Kvinnligt och manligt

Å jag som ska föreställa så jämställd.

Ola och jag har verkligen glidit in i de fack som kallas "mansgöra" och "kvinnogöra".

Då Ola gör mansgrejjerna och jag kvinnogrejjerna.

Det har gått så långt, att jag börja tvivla på min förmåga att skruva i en skruv!

Jag har nämligen påbörjat att bygga ett växthus av mina gamla fönster. (Jag menar, hur svårt kan det va??)

Jag har en plan, och jag tror att det blir bra, men ändå tänkte jag:
"Äh, det är nog bäst att Ola gör det!"

Jag hoppas, och vill väldigt gärna tro att det beror på det otroligt kvinnliga (kanske det mest kvinnliga?) tillståndet jag har varit i!

Vilket oxå ledde till att jag blev fysiskt nedsatt. Då jag inte fick lyfta, springa eller göra något roligt alls. (OJ vad synd det blev om mig helt plötsligt.)
Och detta ledde till att jag blev bekväm. Eller även kallad LAT!
Och Ola verkar faktiskt trivas i sin manliga roll tycker jag.

Han är så söt när han går runt här ute med gräsklipparen framför sig.

Själv står jag vid spisen idag.

Oja.

Jag har värmt en låga korvstroganoff som jag gjorde i min gravidstress, och kokat ris.

Lunchen var oxå väldigt kullinarisk: Potatissallad och grillad kyckling. Färdigköpt på ICA (men det behövde jag väll egentligen inte tillägga.)

Dålig service!

Jag har glömt att berätta en sak. Och det är få saker som gör mig så arg faktiskt, då jag själv är totalt yrkesskadad och ständigt serviceinriktad mot allt och alla om jag så är och handlar eller är och badar.
:
 

En vacker vårdag, jättegravid och med vinterdäck på min lilla bil, uppsöker jag en bilfirma i staden Vetlanda.

Vinterdäcken är sedan en vecka tillbaka (minst) förbjudna, och jag är på jakt efter nya sommardäck.

Först är ju frågan vart fan jag ska gå in nånstans.

I verkstaden direkt? Butiken? Kontoret? Där de har alla bilarna?

Äh, va fan, så jag med min enorma kulan i vädret (gravidmagen) och en treåring i handen.
Jag kliver in där de har alla bilarna till försäljning.

Där är det inte en själ... Jo! Där! I ett soffhörn sitter det en tjej. Och det ser faktiskt ut som att hon pluggar.

Dante får syn på en tågbana och drar med mig dit.. Då kommer det en herre med en tröja som bär butikens namn som tryck.

Han hälsar inte ens, utan smiter in på sitt kontor...

Aja, han kommer nog snart tillbaka tänker jag, eftersom han ändå såg mig.

Mycket riktigt! 10 (!!!) minuter senare kommer han mot mig. Med en kaffekopp i handen. Som han ska fylla på! I kaffeautomaten mitt emot mig!!

Han möter inte ens min blick!
Utan traskar in på sitt kontor igen..

Nej. Det här går jag bara inte med på! Tänkte jag, och lyckades knappt få med mig min treåring ut ur butiken!

Va fan är det med folk?

Men så försökte jag ändå nånstans försvara det som hände.

Jag kunde ju, när han kom med sin kaffekopp emot mig, oxå tagit initiativet och sagt "Hej?"

MEN nej!

Men varför ska jag klandra mig själv?
Jag var ju kund.

Ska inte han söka upp mig? Möta min blick? Säga "Hej! Varmt välkommen, kan jag hjälpa dig med något? Vill du ha lite kaffe så länge?"

Lyckorus!

Jag skiter i om det bara är en våg! Jag skiter i om det är hormoner!

Jag älskar mina barn! Jag älskar mig själv när jag är mamma!

Ååå! Va härligt livet är!

Å solen skiner! Å glass är gott! Och jag kom i ett par jeansshorts idag, med en gummisnodd om knappen!

Solvig.

Tiden går dag för dag.

Idag har vi lämnat ännu en begravning bakom oss. Olas mormor Ingrid som gick bort den 5 maj.

Mycket bubblar upp igen.

Nu har jag precis bläddrat igenom minnesalbumet från Solvigs begravning.

Och jag förstår faktiskt ingenting.

Jag tänker på dagen då hon begravdes, och jag förstår inte att den dagen har varit. Att vi gick upp den morgonen, tog på oss våra svarta kläder, åkte dit, hörde sång och orkester. Tog farväl. Gav vår blomma.
Att tiden i kyrkan gick framåt...

Att vi samlades och åt. Att vi åkte hem till Christer efteråt och hade en trevlig kväll med norrlänningarna.

Nej. Jag förstår inte att man ens tog ett steg framåt. Och sen ett till. Och sen ett till...

Och nu, när man tittar bakåt och 1,5 månad faktiskt har gått så får man lite distans.

Och jag förstår inte att hon var sjuk. Att vi åkte och hälsade på henne och höll henne i handen. Inga dialoger kunde äga rum. Men inga ord behövdes.

Hennes 60 års dag.

Att hon inte kunde bli frisk. Allting snurrar. Och jag förstår ingenting.


Man tittar bakåt. Man tittar framåt. Och inte heller där förstår jag nånting.

Christer får inte ha sin Solvig.
Ola får inte ha sin mamma.
Dante får inte ha sin farmor.
Hugo får inte ha sin Hubbe.
Vadå? Ska hon inte vara med oss?

Jag kan inte förstå att hon inte ska vara med oss en endaste gång till.

Och jag sörjer. Och gråter.Och önskar att det finns en himmel.

Verkligheten

Här ser det ut som ett bombnedslag.
Idag oxå.

På köksbänken ligger drivor av disk, svarta bananer, torra apelsiner, gammalt bröd som vi ska mata ankorna med men det blir aldrig av.
På köksgolvet ligger uppblötta russin och makaroner i en härlig sörja, som jag nu har klampat runt i.

Vart jag än går ramlar jag över babysittern, bilbarnstolen eller dantes Bobbycar.
Nyss låg det leksaker utspridda i hela huset, men jag har sopat ihop alltihop med kvasten, så nu ligger det en stor hög mitt på vardagsrums golvet.
Dantes rum ska vi inte prata om.
Inte vårt sovrum heller.
Kläder, spyhanddukar och sagoböcker.

  Jag är så trött på att vara rädd för oväntat besök..

Lite bättre

En lite lugnare kväll!

Ilon tillbringade 1,5 timmar i bärsjalen på promenad. Där är han lugn och tyst och ser ut som en liten ängel!
Vi promenixade med en gammal vän och det var mycket trevligt!!

Väl hemkomna så började han skrika! Men det räknade jag nästan med.

Men jag lyckades få i han lite ersättning och bröstmjölk i flaska. Dock vill han inte ta bröstet.
Konstigt.

Aja, i vilket fall så somnade han när jag väl fått i han 40ml.

Idag har vi även droppat i han lite miniformdroppar! Så det kan bero på dem.

Lycklig är jag i alla fall, och jag känner mig laddad och taggad för att klara av att ha båda barnen alldeles själv i morgon!

I morgon börjar nämligen alvaret. Ola ska jobba, efter tre veckors ledighet.

Känns sjukt tråkigt faktiskt. Men det är ju såhär livet är.

Han skriker.

I går grät Ilon.

Idag gråter Ilon och hans mamma!

Han skriker.

"Barn skriker!" "Kvällskolik är vanligt!"

Okej. Han började vid 18:30, och slutade nu. 22.
 Jag. Tror. Jag. Smäller. Av.

Jag orkar faktiskt inte börja utreda varför!

"Sluta äta mjölk!" "Sluta dricka kolsyrat!" "Sluta dricka kaffe!!" "Sluta äta ägg"

Okej! Men va fan ska jag äta då?

Men han vill inte tutta på mig i alla fall. Han skriker så fort det kommer nån mjölk...

Å inte kan jag sluta amma heller, eftersom han hatar ersättning! Och vi fick precis i han 30 ml som han kaskadspydde upp!

Komjölksallergi?

INTE FAN VET JAG!
Å inte han. Å inte Du. Och inte nån annan heller.

Just de! Det är så här underbart det är att ha Småbarn!!!

..hjälp.

Långsjal

Vi har sytt en bärsjal. Vi hoppas att den ska öppna upp en helt ny värld för oss!

Hår och bilder!

Jag har haft lite problem med mitt hår under graviditeten.. (No shit?)'

Men det tog i alla fall ett bra tag in i graviditeten innan jag fattade varför jag aldrig fick till min färg på utväxten...

Men det är ju så. Vissa har ju problem med att färga sitt hormonhår..

Sen gav jag ju upp och jag blekte skiten och så för jävlig ut.. sen lyckades jag kladda i lite ljusbrun färg.. Nu är jag ganska orange igen..

I ALLA FALL..

Så var jag väldigt angelägen om att lyckas färga över morotshåret, eftersom jag inte ville ha detta hemska hår på våra BB bilder.

"Titta Ilon! Mamma hade orange-spy-färgat hår på din tid!"

Han skulle ju skämmas.. JAG skulle skämmas. Jag skämdes ju redan. Och ajg ville inte skämmas i hela mitt liv.

Men egentligen hade jag ju kunnat räkna ut att det inte skulle spela någon roll.
Eftersom vi är så dåliga på att ta kort.

Här är vårt BB kort - där jag är med.

Jaha.. nu hittar jag inte ens BB bilderna..... Ja, ni ser...

I alla fall var det en suddig figur med en grå rock.. Med lite ljusbrun-orange hår..

Kärlek

Vi tömde Olas mobil på kort härom dagen. 500bilder... Och där, i all denna bland ing av olika tider och bilder och hårlängder och hårfärger och mig i från S/M till L/Xl, så hittar jag, vad som för mig är riktig kärlek! Min systers bröllop! (Bara det är ju kärlek, men nu menade jag kärleken mellan Ola och mig) Ola hade tagit bilder.. Låter inte så konstigt kanske men det är det. Vi delar nämligen ointresset att ta bilder, speciellt på viktiga händelser. Det var inte bara det att han hade tagit bilder på det vackra paret, utan på andra saker som jag tycker är viktiga.. Mat, desserten och tårtan såklart. Är inte det kärlek? (behöver jag skrivA att jag inte tog en enda bild... ?)

Kolik?

"Kolik kommer inte förrens de är två veckor."

Gissa vem som fyller 2 veckor idag?? Ilon, såklart!

Gissa vem som har varit gnällig hela dagen och skrikit ikväll??
Ilon, såklart.

Jag blir bara alldeles kall och avstängd. Livrädd för att behöva hålla ihop mig själv när man egentligen bara vill slänga iväg ungen och gå hem.
Men så kommer jag på att jag är hemma och att ungen är min.

Amningen har fungerat jättebra. Trodde jag.

Men jag blandade ändå till 30 ml ersättning. Och nu sover han på sin pappa.

TACK Gud eller vem fan som helst som kom på ersättning.

Så nu knäpper jag mina händer och ber först om ursäkt över att jag har syndat. Och sedan ber jag om hjälp att detta ska vara lösningen på ett problem som inte ens har börjat.

Mer sanning. Varning för gnäll.

Här kommer ännu en sanning: idag vaknade jag. Grät. Åt frukost. Grät. Tvättade alla spylappar. För de va slut. Grät. Blev skickad i säng igen. Här ligger jag nu. Och nu ska jag göra ett försök att gå upp utan att gråta.

Hej Ångest.

Ikväll kom faktiskt den omtalade ångesten krypande..

Insikten slår än som en käftsmäll: Såhär ska livet vara nu.
Ilon är här för att stanna.

Sömnlösheten kommer att vara i miinst ett år. Såriga bröstvårtor som man inte vill ha, medans skräcken att inte kunna amma omfamnar mig på samma gång.

Nedstämdhet. Äntligen är det kväll! Dante ska få sova. Jag ska få sätta mig ner i soffan och glo. Samtidigt kommer ångesten krypande. Natt. Tuttande. Spy. Läckande bröst över, överallt! Jag dränker mitt barn i läckande bröstmjölk. Han dränker mig i kräks.

Pyjamasbyte. Blöjbyte.

Ja ni vet, allt det där som verkar så rosenskimrande och enkelt när man är över på andra sidan eller om man aldrig har klivit in i det.

Men sanningen - Usch.

Men BVC har varit här och vägt plutten idag och samtidigt dragit upp gamla minnen. Saker som jag har bearbetat tusen gånger sticker fortfarande till. Jag är rädd. Jag erkänner.
"Kolik kommer inte förrens de är två veckor."
Fan.
Jag som trodde att det var lugnt. Trög jag är va?


Men Jag är äldre och klokare nu. Och framför allt mer erfaren.

Jag vet att vi klarar detta. Jag vet att det här är en tuff och underbar tid i en härlig bajs och mys blandning.

Allting är inte svart eller vitt. Och för att göra det så enkelt som möjligt för mig själv. Så väljer jag att fokusera på det rosenskimrande och vårgröna. (Från och med nu.)

Som min syster hade sagt: "Alla ansvarar för sin egen orgasm". Och det gäller allt i hela livet.

Tur att hjärnan va med..

Jag är smartare än vad jag minns.

Dante fyller år på lördag. Och jag köpte hans födelsedagspresenter för 2 månader sedan!

Fasen vilken tur, för annars hade jag haft lite panik.
Dels så visar ju jag kärlek genom presenter och mat, som jag sagt tidigare.
Och antagligen hade jag helt slått över i presenter till Dante, när jag just nu är i en homonbubbla om är fylld med glädje och sorg och dåligt samvete, om vart annat i ett härligt bebisglitter.

Tur att jag hade hjärnan med mig för 2 månader sedan, för nu är den inte så med.

Ilon

Och så plötsligt så var värkarna där! Bara 11 dagar senare än det beräknade datumet. Och efter några fruktansvärda timmar så kom min lilla son Ilon utfarandes som en kanonkula!

28/4-12. Å vad jämt och skönt och jämt delbart.

Återigen förvånas jag över vad min kropp är kapabel till! Och hur nära döden man kan komma/vill komma, men ändå överleva!

En liten pojk.. alldeles mörk i håret och alldeles underbart söt. Väldigt lik sin storebror (förutom håret då, som var rödblont på Dante.)

Ilon har han hetat hela tiden i magen, men jag var väl medveten om att det inte alls behöver vara en Ilon som kommer ut.

Men jag kände det direkt, så fort jag fick upp han på bröstet, och som tur var, kände Ola samma sak. Vi prövade men andra namn, men Nej.

ILON.