Dante

Och här ligger han nu precis brevid mig i sängen och snarkar lite lätt. Hans blonda hår krullar sig envist och verkar lika otåligt och ivrigt som hela hans personlighet. Ögonlocken bryter av hans kritvita hud med en svag nyans av rosa. Munnen är stängd och putig och lite orolig över vart tutten har tagit vägen. Men tutten har åkt ur munnen ikväll, antagligen på grund av en liten upphöjnad med ett sår i. Även kallat fläskläpp.  I pannan är bula, som så många gånger, förr som skiftar i rosa och är fylld med små lila prickar. Men det hör till ovanligheten att bulan är i mitten av pannan som denna är. I rakt nedåtstigande led är en liten söt och kaxig näsa. För dagen är den uppskrapad av vass asfalt. Ja, han har ramlat, och sedan fått en kompis över sig. Men dessa små ben ger inte upp. Och pannan kommer få många,många fler bulor, och näsan kommer att skrapas upp igen. Och antagligen kommer han att slå i sina krakelerade tänder ännu fler gånger.

Idag har vi gjort några utav hans favoritsaker. Lagat mat. Han älskar allt som har med matlagning, grytor, förkläden och vispar att göra.
 Idag blev det ris. En gryta till mig och Ola och en till Dante.
Han röda stol far fram och tillbaka i hela köket, till vattnet, till spisen, till micron, till kylen. Ibland önskar jag att jag kunde ge honom ett par längre ben så att han slapp kasa runt med stolen som inte ens är hälften så snabb som han vill att den ska vara.
Efter maten och 15min matsmältande i soffan så frågar jag Dante om vi ska baka något till pappa, det har ju ändå varit farsdag. Han hinner bara höra ordet "baka", så ser jag ett blont, yvigt, guppande bakhuvudet springa ut till köket och sin stol och klättra upp på köksbänken för att ta ner strösocker och bakpulver. "paj!!" skriker han.
 Dante har ett sånt driv. Ett så starkt "varför". Det verkar underbart Att känna så obegränsat för något. Han är så jäkla underbar.