Mardrömmar.

Tortyr. Åska. Eld. Storm. Regn. Misshandel. Jakt. Att jaga. Att bli jagad. Instängd. Gömd. Rädda det som räddas kan.

Jag hade en mardröm inatt, som innehöll allt detta. Jag vaknade med ren panik.

"Dante"

Han var inte med i drömmen. Men det var bara det som fattades. Jag fick panik av bara tanken på att drömma om honom. Jag gör väldigt, väldigt sällan det. Som tur är.

Jag drömmer väldigt sällan mardrömmar. (Bara när Ola är bortrest, men det kanske är löjligt att avslöja det när man som jag försöker vara så fruktansvärt självständig och stark.)

Pulsen skenade. Öronen lyssnade till max. Om nån jävel är här inne, och ens tänker tanken på att gå in till Dantes rum, så är det mord på schemat. Men jag hörde ingenting. Men jag vet oxå, att om det skulle vara någon i mitt hus med ett stort jävla gevär, så är det kört ändå.

Jag gick husesyn. Lyssnade ännu mer. Tittade ut genom fönstrerna. Skiträdd, såklart. Men Dantes säkerhet går före allt. Stängde fönster. Gick tillbaka till sängen.

Kröp in i Olas varma, för varma, famn. Men jag kunde inte stänga ögonen, hur trött jag än var. Kunde inte släppa konsentrationen från hörseln, hur trött jag än var.

Men till slut måste man somna. Jag programerade in lätet från Dantes sovrumsdörr öppnas, så att jag snabbt ska vakna om det plötsligt skulle hända.

Jag somnar.

Jag hade en mardröm, och jag kunde vakna. Tänk de stackars drabbade familjerna i Norge. De har oxå garanterat mardrömmar. De vaknar, men är fortfarande i mardrömmen.

En jävla idiot. Mer kan man inte säga. Mer orkar jag inte tycka.

Om en människa verkligen vill döda, så finns det inte mycket som står i vägen. Det är skrämmande. Det är lamslagande.