Jag och mitt hår.

Slingmedel i håret.

Rullar chokladbollar med min Dante vinglandes på stolen.

Ilon skrikandes i spjälsängen.

Mitt hår! En härlig blandning av hatkärlek.

Mamma var här och hjälpte mig idag.

"Du har aaaaldrig varit nöjd med ditt hår!"

Ne. Det har jag verkligen inte. Jag förstår inte hur man bara kan stanna i en färg? Är det någon som kan förklara detta för mig?

Är det någon som känner sig träffad?

Vissa kör ju sin hårfärg. Dag ut och dag in. År ut och år in.
Och är nöjda. Det är lixom deras färg! Och det är faktiskt inte alls säkert att de skulle passa i någon annan färg.

Jag vill också vara sån.

Vakna en morgon alldeles avslappnad och känna ett inre lugn! Över håret då.

Slippa tänka å färg, kort, långt, hårförlägning, slingmedel eller mössa.

Hur ska jag göra?

Snälla bullen. Hjälp mig.

Njut varje minut.

Dante har en kompis här idag.

De är på Dantes rum och leker.

Fantastiskt...

Ilon ligger och sover.

Jag sitter och dricker kallt kaffe och lyssnar på potatisen som kokar.

Mmmmm...

Happy day!

Vilken dag!

Jag har uträttat så mycket idag och lite till. Allt detta tack vare min nya kalender!

Jag har:

Köpt blomjord :)
Åkt med bilen till Toyota :)
Förberett mat medans Dante va hos dagmamman :)
Fixat Ilons dagisplats:)
Disken:)
Avbokat klipptid:)
Bokat tid för tårtbakning med Markus:)
Vattnat blommor:)
Kollat upp vaccination åt mina barn :) (Alldeles för sent dock. Fan)

Så typiskt mig att ta ut mig helt i början.

Det är bara tvätten som inte har någon smajlgubbe efter sig än så länge.

Det är en så fantastisk och ny känsla för mig att ha någorlunda koll på vad som ska hända och vad som har hänt. Det kan verka asfånigt för er normala människor där ute. Men Jag njuter av att ha en skvätt ork kvar på kvällen, tack vare att jag planerar vad jag ska göra.

Jag lägger tok för mycket energi på att gå runt och inte veta vad jag ska göra eller hur jag ska börja.



Allting känns super bra, och ikväll är det biggest looser.

Fotoalbum!

...Och så plötsligt händer det..

Efter 4 års ångest, så har jag äntligen gjort iordning fotoalbumen!!

1 till Dante.
1 Till Ilon.
1 Till oss.

Det var roligt och jag har bläddrat i så mycket kort att jag är stum i fingertopparna och ryggen värken av ständigt nedåttittande!

Jag har sorterat bilderna i någorlunda tidsordning.
Sorterat Dante för sig, och övrigt för sig. (Jag står fortfarande inte riktigt för att jag gjorde så. För det blir väldigt rörigt i tid och semester å vissa bilder utan Dante på ligger där å Vissa av samma semester med Dante på ligger där. Men det kändes rätt just då. Inte så jätte nu.)

Allting flöt på väldigt bra.. Tills det tog tvärstopp i alla album.

Det var den 28 april 2012. En liten mörkhårig pojke vid namn Ilon föddes, och det vände upp och ner på alla mina album.

Jag har nämligen inga BB bilder på pojken! Jo. Ett. På Ola med en liten skrynklig pojk i famnen.

Och sen. En lucka. Tills han är 2-3 månader.

Det beror inte bara på att jag har varit dålig på att jag bilder, utan för att vår dator kraschade med 3 års bilder i!
"Hade du ingen backup?!"

NEJ, PUCKO! DÅ HADE JAG JU INTE LIPAT OM DET?!?

Men, Ola har några BB bilder på sin mobil, så det är inte kört än. Så nu ska albumen stå å tugga och längta efter att få fyllas på igen. Tills jag får tummen ur nästa gång.

Hoppas att det inte tar 4 år till..
Det blir så rörigt då..

Killen med Koll!

"....Ola... Jag tänker mycket och ofta på en film jag såg när jag var liten... Jag vet inte om jag har berättat det för dig? Du kanske vet vilken det är.. Det handlar om en liten flicka och hennes mamma som flyr eller nått... å så ramlar mamman ner i kvicksand och försvinner ner. Å sen kommer flickan till nån annan grupp med folk å blir uppfostrad där å sen blir hon våld..."

"Grottbjörnens folk.."

"Ja...haaa.... OK. Hur fasen visste du det??"

"Johanna. Filmen är en Ikon."

"Jahaa.. Är det den med bufflarna.. som blir flådd.."

"Det är Dansar med vargar."


På ett lopp av två minuter har Ola fyllt i två stora luckor i mitt liv!

Han är fantastisk!

På gränsen.

Idag är det någon form av vårmarknad/loppis/karuseller på stan!

Vi skulle ta vår familj, och ge oss ner.

Borde verkligen duscha innan... Tänker jag medans jag trängs med Ola framför spegeln.
Men jag vet att jag måste prioritera bort det, för jag lyckas aldrig bli färdig i tid som det är, och ska jag duscha med så lär det ju ta en timma extra.

Så Nej. Ingen Dusch. Det blir en avtvättning med Ilons Röv-våtservetter istället (oanvända, såklart. Vad tänkte du??)

Jag hittar ett par nya byxor som jag köpte på Vetlandaloppis sidan på facebook. "Något smala i modellen". Jo tack. Mer som tajts. Men med översta knappen uppknäppt sitter de lite mer än än smäck! Och det är iiiingen som ser att den är uppknäppt!

Tröja. Hittade en. Måste ju ha en lite pösig tröja, så att man inte ser hur det bullar över pga. de tajta jeansen.

Svart. Skitig, såklart som allt annat i mitt liv och hem.

Våtservetterna får göra jobbet även denna gången!

Igår städade jag toaletten med tvättservetter.

Allting ballanserar just nu på en tråd av "precis att det går" eller "precis att jag hinner".

Å nu sitter Ilon och äter yogurt i soporna. Men när jag skulle mata honom vill han då inte ha den!.

Kärlek 2.

Kärlek är..

När Ola tar med sig äldsta barnet och åker och storhandlar.
Och säger till mig att gå å lägga mig och sova med det yngsta barnet.

Kärlek.

Och så faller lyckoruset över mig igen som ett spann med vatten.

Jag spricker nästan av kärlek till barn och man och det mesta.

Tack Grey´s Anatomi.

Jag älskar sönder mitt liv tack vare detta program.

Almanacka.

Under många år så har jag varit väldigt irriterad över alla kalendrar och almanackor som säljs överallt. Vem fasen använder det??

Och om man nu mot all förmodan känner att man har så jäkla mycket att göra i sitt liv, kan man ju använda mobilen??!?

Jag har en sak och säga. Till er som tar åt mig av vad jag skrev här ovanför. Till er som använder almanackor. Till er som tillverkar dem. Till er som säljer dem.

FÖRLÅT! Jag hade fel.

Så idag, när jag hade bestämt mig för att unna mig själv en almanacka, så fanns det inte på Maxi!
Jag blev så sur. Och jag förstår inte varför.

I alla fall så hade Olas jobb massor över, så jag fick en där.

Det känns fantastiskt.

Ordning. Och reda. Schema.

Så jag hade skrivit upp att jag ska plocka ur och i disken. Samt att tvätta. Samt att ringa min bror.

Jag diskade av bara farten, för att kunna sätta en smajlgubbe efter! och innan jag visste ordet av det så var jag färdig med tvätten med!

Weho!

Nej. Jag ljuger inte. Jag hade faktiskt inte gjort det, om jag inte planerat in det.

Jag har verkligen, verkligen missat något, och jag tror att detta kan vara början på ett nytt och ordningsammare och mer livsdugligt liv!!

Mammaklabb

Jag börjar komma till den nivån i min mammaledighet då jag har slutat att uppskatta vardagen.

Det tog 1, 5 år. Jag tror det är så länge som jag har varit hemma nu när jag räknar in sjukskrivningen.

Jag ska nog egentligen vara glad för att det tog så lång tid som det gjorde.

Men nu hatar jag fukostsmulor, matklabb under bordet, klängiga barn, barnprogram och trolldeg.

Det är helt enkelt dags att börja jobba igen.. Men det är 4 månader kvar tills dess, så det är dags för mig att börja vända på den här steken till något positivt.


Jag ska bara komma på vad först.

Nya tag!

Idag har jag bestämt mig för att hålla samman mig själv lite bättre än igår.

Å Let´s face it. Det kan jag omöjligt misslyckas med!

Iadg är det nya tag, och jag försöker att lägga gårdagen bakom mig!

Fredag- here i come!

Sanningen om mitt huvud.

Å det snurrar och far runt i huvudet som en hel karusell.

Vad är viktigast? Vilket ska jag göra först?

Jag kan inte hitta en endaste tråd i alla dessa ihopsnurrade nystan.

Jag ringer till Ola.

"Hjälp. Det går inte. Jag får inte ihop det. När kommer du hem???"

"Utfodra barnen."

Ok. Det ska jag nog klara av. Mackaroner och bacon.....(Min plan om nyttig och planerad mat sprack. IGEN)

Ok, Hitta skärbrädan. Där, i diskmaskinen... Som var nykörd.

Börjar plocka ur den. Men känner att jag orkar inte gråta. Och orkar därför inte plocka ur den.

Men vänta nu?
 1. Utfodra barnen.

Skärbräda.

Tar fram den. Tar fram kniv. Va fan ska jag med skärbrädan till? Jag ska inte skiva något??

Vattnet står för att koka på spisen i alla fall.

"Ola, jag får inte ihop det!"

"Utfodra barnen, sen ska du åka och jobba. Hur ska du börja??"

Utfodra barnen. Ta på mig jobbarkläder...

OJ! Jag kanske borde plocka av det kladdiga mellanmålsbordet.

Gahhhh!

1. Utfodra barnen.
2. På med jobbarkläderna..

Å så plocka av mellanmålet först då.

Inte sminka mig.

1. Plocka av mellanmålet.
2. Utfodra barnen.
3. På med jobbarkläderna.


Varje dag. Otäckt va?
Jag skäms faktiskt lite över att blotta detta.

Men jag måste.

En kärleksdröm

Jag har haft en så underbar kärleksdröm inatt!

"Nananaaaa, nananananana, nanaananaaaa nananaananaaa..Vi satt där ett gäng på en strand några mil utanför Tylösand" <--- br="" d="" den="" l="" magnus="" med="" ni="" r="" ten="" uggla="" vet=""> Håll den som bakrundsmusik till denna fantastiska berättelse.

Jag träffade en man. Vi hade ljusa jeansjackor. Vi var kära. Vi var osäkra. Han hade fluffigt, mörkt, lockigt hår. Jag hade mina miss sixty jeans som jag absolut inte kommer i nu.

Tycker han att jag är för ung? Och han frågade sig, tycker hon att jag är för gammal?
Jag hade en oro i magens om sa att ha är på tok för cool för mig. Han kan få vem han vill.


Thimons hade öppnat en filial i Ekenässjön, Så konditori Gunvalds var numera Thimons.

Vi fikade världens godaste fika.. Jag och min Magnus. 

Han drack en chokladlatte, som var den godaste jag någonsin smakat.
Jag drack kaffe.

Vi fikade en Vaniljtryffelpralin. Den nya kakan på Thimons med geléhallontryffel. Vi delade.
Jag och min Magnus

Jag var så fruktansvärt kär.

I  Magnus Uggla.

Sen hjälpte jag min syster att plocka superstora och vackra istappar, som hon ville ha med sig i bilen hem till Ronneby.

Fullt upp.

Vilken jäkla dag.

Vaknade sjuk. Tog mig upp ur sängen och på något vis så kickade dagen igång med frukost och barnprogram och allt var det innebär.

Helt plötsligt hittade jag Iprenkartan. Å helt plötsligt så satt vi ute i sandlådan å lekte för första gången i år! Fantastiskt.

Fantastiskt va mycket sand Ilon åt. Mums, tugga och ner i magen. In med en ny näve.

Nånstans där i sandgeggan i munnen på Ilon, och sanden i hela min mun efter att ha tvättat av nappen så kom jag på en sak.

Jag kommer aldrig att orka laga mat idag.

In med ungarna i bilen. In i färgaffären och sen vidare till Mc Donalds.

Hem.

Ny Ipren. Nytt barnprogram.

Jag städade ur vårt skåp, som ska vara ett skafferi, men är Dantes å mitt pysselskåp.

Asså. Shit. Jag hade behövt 100 Ipren för att klara av det där egentligen. Papper - Hela, sönderklippta, målade, limmade, glittriga, julkort, påskpyssel å hej.. Och hå.

Kritor. Tuschpennor. Vattenfärger. Penslar. Kladdefärg i en enda röra.

Till sist fick vi i alla fall in skiten igen. Jag fattar inte hur jag lyckades. Men det är väll därför jag älskar mig själv. Att jag är så fantastisk.

Sen gick vi ut till sandlådan en sväng. Hörde glassbilen. Väntade på glassbilen.

Och väntade..... Och väntade.

Cyklade. Åt lite bärbar yogurt.

Tillsist kom glassbilen och vi bjöd över vår granne, som är nybliven änka på en rykande färsk glassbileglass.

Sen ska jag in med allt.

Två regnoverallsungar, en i handen en under armen.

Yogurt, tallrikar, vattenmelon, vällingflaska, glasspapper.

Å allt på en gång så klart.

Sen hördes det en dov och kladdig smäll, och sedan ett frenetiskt slickande.

Jag stod med en unge under amren och tittade mig runt omkring, men kunde inte hitta något konstigt.

Gick två steg, och fick då lite perspektiv.

Jag hade trampat sönder en oöppnad bärbar yogurt.

Jag tittade ner på på yogurten. Kladdig och sprängd å.. trasig.. Hunden Lina slickade för kung och fosterland.

Jag tänkte.. "Det där kunde lika väl varit mitt huvud som sprängdes."

Två barn!

Jahaaaa! Nu förstår jag ännu en fördel med att ha två barn!

 (Jag behöver påminna mig om varför jag har barn, och varför jag har flera ibland. Ja, jag överdriver.)

Jag står just nu och plockar ur diskmaskinen, alldeles själv!! Barnen är på deras rum och leker!

Fantastiskt!

Vuxen?

"Nej, mamma. Du får inte rum i badkaret. Bara jag och Ilon. För vi är barn. Och du är vuxen!"

Jag kan fortfarande rycka till lite när jag får höra att jag är vuxen.

Är jag verkligen det?

Jag trodde som barn (och fortfarande), att när man är vuxen så har man kontroll.
Och egentligen så orkar jag inte gå in på mer punkter just nu klockan 22:03, och jag har målat hela kvällen men borde snorat och sovit.

Men det räcker där. Kontroll är ett stort ord. Med mycket innebörd. Som jag inte känner att jag har allt för mycket utav.

Jag är alldeles för splittrad. Osäker. Rädd. Barnslig.

Jag vill alldeles för mycket roliga saker för att vilja kalla mig vuxen. Och jag är alldeles för omogen för att ta så mycket ansvar som jag borde vid en ålder av 28 år.

Visst. nu låter det ju som att min bild av att vara vuxen är att vara jävligt tråkig.
För eftertänksam. Planerande. Ansvartagande.

Och det är precis så min bild faktiskt är.

(Tydligen inte Dantes??? Eller??)

Barnfri frukost, vs. vanlig dag vid frukostbordet.

Söndagsmorgon. Vaknar upp. Barnfria. Svärfar hämtade barnen igår kväll, för idag ska Ola och jag ägna vårt liv till att måla om i vår gillestuga!

Den största skillnaden med att vakna upp utan våra barn hemma är...:
... Och innan jag avslöjar vill jag tillägga vilka lixom skillnader som skulle kunna tänkas hamna överst. Som sovmorgon, vakna av ljudet av absolut ingenting, inget barnprogram som surrar på tv, inga blöjbyten, inget vällingblandande. När jag tänker efter så finns det knappt en enda likhet mellan morgonstunden som barnfri eller den vanliga morgonstundslunken. Förutom målet mot frukosten.

I alla fall.. Det som skiljer sig mest är:

Bordet! Vi hade avslutat frukosten och Ola gick  mot disktrasan, och tittade sig över axeln mot bordet.
"Men va fan? Vi behöver ju inte torka av bordet! Det är ju knappt en smula på bordet!"

Asså. Wow. Vi brukar få lägga flera minuter åt att torka av bordet, och tom. gå å skölja disktrasan en gång emellan för att få det grötiga, yogurtbordet rent!!

Så, där sparade vi 10 minuter, som vi istället kunde lägga på målning idag.

(Om det inte hade varit så att jag var tvungen att blogga om denna fantastiska upptäckt.)

Lördagar.

Mmmm.. Lördagar... Kaffedimma i huset. En spelande mobil i soffhörnet. En bläddrande tidning vid köksbordet. En pratande bebis i spjälsängen.

Mmmmm.. Jag står vid köksön och skriver lite. Det luktar varm ugn. Vi ska göra hamburgare och pommes. Mmmm.. Lördagsmat. Lördagsgodiset väntar i påsen..

Mmm.. Lördag. Mysbyxorna känns mycket mer ok på en lördag. Bhn ligger kvar på badrumsgolvet. För idag är det en fri dag. En topp- dag som formar bröst till brödlimpa. En förstor t-shirt dag.

Det är tom. skönt att det är dåligt väder idag, så man kan lägga ner alla tankar på att lämna huset och vara hurtig.

Jag älskar när Ola är ledig. Hela min kropp fungerar och mår bättre när han är hemma.

Jag älskar att inte behöva ha kontroll över alla bollarna i luften. Omodernt va?

Men nej. Jag har gett upp det där med att orka allt. Klara allt själv Och samtidigt ha ork över för att göra mig vacker och snygg.

Och det är så vansinnigt skönt att ta hjälp med gott samvete. Teamwork. Lixom. Också ganska omodernt..

Garderobrens

Allt går till en viss gräns.

Bland annat mina hyllor i garderoben, som har gett vika en efter en.

Jag har helt ignorerat detta, och har haft alla kläder blandat, huller som buller istället för att sortera och ta tag i mitt liv.

Men, allt går till en viss gräns. Och plötsligt händer. Plötsligt hittade jag lite, lite ork till att ta tag i saker, och jag rensade och sorterade så det yrde i hela sovrummet.

Röda plastpåsar fylldes med trasiga kläder. Andra påsar till Erikshjälpen..

BH lådan var den som var värst och fylld med mest minnen.

"Nemen, åååå.. Kolla Ola vilken söt liten Bh. Den hade jag när vi träffades!"

Å andra rosa och piffiga och framför allt obekväma.

I sopperna med dom!

Jag provade byxor ifrån före-graviditet, och upptäckte till min stora förvåning att jag kommer ju i alla. Så så jävla fet kan jag ju inte va. (Eller så jävla smal var jag ju inte innan jag blev gravid då..)

Så trots att jag har blivit bra mycket fattigare i kläder efter allt slängande, så har jag på ett annat blivit rikare, när jag kan använda de kläder jag lagt på hyllan för länge sen..


Men ååå va skönt det är att rensa och sortera. Ordning och reda. Låda för band, låda för skärp osv.

Nu ropar Dante på mig. Vi ska leta efter batterihållaren till hans motorsåg.

Matvägran!

Idag har min 4 åring ätit:

Frukost:
2 skedar honungspuffar, 2 msk grädde (mjölken var slut), 1 bett i en macka

Kladdkaka med vaniljsås. 1 portion. (hey, det är fredag!)

Lunch:
3 skedar med stuvade mackaroner.

Mellanmål:
1 liten yogurt. Som jag tvingade i ungen så yogurten skvätte. 1 mariekex.


Jag hade lovat mig själv att sluta tjata, sluta mata om han inte bad mig, sluta tvinga, sluta hota, sluta muta.

Men det går inte. Jag fullkomligt går sönder på insidan när pojken inte äter nånting.

Han är glad och leker. Stinker aciton i munnen för att han har ätit för dåligt i några dagar. Han väger 14 kilo.

Jag vet att ungen inte svälter ihjäl så länge jag serverar han mat. Jag vet allt det där tjafset.

Men det spelar faktiskt ingen roll.

Jag lagar mat, efter mat, ta fram mellanmål i alla dess former. Ingenting duger.

Min 1 åring äter fan dubbelt så mycket.

Vi har verkligen kommit in i en ond cirkel där han använder sin matvägran mot mig för då vet han att han får min fulla uppmärksamhet.

Jag vet allt det där också.
Jag vet att jag ska ignorera alla fulla tallrikar med mat som jag bär ut.

Jag har lagt upp maträtter som smiliesgubbar. Jag har kört dieter. Pannkaksdieten. Mackarondieten. Carbonara dieten.

Han är så go å glad, och som sagt: Jag vet att det inte är något fel på honom. Jag vet att detta är ett problem som kommer lösa sig av sig självt så småningom.

Men det är fortfarande jävligt, jävligt, pissigt, jobbigt.

Att shoppa!

Jag har faktiskt varit emot att köpa allting på internet.

Jag vill ha kvar alla mina affärer i Vetlanda och i övriga delar av min värld för den delen, och vill därför stödja dem.

Nu är jag nog inte världens bästa kund för någon just nu. Förutom Maxi. Mat måste jag ju ha, hur mammaledig jag än är.

Men idag fick jag nog. Snor i näsan, rödrosa flanellpyjamas som inte ska lämna min kropp förrens ikväll, regn och snö  överallt.

Nej.

Så jag började leta runt efter en ny, svart (såklart) klänning. Jag har Lånat en kompis klänning alldeles för länge, och använt den vid alla händelser som skiljer sig från att bara vara hemma eller lunka ner till stan.
Tillsist så fick hon be mig lämna tillbaka den. Pinsamt.

I alla fall. Måttet var rågat. Jag förkännar en ny, svart klänning. Jag använder ju den skitmycket, upptäckte jag.

Vilken Kick!

"Klick, Klick! Vips: Kommer hem till dig om några dagar, Betala inom 50 dagar! Bye, vi cs igen!"

Oja! Jag är rädd för det.

Förlåt Vetlandas små butiker. Men detta kan jag bara inte motstå. Ni får helt enkelt öppna internetbutiker ni också.
Klick

Jag kan om jag vill.

Jag trodde aldrig att jag skulle stå på benen idag faktiskt.

Igår körde jag hem ifrån jobbet i en dimma fylld av huvudvärk å illamående och hostiga lungor.

Kom hen, borstade tänderna, hittade inga värktabletter. Äh, tog några klunkar utav barnens flytande Alvedon, dunkade till Ola å sa att han får hjälpa mig med Ilon inatt.

Vaknade idag som en ny, snorig människa!

Ganska matt å trött. Men jag har redan hunnit med att virka några varv på Dantes mössa, äta frulle. Baka kladdkaka. Äta den tillsammans med vaniljsås (HELT oslagbart), klicka hem några kläder och nu ska vi titta på Hitta Nemo. (Den könsneutrala filmen. NO. Jag gissar att alla har läst mitt Nemopåhopp? Annars gör det.. Det är i bloggen nånstans)

Så på något vis tar jag mig framåt. Och jag ska erkänna, att hade det inte varit för att jag verkligen VILL vara pigg ikväll, då jag ska på vinkväll, så hade jag kanske lagt mig ner å dött..

Men pyjamaserna är fortfarande på. Nån måtta får det ju vara med hurtigheten.

Hej då redhead!

Tänk va lycklig man blir av att färga håret! Eller jag blir lycklig av att färga mitt hår!

Denna gången hade jag verkligen bestämt mig för att vara rödhårig. Punkt slut. Men jag hade glömt hur jobbigt det är att underhålla ett rött, vackert, glänsande, glödande hår.

För väldigt fort blir det mer grått, risigt, matt och flygigt.

Ja, jag försvarar mig. För jag har färgat över skiten till mörkbrunt.

Kanske inte lika snygg, men det känns jävligt skönt att ta steget vidare, och lämna det röda bakom mig.

Med all säkerhet, så cs vi igen.

Strumpspöke????

Okej. Såhär är det. Jag har ett sjukt problem. Jag är lite rädd för att ni ska tro att jag är dum i huvudet. Men jag är inte det. Så mycket.

Jag erkänner -  jag har en mamma hjärna. Den är full med skit och den är trött och glömsk. Men så illa är det faktiskt inte.. (Eller?)

För ett par dagar sedan när jag tog mig tid att öppna postlådan och ta in posten, så upptäcker jag att i botten på lådan så ligger det en massa barnstrumpor - våra barnstrumpor.

"Va fan har Ola lagt strumpor i brevlådan för? Är det för fukt eller nått?"

Sen tänkte inte jag mer på det. Jag litar på att min blivande man har alla hästar hemma, och jag brukar lägga mitt liv i hans händer.

Idag kom jag på att fråga.
"Va fan har du lagt en massa strumpor i brevlådan för??"
"Jag har inte lagt strumpor i brevlådan, varför skulle jag göra det?!"

Jag springer ut och tittar, jag menar, hade jag sett fel? Var det inte strumpor? Var det inte våra?

Jo, jag tar in nävarvis med strumpor. Våra strumpor.

Jag springer ner i källaren och tar upp alla våra udda strumpor som vi har samlat på oss under åren, och kan alltså para ihop säkert 70% av de som låg i brevlådan.

Jag ringer mamma. Jag ringer syster. Jag ringer Elle. Jag pratar med Svärfar.

Ingen av dem har lagt strumporna i lådan.

De låg inte i en kasse eller så, utan lösa.

Jag gick tom. in till grannen och frågade om hon hade hittat dem nånstans.

Mitt enda halmstrå som jag kunde finna av uns av logik löd:
Jag vet att jag har rensat ur lite udda strumpor och slängt. Kanske hade en skata rivit ur dem ur soppåsen om soptunnan var lite öppen?!??

Men hallå?!? Varför skulle min granne plocka upp skiten. Varför skulle hon ta ur strumporna och lägga i lådan?

Det är även en annan mysko sak som har hänt förra veckan.

På Dantes sandlåda så ligger det som ett litet trädäck nu över vintern. Ola och jag gjorde det så fint i höstas, och ställde dit hans lilla bord med en blomkruka på uppepå "trädäcket".

En dag står helt plötsligt detta bordet på snön, 5 meter från sandlådan. Inga fotspår i snön. Det har fan inte blåst så mycket, och skulle det mot all för modan gjort den, så skulle bordet inte stått där rätt upp och ner. Det skulle legat ner. Detta bollade jag också med Grannen.

Vem har flyttat bordet, och varför då??

Va vill du?

Beroendet av mobiltelefon

Jag var med om en kuslig händelse häromdagen.

Jag stod öga mot öga med mitt beroende.

På morgonen så for jag iväg till min vän Ellinor, och for därifrån utan min mobiltelefon.

Äh, aja. Hur svårt kan det vara att klara sig utan den?

Jo, det ska jag tala om...

Jag kom hem och tänkte, äh, jag ringer Ola en sväng.
Jag är en av de få som fortfarande har en hemtelefon. Men nej, jag kunde inte ringa honom, för jag kunde inte hans jobbnummer.

Jag hade "eventuellt - bokat" en kompis för en promenix under morgonen, men kunde ju inte kontakta henne, för jag hade ingen telefon.
Jag fick också påminna mig själv om att jag inte heller kunde smsa, för det gör man med, just det - mobiltelefonen. Hennes nummer finns inte heller att hitta på Hitta.

Då kommer svärfar hem till mig för att lämna sin hund en sväng, och jag förklarade mitt problem.
"Men du kan ju låna min telefon?"

Nej, för hennes nummer och hela mitt liv ligger i mobilen..
"Ja just det!" Även han fick lixom riktigt tänka efter att, det går inte heller utan just min egen telefon.

Jag tog hund, vagn, Ilon och ett underbart måndags-shopping-humör med mig för att gå en sväng på stan innan jag skulle hämta Dante.

På vägen ner får jag hela tiden påminna mig själv om att, nej, jag kan inte ringa mamma, för jag har ingen telefon.

På vägen ner kommer jag också på att jag inte har några pengar på mitt konto, och att jag inte kan föra över pengar, eftersom jag inte har min telefon.

På vägen ner får jag också påminna mig själv om att jag inte kan ringa Ola och be honom föra över pengar, för jag har ingen telefon.

Men jag går förbi hans kontor, och lyckas få syn på honom därinne, så jag kan knacka på honom, och be han föra över pengar.

*suck*

Jag köpte lite garn till mina blivande mössor som jag ska virka till mina söner. Fina ska de bli. Pilligt kommer det bli.

Jag hämtade min underbara 4 åring och vi gick hem och umgicks. För det är tydligen det man gör när man itne har en mobiltelefon man kan bläddra i, eller som piper eller ringer eller burrar.

Insikten:
1. Hela mitt liv är i telefonen.
2. Faktiskt, så är jag beroende av min telefon. Å då menar jag inte bara pga. det sociala, som facebook, instagram eller sms och telefonsamtal.
Utan även för att klara av sysslor som att banta eller föra över pengar eller spela candy crush.

Jag bestämde mig efter denna dagen att:
1. Jag ska aldrig glömma min telefon igen.
2. Jag ska börja med att stänga av min telefon under vissa perioder på dygnet.

Mamma.

Min mamma kom in som en hel vårvind i mitt hus idag med ägg och tröjor till barnen. Lite godis till Dante och Påskliljor till mig!

Frallor ligger på bänken, tulpaner i en ny vas på bordet. En ny duk och nya ljuslyktor i alla dess olika vårfärger.

Påskliljorna ställde mamma i ordning och ställde ut på trappan.

Tack.

Den hårda sanningen.

Visst, jag vaknade med lite oro i magen i dag också. Jag har haft som ett litet regnmoln över mig de senaste veckorna, och även att det börjar bli bättre, så känner jag mig faktistk ganska deppig.

Jag har kommit till insikt med saker, och jag vet inte om jag trivs.

1. Jag har barn. Nu och föralltid.
2. Jag är mamma till en pojk. Inte två bebisar. Vilket innebär att jag måste börja uppföra mig för att vara en bra förebild.
3. Jag ser fram emot saker - som inte ha med barnen att göra. Typ. Tjejkvällar. Mini semester med Ola. Barnfri helg.

Sanningen har verkligen kommit i fatt mig, och jag tror att jg sörjer lite. Dante är ingen bebis längre. Han är en pojk på 4 år, och jag vet inte hur jag ska bete mig riktigt. Jag vet inte vad jag kan se fram emot riktigt längre.

Numera har han ju såklart en egen vilja. Egna drömmar. Hatar rosa, älskar blixten. Han tycker mycket, och kan argumentera emot.

Förr flöt han med på ett annat sätt. Och jag kunde styra.
Nu känns det som att jag mer flyter med, än har befälet.

Och jag trivs inte.

Vad har jag att se fram emot mer i mitt liv?

Vad gör man som småbarnsförälder? När njuter man? När har man roligt? Är det Legoland?

Som vanligt så kan jag faktiskt se från många perspektiv, så det är absolut inte så illa som det låter. Men om jag överdriver lite, som jag brukar göra.

Men jag vet med all säkerhet att jag mår bättre och bättre. Och jag tror faktiskt att det har lite att göra med att jag skrev ett blogginlägg igår. Jag mår bättre om jag får sortera upp mina tankar på papper, Och att någon sedan läser det. Och förstår lite hur jag menar även att jag bara svamlar.

Men tecknet på att jag mår bättre är enkelt men tydligt.
Jag gjorde världens enklaste lunch till ungarna (wow. de fick lunch. inte rester eller yogurt.)

Mackaroner och falukorv.

MEN! inte vilka mackaroner som helst . . stuvade! och Inte vilken korv som helst.. Hjärtan falukorv
(Jag har tryckt ut korvhjärtan med ett pepparkaksmått.)

Det tar sig.

Tillbakablick.

Ursäkta mig?

När blev jag en tråkig människa? Vad hände?

Jag har suttit och läst igenom mina blogginlägg under 2010, och jag var ju helt fantastiskt rolig!

Jag har alltid trott att jag slutade blogga ungefär när jag fann mig själv på riktigt. Jag trodde att min skrivtorka berodde på välmående.

Men Nu börjar jag Fan undra. Jag skrev ju mest glada och roliga saker. Jag utmanade mig själv, jag utvärderade mig själv.

Kan det vara så att jag slutade med det?

Jag hoppades nånstans att jag slutade att utmana mig själv pga att jag redan var nöjd.
Men vet ni vad?

Jag känner mig nöjd. Mycket nöjd.

Men jag saknar mitt driv. Min naiva sida. Min förmåga att blåsa upp skit-saker.
Men jag kan inte längre.

Jag är helt enkelt för vuxen. För lat. För bekväm.

Jag kan inte beskriva en händelse på ett roligt sätt längre. För det händer inte så mycket roliga saker. För jag utmanar inte mig själv längre.

Jag kanske skulle skriva en lista. Min vän skriver alltid listor. Och hon har både driv och drömmar.

Men vad ska det stå på min lista?

JAG VET VAD DET ÄR!! OMG!

Jag hittade en gammal dagbok i källaren här om veckan, sen 2006, och längst bak fanns det:
Min drömlista.

Såhär löd den.

Min drömlista.

Köpa hus.
Förlova mig.
Åka till Thailand.
Klippa av mig håret.
Jobba som snickare/målare.
Bo på landet och ha en massa djur.

Ser ni det jag ser?

Det finns endast 2 punkter på denna listan som inte är avbockade.

Jobba som snickare/målare. Nja. Skulle inte tro det.
Bo på landet och ha en massa djur: Det kommer.

Det är inte konstigt att jag inte har något driv längre! När jag har bockat av nästan allt på listan!

Iof. visste jag inte ens om att denna listan fanns under alla dessa år,. Men kanske, nånstans där långt bak i mitt slitna övertrasserade huvud, så fanns listan.

Men vad ska jag fylla min nya lista med?

Jag har inga drömmar.
Bara att få sova.
Komma i ett par ursnygga jeans utan att det bullar över.....

...Ja. det var det.