Favorit i repris: Snopp och snippa.

Jag satt och tittade igenom gamla blogginlägg och fann detta.FAN va jag är klok. Jag måste publicera igen.
Så detta skrevs alltså i maj nångån.


"Hoppas att du får en pöjk denna gången, som du kan titta på speedway med!!"

Jag bara stirrade, laddade, och fattade att detta är stunden jag har väntat på!

"Jo, men nu är det ju inte med snoppen eller snippan man tittar på speedway med.."
......."Va??"
"Det är ju inte själva könsorganet som avgör om man ska tycka om speedway eller inte!???!"
"Jo, men pojkar gillar ju speedway och bilar och sånt. Det bara är så. Det sitter i generna."

Jag höll på att svimma av och gick i gång som fan, som ni kanske förstår.
Jag förstår inte, hur det kan sitta i generna...

Om man ser på människan som det djur det faktiskt är. Hugga ner träd med stenar, jaga djur med pilar och tugga koda, dö av förstoppning med mera med mera. Urdjuret människa.
Jag har väldigt svårt att tro, att bilar och motorer sitter inbyggt naturligt i mannens kropp?

"Och så skapade Gud mannen till en motorälskande kåtbock och kvinnan till en matlagande torrfitta"

Ursäkta språket mamma.
Men va fan?
Kan man möjligen begränsa sitt synfält mer?
Nej, jag tror inte det.

Jag vill ändå tro att mina föräldrar har sett mig och mina syskon som barn framför könsorgan, klänningar och bilar. Min bror har varit mer av en "flickpojke" (jag hatar som sagt begreppen, men använder dem för att arbeta bort dem.) som föredrog att plantera blommor och baka framför fotboll och snus. Jag har aldrig kunnat föra mig i klänning, spelat bandy med pojkarna och for omkring med mina sönderskrapta ben, med jackan rätt ut på min gröna cykel.

Jag kan ju bara tala förmig själv, men jag har aldrig känt mig sämre än en man/kille. Varken i sport, matte eller bilkörning.

Jag vill tro att jag har bra förebilder, en mamma som kan allt, och en pappa som kan allt.
(STOR Eloge till er.)

Jag jobbar stenhårt på att förbättra världen för alla människor genom att sluta begränsa flickor och sluta trycka fram pojkar, och jag gör det genom att slänga ur mig olika synvinklar hela tiden.
Hela tiden - så att jag blir jobbig.

Men jag vill bara att alla ska se det jag ser. Att det är småsaker, längs hela vägen. Från liten till stor. Från snopp till snippa.

Vi måste tvinga in mer flickkaraktärer i barnfilmer. Vi måste sluta att omedvetet tala om för våra barn att det är bättre och bäst att vara pojk. (Både för flickorna och pojkarnas skull.)

Jag vill tro, att vi är som fodral. Ett manligt. Ett kvinnligt. Det manliga är fysiskt starkare, det går inte att förneka.

Men insidan? Möjlighetera? Värdet? Kunskapen? Kärleken? Syn? Hörsel? Känsel? Smak?

Är det någon mer, som ser det jag ser?

Jag har hittat mitt kall i livet, jag ska förändra världen! Vill ni följa med?

Ljus, hopp poch snor

Idag hänger hoppet i luften och jag ser ljuset.

Jag vill saker.
Det är en bra början, efter 1 veckas sjukdom av host slem snor och feber.

Jag vill åka och fika i Nässjö, på Thimons SÅKLART.
Jag vill åka till Jönköping med min Johanna och shoppa loss och fika (såklart)

Jag vill ut och gå på en höstpromenix.

Men jag vet inte riktigt hur det kommer gå, för jag brukar känna så på morgonen, och sen har inte orken tagit mig längre än till soffan. Där jag sitter nu.

Men idag måste jag i alla fall, på något vis, ta mig ner till stan och byta Dantes jacka och overall. Det är skönt att jag måste det.

Musik

Hur stor jag än har blivit som människa. Hur mycket jag än har vuxit i min rock.

Så är det så jävla skönt att upptäcka att man är precis samma skit, som alltid.

Just nu är jag inne i en "lyssna på musik" period. Jag lyssnar sällan på musik. Bara på radion på jobbet, annars vill jag ha det så tyst som möjligt.

Men nu rullar sportify med gamla godingar. Gammal skit faktiskt, som Aqua och Daze och Lena Philipsson. Och jag dansar och jag sjunger med för fulla muggar.

Det är så skönt att bara släppa ut sitt gamla barnsliga jag ibland.

Visst?

Det värsta med att utvecklas som människa, är att se att alla andra verkar bli kvar. Och trivas där.

Zombiebok?

Nu har det varit tyst utanför porten i tre dagar.
Inget dunkande. Inget rivande. Inget krasande. Inget morrande.

Snart borde jag ta på mig min packade och välplanerade väska och ta mig ut.

Att stanna här tar mig inte framåt.

Det ska bli spännande att veva upp valvporten och möta det som rent ut sagt skrämmer skiten ur mig. Hur ser det ut? Är det som i alla zombiefilmer man har sett? Och vilken av dessa filmer har varit närmast sanningen?

Tiden har gått, och jag tror att det är den 28 augusti 2015. Året är jag säker på. Men datumet kan vara plus, minus några dagar. Jag har suttit i valvet i ungefär två månader. Jag har ägnat mig åt träning, dricka sprit och titta på dvd. Och lyssnat på de olika ljuden och skriken utanför så klart. Men nu har de avtagit. Så antingen har de gett sig av, eller så har de "dött."

Jag ska dra mig uppåt landet. Upp till min mamma faktiskt. Hon bor i en öde stuga uppe i norrland och min teori och min förhoppning är att det ska vara den tryggaste och lugnaste och minst drabbade platsen. Jag har planerat. Jag har ritat på min karta. Jag har tänkt "om" och jag har tänkt "när".

Jag ska ut i "friheten". Ut i "världen".
Men det första steget är att öppna portjäveln.

Min bok. kap 1.

Jag vet inte om jag har delat med mig av hela kapitlet tidigare? Tror inte det.. Här är det i alla fall.. kommentera gärna. Dock ej om stavfel.

Jävla snobb..

Här sitter jag, antagligen snyggast i stan, och du bara sveper förbi mig och lämnar en doft av alldeles för stark parfym efter dig. Snygg röv har du också. Det är du inte värd.
Klockan är halv 4 och alla konstorsråttor springer omkring för att få det sista gjort innan de ska hem till sina fruar. Stackars fruar. De står säkert vid spisen och lagar mat för fulla muggar nu.
"Allt för dig älskling, ska jag stryka din skjorta till i morgon?"
Suck.
Jag skulle nog aldrig bli en bra fru. Jag älskar mig själv alldeles för mycket. Och jag är alldels för egoistisk för att ta hand om någon annan än mig själv. Det brukar lixom inte bli mer än fysisk kärlek. Jag hittar alltid fel och brister på alla sortes människor som jag dejtar. Man som kvinna. Ung som gammal. Ja, ni fattar.

Överlag så hatar jag män. Eller den man som oftast beskrivs och framställs. Den handikappade varelsen som inte kan diska eller göra något annat än att titta på tv och klia sig på pungen. Men vissa älskar jag, i alla fall ett tag. Men oftast älskar jag bara med dem.
Ett tag hatade jag dem bara, och jag gjorde ett tappert försök att byta sida.
Kvinnor och orakade armhålor för hela slanten. Men nej. Jag är alldels för hetro för att vara bi. Alldeles för förtjust i bredaxlade karlar med för starka parfymer som snabbt sveper förbi mig utan att titta.

Jag kan få vem jag vill på det här bygget, och givetvis vill jag ha snobbjäveln. Gift är han oxå som plåster på såren. Han är inte speciellt snygg heller. Hans hår är mörkt och alltid välklippt och kort. Jag vet inte om han färgar håret, för han borde ha lite gråa inslag i det eftersom han är 42. (Jag snokande i hans papper en fredagskväll när jag städade kontoret.) Ansiktet är väldigt manligt med en tydlig käklinje och en jämn och fin, men välrakad skäggväxt. Näsan sitter i mitten av ansiktet som på de flesta människor, hans ögon är bruna och hans näst främsta framtand ligger pyttelite över framtanden. I övrigt så är hans tänder och smala mun perfekt. Han är kanske 180 lång, välskapt men inte övertränad kropp och han rör sig som han äger hela världen.Oftast ser han dock mest sur ut. Men jag vet inte. Antagligen så är denna förälskelsen eller vad man ska kalla det, något som jag bara har fått för mig. Jag vill ha honom bara för att han verkligen inte visar något som helst intresse för mig.
För att vara så smart, så är jag otroligt korkad. Men jag är snygg i alla fall. Och jag vet om det. Och jag vet om att andra tycker det. Det är min lott i livet helt enkelt och jag är väldigt tacksam. Speciellt för mina välsvarvade ben. Håret är långt ända ner till svanken, överfärgat tusen gånger, men alltid till samma kolsvarta färg. Mina ögon är blå, men uppfattas ändå som mörka. Munnen är det man lägger märke till i mitt ansikte, och det är en mun av den lite större och fylligare modellen. Jag är medellång. Medelsmal. Medeltråkig. Men jag använder skor som förlänger lite och smink som förstärker lite. Allt jag kan komma åt faktiskt.
Men jag har inte snattat sen jag var 19... Det var tider det. Inget arbete, Ständigt skolkande från skolan, alldes för mycket svart smink, kaffe och cigg i parken och inte ett endaste blodkärl på benen. Dock var jag alltid fylld med en känsla av oro, ångest och ett ständigt väntande på att livet skulle börja. Som alla andra ungdomar, kan jag tro.Tänk om man visste att livet var fyllt med liv redan då? Att man inte hade något att oroa sig för och att man hade en oslagbar kropp. Men jag är faktiskt bekväm med att åldras.Skönt att äntligen mina siffror som talar om min ålder, börjar närma sig mitt insida tal. Jag slappnar av på ett skönt vis, och står för mina val och mitt beslut att aldig plugga vidare, utan jobba tills jag dör.
Nu springer jag runt i ett råttbo fyllt med kostymnissar. Arbetar 8-17 om jag har tur och har inget liv utöver mitt arbete, som för den delen inte är så mycket att hänga i granen
Jag är receptionist på ett företag med över 200 anställda. Jag vet inte ens vad de sysslar med, och jag bryr mig inte heller. Det är en fabrik, och ute på betonggolvet står de vid stora maskiner som luktar metall och det blir oljepölar på golvet som man ska akta sig för att halka i. Vad mer berhöver man veta?

Men jag håller mig inne på kontoret. På morgonen håller jag till i fikarummet och tar fram frukost och brygger kaffet till alla på kontoret och så fort alla bevis på att en måltid har ägt rum, är det dags att plocka undan efter grisarna. Resten av dagen sitter jag i receptionen, bläddrar lite i papperna, svarar i telefon och ler åt kunder som kommer och hälsar på. Ibland tar jag en tur in i fabriken och vickar lite på rumpan och delar ut lönebesked till gruppledarna. Ett ganska glassigt jobb faktiskt. Och jag är bra på mitt jobb. Jag är bra på att vara glad och trevlig, och vd:n älskar mig. Och jag älskar honom, tror han i alla fall. Därför vill han hjälpa mig genom att ge mig mer arbetsuppgifter, mer pengar och antagligen för att ge gubbarna, männen och killarna något att titta på. Tjejerna med för den delen, och jag brukar även ge dem en blick som de brukar överanalysera. Jag kan inte låta bli, även att jag har lämnat kvinnorna bakom mig. Jag ser tjusningen och skönheten i de flesta människorna, oavsett kön, vilket jag ser som en bra egenskap hos mig själv.

Idag är det fredag och jag tar mig en tur igenom fabriken för att önska gruppledarna trevlig helg. Eftermiddagskaffets ånga lägger sig som en dimma i hela fabriken. Alla går med kaffekoppar i händerna och en glad min runt munnen.
Idag hälsar alla på alla. Ingen tillhör någon grupp. Ingen är "de från kontoret" eller "någon från det andra jävla skiftet". Fredagar är alla lika mycket värda, och ingen är "förhelvete flytta dig, du är ivägen!" Idag är ingen truck större än den andra. Fredagar känns i hela fabriken.
Jag kan inte låta bli, utan rycks med i den glada, falska lyckokänslan, och mitt smajl känns falskt men äkta på samma gång. En dag som denna, kan en sur gubbe till och med råka dra ett skämt. Ofta något som "snart är det måndag igen, va härligt".

Klockan är tio i fyra, och jag ska precis smita in på kontoret igen för att skicka iväg en sista blick till snobbjäveln. Jag kommer dock inte ändra fram då Per glider fram på sin truck.

-Ska du med på en öl i helgen, Tussilago?

Mitt riktiga namn är Tussilago, men det är bara min mormor som kallar mig det. Antagligen satt mina föräldrar i en soluppgång, fulla och delade på en joint på någon trashig husvagnscamping när de kom på detta. I alla fall är det den historian jag delar ut. Mitt andranman är Hanna, och det är det namnet jag använder när jag presenterar mig för nya människor. Men vissa vill inte ge med sig, utan fortsätter använda namnet Tussilago.

Jag fortsätter att gå, samtidigt som jag svarar:

- Ne du Per, inte denna gången heller. Plus att jag använder bara män en gång. Men ha de så kul. Jag Gav honom en hård, men glittrig blick utan att sluta gå.

Per for iväg med ett snett leende. Besviken som alltid. Jag har verkligen försökt att lätta upp stämningen mellan oss sen vårt lilla möte efter en firmafest, men han tycks inte gå vidare. Jag gav honom till och med en chans till att visa vad han går för. Men han var för mycket, av allting. För gosig, för pussig. För mycket. Så jag gav upp, innan han skulle inbilla sig att det var något mer än bara ligg. Det var nog för sent ändå.Jag har inga som helst problem med att gå vidare efter ett ligg. Men det är något som jag har fått öva mig till. Självklart har även jag blivit sårad, ledsen och försökt skära mig i armarna på grund av killar under min tid som ung och kåt. Vilket i och för sig inte är så länge sedan. Jag är bara 26 år, sen en månad tillbaka. Men jag känner mig som minst 35. Jag är trött på unga, desperata och tarvliga killar. Ge mig en man! Helst snobben på kontoret.

Precis när jag kliver innanför kontorsdörren så ser jag honom, och jag låtsas titta ner på mina skor och går rätt in i honom. Äntligen får jag möta hans blick, och jag firar av ett leende ända från tårna.

"Oj, förlåt!"

"Inge fara"

Och så var han borta. Jag förstår inte vad jag gör för fel? Jag hinner inte fundera så mycket förrens jag hör vd:ns hasande steg i koridoren. Han är den sista som är kvar, förutom jag då. Jag laddar mig mentalt för att hålla masken för den ständiga, uttjatade fredagrepliken som redan har börjat förbereda mitt huvud genom att eka:

" Sov gott vakna tort, och händerna på täcket"

"Tack för idag Hanna, ha nu en trevlig helg och sov gott, vakna torrt, och händerna på täcket!"

Han nästan sjunger fram orden och ler mot mig, så jävla nöjd med sig själv. Han höjer ögonbrynen och väntar på mitt svar, som självklart är samma som alltid.

"Sova gott och vakna torrt ska jag göra, men jag kan inte lova det där sista"

"Hahaha..." Skrockar han och jag hör hur dörren stängs bakom honom, och låset klickar till.

Fredagsstädning är en punkt på mitt schema. En punkt som jag har fått enbart för att kunna höja min lön ett snäpp till.

Jag slänger i lite vatten i de redan övervattnade blomkrukorna, drar kvasten över det redan rena golvet, smiter in på vd:ns kontor, öppnar den översta lådan, och som alltid ligger det ett paket John silver där. Jag slänger mig ner i hans stora kontorsstol och lägger upp mina svettiga fötter på hans skrivbord, kliar mig i skrevet och tänder en ciggarett.

Min fredags känsla infinner sig....

Att tillhöra en grupp.

Jag har inte haft några problem med min grupp på min nuvarande arbetsplats. Antagligen för att jag har jobbat där förr i tiden. Antagligen för att det är ungefär samma människor som jobbar där fortfarande.

Men det har varit så skönt att känna sig avslappnad och lugn och helt oberoende av vad andra tycker.
De vet redan vart de har mig, och jag vet vart jag har dem.

Inget skitsnack om någon. För det behövs inte. För vi vet redan vart vi tillhör.

Jag har oxå kommit upp till den nivån och åldern att jag faktiskt inte känner att jag behöver tillhöra någon grupp, utan gillar att bara vara mig själv till max.
Vi är en och en, som bildar en grupp. En helt underbar och familjär grupp.

MEN.

Igår så började min fina kompis Johanna på jobbet igen.
(Vi har jobbat tillsammans i 2 år, för några år sedan.)

Känslan är helt underbar. Det är så skönt att tillhöra någon! Det är så skönt att bry sig om någon! Det är så skönt att veta att hon alltid är där, och tycker ungefär som jag, eller i alla fall förstår vad jag menar.

Jag kunde till och med byta plats i lunchrummet utan att det kändes helt konstigt. Eller ja, inte för mig i alla fall.


I alla väder, är det Johanni och Johanni, Bill och Bull, mot hela världen och vidare.

Kärlek till min bror.

Jag kommer alltid, alltid, alltid att göra allt för dig.

Fest.

Att vara party-kung, efter att ha skyfflat ut flera ton med jord i två dagar, och inte ätit ordentligt - var inte min kopp av te.

Fan oxå.

De som var verkligen upplagt för en störtskön kväll!

Fina värdinnor, Asbra lokal, skitbra band och massa trevligt folk.
Förutom ja då om verkligen inte lyckas ens hålla masken, utan nästan slumrar till.

Jag fick helt enkelt åka hem och lägga mig.

MEN, det var verkligen roligt så länge jar orkade!

TACK!

Att handla helt oinspirerad.

Idag gick jag in i affären för att låta mig inspireras till att skapa något ätbart.

In i affär med Dante, en liten vagn och mig själv. Hmm... Potatismos kanske? Nae. Jobbigt.


"Pannkakor är väl mat??" Frågade jag en utav ägarna av Ica Helges. Ja. Jag har en sån relation med dem.
"Njaaa.. Jo.. Men kanske med lite falukorv till?"

Jag gillar ärliga människor.

Vi köpte vispgrädde och gick vidare till charken och köpte en liten bit falukorv. Potatissallad kanske.. "Vår egna potatissallad"

Ja, det blir ju bra. Pannkakor till Dante och dessert till oss. Och så potatissallad och revben.

Det blir bra.

På vägen till kassan ser jag en påse med pyttipanna sticka upp ur frysdisken.

Ja, så får det bli.

Så till sist blev det pyttipanna. Kort och gott. Även att hela lilla vagnen var fylld av trerätters.

Ge upp allt för sina barn?

Idag i min något bräckliga värld har jag lyckats snappa upp vackra ord och meningar.

Mamma: (typ, Kan ha gjort om meningen lite till det jag ville höra, eller trodde hon menade.)

"Lev för dina barn! Varför är det så viktigt hur man ser ut hela tiden? Varför måste man gå ut på puben varje fredag eller vara smal? Det är så mycket krav nu för tiden. Lev för dina barn! "

Ja, jag kan inte annat än att hålla med.
Jag har läst en blogg om motsattsen. Hette hon sockerclara? Eller blandar jag ihop det med något matprogram. Snälla, fyll i!

Hon ka fram lite punkter om att man inte ska glömma bort sig själv och att inte ge upp sitt egna liv för sitt barn. Att man aldrig kommer få ett  "tack mamma, för att du inte gjorde ett jävla skit met ditt egna liv, utan gjorde allt för min lycka".

Sant. Men jag skulle vilja ändå vilja fundera högt över motsattsen.

Får man nånsin höra: "Tack mamma, för att du sket i allt och alla och gjorde precis som du ville med ditt liv. Visst, jag fick ingen hjälp av dig i skolan eller skjuts in till stan, men tack för att du mår bra."

Jag vet, allt är inte svart eller vitt. Men jag har känt många gånger att jag är så fruktansvärt rädd att tappa taget om vem jag verkligen är, sen jag blev mamma.
Jag har alltid känt pressen att fortsätta vara jag. Fortsätta att älska samma saker. Göra vad jag vill. Ut och resa, plugga och vara party prinsessa.
Jag vet inte säker vart pressen kommer ifrån, för inte är det hemmifrån.

Är det så tragiskt, att det är kändisföräldrarna?

Så när mamma sa "Lev för dina barn" så kändes det som att många bitar föll på plats, för mig.

Grattis Johanna, till samma insikt återigen: Ditt liv. Din lycka. Ditt ansvar.

När ska jag på riktigt förstå?


Den andra vackra meningen för dagen var från min jobbarkompis.
Vi pratade om ditt och datt och om att tiden går så fort.

"Speciellt sen man fick barn. Veckorna bara seglar iväg. Nu kan ju en tisdag vara lika rolig som en fredag."

Huvudet på spiken. En sumering av hela föräldraskpet och familjelivet.

Jag antar att vackra meningar haglar kring mig hela dagarna. Men just nu är jag väldigt mottaglig, och antagligen i behov av hjälp upp av just sånna här stjärnskott!

Hal is.

Depp-tecken 1:
Städning och matlagning är totalt uteslutet.

Depp-tecken 2:
Jag skiter i att duscha.

Depp-tecken 3:
Jag äter godis varje dag.

Depp-tecken 4:
Jag funderara över meningen med livet är, och vilket ansvar jag har egentligen. Vilket självklart är allt ansvar. Då deppar jag iho för jag orkar inte bära det idag. Eller igår.

Depp-tecken 5:
Jag vill klippa av mig håret.

Måndag i all ära.

Måndagar är en blandning av känslor.

Samtidigt som man faktiskt känner sig ganska pigg, så är man totalt sketslut.

Man känner ork att låta sig inspereras till anorlunda saker. Men man orkar sällan slutföra dem.

Man vill göra allt, men orkar typ ingenting.

I dag var det riktigt härligt att komma hem. Trots att jag knappt kommer innanför dörren för alla skor, kläder, skräp och bröte överallt.

Ja, vi har en svacka skulle jag vilja kalla det. Jag orkar inte städa.

Jag orkar inte hålla ordning.

Och inte har jag lagat mat de senaste veckorna. Men jag köpte oss en pizza i fredags. Men det räknas inte va?

Men idag, föll lusten över mig. Jag rullade 1 kg köttbullar. Skalade och kokade potatis, vilket jag inte kommer ihåg när jag gjorde senast.

Ola blev glad när han kom hem. "ÅÅ,, riktig mat!"

Ja, riktig mat!

Vid middagsbordet slår vi oss ner och hetsäter mat, medans Dante pillar i sig lite, men sitter mest och slår oss med sin kladdiga sked.

Han säger "PANG, Pappa död". Han slår till mig, och säger "Mamma är dum."

Vart gick det snett? När blev min lilla pojk en dagisunge? Och jag försöker försvara hans beeende och tänker: Vems unge har lärt Dante att säga såhär??

Regnet ramlar ner utanför fönstren. Potatisen skvätter ut över hela bordet.

"Det är verkligen en baka-bullar-väder ute idag, Ola"

Sa jag och la mig ner över två stolar och somnade en timme.