Mini utvärdering

Aldrig är man helt och vackert nöjd.

Bra säger många, och påstår att det ska driva än framåt.

Jobbigt säger jag, jag vill bara känna mig tillfreds. Och framåt mot vad?

Framgång? Pengar? Är det lycka?

Än så länge (en liten mini utvärdering efter två dagars arbete. Men det är då det är intressant)
så väger fördelarna över.

Men när man står där vid 22-23 på kvällen och tittar på klockan var 20:de minut, så undrar jag ju självklart vad fan jag håller på med.

Men jag är fortfarande lite skadad, och försöker vara så effektiv som det bara går, vilket är bra?
Men jag blir ju så tråkig och bitter på alla andra som inte tänker som jag..

För på industrin så är man inte sjukt effektiv.
Svårt att vara det, när man har 2000 bitar framför sig och man vet att det inte finns en chans att man hinner färdigt med dem under kvällen, och antagligen inte nästa kväll heller.
Antagligen har jag lite svårt att anpassa mig vid att "småprata" mellan rasterna eller att accepterna rökare.

Men jag vet, säkert som attans, att snart är jag precis likadan, och jag kommer oxå att sucka högt när rasten är slut, och jag kommer oxå att tycka att några bitar är roligare än dem andra, även att de för mig just nu är precis samma skit.

Jag ska nog överleva detta också.

Ja, jag är arg.

Sitter återigen här med pannbandet över luggen..

Bitter.

Jag hade förväntat mig att allting skulle klicka perfekt i mitt nya liv med mitt nya arbete.

Igår gick allting jättebra på nya jobbet, och människorna va grymma.
Jag monterade lite och tvättade lite saker igår. Orkar inte beskriva tydligare än så.
Men jag stod och log..
"Detta får jag betalt för att göra" tänkte jag.
Stå där och plocka och pilla lite och lyssna på radio - ja tack, det gör jag gärna.
Rast varannan timma. Ja tack.

Min plan har varit, att under eftermiddagsveckorna, hinna med allt mellan himmel och jord, men jag har även haft med i planeringen att OM Dante är vaken under någon natt, gå och lägga mig och sova när Dante sover på förmiddagen.

Inatt hände det..
Det första som inte passade in riktigt i min plan var att jag inte kunde somna.
Jag var hemma vid 00, och gick och lade mig direkt. Pigg som attan.

Det kändes som att jag aldrig somnade, men i alla fall vaknade jag av att Dante skrek.
Sen skrattade han. Sen jollrade han. Sen skrek han igen och där någonstans gav jag upp och blandade välling.
Klockan var 02:45, vilket innebär att jag hade MAX sovit i någon timma.
Vällingen rann ner, men sova ville han inte.
Jag gav återigen upp och klev ur sängen för att blanda mera välling..
Klockan var 04:00..

Vid 04:30 somnade han tillsist, och så vaknade "vi" igen vid 7.

På morgonen var jag lite slö, men jag gick upp direkt och lagade lunch så jag skulle kunna sova med Dante senare.

Allt gick enligt planerna. Vid halv 10 somnade Dante, jag kröp ner efter att köttet var färdigt i ugnen, och DÅ ringde Toyota - fanskapet.
De ville komma förbi och lämna vinterdäcken..

GÖR DE DÅ FÖR FAN, STÅ INTE DÄR OCH RING!!

Dante hade vaknat, därför var jag arg. Han brukar inte vakna av att det ringer, men han kände väll av den enorma svallvåg av ilska som vällde ur mig...

Ja grät, och grät, och Dante dansade och tjöt av lycka.
Jag klädde på oss och sket i allt i mitt liv för att gå ut och gå istället, och lipa i skogen..

Toyota killen ringer på dörren och jag öppnar med mitt gråtiga ansikte och tänker
"Han kan fan få se mitt hemska fejs, den dumme jäveln!"

Jag är inte dum i huvudet, jag vet att det inte är hans fel, men det var bara så skönt att få vara arg på någon. Att det faktiskt var någon annans fel än mitt!
(Sen är han så himla mjäkig, och skitdålig bilförsäljare, och det stör mig.)

Vi har varit ute och gått en lång promenix, och jag känner mig lite bättre.
Dante har jag satt i sin säng där han sitter och babblar och tjurar. Men han är oxå skittrött, men han förstår inte det. Tydligen.

Nu är Ola hemma och vi ska pilla i oss lite av lunchen jag gjorde i morse.
Nötstek och pressad potatis.
Det fattas la bara att den smakar skit oxå.

// Bitterfittan.

Lugg-jäkeln

Här sitter jag med en pannband över luggen..
Ett sista försök för att få den någorlunda på plats.

Nyss stod jag med platttången.. Sen blötte jag ner den..
Sen fönade jag.
Plattade igen.

Fan, luggen är ju redan för lång. Ser ingenting.
Tar till saxen, klipper.
Blir så in i 17 ojämt.
Klipper lite till.

Få tvätta bort allt smink som jag nyss kladdat på mig eftersom det nu har fastnat massa hår i ögonen och i munnen och över hela mig.

Blöter och fönar igen.
Plattar.

Nu, pannband!

Jag ångrar verkligen att jag klippte lugg. Jag skulle klippt av mig håret istället.
Jag ser ut om en mupp!

Men nu tänker jag inte toppa luggen till rätt längd igen, nu får den växa ut, och när den har kommit ner till hakan, så åker allt hår.

Då skiter jag i Ola, och hoppas på att hans kärlek är lite djupare, och räcker sig längre än vad mitt nya hår kommer att göra.

Mitt hår växer 12 cm på ett år.
Det hinner hända mycket saker på ett år, och jag hinner ändra mig massor med gånger på ett år.
Skönt.

Uppenbarelse.

Hela min kropp e fylld med ny energi!
Benen har spring, armarna vill vifta som en väderkvarn. Kroppen vill dansa, stämbanden vill sjunga. Ögonen vill blinka, men till skillnad från innan vill de öppna sig igen!

Igår så gick Dante och jag och la oss vi halv 11:30. Jag unnade mig själv att sova, det var svårt, men jag hade jobbat med mig själv länge.
Vid halv 4 vaknade vi igen. Som två nya människor!

Jag har under de senaste veckorna levt mitt liv så normalt som jag bara kunde. Sovit som jag brukar (alltså, minst 6 timmar per natt) och Dante har sovit ganska så bra han också, vilket för mig innebär mer sömn.

Jag har den senaste veckan i och för sig inte ätit "normalt". Jag har svullat kakor och bullar och wraps i långa rader. Trots lite dåligt samvete och rädsla över att gå upp mina kilon igen, så hade jag lovat mig själv att äta sista veckan på ett av Sveriges bästa konditorier.

Jag gick upp 2 kilo.....

Men efter att Ola talat om för mig att min kropp var trött, så sov jag. Och sov. Och sov som en död fisk.

Nu, är jag en ny människa, och funderar på vad det är för fel på mig?

Vad vill jag bevisa för vem genom att vägra sova när jag är trött?
Det mår ju ingen bra av.

Jag är ju så mycket trevligare när jag är pigg och utvilad.
Alla vinner på när jag slipper att förvandlas till skräcköldla.

Slarv och underverk

Idag vid halv 5 kunde ni hitta mig i trädgården svettandes över min cykel.
Sågandes i mitt alldeles egna lås, som jag åter igen slarvat bort nyckeln till.

Nej, det var inte första gången jag bryter upp mitt egna cykellås. Det var den tredje.
Låt oss hoppas på tredje gången gilt!

En gång har jag använt en stor maffig tång som lånade på mitt förra metalljobb.
Den andra gången fick Ola såga upp det riktiga cykellåset med tigersågen.

Å sen idag sågade jag av det tredje.

Jag är alltid virrig och snurrig när det är lite mycket i mitt meningslösa liv.

Dante sprang runt med massa små stenar och la i dem i sin lilla pool som jag egentligen borde plockat in för länge sedan. Men idag kände jag att det var tur att den fanns.
Då kunde jag i lugn och ro bråttas med min cykel.

Väl färdig med inbrottet så cyklade vi till Maxi och handlade lite ost och kex inför den kommande tjej-mys-kvällen bestående av mig och Ellinor (som alltid).

Väl hemma igen på vår härliga trädgård (he.he) så tackade jag återigen min lathet för att jag inte fått ur luften ur den lilla bebispoolen.
För tack vare den hände nämligen ett underverk..

Jag kunde sitta, nästan helt ostört, på yttertrappen och läsa aftonbladet. OCH BILAGAN!!
Dante hade fullt upp med att plocka i stenar och pinnar och grus i poolen.

Till en början så var jag mer fokuserad på att jag läste tidningen överhuvudtaget och inte på vad som stod i den.
"Jag läser tidningen, jag läser tidningen, jag läser tidningen!" Var det enda som snurrade.
Men efter ett tag måste jag ha fastnat i tidningen, för när jag efter 30 minuter tittar upp så står Dante rätt upp och ner i poolen, med armar och ben dyngsura av vatten.
Blöt, men överlycklig.

Jag lät han hållas. Jag lät han vara blöt, och fortsatte att läsa en tidning, njuta, skrapa två skitlotter och filma min son som babblade mer än vad jag kan.

Efter någon timma så började han förflytta sig närmare mig och leka med min handväska, hittade plånboken, rev ut alla mina kort och sedan försöka plocka in dem i plånboken igen.
Någonstans mitt i allt detta ringer Ola, och vi småpratar lite och jag kommer fram till att mitt kontokort är borta.
Jag letar under min "trapp" som består av en massa lastpallar staplade på varandra, i plånboken, i det lilla gräset som finns och jag rörde runt alla stenar och grus i poolen - men inget kort.

Ola, som är en väldigt organiserad och ordningsam människa har lite svårt för denna slarviga och lite vilsna sida av mig.. Men han skrattade lite panikslaget när jag berättade att kortet var borta.

Men senare under kvällen så hittade jag kortet. I min bakficka.
Jag har visst mer ordning på mina saker än vad jag tror själv.

Och det ska jag nog vara glad över.

Min kropp och jag

"Jag är så himla, himla trött! Jag vill bara lägga mig ner och däcka, hela tiden. Fattar inte vad det är asså.."
Sa jag till min vän, sambo och livskamrat Ola.
Som svarar:
"Men Johanna, din kropp reagerar såhär när du har massor i huvudet och när du står inför något nytt"

Visst är det lustigt när nån känner än bättre än sig själv?

Jag vet att jag reagerar så. Men samtidigt har jag inte en aning om det.

Jag kan kanske säga i förväg hur jag reagerar i olika situationer och livsförändringar, men när man är i stormens öga, så fattar jag ingenting.

Då är jag mitt i känslan. Mitt i den super starka känslan, och då spelar det ingen roll vilket namn den har.
"Höstdeprition" "stress" "sårad" "vilsen" "25 års kris"

Egentligen skiter jag i vad känslan heter, för den känns lika mycket hur eller hur.

Men samtidigt så är det jätteskönt att få höra att det som händer i kroppen, är normalt för att vara mig.

Tack för underbara människor

Idag har varit en känslosam dag.

Det började redan på morgonen. Trött. Var uppe alldeles för länge kvällen innan, då jag var på syjunta och sen var tvungen att titta på idol. Jag landade inte i sängen förrens efter 00.00

Egentligen finns det inget mysigare sätt att vakna på, än att Ola bär in en liten strålande glad Dante som inte ens vet om att man kan vara lite tjurig på morgonen.
Han kryper runt över mig, trycker in sin tutte i min torra mun, sätter sig gränsle över mig med kisseblöjjan upp i ansiktet och sen ibland kryper han intill mig i en mysig sked och precis som att jag tänker "yes, nu somnar vi en stund till" så skrattar han till och börjar klättra igen.

Jag försöker alltid att njuta av morgnarna vi har tillsammans, men idag ville jag bara sova. Och då känner man sig så dum.
Han somnade om igen vid 9. Vid 10 skulle vi åka till dagmamman, så jag ägnade alltså en hel timma på att inte göra ett jäkla skit.
Då är ju inte det heller bra.

När jag lämnade ner honom till dagmamman va alla små barnen redan ute och de var på väg mot lekplatsen.
På min lilla, lilla Dante trär de över en såndäringa reflexväst.
En sån där knallgul väst som alla andra små barn har haft som man har sett komma tågandes i små led på trottoaren
Nu är min Dante där, och de känns skrämmande samtidigt som jag är löjligt stolt över han och västen. Men det var mer som en klänning på honom.

Idag var det den näst sista dagen på jobbet. Det har varit fullt upp som vanligt, så för att kunna hålla huvudet över vattenytan så har man inte tid med att gå runt och fundera över sitt liv.
Men ibland kom det över mig. Och ibland i de där iblanden så högg det till..

Sen kom mina stammisar in med en stor bukett med blommor, "till den bästa servitrisen"!

Jag blev så rörd!

Istället för att brista ut i total gråt, bestämde jag mig för att försöka uttrycka min tacksamhet över att de har sett hur jag har lagt ner hela mitt hjärta och själ i mitt jobb.
(Personlig utveckling, Check!)

(Sen smög jag iväg och grät)

De där blommorna gick rakt in i hjärtat, och hur tufft det än har varit ibland genom åren, så har det varit värt det. För någon har sett vad jag har gjort.

Självklart ringde jag till min mamma och berättade vad mina fina stammisar hade gjort, och jag hörde allt att hon oxå fick fälla en liten tår.

Jag tycker det var väldigt fint av dem att skänka mig, ett simpelt konditori biträde, en så fin sak, så fina ord och fin tanke.

Det blev en perfekt punkt på denna tiden i mitt liv.




Tack.

Håret

Jag ahr klippt mig och ser ut som gaga.

Men sannigen är att jag inte bryr mig så hårt.

Jag är inte jättenöjd, men jag är inte helt missnöjd.

Ola tyckte faktiskt att jag blev snygg.

Själva klippinsidenten var mest pinsamt.

När jag satte mig ner i frisörstolen i den fräscha lokalen, de ljusa lamporna och den vackra personalen, såg jag mig själv i spegeln och skämdes.

Där, mitt framför mig, hade jag det svart på vitt hur illa däran jag var.

Håret var en enda röra av hår, ris, blont och råttfärgat.

Innan vi ens kunde bestämma hur vi skulle klippa mig, så var frisören tvungen att klippa bort 10 cm av det slitna håret. För att ens kunna få en bild i huvudet, och för att ens kunna se vad som var möjligt med håret.

När vi var klara sa hon "känn på håret, man kan till och med dra det mellan fingrarna!"

Tragiskt.

Så här blev det..

Mer kärlek bland all skräp och vardagssyssla!

Återigen ska jag ösa en skopa kärlek över min familj ikväll.
Jag är alldeles blödig, kär, lycklig, och hur sorgligt det än låter så beror de starka känslorna på trötthet och sömnbrist.

Ola går runt och småfajtas lite på golvet (alltsåå, gör karatesparkar och slår med nävarna i luften och förklarar varendaste move för mig och vad de heter..) plockar ur diskmaskinen, förbereder mat inför i morgon och är allmänt duktig.

Jag ligger i soffan och tittar på biggest looser, dricker tee och latar mig så pass att jag till och med har hämtat mitt riktiga täcke från sängen.

Men jag har inte ett dugg dåligt samvete! Ibland har jag mer ork och tar itu med hemmet, ibland har han. Ikväll var det han som ville bära på korset (nu ljög jag, han betedde sig faktiskt inte alls så.. men det lät så bra. Och det kunde verkligen varit så.)

Ola plockar vidare och tar upp 1000 bitar av smålandstidningen på golvet. För andra (eller tredje) dagen i rad.

Min vattenkanna (ja, min. För det är min lott i livet att vattna blommorna, och Olas att byta glödlampor. Stör mig att mitt göra tillhör kategorin kvinnogöra och hans mansgöra, men så är fallet) ligger på golvet och Ola ska ställa tillbaka den i fönstret där den hör hemma, men den skramlar och är full av små saker.
Ola plockar ut en penna, nån liten leksak, toapapper (??) , strumpor och hans droppar till öronen.
Vi skrattar och smågråter ju mer grejjer Ola hittar i den där jädrans kannan.
Ola:
"De roliga är att det är ju inte bara här i han lägger grejjer, det är ju över, över allt!!"

Det är verkligen överallt. Och har man tappat bort något viktigt typ mobil, plånbok, nycklar, trisslott, så tar man ett djupt andetag och ber en liten bön för att man någonsin ska kunna hitta det igen.

Jag är kändis!

Jag är ju lite av en lokalkändis numera...

Jag är med i smålandstidningen varannan fredag i föräldrarpanelen.

Men mina svar skiljer sig alltid från de andra föräldrarnas svar.

Egentligen är jag lite stolt över det, för jag tror att jag är den som är mest ärlig.

Men samtidigt så är jag så osäker på mig själv och orolig över att sticka ut.
"Eller, kan man skriva så?" "Finns det ett ord som är så?" "Men ååå, jag svarar ju längst ju!!" "Shit, jag verkar ju helt puckad" "Ola, de är ingen annan än vi som äter mackaroner och köttbullar!!"

Min självklänsla var egentligen inte helt mogen för detta, men hur osäker jag än är, så vägrar jag visa det för någon och jag låter alltid sanningen komma fram. Och det är roligt.

Och snygg är jag ju på bilden (blev bara lite sne)

Hur mycket tid lägger man egentligen på att leta?

Jag har egentligen blivit mycket, mycket, MYCKET bättre på att hålla ordning på mina 3 viktiga saker. Nämligen Plånbok, nycklar och mobil!

Men för lite sen tappade jag trots allt bort plånboken i några dagar.
Ingen big deal tycker jag som lever med en delad ekonomi med min underbara Ola.
Men han började bli lite irriterad efter några dagar när jag inte ens ansträngde mig för att hitta den. (Inte helt sant)

En dag så fick jag äntligen ett sms ifrån Ola (det händer ju inte såå ofta att man skickar små gulliga sms till varandra längre. Men jag jobbar på att bli bättre)
Jag pirrar faktiskt till lite när jag ser att det är från Ola och tänker "Naaaw, han saknar mig!"
Sms:et var ett MMS som var en bild på min plånbok, "Något stort och brunt ligger här hemma och väntar på dig...."

Men mitt största problem är telefonerna!
När man är lite halvstressad och planer på att smita ner till stan lite snabbt med en måttligt road Dante, så fattas oftast till sist mobilen.

Jag springer runt i hela huset och letar på de troligaste ställerna, ger upp, börjar leta efter den bärbara telefonen för att kunna ringa till mobilen.
Kommer på att jag letar efter telefonen för att kunna hitta mobilen och blir väldigt irriterad.
Piper på den bärbara telefonen, hittar den, om inte batteriet är slut och ringer mobilen som redan låg i nerpackad så fint handväskan.

Varje kväll letar jag efter mobilen, för jag använder ju den som alarm.
Jag letar i handväskan, sen i jacficken, på köksbänken, gå tillbaka i hallen och kollar på trappräcket. In på toan. Borstar tänderna och tvättar bort sminket.. Går och lägger mig. Kommer på att jag höll på att leta efter mobilen, upp igen, in i vardagsrummet. Orkar inte tända, ser ingenting. SVÄR!
Ola: "Vad är det nu då Johanna????"
Jag: "Jag letar efter mobiljäveln så klart, va fan tror du!???"
Ola: "Den ligger här i sängen"

Just det ja..

Jag vet att jag måste ta tag i mitt liv och hålla ordning på mina saker, för jag orkar inte lägga så mycket tid varje dag på att leta efter allting.
Men hur?

Att Älska!

Jag vill egentligen inte vara den mamma som tjatar om kärleken till sitt barn.

Men den går verkligen inte att jämföra med något annat.
Och det går verkligen inte att förstå förrens man har ett eget.

Alla små löjliga saker är total lycka!

När Dante äter och sakta, sakta för skeden till munnen och i sista sekund tappar ner all mat i hakklappen. Men tapper som han är, så testar han igen och igen och igen.
Till sist plockar han upp maten ur hakklappen istället.

Idag har vi badat i badkaret här hemma, inte i simhall!
Jag brukar schampoonera hans hår, och se sätter jag upp en anka högt upp på duschmunnstyckehållaren, så han kan titta på den när vi sköljer bort shampoot så han inte får något i ögonen...

Så idag när jag schampoonerat in honom så sa han "anka", innan jag ens fått upp den på plats.
Underbar.

När jag fumlade in honom i badrocken så såg jag att han fjällar. (heter det så när man fäller gammal hud?)
Jag tänker: Dantes Underbara hud!


Dante är min totala lycka just nu!
Jag älskar honom över allting annat, och jag skulle gå över en planka som är flera 1000 meter upp i luften för honom.

Men det bästa av allt, är att han har en så underbar pappa som jag är så kär i!
Och det näst bästa av allt är att han är kär i mig!

hårproblem som vanligt

Blä.... Mitt hår är som ett enda hörv på huvudet.
Tovvigt, smutsigt,risigt och långt och har alldeles för mycket utväxt.

Men det jobbiga är att jag inte har en aning om hur jag ska klippa mig, men jag vet när.
På tisdag händer det, och jag tror det kan gå hur som helst.

Vem vet, jag kanske till och med klipper av mig skiten??

På onsdag så ska jag slinga håret. Jag har ingen aning om hur...
Mörk, ljus? Lite av varje?

Äh, snygg kommer jag nog bli i alla fall..
Det kan ju lixom inte bli mycket värre.

Men jag tycker ändå att mina tvångstankar som har rört mitt hår helt har upphört.
Jag är nog botad.

Nu e de mys!

Underbara lördag håller på att gå förbi, kan man tro.
Men för en småbarnsförälder så är det nu den börjar.

Film, lugn och ro. Mys.
Ny bakelse med guavatryffel och smultronmousse.

Jag har fått en dos av min underbara son, fått middag och paj av Lasse och Johanna, sovit på deras sova en sväng. Gått en underbar höstpromenix.

Ola har städat huset.

Efter en kaotisk dag på jobbet, så lägger sig lugnet innom Johanna.

Mums!

När det kommer till att överleva..

Välkommen till nya livet Johanna!

Vilket innbär Jobba, Jobba, åka bil, laga mat, handla mat och lämna och hämta på dagis.
Endast det nödvändiga blir gjort under arbetsdagarna.
Alltså mat och hygien.

Men idag borstade jag mitt tovviga hår för första gången på tre dagar.
Jag släppte ner knuten som satt mitt på huvudet och försökte reda ut det.
Det var flötigt. (smutsigt, skitigt)

Shit, när tvättade jag håret sist?

Alltså, när allt komme omkring, så är det mat och vatten som är det viktiga i livet.

Jag hinner inte.

Jag vill berätta om att jag har bakat alldeles egna frallor
(utan att ens ringa till min bror! För det var upptaget. Men mamma svarade och hjälpte mig lite.)

Jag vill berätta att Dante glatt suttar bort allt smör från mackan och sen spottar och fräser ut min macka över hela bordet.

Jag vill skryta om att jag har lagat massa matlådor utöver mitt bakande.
(sen att maten står kvar i kylen, för vi inte har några burkar, och får vi inte tag i burkar idag så får vi la slänga skiten..)

Sen vill jag berätta att lyckan i mitt liv just nu består av att gå till bron som går över stora vägen och låta Dante titta på alla lastbilar.
Lycka när lilla fingret pekar och skriker "assbil". Å ännu mer lycka när Ingarps Trävaror lastbilen tutar!

Jag vill berätta om den gången när Ola och jag försökte göra något så normalt som att kasta gris, men det blev total kaos med blod svett och tårar från Dantes sida när han inte fick behålla tärningarna.


Men jag har inte kännt att jag har tid eller lust eller kan skriva roligt för tillfället nu när jag jobbar igen.

Jag jobbar mina två sista veckor på Thimons, och jag vill njuta av varje känsla, även de dåliga, så all min energi går åt till det.

Och idag är jag ledig, och då hinner jag ju absolut inte skriva!

(vänta nu?)

Jag är en sjuk människa

Jag är en mycket sjuk människa!!

Jag biter sönder mina fingertoppar.
Snart är det inget kvar förutom ben.

Hur äckligt är inte det?!?

Mina tänder har till och med gått sönder på grund av det.

Varför kan jag inte sluta!????

Nu var jag tvungen att pausa i skrivandet bara för att gnaga lite till..

Det är inte ok nånstans.
Bara äckligt.

Fördelar

Jag ska få så mycket mer tid med min son. Varje dag.
Jag ska tjäna mer pengar än vad jag gör idag.
Jag ska cykla till mitt nya jobb varje dag.

Jag ska bli så jäkla snygg och smal.

Jag ska slippa att vara yr och må illa.
Jag ska slippa min jävla bil.
Jag kommer slippa att slåss om parkering.

Jag ska sköta tvätten.
Jag ska laga mat varje dag.
Även till matlådor så hela frysen är full.

Jag ska ha fredagskänsla varje fredag.
Jag ska ha lördags mys varje lördag.

Gå ner på stan och fika och kolla läget som alla andra barnvagnsföräldrar gör - varje lördag.


Se, vad många fördelar det var med att ta ett skitjobb framför mitt nuvarande fina jobb.
Nackdelarna ska vi inte prata om.
För jag väljer att må bra.

Och jag tror att det är något som man väljer själv.

samvetskval.

Jag har en vas som är som ett rör.
70m högt och 15 cm i diameter.

Jag vill ha fiskar i den.
Men jag har väldigt svårt att tro att fiskarna vill leva i den.

Hur ska jag göra?

Plåga en fisk för att den är vacker?

Eller ha en tom vas som samlar damm?

Att muta sig själv

I början utav mitt viktväktarliv så unnade jag mig själv blommor de tillfällen som jag ville unna mig själv bakelser.
Om det typ skulle småfiras lite i vardagen, som "Vi klarade inskolningen" eller "Dante har varit frisk i en vecka" eller "Vi har överlevt."

Men när jag ändå har det på tal så inträffade det ett underverk här om dagen.
Dante har varit riktigt förkyld och haft 37 grader i temp. Så vi har bara väntat på att han ska få hög feber och öroninflammation..
MEN! Det stannade vid en helt normal förkylning!
Hans första normala "bara förkylning"!!

Det är egentligen ett perfekt exempel på "småfira" med bakelse.
(Det borde jag verkligen göra!)


I kväll sitter jag här och myser i soffan.
Tittar på min jättefina blomma som jag överaskade mig själv med när jag hade gått ner alla mina mammakilon. Den är jättefin. Jag älskar den. Den heter tydligen fallskärmsblomma.

Men.... ikväll sitter jag här i soffan, stirrar på blomman och äter skumboll och vaniljhjärta.
Den kombinationen är helt oslagbar, så nu undrar jag hur jag nånsin ska kunna gå tillbaka at
t njuta av en liten fånig blomma..

Fredagskänsla

För det första så har jag inte upplevt fredagskänsla på väldigt länge.
Mitt liv har det senaste året varit fullt av mammaledighet + ett ständigt öroninflamerat barn, vilket har gjort arbetsplatsen till ett semesterparadis.

Men idag är det verkligen fredag.

Jag slutade vid kvart i tre idag, och hann under något ögonblick titta till på klockan och räkna ner timmarna tills det skulle vara dags att träffa Ola och Dante.

Fredag.

Ola och jag går och smårler åt varandra. Vi skämtar med varandra. Vi berättar om hur veckan har varit, och vi lyssnar verkligen på varandra. Bollar med varandra och fyller i varandras meningar.
Kramas, på riktigt!
Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg när vi gjorde de sist (inte kramas, utan mer en kombination av allt detta!).

Vi har bara låtit tiden gå, väntat på att tiden ska gå, och att livet ska komma in i ett normaltillstånd som innebär att båda arbetar och hjälper till med hemmet.

Men nu börjar allting ordna sig, och helt plötsligt tittar vi på varandra igen!

Här om kvällen kramade jag Ola och luktade på honom.
"Ola jag luktade alltid på dig förr"

Jag och min bror är sånna jobbiga människor som luktar på allt.
Smörkniven, varje brödskiva vi tar och absolut på människor som man tycker om.

Nu tänder Ola ljusen över bordet, maten står strax på bordet, det finns muffins och skumbollar till efterätt och chipsen är tjuvöppnade!

Välkommen fredagskänslan! Jag har saknat dig mer än jag kunnat ana!

Idag stod både Dante och Ola och skakade rumpa och dansade till min sång..

Idol nästa?

Dante-Damp-Gris

Såg ett program på 2:an (faktiskt) som handlade om likheten mellan grisen och människan.
Inte bara den fysiska likheten (hjärta, hjärna, blodomlopp och all annan viktig skit)
utan även den psykiska likheten.

I Sverige tas griskultingen från sin suggmamma vid 5-6 veckors ålder. I vissa länder skiljs de åt redan vid 2-3 veckor ålder.
De vilda grisarna påbörjar avvänjning i vecka 12 med att visa dem fast föda och hur världen fungerar.

I detta programmet som jag såg visade de genom olika experiment hur mycket det påverkar grisbebisarna.
Skillnaden var ENORM!

Kultingarna som togs från sin mamma för tidigt var otroligt stressade och hade inte alls samma lugna och fina beteende som de andra kultingarna.

De gjorde något experiment där de släppte i en kulting i en liten pool, och mitt i den var en plattform som lilla grisen kunde bottna på.

Den lille gris som hade varit hos sin mammi så länge som den ska, simmade lugnt och fint runt och undersökte poolen och hittade plattformen nästan direkt
Nästa gång man släppte ner samma lilla gris så simmade den direkt till plattformen!
(SMART)

Kultingen som hade separerats för tidigt från sin mamma plaskade bara omkring i poolen och hittade inte plattformen.
Den simmade förbi plattformen gång på gång.

Men det som är det otäcka med allt detta, är att de vill jämföra grisen så mycket med människan!

Jag är skräckslagen!!!

När är människan lika gammal som en liten gris på 12 veckor?
HUR SKA MAN KUNNA VETA DET??

Är det redan kört nu, eller har Dante uppnått 12 veckor än?
Är det något jag kunde gjort annorlunda!?

Kommer Dante bli en liten dampgris nu då?

Kärleken till Skumbollar

Efter en lång arbetsdag i lördags hann jag knappt få av mig skorna hemma innan jag gick in och bryggde kaffe och packade fikakorgen.

Jag hade köpt hem lite röror att ha på mackan, skumbollar och äppelkaka.



Jag orkade inte vara inomhus en sekund till, utan ville ut i det härliga höstvädret på en gång och bara andas. Och fika.

Vi slår oss ner i närmsta lekplatsen vid ett sådant där vanligt bord med sitsar på var sin sida och allt är ihopbyggt. (?)

Efter första bettet i skumbollen är jag fast.
Det finns ingen godare kaka eller godare bakverk i hela världen.

"Den här Ola, den ska vi ha som bröllopstårta den dan vi gifter oss!!"'
"Det blir inte en så vacker tåta du."
"Det skiter jag i, fan va gott"

För just då, mitt i ätandets stund, är det bara jag och skumbollen. Och kokosen på min kind.
Först bita sig igenom ett tjockt lager utan mörk äkta choklad, komma genom till ett vitt och fluffigt men alldeles lent skumbollefluff som innehåller äkta vaniljstång.

Jag vill aldrig att den ska ta slut och tankarna svävar iväg.
Jag är hellre tjock, än att inte äta skumboll.
Om jag var tvungen att välja mellan att vara trådsmal eller äta skumboll, så blir det äta skumboll.
Ronnie har en jämförelse som han kör ganska hårt med för tillfället:
Om en planka är 100 meter upp i luften, och något du tycker om är på andra sidan, skulle du gå över?
Väldigt många saker faller genast bort, för det finns inte mycket man skulle gå över plankan för, och man får lite perspektiv på vad som egentligen är viktigt
(men jag tycker ändå att tanken är ganska sjuk och överdriven)

I alla fall skulle jag traska över för skumbollar.

Dante klättrar upp och ner på bordet och bänkarna medans Ola och jag dricker kaffe och mumsar.

Helt plötsligt har han klättrat upp på andra bänken, på andra sidan bordet och ser riktigt nöjd ut.

Jag passar på att peta i han lite macka. (Man får lura i han mat, annars svälter han typ ihjäl.)

Jag tar ett bett i skumbollen, och PANG, med en hård duns så far Dante ner i backen.

Jag hörde direkt på dunsen och att det kunde ha gått lite hur som helst med armar, ben eller huvud, så jag SLÄNGER IVÄG toppen av skumbollen som är kvar, och rusar till Dante.

Han blöder i munnen och har åter igen slipat ner en liten bit till på sin redan lite avhuggna tand.
Men det gick bra, i med nappen så att det inte blir blod över allt och sen gick vi hem.

Men jag tycker att det var skönt att min besatthet av skumbollar ändå hade en viss gräns.

Än så länge går kärleken till min son före min sjuka läggning till skumbollar.

Jag är kanske lite frisk ändå.

att vara vuxen och ansvarstagande

Av denna enorma uppåtsving som jag och mitt liv har haft de senaste dagarna så har verkligheten kommit ifatt mig idag.

Kanske är detta mitt "normaltillstånd", så att jag på något vis hann vänja mig vid att vara lite extra uppåt, så att normalt känns tråkigt och deppigt.

Jag vet inte, men deppig och alldeles för innåtvänd för mitt eget bästa är jag nu. Idag.

Hur vet jag att jag gör rätt? Vilket ska jag välja? Vilket är viktigast? Pengar? Jobbarkompisar?

Alltihop?

En tung natt med massor med tanskar så fort jag har vaknat till liv.
En tung dag, som började redan vid halv 6, och det är så mycket av dagen kvar.

Jag är så avtrubbad att jag inte ens orkar att ha tvångstankar idag.
Men jag har plattat håret, för att befria mig själv från att kunna skylla på det sen när pissdagen fortsätter.

"Du klarar det du vill klara"

Just det ja, det var så det var.

Men idag varken vill eller orkar jag klara någonting.
Hur gör man då?


Jag är ju bara fööör löjlig!!
Skärpning!'

Mitt problem är alltså: Vilket av de tre jobb jag har möjlighet att välja och vraka emellan ska jag välja?
Självklart det som ger mig mest tid med familjen, ger väst betalt och är ett schysst ställe att jobba på!

Jag ska ju vara jätteglad!!

Jag ÄR jätteglad!

Bara så ni vet..

Idag har jag fått så många självförtroende kickar så jag nästan ramlar omkull.

Och jag känner faktiskt att jag förtjänar varendasta liten känsla av välbehag.

"Du klarar det du vill klara"

Tack Ola. Du är en av de visaste människorna jag känner.
De orden har fört mig så många steg framåt i min personliga utveckling så du kan inte ana.

När egoismen slår till

Utanför mitt fönster händer det faktiskt något spännande.
Det är en mäklare på besök hos en utav mina grannar.

Jag bara smäller av!!
Måste skvallra, och jag måste skvallra nu!

Jag springer mot telefonen som jag inte hittar, jag trycker på "hitta telefonen knappen" så att det börjar ringa i den bärbara telefonen så att man ska hitta vart Dante har gömt den någonstans.
Det piper i telefonen. Jag springer i cirklar för jag hör den på min vänstra sida hur jag än vänder mig!

Aha, den är i min byxficka. Pinsamt.

Ringer Ola.

Upptaget!

Gaah!

Då tänker jag "Vem kan mer tänkas bry sig om detta??!?"

Jag bryr mig alltså inte vem jag får berätta det för, bara det är för någon som skulle tycka att det är någorlunda intressant.

Det är alltså bara för min egen vinning som jag vill ringa och skvallra!

Tillsist fick jag tag i Ola, och han tyckte faktiskt att det var lite spännande han också.


Kommer på att jag har glömt att äta frukost och jag brer mig en källarfranska med smör.

Dante hänger på min höft och tittar lite maniskt på när jag tar ett bett i mackan.
Jag får lite smör på kinden som han tar bort med sitt lilla pekfinger, och stoppar det i sin lilla mun.
Han älskar smör.

Av den lilla gesten blir jag lite rörd. Till en början.
Jag tänker att han inte vill att jag ska gå runt med en smörklick på kinden och se dum ut.

Självklart tänker han inte så.

Självklart blir han jätteglad när jag får lite smör på kinden som han kan slicka upp.

Egoist.

Vi är banne mig alla egoister, och ibland undrar jag om man gör nånting över huvud taget, utan att vinna på det själv.



(Nu tänkte jag kanske på lite djupare plan än att skvallra eller smörklick på kinden)