handen i kak(färg)burken

Nu har jag verkligen tagit mig vatten över huvudet. Skitit i det blå skåpet. Helt överskattat min förmåga.

Jag fick ett ryck.

Vi har ett litet gästrum längst in bland all skit och bröte i källaren. Även det rummet användes till förvaring av saker som vi egentligen inte behöver.

Men efter att ha hört att svärmor och svärfar tänkte sova över här på julafton, så drabbades jag av fruktansvärt stark impuls och inspiration.
Renoveringen var igång.

Tapeter revs bitvis ner.Färg inhandlades. Färg kladdades på. Den tapet som fanns kvar bubblades upp och kavlades av väggen och hängde i stora flagor.

Det var bara att ta fram spackelspaden för att skrapa bort färg och tapet som så jävla envist satt kvar innan färgen kom på.

Aj fan. Jag upptäckte ganska fort att detta skulle ta hela natten, så det var med tunga steg jag gick mot trappen för att ropa på Ola för hjälp.

Ola stödjer inte direkt mina impuls renoveringar. Så jag brukar göra dem själv, och inte mig emot.
Men min rygg är inte lika stark just nu. Mitt psyke är ännu vekare än ryggen och nånstans där förstod jag att det finns bara ett sätt att bli färdig. Nångång.

Ola kom faktiskt ner och hjälpte mig, och vi skrapade under en först ganska spänd tystnad. Men sen blev den ganska behaglig. Det är så skönt att vara med någon som man kan vara ensam med.

Är inte det att både ha kakan och äta den?

Tro mig, jag hade hellre ätit kakor än att tillbringa hela kvällen med onödigt arbete.

Nu är jag alltså tillbaka på ruta ett. Om inte ännu längre tillbaka, för jag förstår inte hur jag ska lyckas få de där turkosa väggarna fina.