Början på något nytt

Det börjar faktiskt att bli bättre.

Jag vet inte om skillnaden är att jag faktiskt ser hela sammanhang eller om jag barnen faktiskt börjar bli lite lättare att hantera.
Antagligen en kombination.

Vet ni? Idag var barnen ute och lekte själva en stund medans jag förberedde maten.

Det gör att livet blir lite lättare.. Min yngsta är snart 2. Jag kommer ihåg när den stora bara var två. Då började man känna: "Men jisses vad lätt livet känns. Va härligt livet är och vad fruktansvärt underbar han är! Ska vi inte skaffa en till??"

Jag visste alltså egentligen innan att när barnen blir två år, så är de så fantastiskt söta. De kan börja kommunicera. De sover ganska bra på nätterna och kan börja leka lite själva. Föräldrarna börjar få kraften åter och en familjemedlem som faktiskt kan delta i familjen.


Jo. Det känns bra. Inte världsbäst å toppen. Men absolut bra.

Våren är någorlunda här. Fläskpannkakan är i ugnen. Jag har faktiskt vågat börja ta lite plats igen,

Orkat öppna datorn. Vågat sätta ner fingrarna till tangenterna och skriva en statusuppdatering på facebook. Och nu händer det här.

Jag har skrivit ett blogginlägg.

Woho!

vem hade trott...?

Jag börjar komma upp i den åldern när man kan tänkta tillbaka på sitt liv och hur det var för tio år sedan.

Tänk om jag visste att jag skulle sitta i ett hus på landet med höns som bajsar ner hela min trädgård, med två pojkar och med samma manliga ansikte framför mig vid frukostbordet?

Tänk om jag hade vetat, att han var...han. Att det skulle bli han som jag delar allt med. Delar säng, hus, tankar och mjölkpacket med.

Tänk om jag hade vetat att vi skulle få två perfekta ungar ihop, och som ser framemot och dagdrömmer om husvagnssemster till Halmstad med.

Tänk om jag hade vetat att jag skulle jobba på en industri, och fortfarande inte fått tummen ur att läsa till socionom.

Vad hade jag tänkt då? Om jag visste? Om jag hade fått utskrivet på ett papper - att såhär kommer ditt liv att bli.

Vad hade jag tänkt då?

I alla fall sitter jag just nu, as we speak, på min inglasade uteplats med flyttkartonger runt mig och nedskunken i en gammal grön fåtölj.... Och är rätt så nöjd med livet.

I alla fall med lite solsken i blick. Och ser verkligen fram emot sommaren att få packa in oss i en husvagn tillsammans och åka till Halmstad.

Men jag undrar.... Hur ser mitt liv ut om 10 år från nu då?
Kommer jag sitta och titta tillbaka på dessa tio åren som ska gå.. och vad kommer jag att tänka då?

Kommer jag att vara nöjd?

Den värsta dagen på länge

Vilken dag.. Så illa, att jag känner att jag måste skriva lite om den.
Få lite distans.
Kanske tom. Skratta lite åt den.

Den började redan igår. Med. Att jag föll.
Jag ramlade på grusvägen i ustorp.
Jag föll som ett litet barn och min stela kropps reflexer fungerade på precis samma vis som för 20 år sedan.
Fantastiskt.
Ett litet halkande i den alltför slitna skor(jag ska elda upp skiten) och vips, så fälldes mina armar ut för att ta emot min tunga kropp.

Vet ni, alla föräldrar som skrapar av gruset lite nonchalant från era barns knä å händer, när de har ramlat..? De gör så jävla ont!

Jag svor å försökte hålla mig från å gråta.

I alla fall. Tårna slutade å fungera. Men jag hade inte så ont.

Idag vaknade jag och kunde inte nudda foten i marken. De gjorde så rackans ont i mina tår.

Ilon skriker i sin säng. Jag kan inte gå..  Jag får panik.

Va fan gör jag nu? Alla normala människor jobbar.. Ola är i TYSKLAND av alla ställen!!!

Självklart - så ringer jag mamma! Å bölar precis som de lilla barnet som ramlade ute i ustorp igår.

Mamma försöker ta ledigt. De går inte. Jag gråter "jag har iiiingen som kan hjälpa mig!!!"
Ilon gråter i sin säng. Dante börjar vakna.

Men det är då det magiska händer. Just de där med alla händer. Som kommer fram, och sträcks mot mig.
En, som gärna kommer och hjälper mig med vad som helst.
En, som gärna hjälper mig att ta vand om mina barn, trots att denna person ligger nerbäddad och är sjuk.
En person som erbjuder sig att flytta hem till mig, trots att hon är invalid själv.
En person som vill bjuda mig på mat i morgon .
En dagmamma som tar hand om ni à barn, trots ilons stukade fot.
En person som gärna kommer i morgon och gör vad hen kan, trots att denna har ett litet barn själv.

Allt är så vackert, men ändå mitt i gråtkaouset så ser jag i te riktigt klart eftersom diset lixom sitter kvar framför ögonen från morgonen, då jag var ensammast i världen och det var så synd om mig.

Men nu, ikväll, när jag faktiskt inser att jag klarade dagen. Jag överlevde! Då ser jag händerna!

Och man brukar ju ändå kunna se klart framåt kvällen, och tänka "det gick ju bra det där!"..

Men denna gången var det på håret.. Jag fick tom. Stjäla för att få dagen att gå ihop.

Jo det är sant.. Jag fick rulla upp några nävar med toapapper och stoppa i handväskan i dag.. För det var akut slut hemma, och det fanns i te en chans i världen att jag skulle orka linka igenom maxi med min fot.

Tårna var i te brutna. Bara stukade. Som tur var.

Jag hittade lite pyttipanna i frysen. Godis hade jag i skåpen. Å tack vara mitt mod att stjäla så kunde vi skita!

Slutet gott.. Allting gott..

Bakslag (eller framslag, om det finns) på pulvermoset

JA. Jag köpte pulvermos. Ja. Jag köpte färdiga schnitzlar och pyttipanna.

Men tack vare att jag lättade lite på det enorma trycker om att göra allting själv, så har jag nu fått inspirationen tillbaka.

Jag har kokat flädersaft och jordgubbssaft.

Och i morgon ska jag göra inlagd gurka - Av egenodlade gurkor.

Vad ska man säga?

Konsten att lägga sitt liv i någons händer.

Det är så häftigt.

Jag pratar fortfarande om Dantes och min tripp till Halmstad.

Hans ögon glittrar av upphetsning och inte ett enda orosmoment kan man urskilja i de knallblå ögonen.

För han ser inget annat allternativ, än att mamma kan allt, eller fixar allt.

Han känner inte av någon oro över att hitta rätt tåg eller buss. Ingen oro över vart vi ska gå av med bussen. Ingen oro över att somna i en okänd stad.
Ingen oro över vart vi kommer om vi tar den ena eller andra gatan. Mamma fixar.
Mamma VET allt.

Visst är det lustigt? Visst måste det vara skönt?

Jag kommer själv ihåg när man var barn och reste med sina föräldrar på semester. Man visste inte, att det inte kunde bli bra. Förstår ni hur jag menar?

Aldrig den där tyngden i magen eller ögonen som man kan få nu som vuxen över att man inte är hemma. (eller är det bara jag?) för hemma, är där mamma eller pappa är.

Men jag trivdes ändå  i rollen måste jag säga. Att vara den trygga punkten i hans fantastiska lilla liv. Att ha koll och en plan i huvudet.

Det är ingen hemlighet att när jag är iväg, så är Ola min sån. Min vuxen som har koll vart vi ska gå eller åka för buss. Och det var så skönt att känna att jag  kan också!

Den här resan gav egentligen mig så mycket mer än vad det gav Dante.

(För att inte tala om min fantastiska solhatt som jag äntligen vågade köpa!

Jag köpte den utan å blinka, och utan att titta mig i spegeln. För den kostae bara 40:-. Och grejjen är den, att hade det varit en dyr hatt, så hade jag känt mig mer pressad.
Typ. Att tvingas stå för att "Denna hatten har jag valt för att jag tycker den är snygg".
Det behöver man inte på samma vis när den bara kostar 40:-.)
(lång parantes)

Halmstad med en 4 åring.

Att åka iväg med bara en 4 åring.

Fantastiskt från A till Ö.

1. Jag behövde inte ha med någon vagn.
Dante var så duktig! Han gick å gick å gick. Och efter sig rullade hans nyköpta väska som han envisades med att köpa på en loppis förra veckan. Jag var väldigt skäptisk, men han hade ett bra argument: Om vi ska ut och resa. och vi hade ju planerat att åka iväg till Halmstad.

2. Att åka tåg med en 4 åring.
Fantastiskt. Jag kunde tom läsa min nyaste bok (som också införskaffades på samma loppis som väskan.) Tänk? Läsa medans jag åkte tåg. Dante lekte med sina bilar, åt lite kakor och godis. Klättrade runt på sätena och tittade på naturen och skrotbilar och hästar.
En gång sa han: Mamma, nu måste vi snart vara framme, för jag kan inte vara stilla längre!

3. Att sova med en 4 åring.
Underbart att sova en hel natt. Jag var, precis som han. helt slut framåt kvällen, så när jag lade mig bredvid honom och läste min bok medans han skulle somna, så kunde jag inte ta mig upp, utan låg kvar.
Och jag hade möjligheten att göra det. Och jag gjorde det! Sov som en gris från klockan 20 tiden fram tills 8 dagen efter. Själfallet vaknade min kropp till några gånger under nätterna av gammal vana, men jag kunde snabbt konstatera att det bara var att somna om. För att jag ville. För att jag kunde.

4. Att äta frukost med en 4 åring.
Skönt.. Självklart en del spring fram och tillbaka till kylen för att man glömde saker eller vissa saker in dög. Men ändå. Inget onödigt kladd med gröt och brödsmulor över hela golvet.

5. Att leka med en 4 åring.
Jag är ju själv väldigt förtjust i att leka och gräva i sand och leta snäckor. Så det är så skönt att ha någon att leka med å bada med. En dag var vi i äventyrslandet och hoppade studsmatta och åkte karusell och badade i vattenlandet. Å självklart brände en massa pengar på onödigt lotter utan vinst och en massa skitpriser i form av asfula nallar och lufthammare. Men lyckan var ändå total.

Jag klarade dagarna galant, utan ett enda raseriutbrott eller något gråtbryt för att att det blev för ohanterbart. Allting kunde jag hantera och någorlunda kontrollera.

Vi fann verkligen varandra igen. Och vi var bästa vänner igen.
Han är verkligen klok, och vet att trots att vi är vänner, så är jag mamman som har sista ordet i slutändan.

Pulvermos.

Idag har jag tagit ett steg i rätt riktning.

Fast egentligen inte. Jag har gått emot mina egna principer.

Jag får för mig så mycket saker... Vad man inte får och vad man bör göra...

Jag har köpt pulvermos. För första gången i mitt liv, så har jag köpt pulvermos.

Det har varit emot allt vad jag tror på. Jag hatar pulvermos. Det är fusk.

Men för att jag ska klara av mammalivet i 3 månader till, så vad jag helt enkelt tvungen.

Just nu måste mat vara smidigt för mig. Mat måste gå fort. Och smidigt. Och fort.

Pasta har vi ätit ihjäl oss på. Jag kommer knappt ihåg när jag lagade någonting annat faktiskt.

Men nu är det dags för mig att släppa lite på mina korkade regler.

jag har även köpt kassler. Det har jag iof. inte så mycket emot. Men vi brukar inte köpa kött. Vi är jägare. Men jag kan inte koka grytor å göra stekar hela dagarna.

Nej. Nu är det slut på att göra saker och ting svårt för mig själv.

Maten får bli lite dyrare dessa månader som är kvar. Nu blir det ok med fiskpinnar, köpeköttbullar, pulvermos och kanske tom. färdiga pastasåser.

Jag hoppas att detta ska öppna upp en helt ny fri värld för mig.

Varför har jag inte kommit på detta tidigare???