Borås.

Mmm.. Semester.

Ola varje morgon framför mig med Vetlandaposten och hårigt bröst.

Varje dag med söndagsfrukost. Varje dag med egna rutiner som ingen annan bestämmer
Varje kväll småbråka om vilket tv program vi ska se.

Nu, på ett motell i Borås. Dante ligger och vägrar ge upp i sin resesäng. Lite sprattel med benen, lite rivande med en nagel mot nätet. Ett och annat "Mamma göööva?"

Vi ligger i ställbara hästenssängar. Dock är det det enda som är lyxigt på detta haket.
Förutom den totala lyckan efter att vara helt slut, tillsammans, hela familjen, efter en heldag i Djurparken.

Livet har verkligen börjat på riktigt.

Nu trivs jag bland folksamlingar med gravidmagar, barnvagnar och kissnödiga barn. Bättre i alla fall.

Nu är jag precis lika dum i huvudet som jag tyckte alla andra mammor och pappor var, innan jag själv fick barn.
"Titta Dante, en noshörning!"
"Titta, taaktoo" (traktor, såklart)
"Men traktor kan vi ju åka hos morfar och mormor varje dag om vi vill, Kolla noshörningen nu."

Skräcken över att förlora honom var på ganska normal nivå tror jag. Igår var jag skräckslagen att någon skulle sno honom. Men jag skrev upp mitt telefonnummer på hans lilla arm, och sen lyckades jag faktiskt slappna av något (jag blir väldigt psykiskt handikappad när det händer saker i världen som påminner mig om hur liten man egentligen är. Norge)
Jag kände en gemenskap med alla andra föräldrar som var där. Rör våra barn, så dör du.

Nu är det dags att försöka söva både mig och Dante.

Tack för ikväll.

Mardrömmar.

Tortyr. Åska. Eld. Storm. Regn. Misshandel. Jakt. Att jaga. Att bli jagad. Instängd. Gömd. Rädda det som räddas kan.

Jag hade en mardröm inatt, som innehöll allt detta. Jag vaknade med ren panik.

"Dante"

Han var inte med i drömmen. Men det var bara det som fattades. Jag fick panik av bara tanken på att drömma om honom. Jag gör väldigt, väldigt sällan det. Som tur är.

Jag drömmer väldigt sällan mardrömmar. (Bara när Ola är bortrest, men det kanske är löjligt att avslöja det när man som jag försöker vara så fruktansvärt självständig och stark.)

Pulsen skenade. Öronen lyssnade till max. Om nån jävel är här inne, och ens tänker tanken på att gå in till Dantes rum, så är det mord på schemat. Men jag hörde ingenting. Men jag vet oxå, att om det skulle vara någon i mitt hus med ett stort jävla gevär, så är det kört ändå.

Jag gick husesyn. Lyssnade ännu mer. Tittade ut genom fönstrerna. Skiträdd, såklart. Men Dantes säkerhet går före allt. Stängde fönster. Gick tillbaka till sängen.

Kröp in i Olas varma, för varma, famn. Men jag kunde inte stänga ögonen, hur trött jag än var. Kunde inte släppa konsentrationen från hörseln, hur trött jag än var.

Men till slut måste man somna. Jag programerade in lätet från Dantes sovrumsdörr öppnas, så att jag snabbt ska vakna om det plötsligt skulle hända.

Jag somnar.

Jag hade en mardröm, och jag kunde vakna. Tänk de stackars drabbade familjerna i Norge. De har oxå garanterat mardrömmar. De vaknar, men är fortfarande i mardrömmen.

En jävla idiot. Mer kan man inte säga. Mer orkar jag inte tycka.

Om en människa verkligen vill döda, så finns det inte mycket som står i vägen. Det är skrämmande. Det är lamslagande.

..?

Det är så mycket mörker just nu så jag knappt kan andas.

Men jag har gjort saft idag, och den blev jättebra.

Idag har "det blir nog en sväng till akuten idag" hängt i luften. Dante har ramlar oavbrutet från det ena och ner för det andra. Men det gick bra.

Ola och jag har äntligen städat vårt hus. Puffar som har legat under bordet i säkert en vecka, sögs äntligen upp av dammsugaren.

Ibland blir det inte roligare än såhär.

boken

Efter lite pepp från min bästa vän Ellinor, så ska jag faktiskt fortsätta med boken. Weho.

Att påminna varandra.

Ibland måste man påminna varandra, i en parrelation, vem man verkligen är. I grunden.

Visst, självklart får gärna Ola ändra åsikter och tycke. Men när vissa beslut kommer att drabba även mig, måste jag få lägga mig i.

Vi ska måla om huset i sommar. Färg. Val av färg. Mycket man bråka om. Mycket kan man separera för. Men ett färgbyte på huset ska vi väl ändå klara av?

När läget var som värst var jag inte så säker längre..

Grönt. Jag har alltid älskat grönt. Och rött.. Men inte röda hus. Grönt... Jag menar skogsmurre grön. Inte den klara färgen skogsgrön, utan mer lite grågrön. Som mitt linne. Som mina converse skor. Som mina byxor. Som mina t-shirt. Som min syn på Ola. Ni fattar.

Ola ville ha vitt. Vitt hus, Vita foder och svart dörr. Snyggt. Inga tvivel alls om det. Men hur roligt är det? När alla andra har det? När det är vitt som ett papper, men jag får inte måla på det? Jag förstår inte...

Men när vi verkligen började bråka, ifrågasätta varandras tycke och smak, så tog jag till det hårda, och bästa argumentet.

"Ola, du är inte vit. Vi är inte vita. När jag tänker på dig, så tänker jag murre. Jag tänker grön. Jag tänker brun. Men brunt hus kan vi ju inte ha.. Vi är inte vita, och det vet du!"

Han kunde inte annat än att hålla med.

Så, jag vann, men jag försöker självklart att inte trycka upp det i hans ansikte hela tiden, utan istället bara vara lycklig (skadeglädje, den enda sanna lyckan?)

Så, inom kort, så kommer jag äntligen få vara ägare till ett skogsmurregrågrönt hus.

två barn?

Jag kommer aldrig våga ta steget att försöka bli en tvåbarns mor.

Hemskt tråkigt tycker jag...

För egentligen så tycker jag att man ska ha minst två.

Men jag är på tok för självcentrerad. För lat. För ynklig.

I natt har Dante strulat. Inte alls konstigt med tanke på att jag har skitit i varendaste rutin den senaste veckan.

Så inte mycket sömn denna natten, och fram vaknar ett träsktroll, en skräcködla, en bitter och sur fi*ta.

Och jag sörjer faktiskt mitt barn som aldrig får komma till världen.

För jag ska tydligen fylla mitt liv med att sova hela nätterna, och de chanserna minskar ju väldigt drastiskt (i alla fall under ett, eller om man räknar med graviditet, nästan 2 år.)

Fan va jag är tråkig.

Fan vad jag tänker alldeles för mycket.

Snälla, jag behöver några peppande ord, för Dantes skull, innan jag överanalyserar denna situationen ännu mer.

Om det nu går.

ordning och reda!

En ny sida har vaknat. Orning och reda. Bestämda platser. Lappar. Sorterat.

Sen olyckan i badrummsskåpet så kan jag inte sluta. Mitt hopp är att få ett lugnare inre.

Sluta vara trött. Sluta vara stressad. Jag vill bli lika lugn och städad på insidan, som jag kämpar att få det på insidan.

Så nu har jag rensat ur min garderob, sorterat Dantes kläder. Märkt hela hans garderob med små lappar "byxor" "tunna tröjor" "lakan" och gått lös i badrummet.

Det känns bra, och lovande!

idag ska jag faktiskt vara så duktig att jag prioriterar sömn före att skriva. Bra va?

cykelolycka

Idag cyklade jag in i en blomkruka som stod utanför en affär.

Bak på cykeln hade jag ett underbart barn med en välinslagen, stor, noga utvald( av mirakelbarnet självt), röd ros.

Jag ser att värdinnan i butiken ser olyckan, och hoppas att hon ska komma ut och hjälpa mig, eftersom jag har problem med ros, barn, cykel som vill välta och att samtidigt skrapa upp grus från vägen. "Mamma göaa?"

Men nej, hon var tydligen väldigt upptagen med att inte göra ett jävla skit, så jag lirkar av min bästa vän från cykeln och trampar med lite darriga ben in i affären. Under andra armen har jag min avbrutna ros.

"Hej, jag råkade visst cykla in i eran kruka här utifrån, förlåt! Men den har inte gått sönder eller nånting. Det är värre med min blomma, den gick av"

"Ja, men det var ju rätt då, att det var din blomma som gick sönder... Ha.ha. Skojjar bara"

Kul va?

Vi gick mot dörren, hon öppnade dörren, klev halvt ut genom dörren, så jag inte kom igenom, men hon slapp gå ut.

"Får man fråga hur du cyklar egentligen?"

I mitt gamla jag hade min puls skenat iväg, och jag hade antagligen börjat gråta. Men inte ens det orkade jag med. Jag bara stirrade på henne och sa mer bestämt än vänligt:

"Neee du. Det får man inte."

"Jag menar, du måste ju cyklat precis intill väggen här??"

Som att det spelar någon som helst roll? Blomman var hel, krukan var hel, och till och med den falska skylten som det stod "välkommen" på, var hel. Den enda skadan som var skedd, var att lite grus låg på vägen. (För hennes del. Mitt mod, min ros och mitt förtroende för den affären, var sönder.)

"Det var i alla fall inte meningen"

Sa jag, och klämde mig förbi den stora röven och dörröppningen. Med min pojk. Med avbruten kärlekssymbol mellan mor och son.

Efteråt blev jag självklart gråtfärdig.

Får man bete sig hur som helst? Jag var ju stor nog som:

1. Plockade i ordning efter mig.

2. Gick in och bad om ursäkt.

3. Inte gav henne en smäll på käften

4. Proppade hennes mun full av min trasiga ros.

Men jag lovade mig själv att inte detta skulle förstöra min och Dantes dag. Men jag måste erkänna att det tog udden av den.

Men det kändes lite bättre, när jag kom hem och upptäckte att rosen faktiskt var hel.

Hoppas hennes blomma bisade sig var trasig.

Konstig människa

Idag gjorde jag mig själv en tjänst.

En kille på jobbet, är faktiskt ganska speciell. Han pratar otroligt snabbt, högt och bara om skitgrejjer.

I en redan existerande grupp, stör detta den normala vardagen..

Vi tittar ner i bordet. Alternativt tittar upp på varandra och växlar blickar.

Men jag fick nog. För jag har bestämt mig för att tycka om udda människor oxå.

Va fan gör det om han inte är som alla andra?

Vad är vi så jäkla rädda för???

Nej. sa jag till mig själv, och vips! Så slutade jag störa mig på honom.

Jag valde att acceptera honom som den konstiga person han är, och hoppas att få samma respekt tillbaka av andra människor.

För guess what.. Jag är oxå jävligt konstig.

Raggning

Är detta världens sämsta raggningsreplik?

"Gift?? Varför tror du jag är gift??"

Utbrister en man som har tryckt sig ner vid vårt bord. Trevlig karl, och Ellinor och jag kallar honom för "40 åringen". Ingen aning om vad han heter. Varken då eller nu.

Röd Tiger skjorta, spelar mest golf, men i övrigt ägare till ett byggföretag. Antagligen pengar till övers, för det bjuds nått hejdlöst på Gin och Tonic, även att vi propsar på att få betala själva.

Men Tack ändå.

Han trodde att jag var 19 och gick på socialbidrag. Han får jättegärna tro det, men jag blir lite förvånad, vad utstrålar jag egentligen? Jag ringade in honom skrämande snabbt. Men så är det väll när man har hela sin insida på en skjorta?

Efter säkert två timmars sällskap och slösnack, så orkade jag inte hålla mig längre. Så när läget gavs, var jag helst enkelt tvungen:

"Jo, men du är ju gift"

"Jasså, ni tänker på ringen? Det är faktiskt min mormors ring"

Minen blir väldigt allvarlig och ett tappert försök till tårögd.

En lång konstpaus tar fart.

Han himlar med ögonen som för att ta bort några tårar.

Ellinor och jag tittar på varandra och tänker "OMG, tror han att vi är dumma i huvet?"

Jo då, storyn fortsätter om denna lilla mormor, som tydligen hade enorma händer.

Han sa att när jag log, så var det en gåva till honom, från hans mormor.

Grattis, jag tror att det var det absolut sämsta raggningsförsöket genom tiderna.

Vetlanda - Kalmar

Lämnar Vetlanda bakom mig för att vidga mina vyer ända bort till och med Kalmar.

Ellinor, jag, en flaska vin och en väska ska på romantisk weekend tillsammans.

De senaxte två gångerna så har vi turats om att bli sjuka, men denna trippen ska vi försöka att kunna lämna hotellrummet.

Jag sitter med väskan på armen, redo att fara ut genom dörren när Ellinor glider fram i sin nya fina bil.

Hej då Vetlanda, Vi cs i morgon!