förklaring till Nemo-påhoppet.

Hitta Nemo- En väldigt bra film med att underbart budskap.

Jag har så mycket att få ut att jag inte får fram ett enda ord. Vart ska jag börja? Från början? För min tankegång har gått så långt. För långt. Ner till barnfilmer och bebisar.

Jag har jättemycket funderingar på manligt och kvinnligt. Jämt.

Jag ser ofta att kvinnor som ibland har alldeles för låga tankar om sig själva, och därför avstår från att ta för sig av livet på grund av dem. "Nej, men jag kan ju inget om bilar!" "Kan du hjälpa mig och lyfta här?" "Det där är karlgöra, det vet jag ingenting om".
Hux flux så är man helt handikappad och kan inte ens höja värmen i huset eller hugga ett vedträd eller starta gräsklipparen.
Och givetvis tvärtom. Att man tar hand om mer i hemmet, intresserar sig för blommor och dukning och tapeter och färger.

Och mannen: "Nej, hon har ju ordnat blommorna till bröllopet så klart" "Nej för fan, jag kan iiinte laga nån mat" och det finns så mycket mer att hämta, att jag inte ens orkar ta fler exempel.
Även där ser man ner så mycket på sig själv, att man inte ens kan starta dammsugaren eller koka makaroner eller stryka en skjorta.

Hur svåra är alla dessa exempel, för vem som helst?

Jag hatar "manligt" och "kvinnligt" och att man lixom glider in i roller utan att själv känna efter vem man är och vad man vill.

Man glider in på beslut och förminskar många gånger sig själv bara för att man har drabbats av det ena eller andra könsorganet.

Jag håller på att forska, dag ut och dag in. Varför?

Vad är man så himla rädd för?

Vad är det som formar en man och en kvinna. Alltså vem man blir som person, inte kroppen.

Varför skulle min snippa tvinga mig att tycka om blommor och utseende?
Varför skulle en snopp vara modigare? Eller älska att sladda med bilen?

Varför är fler män chefer? Varför har damlag manliga tränare?

Kan vi hitta svaren redan nere i barnsbenen? att man mer eller mindre ofrivilligt och omedvetet formar en stark och modig pojk, och en fisförnäm och söt liten tjej?

För min poäng i allt det här, är ABSOLUT INTE att kvinnor ska ta för sig mer av livet eller sig själva eller ta mer plats och få en mer respektabel plats i samhället.

NEJ. Min poäng är att ALLA ska få ta för sig så mycket de själva vill av livet. Känna att man är som man är och inte inrutad och begränsad och orörlig i något fack.

Om vi går neråt i åldern så tror jag inte att små pojkar mår bra av att de ska vara coola, tuffa och aldrig gråta.
Jag tror inte heller att en flicka mår bra av att var så förbannat tysta och söta hela tiden.

Det är inte bara det att man håller tillbaka flickor, tjejer, kvinnor. Utan att man puttar fram pojkar, killar, män.

Jag har därför börjat leta vart det startar. Kanske redan när föräldrarna får en bebis.
"Han fick heta Emil, för han är ju en liten buuusunge juu!"
Jag stirrar ner på en 1 dygns gammal bebis, och ser inte en gnutta bus.

Eller att man: "Ligger hemma och myyyyyser med min lilla tösabit"

Där är vi i och försig närmare sanningen, eftersom man mer myser än busar med en bebis.

Sen har jag ramlat in väldigt mycket på barnfilmer och barnböcker för tillfället.
Och visst är det intressant? Varför är det i huvudsak manliga karaktärer och skådespelare i barnfilmer eller barnböcker?

Handlar det om pengar, att det är lättare att rikta sig åt ena eller andra könsorganshållet för att sälja mer och därför få in mer pengar?

Men då stämmer ju inte hitta Nemo. Den är väll ändå ingen pojkfilm? Inte heller "Skönheten och odjuret" eller "Bilar" eller "Lejonkungen".
(Men enligt mig finns det ju inga pojk och flickfilmer. Alls.)

Så, säg att vi har suttit vår uppväx och mest sätt män i filmer och böcker. Vad får vi för bild då?
Hur påverkas vi? Påverkas vi?

Så.. där har ni min långa förklaring till mitt Hitta Nemo - påhopp.

Men bara en del av mina tankebanor. Det finns sjukt mycket mer därinne.