Favorit i repris: Snopp och snippa.

Jag satt och tittade igenom gamla blogginlägg och fann detta.FAN va jag är klok. Jag måste publicera igen.
Så detta skrevs alltså i maj nångån.


"Hoppas att du får en pöjk denna gången, som du kan titta på speedway med!!"

Jag bara stirrade, laddade, och fattade att detta är stunden jag har väntat på!

"Jo, men nu är det ju inte med snoppen eller snippan man tittar på speedway med.."
......."Va??"
"Det är ju inte själva könsorganet som avgör om man ska tycka om speedway eller inte!???!"
"Jo, men pojkar gillar ju speedway och bilar och sånt. Det bara är så. Det sitter i generna."

Jag höll på att svimma av och gick i gång som fan, som ni kanske förstår.
Jag förstår inte, hur det kan sitta i generna...

Om man ser på människan som det djur det faktiskt är. Hugga ner träd med stenar, jaga djur med pilar och tugga koda, dö av förstoppning med mera med mera. Urdjuret människa.
Jag har väldigt svårt att tro, att bilar och motorer sitter inbyggt naturligt i mannens kropp?

"Och så skapade Gud mannen till en motorälskande kåtbock och kvinnan till en matlagande torrfitta"

Ursäkta språket mamma.
Men va fan?
Kan man möjligen begränsa sitt synfält mer?
Nej, jag tror inte det.

Jag vill ändå tro att mina föräldrar har sett mig och mina syskon som barn framför könsorgan, klänningar och bilar. Min bror har varit mer av en "flickpojke" (jag hatar som sagt begreppen, men använder dem för att arbeta bort dem.) som föredrog att plantera blommor och baka framför fotboll och snus. Jag har aldrig kunnat föra mig i klänning, spelat bandy med pojkarna och for omkring med mina sönderskrapta ben, med jackan rätt ut på min gröna cykel.

Jag kan ju bara tala förmig själv, men jag har aldrig känt mig sämre än en man/kille. Varken i sport, matte eller bilkörning.

Jag vill tro att jag har bra förebilder, en mamma som kan allt, och en pappa som kan allt.
(STOR Eloge till er.)

Jag jobbar stenhårt på att förbättra världen för alla människor genom att sluta begränsa flickor och sluta trycka fram pojkar, och jag gör det genom att slänga ur mig olika synvinklar hela tiden.
Hela tiden - så att jag blir jobbig.

Men jag vill bara att alla ska se det jag ser. Att det är småsaker, längs hela vägen. Från liten till stor. Från snopp till snippa.

Vi måste tvinga in mer flickkaraktärer i barnfilmer. Vi måste sluta att omedvetet tala om för våra barn att det är bättre och bäst att vara pojk. (Både för flickorna och pojkarnas skull.)

Jag vill tro, att vi är som fodral. Ett manligt. Ett kvinnligt. Det manliga är fysiskt starkare, det går inte att förneka.

Men insidan? Möjlighetera? Värdet? Kunskapen? Kärleken? Syn? Hörsel? Känsel? Smak?

Är det någon mer, som ser det jag ser?

Jag har hittat mitt kall i livet, jag ska förändra världen! Vill ni följa med?