I fredags möttes jag av ett helt nytt Eksjö.
Helt plötsligt ser jag trästaden. Jag ser den lilla shoppinggatan och jag ser tjusningen.
Jag känner lugnet på ett sätt som jag inte har gjort på mycket längre. Om jag ens har gjort det alls.
För mig var Eksjöstad fylld med blickar från alla håll, både från mig och andra. För mig var Eksjö den typiska ungdomshåla, som säkert många känner för Vetlanda.
Jobbigt att försöka vara snyggast, när man inte ens hade en chans.
Det är bara det att jag aldrig har känt mig varken hemma eller bekväm i Eksjö.
Men nu, stannade jag bilen och klev ut ur min sönderslagna babyblå bil, med en helt ny syn på saker och ting.
Dante och jag strosade runt, hand i hand med Lennarts i blick.
Men självklart vet jag att i fredags, så klev den sanna Johanna ut ur den där sönderslagna lilla babyblå bilen, som inte var rädd för ett skit. Inte nån skit. Och jag var inte rädd för att stöta ihop med varken den coolaste eller snyggaste..
För äntligen, äntligen skiter jag i er, och kör mitt race.
Absolut ingenting står i min väg, och gör det det, så är det fan bara att ta sats och hoppa.
Nej, det är inte bara mitt möte med Eksjö som har fått mig att se min väg jag kör på. Men det var många bitar som föll på plats i fredags. Jag mötte min osäkra tonårstid, trippandes i mina för tajta jeans, en cigg i handen och med en ganska så rädd blick.
Men det är okej nu.
För Fan va bra mitt liv blev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar