
Jag påbörjade med en bas av mjölk och passerade tomater. Det smakade skit, så ja fick försöka hälla bort lite av vätskan för att tillsätta cremefraich i stället.
Jag står med den varma grytan i händerna i diskhon, och bakom mig hör jag Dante fräsa och spotta och klökas.
Han har curry i heeeela munnen.
Jag skrattar och försöka gröpa ur den gul-bruna sörjan ur munnen. Försöker skölja ur den ur munnen och tillsist skölja ner den med lite vatten.
Det mesta försvann runt munnen, men han är gul i ansiktet och stinker curry.
Det kommer han nog alltid att göra.
Men visst är det härligt när man lyckas ro iland sånna här tillfällen?
Jag är nog kvalificerad mamma nu.
Klockan är tio i sju, och här är kvällsrapporten
Klockan är tio i sju.
Dante lades i sängen vid kvart över 18. Men han har snurrat runt därinne fram tills nu.
Sista gången jag gick in till honom, tänkte jag att det är bäst att jag gör mig klar: borsta tänderna och gå och lägga mig..
Då visste jag inte att klockan var tio i sju.
Jag vinglar tillbaka till soffan för att virka klart ett påbörjat varv på min 5:e mormorsruta och byter kanal på tv:n. Det är barnprogram. Alltså betyder det att barn ska vara uppe.
Då kan jag ju inte gå och lägga mig riktigt än.
Jag ska sitta uppe och virka lite till. Småglo på tv. Kanske dricka lite te om jag orkar gå upp och göra det.
Spänningen är olidlig.
Dante lades i sängen vid kvart över 18. Men han har snurrat runt därinne fram tills nu.
Sista gången jag gick in till honom, tänkte jag att det är bäst att jag gör mig klar: borsta tänderna och gå och lägga mig..
Då visste jag inte att klockan var tio i sju.
Jag vinglar tillbaka till soffan för att virka klart ett påbörjat varv på min 5:e mormorsruta och byter kanal på tv:n. Det är barnprogram. Alltså betyder det att barn ska vara uppe.
Då kan jag ju inte gå och lägga mig riktigt än.
Jag ska sitta uppe och virka lite till. Småglo på tv. Kanske dricka lite te om jag orkar gå upp och göra det.
Spänningen är olidlig.
söndag 17 oktober 2010
Topp tre lista!
Topp tre lista i mitt liv just nu:
1. Mina nya jobbarkompisar. Underbara människor som jag verkligen vill veta mer om.
2. Min ulliga, lockiga, långhåriga son som pratar och pratar och pratar, och man har faktiskt börjat höra vad han säger.
3. Mormorsrutor. Jag virkar och virkar och virkar dessa mormorsrutor och jag kan inte sluta.
Det är så vansinnigt roligt.
En fin topp tre lista, och jag känner mig verkligen rik.
Det finns många sätt att vara rik på, men dessa måste ju vara bland det bästa sättet.
När jag var en naiv emo-tonåring som inte gjorde annat än att tycka synd om mig själv och strunta i läxor, kände jag mig rik av ett nyinköpt tuggummipaket, bensin i bilen (alltså att mamma hade tankat, för jag gjorde det då aldrig. Ja, jag skäms.) och när jag hade införskaffat mig ett nytt paket marlboro light.
Nu känner jag mig rik när Ola och jag är på samma våglängd, när vi har ved att elda med, frysen är full och när jag öppnar ett nytt blöjpaket.
Tänk vad livet kan ändra sig? Och visst är det skönt?
Jag njuter verkligen just nu. I allt jag gör.
Jag njuter i mitt virkande, i mitt förhållande, i mat i lagom mängd, i promenader och Grey´s anatomi. Av mitt jobb oxå. Att ha ett jobb, att cykla till mitt jobb. Lyssna på radio på mitt jobb. Har rast på mitt jobb. Det sura kaffet på jobbet.
Jag har bestämt mig för att fortsätta att njuta. Jag upptäckte hur bra jag mådde av att traska i skogen. I spänningen. Jag tänker nog låta det ta större plats i mitt liv.
För det som gör att jag mår så bra, är att jag har upptäkt att det numera finns plats i mitt liv.
1. Mina nya jobbarkompisar. Underbara människor som jag verkligen vill veta mer om.
2. Min ulliga, lockiga, långhåriga son som pratar och pratar och pratar, och man har faktiskt börjat höra vad han säger.
3. Mormorsrutor. Jag virkar och virkar och virkar dessa mormorsrutor och jag kan inte sluta.
Det är så vansinnigt roligt.
En fin topp tre lista, och jag känner mig verkligen rik.
Det finns många sätt att vara rik på, men dessa måste ju vara bland det bästa sättet.
När jag var en naiv emo-tonåring som inte gjorde annat än att tycka synd om mig själv och strunta i läxor, kände jag mig rik av ett nyinköpt tuggummipaket, bensin i bilen (alltså att mamma hade tankat, för jag gjorde det då aldrig. Ja, jag skäms.) och när jag hade införskaffat mig ett nytt paket marlboro light.
Nu känner jag mig rik när Ola och jag är på samma våglängd, när vi har ved att elda med, frysen är full och när jag öppnar ett nytt blöjpaket.
Tänk vad livet kan ändra sig? Och visst är det skönt?
Jag njuter verkligen just nu. I allt jag gör.
Jag njuter i mitt virkande, i mitt förhållande, i mat i lagom mängd, i promenader och Grey´s anatomi. Av mitt jobb oxå. Att ha ett jobb, att cykla till mitt jobb. Lyssna på radio på mitt jobb. Har rast på mitt jobb. Det sura kaffet på jobbet.
Jag har bestämt mig för att fortsätta att njuta. Jag upptäckte hur bra jag mådde av att traska i skogen. I spänningen. Jag tänker nog låta det ta större plats i mitt liv.
För det som gör att jag mår så bra, är att jag har upptäkt att det numera finns plats i mitt liv.
lördag 16 oktober 2010
Fort. vingeldante.
..Å sen ramlade han ner för sängen igen. Fast inte lika hårt denna gången.
Mamma och jag gjorde ett försök att gå på stan, men Dante illtjöt så hela hm skakade.
Jag ville också stortjuta, så vi åkte hem...
Nu ligger han i sängen och babblar, hur glad som helst.
Jag går och lägger mig och försöker sova en stund.
För om den här dagen ska fortsätta i detta tempot med "inte så roliga saker", så msåte jag nog ha lite energi.
Mamma och jag gjorde ett försök att gå på stan, men Dante illtjöt så hela hm skakade.
Jag ville också stortjuta, så vi åkte hem...
Nu ligger han i sängen och babblar, hur glad som helst.
Jag går och lägger mig och försöker sova en stund.
För om den här dagen ska fortsätta i detta tempot med "inte så roliga saker", så msåte jag nog ha lite energi.
VingelDante
När klockan var nio hade Dante hunnit ramla ur sängen, ramla ner från stolen, nästan ramla ner för trappen och nästan ramla ner från en annan stol.
Han klättrar upp precis över allt och vinglar överallt.
Kliockan är nu nästan tio och jag är helt slut.
Han klättrar upp precis över allt och vinglar överallt.
Kliockan är nu nästan tio och jag är helt slut.
Älgjakt
"OJ, hur ska jag orka ta hand om min son ända till klockan 6-halv 7 när han ska sova."
Var en tanke som dök upp i huvudet på vägen hem från en lång dag ute i myrmarken.
Ola och jag, med bröstet fyllt utav tro och hopp var igår med mellby jaktlag, i jakten på älg.
På hemvägen satt jag svettig och salt i bilen, Ola frusen in till märgen,.
Det var första gången för mig att jaga älg. Faktiskt.
Min syn på jägarna vid älgjakt var fylld av fördomar och förutfattade meningar
"Hets", "stress" och alldeles för många skott som inte träffar där de ska.
Så trodde jag.
Så var det inte.
Jag trodde att man tävlade mot varandra, och att man stirrade surt på varandra medans man mumsade i sig sina köttbullemackor och fick rödbetssallad i mungiporna.
Så var det inte.
Det enda som stämde någorlunda var köttbullemackemumsandet.
Man tävlade med varandra. Skojjade med varandra. Hade chokladlotteri med varandra.
Det var som vilken syjunta som helst.
Fast i en iskallskog och med en så stor känsla av hopp i luften att man nästan kunde ta på den.
Jag följde med min pappa och släppte hunden i skogen.
Det är verkligen en helt annan värld där mitt ute i skogen.
Det är älgens värld, och det är helt klart han som har övertaget.
Hur många skyttar, hur många vapen, hur mycket hundar, eller hur mycket köttbullemackor man än har tryckt i sig.
Hur mycket jag än hade plattat håret. (Men det orkade jag verkligen inte den morgonen...)
(Var det därför? - NEJ, det har inte med mitt hår att göra!!)
Där travade vi fram pappa, jag och hunden Eversty.
Genom skog, myr, stockar, sten. Genom gyttjehål, genom bäckar och genom mossa så mjuk att stöveltrapet inte kunde urskiljas.
Men älgens klövar kunde man se, för den är så tung.
Pappa har nån pejl i handen som läser av vart hunden är, vart exakt vi har gått och så kan vi se vart vi ska gå.
Tur.
Vi traskar på, ibland tysta för att lyssna efter hunden. Ibland tysta för att sikta lite på en råbock.
Ibland lite kommentarer, som när jag har deckat en sväng i mossan "Nu får du nog trava på dö så vi kommer fram."
Eller "Titta pappa, här är ett spår! Det ser ut som en stor karl har gått här framför mig!"
Det var verkligen så underbart att få gå ut mitt ute i ingenstans och bara titta och lukta och känna naturen under fötterna.
Det var riktigt länge sedan. Och det vill jag absolut göra igen.
Ola och jag stod och huttrade i ett torn och passade i några timmar.
Tävlingmänniska som jag är, så fick vi göra upp en plan om vem som skulle skjuta om det kom en älg.
Jag hade två förslag.
1. Köra sten, sax och påse.
2. Putta ut Ola ur tornet om det kom en älg, så jag fick skjuta.
Olas förslag var lite mildare och faktiskt bättre.
Att dela upp marken. Den sidan e din, den är min, gränsen går vid vägen, lycka till!
Efter någon timma hade spänningen lagt sig.. Nu var det bara kallt och inte roligt.
Jag tog ur skotten och la mig i tornet och sov en sväng istället.
Ola stod mest på pass och fick alltså frysa en hel del.
Jag sprang i skogen med pappa och hunden, där plagg efter plagg fick tas av för jag blev så varm.
Nu är vi tillbaka vid tanken "Hur ska jag orka ta hand om min son....?"
Vi rullar in bilden på garageinfarten. Tittar upp mot vårt fula hus, och där, i altandörrens fönster står en vit krullig sak och flinar med hela ansiktet när han får syn på oss.
Vi smälter (eller kanske mest Ola, för han var ju så kall) och tittar på varandra och ler.
Det är bara så värt det. Och det är så mycket roligare att komma hem när Dante finns.
(farmor hade varit barnvakt, så vi hade inte lämnat honom hemma själv.. Vad tror ni om mig egentligen??)
Var en tanke som dök upp i huvudet på vägen hem från en lång dag ute i myrmarken.
Ola och jag, med bröstet fyllt utav tro och hopp var igår med mellby jaktlag, i jakten på älg.
På hemvägen satt jag svettig och salt i bilen, Ola frusen in till märgen,.
Det var första gången för mig att jaga älg. Faktiskt.
Min syn på jägarna vid älgjakt var fylld av fördomar och förutfattade meningar
"Hets", "stress" och alldeles för många skott som inte träffar där de ska.
Så trodde jag.
Så var det inte.
Jag trodde att man tävlade mot varandra, och att man stirrade surt på varandra medans man mumsade i sig sina köttbullemackor och fick rödbetssallad i mungiporna.
Så var det inte.
Det enda som stämde någorlunda var köttbullemackemumsandet.
Man tävlade med varandra. Skojjade med varandra. Hade chokladlotteri med varandra.
Det var som vilken syjunta som helst.
Fast i en iskallskog och med en så stor känsla av hopp i luften att man nästan kunde ta på den.
Jag följde med min pappa och släppte hunden i skogen.
Det är verkligen en helt annan värld där mitt ute i skogen.
Det är älgens värld, och det är helt klart han som har övertaget.
Hur många skyttar, hur många vapen, hur mycket hundar, eller hur mycket köttbullemackor man än har tryckt i sig.
Hur mycket jag än hade plattat håret. (Men det orkade jag verkligen inte den morgonen...)
(Var det därför? - NEJ, det har inte med mitt hår att göra!!)
Där travade vi fram pappa, jag och hunden Eversty.
Genom skog, myr, stockar, sten. Genom gyttjehål, genom bäckar och genom mossa så mjuk att stöveltrapet inte kunde urskiljas.
Men älgens klövar kunde man se, för den är så tung.
Pappa har nån pejl i handen som läser av vart hunden är, vart exakt vi har gått och så kan vi se vart vi ska gå.
Tur.
Vi traskar på, ibland tysta för att lyssna efter hunden. Ibland tysta för att sikta lite på en råbock.
Ibland lite kommentarer, som när jag har deckat en sväng i mossan "Nu får du nog trava på dö så vi kommer fram."
Eller "Titta pappa, här är ett spår! Det ser ut som en stor karl har gått här framför mig!"
Det var verkligen så underbart att få gå ut mitt ute i ingenstans och bara titta och lukta och känna naturen under fötterna.
Det var riktigt länge sedan. Och det vill jag absolut göra igen.
Ola och jag stod och huttrade i ett torn och passade i några timmar.
Tävlingmänniska som jag är, så fick vi göra upp en plan om vem som skulle skjuta om det kom en älg.
Jag hade två förslag.
1. Köra sten, sax och påse.
2. Putta ut Ola ur tornet om det kom en älg, så jag fick skjuta.
Olas förslag var lite mildare och faktiskt bättre.
Att dela upp marken. Den sidan e din, den är min, gränsen går vid vägen, lycka till!
Efter någon timma hade spänningen lagt sig.. Nu var det bara kallt och inte roligt.
Jag tog ur skotten och la mig i tornet och sov en sväng istället.
Ola stod mest på pass och fick alltså frysa en hel del.
Jag sprang i skogen med pappa och hunden, där plagg efter plagg fick tas av för jag blev så varm.
Nu är vi tillbaka vid tanken "Hur ska jag orka ta hand om min son....?"
Vi rullar in bilden på garageinfarten. Tittar upp mot vårt fula hus, och där, i altandörrens fönster står en vit krullig sak och flinar med hela ansiktet när han får syn på oss.
Vi smälter (eller kanske mest Ola, för han var ju så kall) och tittar på varandra och ler.
Det är bara så värt det. Och det är så mycket roligare att komma hem när Dante finns.
(farmor hade varit barnvakt, så vi hade inte lämnat honom hemma själv.. Vad tror ni om mig egentligen??)
onsdag 13 oktober 2010
Jag purrar
Förlåt att jag inte skriver. Men jag känner mig alldeles normal, så det är inget som bubblar över.
Jag träffar normala människor varje dag, en nästan normal son, Ola är oväntat normal och huset ser lika hemskt ut som vanligt.
Jag lagar normal mat varje dag som jag har gjort 1000 gånger så att det inte ska bli fel.
Jag följer mina points.. Nej, vänta! Det har hänt något! Jag har gått ner från 21 till 19 point per dag, på grund av att mitt jobb inte innehåller något spring.
Det är ju tråkigt att äta mindre, men å andra sidan så har jag inget ätbart att lockas av på jobbet, så det blir inte så svårt.
Annars lunkar allt på i normal fart. Dante och jag går promenader på mornarna när han är för trött för att leka och för pigg för att sova.
Jag strosar runt här och pysslar om lite i fönstrerna, och även jag är för trött för att hitta på något speciellt, men för pigg för att sova.
Jag går runt och spinner lite. För jag mår väldigt bra. Men det är ju faktiskt så människan fungerar. Rutiner mår man bra av. Hela mitt liv är en enda rutin just nu och det är precis vad jag behövde.
Jag riktigt purrar och känner att jag sakta men säkert läker och laddar energi igen.
Jag träffar normala människor varje dag, en nästan normal son, Ola är oväntat normal och huset ser lika hemskt ut som vanligt.
Jag lagar normal mat varje dag som jag har gjort 1000 gånger så att det inte ska bli fel.
Jag följer mina points.. Nej, vänta! Det har hänt något! Jag har gått ner från 21 till 19 point per dag, på grund av att mitt jobb inte innehåller något spring.
Det är ju tråkigt att äta mindre, men å andra sidan så har jag inget ätbart att lockas av på jobbet, så det blir inte så svårt.
Annars lunkar allt på i normal fart. Dante och jag går promenader på mornarna när han är för trött för att leka och för pigg för att sova.
Jag strosar runt här och pysslar om lite i fönstrerna, och även jag är för trött för att hitta på något speciellt, men för pigg för att sova.
Jag går runt och spinner lite. För jag mår väldigt bra. Men det är ju faktiskt så människan fungerar. Rutiner mår man bra av. Hela mitt liv är en enda rutin just nu och det är precis vad jag behövde.
Jag riktigt purrar och känner att jag sakta men säkert läker och laddar energi igen.
söndag 10 oktober 2010
Fast och överaktiv denna härliga söndag
Idag. FULL av energi!
Fylld med total lycka, kärlek till min son, till min bakfulla sambo och fylld med saknad av IKEA.
Men även fylld av saknad av sällskap. Idag saknade jag någon som kände som jag.
Ola - Njaaaa, skulle inte tro det.
Vissa saker gör mig arg när det gäller stackars Ola. Det ena är hans dataspelande. Slösa bort liv kallas det. Det andra är när han är bakfull. Slösa bort även mitt liv kallas det.
Jag har verkligen inga pengar denna månaden. Då är det ju bra att ha med sin andra hälft till IKEA, men han vägrade och frustade ut sin acitonluktande andedräckt ur näsan.
Mamma - Jo, hon blev frästad men hade fullt upp med att slänga skräp eller vad det nu var. Hon har alltid fullt upp. Stackaren.
Ellinor - dumförklarade mig totalt när jag ringde på morgonen och ville fara iväg till Jönköping. Hon var nyvaken och kände sig bara mosig. Ett par timmar senare ringer hon och säger att hon vill hitta på massa saker, men iiinte IKEA.
Jag dansade med Dante. Dansade ur all min energi framför TVn och framför Ola så han inte kunde se TVn. Waka Waka.
Jag målade med Dante. Massa tuchpennor över hela vardagsrummet. Jag visade Ola mina känslor i en bild, som råkade se ut som en kvinnas könsorgan.
Jag skröt inför Dante om alla mina pennor: "Såhär många pennor har ni inte hos dagmamman vaa?" (Jag är något svag för pennor, och kan inte låta bli att köpa fler och fler)
Jag tog äntligen tag i mitt fotoalbum som jag ska ge till Dante, som hans ska bära med sig i hela sitt liv. Fint blir det. Fint det blev. Blev det fint?
Ellinor och jag gav oss iväg på en härlig höstpromenad och plockade de allra sista blåbären till en ivrig Dante som bara vill ha mer och mer och mer.
Nu börjar söndagen äntligen lida mot sitt slut. Energin är också helt slut.
Nu blir det dusch, flisfilt, ljus , godis, film och gosa in mig i Olas armhåla.
Happy sunday!
Fylld med total lycka, kärlek till min son, till min bakfulla sambo och fylld med saknad av IKEA.
Men även fylld av saknad av sällskap. Idag saknade jag någon som kände som jag.
Ola - Njaaaa, skulle inte tro det.
Vissa saker gör mig arg när det gäller stackars Ola. Det ena är hans dataspelande. Slösa bort liv kallas det. Det andra är när han är bakfull. Slösa bort även mitt liv kallas det.
Jag har verkligen inga pengar denna månaden. Då är det ju bra att ha med sin andra hälft till IKEA, men han vägrade och frustade ut sin acitonluktande andedräckt ur näsan.
Mamma - Jo, hon blev frästad men hade fullt upp med att slänga skräp eller vad det nu var. Hon har alltid fullt upp. Stackaren.
Ellinor - dumförklarade mig totalt när jag ringde på morgonen och ville fara iväg till Jönköping. Hon var nyvaken och kände sig bara mosig. Ett par timmar senare ringer hon och säger att hon vill hitta på massa saker, men iiinte IKEA.
Jag dansade med Dante. Dansade ur all min energi framför TVn och framför Ola så han inte kunde se TVn. Waka Waka.
Jag målade med Dante. Massa tuchpennor över hela vardagsrummet. Jag visade Ola mina känslor i en bild, som råkade se ut som en kvinnas könsorgan.
Jag skröt inför Dante om alla mina pennor: "Såhär många pennor har ni inte hos dagmamman vaa?" (Jag är något svag för pennor, och kan inte låta bli att köpa fler och fler)
Jag tog äntligen tag i mitt fotoalbum som jag ska ge till Dante, som hans ska bära med sig i hela sitt liv. Fint blir det. Fint det blev. Blev det fint?
Ellinor och jag gav oss iväg på en härlig höstpromenad och plockade de allra sista blåbären till en ivrig Dante som bara vill ha mer och mer och mer.
Nu börjar söndagen äntligen lida mot sitt slut. Energin är också helt slut.
Nu blir det dusch, flisfilt, ljus , godis, film och gosa in mig i Olas armhåla.
Happy sunday!
lördag 9 oktober 2010
Lördagspladder!
Idag har vi varit och float ved! Heter det float? Eller är det ett småländskt ord?
Vi har i alla fall staplat vedklossar på varandra!
Fan vad löjligt det lät...
Men float är kanske inte så mycket bättre.
Vi kom fram till att Dante är riktigt stark! Han lyfte klampar som måste ha vägt en tredjedel av hans lilla vikt!
Dante har knappt kämpat sig upp till 10 kilo. Han är en liten plutt med en stor blond lockig kalluffs på huvudet.
Olas liv har varit fullspäckat med saker idag. Veden, nått möte, hjälpt en vän att bygga lite och nu middag hos sin bror, och senare ett par öl på pubben.
Han är ganska så söt..
Olas bror och hans tjej har ett "försten som skriver vad de ska göra i almenackan får den kvällen" system, vilket fungerar utmärkt för dem.
Har man barn, så måste man slåss om samma tid nämligen..
Men Ola tror att vi har det systemet här hemma med, så han typ springer fram till almenackan och kladda ner minsta tanke i den, och jag bryr mig inte.
Jag trivs bättre här, hemma i soffan, med flisfilten, brasan i kaminen och vinet i glaset och teet i muggen och kladdkakan i magen.
Så om jag väl skulle ha något som jag vill göra, så blir Ola nästan lika glad som jag, för då slipper han ha dåligt samvete.
På tal om dåligt samvete så har jag tagit tag i min bantning igen! Jag pausade den när jag jobbade mina sista veckor på thimons för att äta!
Jag hade dock lyckats bibehålla vikten ganska bra, och har nu ytterligare gått ner ett kilo!
Kanooon!
Mitt mål är att gå ner 4 kilo till, nu har jag gått ner 6..!! Weho!
Vi har i alla fall staplat vedklossar på varandra!
Fan vad löjligt det lät...
Men float är kanske inte så mycket bättre.
Vi kom fram till att Dante är riktigt stark! Han lyfte klampar som måste ha vägt en tredjedel av hans lilla vikt!
Dante har knappt kämpat sig upp till 10 kilo. Han är en liten plutt med en stor blond lockig kalluffs på huvudet.
Olas liv har varit fullspäckat med saker idag. Veden, nått möte, hjälpt en vän att bygga lite och nu middag hos sin bror, och senare ett par öl på pubben.
Han är ganska så söt..
Olas bror och hans tjej har ett "försten som skriver vad de ska göra i almenackan får den kvällen" system, vilket fungerar utmärkt för dem.
Har man barn, så måste man slåss om samma tid nämligen..
Men Ola tror att vi har det systemet här hemma med, så han typ springer fram till almenackan och kladda ner minsta tanke i den, och jag bryr mig inte.
Jag trivs bättre här, hemma i soffan, med flisfilten, brasan i kaminen och vinet i glaset och teet i muggen och kladdkakan i magen.
Så om jag väl skulle ha något som jag vill göra, så blir Ola nästan lika glad som jag, för då slipper han ha dåligt samvete.
På tal om dåligt samvete så har jag tagit tag i min bantning igen! Jag pausade den när jag jobbade mina sista veckor på thimons för att äta!
Jag hade dock lyckats bibehålla vikten ganska bra, och har nu ytterligare gått ner ett kilo!
Kanooon!
Mitt mål är att gå ner 4 kilo till, nu har jag gått ner 6..!! Weho!
torsdag 7 oktober 2010
Ungdom vs. kärring
Jag är mamma ut i fingerspetsarna..
Eller så är jag helt enkelt vuxen nu.
Eller så har jag lite sunt förnuft bara.
Idag när jag körde hem mig och lilla Dante efter en arbetsdag och dagmammadag så gick det över några vilsna men ack så coola ungdomar över vägen.
De kan inte varit äldre än 14, men det är oxå ett täcken på att jag börjar bli gammal, att alla barn och ungdomar är så fruktansvärt små!
Any way, en utav dessa ungdomar, kille eller tjej, jag kunde faktiskt inte se vad det var för kön, och det spelar ju ingen roll, gick med en ciggarett i handen!!!!
Jag ville bara stanna bilen, springa ut, slite ciggen ur näven på han/hon/hen och fråga "Vaart har du fått tag på denna!??" och "Hur gammal är du egentligen? VEM har köpt cigg till dig?!" och "detta är inte tufft, det är farligt!"
Men de hade ju antagligen bara skrattat bort mig, som den tant jag är.
För det är så ungdomar gör. Allt som är utanför ramen av vad som är nomalt, mobbar man, skäms man för eller skrattar bort.
Här om dagen när jag cyklade i en väldans fart med Dante där bak förbi gymnasieskolan vinglade en ranglig liten pojk.ungdom ut på vägen, men jag orkade inte plinga (jag pratade i telefon, men jag vågar inte säga det ifall ni tycker att jag är dålig människa som cyklar och pratar i telefon med en så dyrbarlast på pakethållaren. Men han hade hjälm i alla fall..)
så istället för att plinga så sa jag "plingeling!!"
Gänget med ungdomar skingrades och jag kom ganska smidigt förbi, men oj vad de fick fnissa åt den killen som nästan blev påkörd av kärringen (mig)
Det är så skönt att vara vuxen och trygg i sig själv!
Eller så är jag helt enkelt vuxen nu.
Eller så har jag lite sunt förnuft bara.
Idag när jag körde hem mig och lilla Dante efter en arbetsdag och dagmammadag så gick det över några vilsna men ack så coola ungdomar över vägen.
De kan inte varit äldre än 14, men det är oxå ett täcken på att jag börjar bli gammal, att alla barn och ungdomar är så fruktansvärt små!
Any way, en utav dessa ungdomar, kille eller tjej, jag kunde faktiskt inte se vad det var för kön, och det spelar ju ingen roll, gick med en ciggarett i handen!!!!
Jag ville bara stanna bilen, springa ut, slite ciggen ur näven på han/hon/hen och fråga "Vaart har du fått tag på denna!??" och "Hur gammal är du egentligen? VEM har köpt cigg till dig?!" och "detta är inte tufft, det är farligt!"
Men de hade ju antagligen bara skrattat bort mig, som den tant jag är.
För det är så ungdomar gör. Allt som är utanför ramen av vad som är nomalt, mobbar man, skäms man för eller skrattar bort.
Här om dagen när jag cyklade i en väldans fart med Dante där bak förbi gymnasieskolan vinglade en ranglig liten pojk.ungdom ut på vägen, men jag orkade inte plinga (jag pratade i telefon, men jag vågar inte säga det ifall ni tycker att jag är dålig människa som cyklar och pratar i telefon med en så dyrbarlast på pakethållaren. Men han hade hjälm i alla fall..)
så istället för att plinga så sa jag "plingeling!!"
Gänget med ungdomar skingrades och jag kom ganska smidigt förbi, men oj vad de fick fnissa åt den killen som nästan blev påkörd av kärringen (mig)
Det är så skönt att vara vuxen och trygg i sig själv!
måndag 4 oktober 2010
Liiiiten hårutvärdering...
Mitt hår.
Mitt röda hår. Mitt hjärnsläpp.
Min livskris. Mitt rop på hjälp.
Mitt mästerverk!
Ola , Dante och jag kliver in på lindex och träffar en vän. En väldigt ärlig vän. Faktiskt en alldeles för ärlig vän som inte kan ljuga, men vet om det och skäms.
Hon tittar på mig, jag tittar på henne, glad att se henne och har helt gått vidare i mitt liv och försöker att inte hänga upp mig för mycket på min vissna rosenbuske på huvudet.
Hon utbrister:
"Nej, men hej! Oj... Nej men, Oj.. Hej, Vad.. fint"
Det roliga i själva utbristandet är det andra "OJ:et", som är ett lite med "ajdå", som att, "jag beklagar sorgen", och med en hundögonblick riktade mot håret.
Självklart försöker jag hålla uppe en fasad och Ola och jag skrattar till. Dante med, men det är för att vi skrattar.
Jag har försökt att inte överanalysera mitt våldtagande av mitt hår, men nu gör hon det svårt.
Jag blev lite ledsen, samtidigt är det ju verkligen hur roligt som helst!
Sanningen är att jag har färgat över ett dyrt blonderat hår med en pippiröd skitfärg. Ett desperat försök att förändra.. NEJ - Förstärka min personlighet som äntligen bryter sig ut..
Men, det blev en jätteröd färg, som har lagt sig som ett flammigt, dammigt täcke över mitt föredetta hår..
Men vem fan behöver inte ett täcke ibland?
Jag ska ju virka ett......
(Okej, det blev lite för känsligt och jag är inte redo att erkänna att jag ångrar mig. Så jag gjorde en skenmanöver.)
Mitt röda hår. Mitt hjärnsläpp.
Min livskris. Mitt rop på hjälp.
Mitt mästerverk!
Ola , Dante och jag kliver in på lindex och träffar en vän. En väldigt ärlig vän. Faktiskt en alldeles för ärlig vän som inte kan ljuga, men vet om det och skäms.
Hon tittar på mig, jag tittar på henne, glad att se henne och har helt gått vidare i mitt liv och försöker att inte hänga upp mig för mycket på min vissna rosenbuske på huvudet.
Hon utbrister:
"Nej, men hej! Oj... Nej men, Oj.. Hej, Vad.. fint"
Det roliga i själva utbristandet är det andra "OJ:et", som är ett lite med "ajdå", som att, "jag beklagar sorgen", och med en hundögonblick riktade mot håret.
Självklart försöker jag hålla uppe en fasad och Ola och jag skrattar till. Dante med, men det är för att vi skrattar.
Jag har försökt att inte överanalysera mitt våldtagande av mitt hår, men nu gör hon det svårt.
Jag blev lite ledsen, samtidigt är det ju verkligen hur roligt som helst!
Sanningen är att jag har färgat över ett dyrt blonderat hår med en pippiröd skitfärg. Ett desperat försök att förändra.. NEJ - Förstärka min personlighet som äntligen bryter sig ut..
Men, det blev en jätteröd färg, som har lagt sig som ett flammigt, dammigt täcke över mitt föredetta hår..
Men vem fan behöver inte ett täcke ibland?
Jag ska ju virka ett......
(Okej, det blev lite för känsligt och jag är inte redo att erkänna att jag ångrar mig. Så jag gjorde en skenmanöver.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)