En annan del av dygnet

Att vända på dygnet helt plötsligt gav spännande kroppsliga förändringar.
Och psykiska. Mycket konstiga och sjuka tankar dyker upp nattetid.
Men samtidigt så känner man en sån gemenskap med de andra som jobbar natt.
Det är något speciellt med oss. Vi har något gemensamt. Det är lite synd om oss, och det är OK!

Men mitt i allt detta så tycker man att dt är alla andra som är uppe vid fel tid. Eller så glömmer man bort att andra människor kanske sover.
Tex. ringde jag min mamma vid 05:25. (Men hon var vaken. Hon är hopplös!)

Men de fysiska blir mer påtagliga...

1. Hungern minskar.
(Kunde varit bra, men jag är så van vid att äta mycket, så jag åt mycket ändå.)

2. Självömkan. Helt plötsligt var det mest synd om mig i hela världen. Jag kunde inte ens hänga tvätt för att det var så synd om mig.

3. Trött. Så klart. Trött så det pirrar i hela kroppen, och så att halsen snörps åt som man ska börja gråta.

4. Hörseln. Alla höga ljud skar i öronen, och det slog lixom lock för öronen som när man jäspar. Vilket gjorde att kontakten med min son har varit aningen spänd från min sida denna veckan.

5. Sorg. Dels för att jag har tyckt så illa om min skrikande son, dels för att jag knappt har sett röken av någon annan än mina jobbarkompisar. Sen kändes allting väldigt känslosamt. Typ som att mina tulpaner har vissnat, reklam på TV, eller att min sambo slösar tid på att titta på meningslösa program.

(Det fick mig på fredagskvällen att helt bryta ihop. Vart gör man av tiden?? Mamma städade mitt hus på torsdagen. På fredagen var det lika stökigt - bortkastad tid. Family Guy - bortkastad tid. Att jag gick och la mig för att vila, men vaknade och argare än innan - BORTKASTAD TID!! Allt detta fick mig att få en panikattack, så tårar å vrål bara forsade ur mig. Sorg över att tid inte räcker till. Att inte jag räcker till. Inte på arbetet, inte till min son, inte till min sambo. Inte till mig själv heller. Lååång parentes)


Att jobbar på natten är påfrestande på många sätt. På de flesta sätt faktiskt.
Kanske hade man kommit in i det lite mer om man var tvungen.
Men samtidigt är det en charm i det.
Man känner sig nästan som en liten tomte som ska fixa fram alla mackorna, innan barnen hinner vakna.

Förlåt.

Hela Härliga familjen drabbades av magsjuka.

När man är kräksjuk är man så vek.
Man är så liten.
Man har iiinget att säga till om.

Det är som att jordens alla krafter är i magen.
Jordbävning.
I magen.

Men efter att ha genomgått en förlossning (som verkligen är en jordbävning) har jag kommit till insikt med att man måste få låta kroppen sköta sitt.
Man måste lita på att kroppen kan detta. Att den gör vad den är skapad till!

Ut med skiten och alla baciller.

Insikten hjälpte mig jättemycket denna magsjuka.
Så denna gången vill jag faktiskt inte dö!

Jag ville leva!
Men jag gick dock tillbaka lite till barndoms tiden, och var tvungen att ringa min mamma några gånger. Så hon skulle tycka synd om mig.

Men min mamma påminde mig snabbt om att jag är vuxen nu!
"De kommer inte hem nån hushållerska till dig, de ska du ha klart för dig... När du har den sjukan! Å glöm inte att din son kanske vill ha mat även om ni inte vill det!"'

Jag märkte det. Det kom ingen och städade.
Och min son var helt omöjlig att glömma bort. Han klättrade på oss. Skrek på oss.
Sjöng ajajajaj Buff för oss.

Söt.

Livet har en annan mening nu.
En mening som går före allt.
Även om man är kräksjuk.


Men jag känner ändå att detta är lite mitt fel.
För ibland har jag faktiskt önskat att jag ska drabbas av en rejääääl magsjuka och gå ner typ 10kg!
(Men jag glömde den lilla detaljen att det kunde drabba hela familjen.)

Men när jag låg där å spydde, bad jag om ursäkt, och tog tillbaka min önskan.

Så jag hann bara gå ner 2 kg.

Operation rädda Leffe, död eller levande

Idag har jag varit en dålig mamma.

Idag utsatte jag min son för samma sak som Rose i filmen Titanic.
Hon förlorade sin Jack.

Tänk att en så liten nalle, kan ta så stor plats i min sons hjärta.
Han vägrade komma till ro, och skrek och böjde kroppen som i kramper.
Av saknad.
Efter Leffe.
Så det fanns bara EN sak att göra.

Operation "Rädda Leffe. Död eller levande" påbörjad.

Min sambo och jag går igenom vart jag har vandrat under dagen, och han skramlar iväg på sin cykel.

Jag tar med mig vår son in i det mörka sovrumet.
Jag sjunger för honom.
Killar på honom.
Vaggar honom.

Min enda önskan är att min käresta och Leffe ska komma hem välbehållna.

När vår lilla pojk till sist har kommit till ro, ringer min karl .

Han stannade sin cykel efter en bra stunds letande, för att meddela att operation "Rädda Leffe. Död eller levande", får vänta tills soluppgången.
Men under tiden som ringssignalerna ekar fram, så ser han, under lampans sken, en bekant varelse!

Leffe! Fastklamrad på ett el skåp.
Blöt.
Rädd.
Ensam.

Min sambo handlar snabbt, och sätter Leffe på styret och cyklar fort hem!!!

Leffe är nu ny badad, och på uppvärmining i en kuvös (Ugnen, 70grader rekomenderas)

Efter mycket tårar (både vid upptäckten av att han är borta, och vid återfinnandet)
så har jag nu lovat mig själv att aldrig mer tappa Leif.

Aldrig.

Han är en del av vår familj.
Lyckan är total när vi alla får vara tillsammans!

Slutet gott, Allting gott!

Forts. på hårproblemet. Som nu är ett större problem.

Vid frukost.

Mitt emot min själsfrände.
Mitt emot min bästa kompis.
Mitt emot en man (förhoppningsvis MIN blivande man) som tvångsmatar vår gemensamma son med gröt.
Mitt emot den människa som känner mig allra mest


Men, det slår mig, att jag inte har berättat för honom om min tvångstanke och håret.

Han är ju den jag delar alla tankar med, men av nån anledning har jag hoppat över den lilla sjuka detaljen. (Han kanske rent av har nåt bra tips på schampo??)


Jag såg mitt hårproblem som en liten gullig nojja.

Så jag öppnar mitt hjärta på ett fnissigt och löjligt vis.
(Nu ska han få se, att jag efter våra 5 år tillsammans, fortfarande kan förvåna honom!)

Jo men visst.
Han blev inte ett dugg förvånad (??)

Min Käresta berättar då för mig, med sina egna, fina och intelligenta ord ungefär följande:

Människor med tvångstankar vill ofta känna att de kan påverka "ödet", eller olika situationer, genom att göra nån sjuk grej. För att känna att de har kontroll över någonting.
Nånting överhuvud taget.

Så nu är de officiellt.

Jag är en splittrad människa!!

Så pinsamt att jag har gått ut med det själv.
(och att jag sen i detta inlägget tar upp problemet igen, och förklarar hur konstig jag är.)

Nu är det bara att börja jobba med detta!

Shit.. vart ska jag börja..?

(Jag måste nog ta tjänstledigt)

Hårfint problem

Efter 8 månaders mammaldighet, vill man känna sig snygg igen.

Så innan varje arbetsdag plattar jag mitt hår.
För då känner jag mig som snyggast.

MEN det blir lite som en ond cirkel.
Jag har nämligen lite tvångstankar.
Speciellt om håret.

Om jag har håret på ett visst sätt, och det blir en skitbra dag,

... Så tror jag att det beror på hur jag hade mitt hår den dagen...
Sjukt va?

En dag fick jag för mig att inte ha rakt hår, utan satte upp det i två bollar lixom. (fast jag hade plattat det först, så det inte skulle bli otur.)
Den dagen blev inte bra. Jag anlände till arbetsplatsen vid 7. Men mitt pass började inte förrens vid 10.
Så nu har jag aldrig mer håret så.

Har oxå ett par strumpor som det är samma sak med. Använt dom en gång. Ett par svarta med vita spöken på. ALDRIG MER!


Men åter till mitt hår!

Efter nån månad så blev mitt hår alldeles lent. På ett negativt sätt. Som på en hund lixom. Å alldeles yvigt och pluffsigt.

Så jag la ner plattandet, för jag trodde att det var anledningen (så jag är inte helt sjuk i huvet. Jag kan lägga tvångstankarna åt sidan när det väl gäller.)

Så nu kör jag bara stilen "hopplöst ruffs. Fan va jag ser ut,"


MEN! Jag har kommit på att det beror på mitt schampo, inte på mitt extrema plattande!!

Kör man ett glans schampo så blir håret flöötigt efter en dag.
Kör man extra volym så blir man len som en hund.

Jag körde Barnängens normal schampo i säkert över ett år och var jättenöjd. Men sen började mitt hår helt plötsligt vägra det.

Så nu känner jag mig vilsen.
Och rädd.
Och ensam.


Snälla någon där ute. Hjälp.
Rädda mig och mina tvångstankar.
Så varje dag blir en bra dag.
Vart får man tag i vanligt jävla schampo?????

En liten historia..

Fasen. Halvljuset på den högra sidan är sönder. FORTFARANDE!

Ett problem som jag har skjutit framför mig i flera veckor, i hopp om att det skulle gå över.

Aja, jag är en halvtimma tidig till Nässjö (där jag jobbar), så jag svänger in på holmgrens bil.

Jag menar, jag behöver bara byta en lampa, hur lång tid kan det ta?

Jag kliver in i affären och till sist kommer en man (så klart) fram till den höga disken som gör att man känner sig ännu mindre å ynklig.

Jag ber om hjälp, och han fäster nån form av gul nummerbricka om min bilnyckel, och jag får en i handen.

Känns så fånigt.

Och så får jag sätta mig å vänta.

Å vänta.

Tittar lite i nån jävla tidning i brist på annat.

Å väntar

Läser väl tidningsfanskapet lite noggrannare då.

Funderar faktiskt på att köpa en sån där bil som de står om.

Å väntar.

Men va FAAN!

"Ursäkta, men kan jag få betala nu, så det går lite fortare?"

"Nej, jag måste vänta på att det ska komma fram i datorn, så jag kan skriva ut det.."

Jahopp.

ar mig en titt över den höga disken (för jag blir på tok för rastlös att att sitta å bläddra sönder den lilla oskyldiga tidningen.)

Där sitter typ 10 män, och faktiskt en kvinna å smattrar på sina datoren vid sina skrivbord.

de har inga väggar mellan sig.

de säger inte ett ord till varandra.

sen ringer det till kvinnan, som ber personen i luren att vänta. hon pillar på telefonen och sen ringer det hos hennes kolega 2 meter bort.

fy faan, va löjligt. jag bara dör.

till sist rasslar det till i nån skrivare och jag får efter mycket om och men betala.

164kronor.

men de är klart att det kostar så mycket, eftersom företaget har så in i helvete med personal!

Ungdom vs mammastil

Jag tycker inte att jag är gammal.
Jag är bara rädd för att vara gammal, utan att veta om det.

Bara timmar efter att min son var född var tankarna "jaha, blir det att handla kläder på kapahl nu då." (men de har faktiskt lite snygga kläder ibland, eller så är det att jag har gått i fällan trots allt. )
Men döm av min förvåning, att samma vanliga Johanna är kvar, även att hon har ett barn!!

Det är då alla mina stilar krockar hela tiden å jag blir alldeles vilsen!

I onsdags skulle jag och barnvagnen ner till Vetlanda stad en snabbis och göra ingenting utan bara handla upp pengar som egentligen inte finns.

Det kändes stort för mig, så jag ville piffa till mig lite. (Säger ganska mycket om hur ofta jag lämnar mitt hem om jag inte är på jobbet)

Men nånting gick fel, och jag hittade inte en enda fin trasa som passade till mitt humör.

Efter mig lämnar jag en helt våldtagen garderob.

På mig hade jag ett par förstora svarta jeans, en skitful t-shirt, (som jag lovade mig själv att aldrig mer ha på mig eftersom jag bar den under hela BB visiten) samt en grå munktröjja som jag har typ varje dag.

På fötterna blev de mina jäkla goretex skor som inte är ett dugg fina (men fan va bra de är. oxå mamma varning. tar komfort före snygghet)

Så istället för min ungdomliga stil som jaghade tänkt mig, blev de Mammastil rakt igenom.

(Nästan. Som plåster på allt satte jag i min näsplutt och på med min kepa över mitt nytvättade yviga hår. Vilket i och flr sig gjorde att det såg ännu dummare ut alltihop, men de kändes lite bättre.)


Tur att jag har ett så i ögonfallande snyggt barn!

E-n helt vanlig dag..

Här om dagen steg det in en man på mitt arbete (som stank som en hel tobaksaffär) och ville köpa en sallad.

-vill du ha vitlök eller rhode island dressing?

-Får läsa vad det är i dem!
Jag vill inte ha någon av dem. De innehåller alldeles för mycket E-ämnen.

Det är bra att människan har blivit medvetna om vad som är farligt eller inte att få i sig...

visst ju?

tur att det inte är några E-ämnen i ciggaretter..

jag önskar han all lycka.

Jag får inte plats i mig själv!

jag är splittrad!

jag fyller alldeles snart 25 år. men i min kropp trängs en tant, mammas minsta dotter, en snygg smal 19åring, en hot-mama och en på tok för ordentlig 35åring!

allting får inte plats så det sipprar ur mig i vågor.
igår bröt sig 19åringen ut.

kepsen åkte fram. min midjejacka, som jag faktiskt köpte när jag var 19, och lite extra smink och plattat hår åkte på.

vipps! så såg ja ut som en 35 åring som vill vara 20 igen.

men 19 åringen i mig ville inte riktigt ge upp. så idag köpte jag tom. en näsplutt.
jo då. hon finns kvar där inne. mitt 19åriga jag.

men hon finns bara innom mig. för spegeln säger något annat.



jag jobbar med att det inte ska störa mig så mycket.