Sortera är terapi

Jag älskar att sortera. Jag älskar att sätta små etiketter på hyllorna, som tallar om vart saker och ting ska vara.

Det började i Dantes rum. jag sorterade all leksaksmat, små dockor, stora och små leksaker, bilar, små tallrikar och grytor och mer mycket mera.

Detta är terapi för mig, tänkte jag, sittandes på min ömma röv och med en Dante brevid som stökar ut alla leksaker igen.

Jag kunde helt enkelt inte stoppa mig själv.

Jag gick vidare till frysen. Numera är hyllplanen döpta i hela frysen. Var sak, har sin plats. Jag mår så bra, och öppnar den gärna en gång för mycket.

Lådor. Lådor med pasta, ris, skit bröte, krossade tomater och fan och hans moster, knöfulla, två stora hurtsar. Numera är det sorterat, i storleksordning, alfabetisk ordning, och det man använder mest är närmaste vägen till handen.

Kryddor. De som används dagligen står på en liten bricka brevid spishällen. Lådan är urdammsugade och sen är det samma visa som med hurtsarna under. Ordning och reda.

Bestick lådan, Den lådan under besticken som tidigare var en enda hög fylld med knutar av decilitermått och pepparkaksgrisar, kinapinnar, kapsylöppnare och annat nödvändigt för att överleva dagen.
Nu är det ordning.

Lådan med alla redskap till stekning och matlagning. Ordning. Mmmmmm...

Skåpen. Ordning.

Sist, men absolut det som krävdes mest av mig - smink och hårlådorna i badrummet.
Som alltså bestod av en hel låda under skötbordet, samt två smålådor brevid handfatet.
Ett enda virrvarr av hårspännen, hårmousse, gammalt hår, band, spännen, smink, trasiga ögonskuggor, glitter, smycken, speglar (trasiga och hela). Asså, det var nåt sjukt som inte går att beskriva i ord.

Mitt smink har nu flyttat in i min oanvända fiskedraglåda. Allt smink är avtorkat, penslar diskade, gammalt är slängt och lådorna är tomma. Jag slängde 1,5 röda soppåsar!!!!

Jag känner mig helt tom. Och lycklig.

Jag blev färdig

Jag blev färdig med gästrummet. Jag blev färdig med 4 sortes julgodis, inhandling av ännu mer choklad och städningen blev oxå klar.

Julklapparna blev perfekta.

Ändå står jag, dagen innan julafton, och svär litöver att jag inte bakade kakor.

handen i kak(färg)burken

Nu har jag verkligen tagit mig vatten över huvudet. Skitit i det blå skåpet. Helt överskattat min förmåga.

Jag fick ett ryck.

Vi har ett litet gästrum längst in bland all skit och bröte i källaren. Även det rummet användes till förvaring av saker som vi egentligen inte behöver.

Men efter att ha hört att svärmor och svärfar tänkte sova över här på julafton, så drabbades jag av fruktansvärt stark impuls och inspiration.
Renoveringen var igång.

Tapeter revs bitvis ner.Färg inhandlades. Färg kladdades på. Den tapet som fanns kvar bubblades upp och kavlades av väggen och hängde i stora flagor.

Det var bara att ta fram spackelspaden för att skrapa bort färg och tapet som så jävla envist satt kvar innan färgen kom på.

Aj fan. Jag upptäckte ganska fort att detta skulle ta hela natten, så det var med tunga steg jag gick mot trappen för att ropa på Ola för hjälp.

Ola stödjer inte direkt mina impuls renoveringar. Så jag brukar göra dem själv, och inte mig emot.
Men min rygg är inte lika stark just nu. Mitt psyke är ännu vekare än ryggen och nånstans där förstod jag att det finns bara ett sätt att bli färdig. Nångång.

Ola kom faktiskt ner och hjälpte mig, och vi skrapade under en först ganska spänd tystnad. Men sen blev den ganska behaglig. Det är så skönt att vara med någon som man kan vara ensam med.

Är inte det att både ha kakan och äta den?

Tro mig, jag hade hellre ätit kakor än att tillbringa hela kvällen med onödigt arbete.

Nu är jag alltså tillbaka på ruta ett. Om inte ännu längre tillbaka, för jag förstår inte hur jag ska lyckas få de där turkosa väggarna fina.

Usch.

Usch. Jag är helt slut faktiskt.

På min arbetsplats skramlas, kapas och bullras det. Och jag får inte vistas med min mage där det är över 80 decibel.

Jag har kämpat. Slitit. Ringt telefonsamtal. Haft nån jäkla ljudmätare på mig. Bråkat med min chef. Ringt högste chef med mera, med mera.

Nu verkar det vara ganska så över. Dock känns det inte som att vi är helt och hållet nöjda med varandra (som vanligt då)

Så när lugnet efter stormen har lagt sig, så anmäler jag mitt intresse till att bli skickad på utbildningar i alla dess former för att kunna utvecklas som människa nu när jag ändå knappt kan vara någonstans på min arbetsplats.
Hans svar blir då:

"Det är ju ingen idé att skicka dig på utbildningar nu när du ska vara mammaledig i 1,5 år."

Ska jag vara mammaledig i 1,5 år? Hade jag ingen aning om. Hälften av den tiden hade jag tänkt mig.

Så inte nog med att han ser mig som en torr och löjlig jävel som inte vill stå och arbeta med min bebis i magen i för höga ljudvolymer. Han avslutar samtalet med att diskriminera mig oxå.

Vart ska jag göra av det här nu då?