Hormoner eller dum i huvet???

Hej ni där utanför min hormondimma. Jag är fylld av olycka och är ständigt ledsen och arg och missnöjd. Min kropp känns mer död än levande. Det spelar ingen roll att jag vet att det bara är tillfälligt. Det spelar ingen roll att jag vet att det bara är hormoner. Känslan är lika stark ändå. och det är så tråkigt att vara ledsen. Men ibland blir jag ändå tveksam. Tänk om det inte är hormoner? Tänk om jag är ledsen på riktigt? Att mitt glada allmäntillstån har ändrats, och att jag nu mitt i allt ska behöva kämpa mot en deprision? Spelar det nån roll? Och spelar det nån roll om Ola glömde ta in tårtan från bordet och torka av? E de något att ligga och lipa för? Men allvarligt? Hur svårt e de att ta in en tårtjävel??? Jag har inte gjort annat än att torka av de där jäääävla bordet och städat och donat. Han kunde likaväl bajsat på bordet, så kändes de... De e nog hormoner än då va? Eller håller jag på att tappa greppet???