Dantes känslor är så intensiva att jag blir avundsjuk.
Allting är ju liksom nytt för honom, och han svämmar över i alla känslostormar.
Åka båt, fiska, rädd, blöt, flytväst, brygga, vatten, blåsigt, krokar i draglådan, vass, slå hö, vända hö, bullriga maskiner, farliga maskiner, ben som inte riktigt kan springa så fort som backen lutar. Längtan efter att åka traktor, men rädd så man vill dö. Titta Morfar i traktorn, lite till. Lite till, lite till. "Åka fyjom" (fyrhjuling) lite till, snabbt, snabbt så att man blir skiträdd. Inte åka mer.
Plocka smultron, som inte är jordgubbar. Lägga i en skål, alltså inte äta direkt. Men vissa får man äta direkt? Vita bär. Omogna bär. "Rännebroa" (Jag vet fan inte ens vad det heter på riktigt..) som är alldeles för hög för att bestiga själv, men så rolig att springa på. Faror överallt, som bara mamma ser.
Jag smäller av.
Livet är underbart precis just nu, när man på ett vis få leva om det, fast med så mycket mer medvetenhet (som tur är, annars hade det varit konstigt).
Men alla dessa faror runt varje hörn gör mig galen, och jag måste verkligen släppa kontrollen.
Men när? Men HUR?
Vilket håll han än väljer att springa mot så går mina ögon och skannar av läget. Alltid är det någonting, alltid ser jag en olycka som kan betyda döden.
Det är inte konstigt att jag är så trött hela tiden, när jag ser hela vår underbara jord som en stridsplats, med alla mot en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar