Syskonkärlek

Det kommer ljusglimtar mellan slagsmålen. (överdriver åt alla håll i en enda mening)

Idag på morgonen så kröp Dante upp till sin lillebror (Ja, vi sover alla i samma säng. Oftast) å höll om honom och mumlade nästan i sömnen "jag älskar dig Ilon"


Tack, Tack, Tack!

Det var precis det jag behöve för att orka göra det där lilla extra idag!

Vart är mitt snälla barn?

Är det ok att sätta sig ner framåt kvällen och känna att man har lite, lite ont i halsen av allt gapande på sin son?

Känns inte bra nånstans.

Vart har min söta oskyldiga son tagit vägen? Han som var typ min bästa vän?

För här hemma har jag bara en spottande, nypande och arg 3 åring som är helt kall i blicken och som kan, utan att tveka, ge mig en rejäl smäll.

Ilon börjar gråta så fort Dante är i närheten..
"Dante, va gjorde du på Ilon nu??"
"Inget."
"Men jag hör ju att han är ledsen för att han fick ont nånstans?"

Nej. Och det dumma är att han verkligen ser helt oskyldig ut. Han är helt tom i blicken.

Men Ilon hade i alla fall ett blåmärke på armen idag. Så nått hände ju.

Pysselmotivation

Det spritter i hela!!

Jag bakar. Å Målar. Å skriver receptlistor. Planerar min butik jag ska öppna. Jag målar skisser på lampor jag ska måla.

Jag förbereder mitt saftkokande och mitt syltande!

Jag gör matlista för hela veckan och inköpslista därefter.

Jag smäller av och vet inte vart jag ska börja och jag får inte nog.

Jag har köpt ett semesterblock där jag planerar att skriva ner varje semester varje år, och även sätta in lite bilder...

Har oxå bakat en tårta nu (jo då. bottnarna oxå) med banankräm å vaniljkräm och chokladgrädde.

Sånna här ryck kommer i vågor. Så då gäller  det att göra allt!