JA. Jag köpte pulvermos. Ja. Jag köpte färdiga schnitzlar och pyttipanna.
Men tack vare att jag lättade lite på det enorma trycker om att göra allting själv, så har jag nu fått inspirationen tillbaka.
Jag har kokat flädersaft och jordgubbssaft.
Och i morgon ska jag göra inlagd gurka - Av egenodlade gurkor.
Vad ska man säga?
söndag 14 juli 2013
Konsten att lägga sitt liv i någons händer.
Det är så häftigt.
Jag pratar fortfarande om Dantes och min tripp till Halmstad.
Hans ögon glittrar av upphetsning och inte ett enda orosmoment kan man urskilja i de knallblå ögonen.
För han ser inget annat allternativ, än att mamma kan allt, eller fixar allt.
Han känner inte av någon oro över att hitta rätt tåg eller buss. Ingen oro över vart vi ska gå av med bussen. Ingen oro över att somna i en okänd stad.
Ingen oro över vart vi kommer om vi tar den ena eller andra gatan. Mamma fixar.
Mamma VET allt.
Visst är det lustigt? Visst måste det vara skönt?
Jag kommer själv ihåg när man var barn och reste med sina föräldrar på semester. Man visste inte, att det inte kunde bli bra. Förstår ni hur jag menar?
Aldrig den där tyngden i magen eller ögonen som man kan få nu som vuxen över att man inte är hemma. (eller är det bara jag?) för hemma, är där mamma eller pappa är.
Men jag trivdes ändå i rollen måste jag säga. Att vara den trygga punkten i hans fantastiska lilla liv. Att ha koll och en plan i huvudet.
Det är ingen hemlighet att när jag är iväg, så är Ola min sån. Min vuxen som har koll vart vi ska gå eller åka för buss. Och det var så skönt att känna att jag kan också!
Den här resan gav egentligen mig så mycket mer än vad det gav Dante.
(För att inte tala om min fantastiska solhatt som jag äntligen vågade köpa!
Jag köpte den utan å blinka, och utan att titta mig i spegeln. För den kostae bara 40:-. Och grejjen är den, att hade det varit en dyr hatt, så hade jag känt mig mer pressad.
Typ. Att tvingas stå för att "Denna hatten har jag valt för att jag tycker den är snygg".
Det behöver man inte på samma vis när den bara kostar 40:-.)
(lång parantes)
Jag pratar fortfarande om Dantes och min tripp till Halmstad.
Hans ögon glittrar av upphetsning och inte ett enda orosmoment kan man urskilja i de knallblå ögonen.
För han ser inget annat allternativ, än att mamma kan allt, eller fixar allt.
Han känner inte av någon oro över att hitta rätt tåg eller buss. Ingen oro över vart vi ska gå av med bussen. Ingen oro över att somna i en okänd stad.
Ingen oro över vart vi kommer om vi tar den ena eller andra gatan. Mamma fixar.
Mamma VET allt.
Visst är det lustigt? Visst måste det vara skönt?
Jag kommer själv ihåg när man var barn och reste med sina föräldrar på semester. Man visste inte, att det inte kunde bli bra. Förstår ni hur jag menar?
Aldrig den där tyngden i magen eller ögonen som man kan få nu som vuxen över att man inte är hemma. (eller är det bara jag?) för hemma, är där mamma eller pappa är.
Men jag trivdes ändå i rollen måste jag säga. Att vara den trygga punkten i hans fantastiska lilla liv. Att ha koll och en plan i huvudet.
Det är ingen hemlighet att när jag är iväg, så är Ola min sån. Min vuxen som har koll vart vi ska gå eller åka för buss. Och det var så skönt att känna att jag kan också!
Den här resan gav egentligen mig så mycket mer än vad det gav Dante.
(För att inte tala om min fantastiska solhatt som jag äntligen vågade köpa!
Jag köpte den utan å blinka, och utan att titta mig i spegeln. För den kostae bara 40:-. Och grejjen är den, att hade det varit en dyr hatt, så hade jag känt mig mer pressad.
Typ. Att tvingas stå för att "Denna hatten har jag valt för att jag tycker den är snygg".
Det behöver man inte på samma vis när den bara kostar 40:-.)
(lång parantes)
Halmstad med en 4 åring.
Att åka iväg med bara en 4 åring.
Fantastiskt från A till Ö.
1. Jag behövde inte ha med någon vagn.
Dante var så duktig! Han gick å gick å gick. Och efter sig rullade hans nyköpta väska som han envisades med att köpa på en loppis förra veckan. Jag var väldigt skäptisk, men han hade ett bra argument: Om vi ska ut och resa. och vi hade ju planerat att åka iväg till Halmstad.
2. Att åka tåg med en 4 åring.
Fantastiskt. Jag kunde tom läsa min nyaste bok (som också införskaffades på samma loppis som väskan.) Tänk? Läsa medans jag åkte tåg. Dante lekte med sina bilar, åt lite kakor och godis. Klättrade runt på sätena och tittade på naturen och skrotbilar och hästar.
En gång sa han: Mamma, nu måste vi snart vara framme, för jag kan inte vara stilla längre!
3. Att sova med en 4 åring.
Underbart att sova en hel natt. Jag var, precis som han. helt slut framåt kvällen, så när jag lade mig bredvid honom och läste min bok medans han skulle somna, så kunde jag inte ta mig upp, utan låg kvar.
Och jag hade möjligheten att göra det. Och jag gjorde det! Sov som en gris från klockan 20 tiden fram tills 8 dagen efter. Själfallet vaknade min kropp till några gånger under nätterna av gammal vana, men jag kunde snabbt konstatera att det bara var att somna om. För att jag ville. För att jag kunde.
4. Att äta frukost med en 4 åring.
Skönt.. Självklart en del spring fram och tillbaka till kylen för att man glömde saker eller vissa saker in dög. Men ändå. Inget onödigt kladd med gröt och brödsmulor över hela golvet.
5. Att leka med en 4 åring.
Jag är ju själv väldigt förtjust i att leka och gräva i sand och leta snäckor. Så det är så skönt att ha någon att leka med å bada med. En dag var vi i äventyrslandet och hoppade studsmatta och åkte karusell och badade i vattenlandet. Å självklart brände en massa pengar på onödigt lotter utan vinst och en massa skitpriser i form av asfula nallar och lufthammare. Men lyckan var ändå total.
Jag klarade dagarna galant, utan ett enda raseriutbrott eller något gråtbryt för att att det blev för ohanterbart. Allting kunde jag hantera och någorlunda kontrollera.
Vi fann verkligen varandra igen. Och vi var bästa vänner igen.
Han är verkligen klok, och vet att trots att vi är vänner, så är jag mamman som har sista ordet i slutändan.
Fantastiskt från A till Ö.
1. Jag behövde inte ha med någon vagn.
Dante var så duktig! Han gick å gick å gick. Och efter sig rullade hans nyköpta väska som han envisades med att köpa på en loppis förra veckan. Jag var väldigt skäptisk, men han hade ett bra argument: Om vi ska ut och resa. och vi hade ju planerat att åka iväg till Halmstad.
2. Att åka tåg med en 4 åring.
Fantastiskt. Jag kunde tom läsa min nyaste bok (som också införskaffades på samma loppis som väskan.) Tänk? Läsa medans jag åkte tåg. Dante lekte med sina bilar, åt lite kakor och godis. Klättrade runt på sätena och tittade på naturen och skrotbilar och hästar.
En gång sa han: Mamma, nu måste vi snart vara framme, för jag kan inte vara stilla längre!
3. Att sova med en 4 åring.
Underbart att sova en hel natt. Jag var, precis som han. helt slut framåt kvällen, så när jag lade mig bredvid honom och läste min bok medans han skulle somna, så kunde jag inte ta mig upp, utan låg kvar.
Och jag hade möjligheten att göra det. Och jag gjorde det! Sov som en gris från klockan 20 tiden fram tills 8 dagen efter. Själfallet vaknade min kropp till några gånger under nätterna av gammal vana, men jag kunde snabbt konstatera att det bara var att somna om. För att jag ville. För att jag kunde.
4. Att äta frukost med en 4 åring.
Skönt.. Självklart en del spring fram och tillbaka till kylen för att man glömde saker eller vissa saker in dög. Men ändå. Inget onödigt kladd med gröt och brödsmulor över hela golvet.
5. Att leka med en 4 åring.
Jag är ju själv väldigt förtjust i att leka och gräva i sand och leta snäckor. Så det är så skönt att ha någon att leka med å bada med. En dag var vi i äventyrslandet och hoppade studsmatta och åkte karusell och badade i vattenlandet. Å självklart brände en massa pengar på onödigt lotter utan vinst och en massa skitpriser i form av asfula nallar och lufthammare. Men lyckan var ändå total.
Jag klarade dagarna galant, utan ett enda raseriutbrott eller något gråtbryt för att att det blev för ohanterbart. Allting kunde jag hantera och någorlunda kontrollera.
Vi fann verkligen varandra igen. Och vi var bästa vänner igen.
Han är verkligen klok, och vet att trots att vi är vänner, så är jag mamman som har sista ordet i slutändan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)