Å just det.
Det finns hopp för mänskligheten!
"SEX" rubriken gav inte ens hälften av antalet läsare än "rädd" eller "SMINK"
Fast.... Det kanske egentligen är mer tragiskt?
Folk är kanske mätta på att läsa om sex. Men smink känns ju ganska ut tjatat?
"Rädd" är ju ganska skrämmande. Är det att många går in på den rubriken för att vältra sig i annans olycka och rädsla?
Eller är det folk (jag hatar uttrycket "folk") är rädda?
Skit samma.
Nu ska jag gå å fortsätta vänta på magsjukan.
torsdag 27 december 2012
Sjuk?
Här sitter jag och väntar på magsjukan.
Snälla sätt igång då så vi kan ha det gjort.
Vågar knappt äta. Vågar knappt sova. För snart, snart kommer den.
Jag har nog lite ont i magen?
Snälla sätt igång då så vi kan ha det gjort.
Vågar knappt äta. Vågar knappt sova. För snart, snart kommer den.
Jag har nog lite ont i magen?
onsdag 26 december 2012
Efternamn
Hummm...
Johanna Ekelund.....
Johanna Ljunggren....
Det känns ju skitkonstigt att byta efternamn efter alla dessa år.. Till Ljunggren...
Kan man vänja sig vid ett nytt efternamn?
Vi vill ju heta samma. Mina barn heter Ljunggren. Det är klart att vi ska heta Ljunggren.
Men ändå. Konstigt. Johanna Ljunggren.
Inte alls lika fint och flådigt som ekelund..
Johanna Ekelund.....
Johanna Ljunggren....
Det känns ju skitkonstigt att byta efternamn efter alla dessa år.. Till Ljunggren...
Kan man vänja sig vid ett nytt efternamn?
Vi vill ju heta samma. Mina barn heter Ljunggren. Det är klart att vi ska heta Ljunggren.
Men ändå. Konstigt. Johanna Ljunggren.
Inte alls lika fint och flådigt som ekelund..
tisdag 25 december 2012
Spy
Igår var en toppendag fylld med julklappar och glada barn.
Och även ett frieri. Till mig. Från Ola. Jag sa Ja.
Idag skulle vi äntligen träffas, mina syskon med familjer ute hos mor och far i ustorp.
Men det slutade med en orörd jultallrik på bordet och en kaskadspya i urringningen på min mammas gamla klänning som hon sydde till hennes lysningsdag.
Men snabbt som fan sprang jag med en ulkande unge mellan brösten å låste in oss på toan. Där duschade vi och putsade och tvättade på samma gång. Och därifrån klev jag i mina fodrade gummi stövlar och ut genom dörren..
Hej då.
Synd...
På klänningen..
På maten...
Om min Brorsson på fyra månader blir smittad.
Synd om dante, som inte kunde fatta varför vi var tvugna att stressa hem nu när han äntligen mådde bra igen.
Synd om mig. Som hade längtat så efter att få umgås och få fira förlovning med familjen.
Synd om mig som inte längre kan jobba i morgon.
Nu ligger jag på kanten av min säng och väntar på att det ska bryta ut på mig med.
Och även ett frieri. Till mig. Från Ola. Jag sa Ja.
Idag skulle vi äntligen träffas, mina syskon med familjer ute hos mor och far i ustorp.
Men det slutade med en orörd jultallrik på bordet och en kaskadspya i urringningen på min mammas gamla klänning som hon sydde till hennes lysningsdag.
Men snabbt som fan sprang jag med en ulkande unge mellan brösten å låste in oss på toan. Där duschade vi och putsade och tvättade på samma gång. Och därifrån klev jag i mina fodrade gummi stövlar och ut genom dörren..
Hej då.
Synd...
På klänningen..
På maten...
Om min Brorsson på fyra månader blir smittad.
Synd om dante, som inte kunde fatta varför vi var tvugna att stressa hem nu när han äntligen mådde bra igen.
Synd om mig. Som hade längtat så efter att få umgås och få fira förlovning med familjen.
Synd om mig som inte längre kan jobba i morgon.
Nu ligger jag på kanten av min säng och väntar på att det ska bryta ut på mig med.
onsdag 19 december 2012
mmm.. SEX!
De rubriker som har flest läsare är typ:
"Rädd"
"SMINK''
"Dagens outfit"
Det tycker jag var lite intressant.
Jag är jättesugen på att skriva en riktigt snuskig rubrik för att se hur många läsare jag får då.
Eller är jag bara fördomsfull nu?
Ska vi testa?
"Rädd"
"SMINK''
"Dagens outfit"
Det tycker jag var lite intressant.
Jag är jättesugen på att skriva en riktigt snuskig rubrik för att se hur många läsare jag får då.
Eller är jag bara fördomsfull nu?
Ska vi testa?
Mat.
Sneglar på klockan.
Helvete.
Klockan är kvart över fyra. Och jag borde ha börjat fundera ut någon lämplig mat för dagen för länge sedan.
Lycka:
Att gå fram till spisen och upptäcka att jag faktiskt har tänkt!
Att jag tom. har förberett!
På spisen stod färdigskalade potatisar som jag skalade vid 13.
Falukorven ligger i kylen.
Fy fan. Vad jag är bra.
Jag älskar att förvåna mig själv.
Helvete.
Klockan är kvart över fyra. Och jag borde ha börjat fundera ut någon lämplig mat för dagen för länge sedan.
Lycka:
Att gå fram till spisen och upptäcka att jag faktiskt har tänkt!
Att jag tom. har förberett!
På spisen stod färdigskalade potatisar som jag skalade vid 13.
Falukorven ligger i kylen.
Fy fan. Vad jag är bra.
Jag älskar att förvåna mig själv.
tisdag 18 december 2012
SMINK
Traskade in på "Kicks" en vanlig sketen dag med två varma barn och ett par fodrade gummistövlar.
Jag behöver sällan hjälp i den affären för jag vet vart mitt smink är. Men. Dom hade flyttat om lite, så där stod jag och glodde rätt in i en hylla och såg rädd å vilsen ut.
Och med all rätt. Ilon smågnäller i overall och åkpåse. Dante har klivit ur vagnen och går å luktar på parfym.......!!
"vill du ha lite hjälp?"
"ja, jag skulle ha mitt vanliga smink mot röd och ful hud...??"
Hon sprang runt och visade tuber med smink av rätt märke och smetade på min hud och visade vad jag skulle ha under för att få ännu bättre resultat!
"Den här blir ju jättebra, ser du vad jämt och fint resultat det blev här??
Säger den vackra tjejen med perfekt hud och perfekta tänder.
"Jo, jättebra. Men nu har jag ju gårdagens smink på mig oxå..."
NI SKULLE SETT HENNES MIN!
"Asså, det är en sån dag.. DU VET,.. "
Försvarade jag mig snabbt, för att slippa skämmas.
NI SKULLE HA SETT HENNES MIN!
Nej, hon visste inte vad "En sån dag" var för något..
Så för att jag kände mig så dum så köpte jag ett litet prova på sett med massa krämer och tuber i.
Och som tack för det fick jag en liten väska med ännu mer tuber och krämer.
"Det är nuu du ska ta hand om din hud! Annars kommer du ångra dig sen! Kolla här, jag har ett brustet blodkärl på näsan!"
Sa den vackra expediten och pekade på sin modellnäsa,. Och döm av min förvåning, när jag faktiskt såg en liten röd prick mitt på tippen.
Men asså?? Jag förstår inte detta med smink egentligen.
Jag kan inte försvara användandet av smink och ålderskrämer.
Ska vi inte låta huden åldras? Andas? Vara som den är och bli som den blir?
Men jag orkar inte re för mycket i den frågan, för jag trivs så bra i smink...
Dante stod och tittade, väldigt observant, på mig när jag sminkade över allt som kan vara en färg i ansiktet.
"Vad gör du mamma? Vad är det?"
"Det är en färg som jämnar ut mitt ansikte.. Så att det är samma färg överallt,..."
"och det då mamma? Vad gör du nu??"
"Nu tar jag roch. Jag.....öm.... lägger på färg igen.... På rätt ställe, så jag inte ska se död ut."
Woho.
Jag behöver sällan hjälp i den affären för jag vet vart mitt smink är. Men. Dom hade flyttat om lite, så där stod jag och glodde rätt in i en hylla och såg rädd å vilsen ut.
Och med all rätt. Ilon smågnäller i overall och åkpåse. Dante har klivit ur vagnen och går å luktar på parfym.......!!
"vill du ha lite hjälp?"
"ja, jag skulle ha mitt vanliga smink mot röd och ful hud...??"
Hon sprang runt och visade tuber med smink av rätt märke och smetade på min hud och visade vad jag skulle ha under för att få ännu bättre resultat!
"Den här blir ju jättebra, ser du vad jämt och fint resultat det blev här??
Säger den vackra tjejen med perfekt hud och perfekta tänder.
"Jo, jättebra. Men nu har jag ju gårdagens smink på mig oxå..."
NI SKULLE SETT HENNES MIN!
"Asså, det är en sån dag.. DU VET,.. "
Försvarade jag mig snabbt, för att slippa skämmas.
NI SKULLE HA SETT HENNES MIN!
Nej, hon visste inte vad "En sån dag" var för något..
Så för att jag kände mig så dum så köpte jag ett litet prova på sett med massa krämer och tuber i.
Och som tack för det fick jag en liten väska med ännu mer tuber och krämer.
"Det är nuu du ska ta hand om din hud! Annars kommer du ångra dig sen! Kolla här, jag har ett brustet blodkärl på näsan!"
Sa den vackra expediten och pekade på sin modellnäsa,. Och döm av min förvåning, när jag faktiskt såg en liten röd prick mitt på tippen.
Men asså?? Jag förstår inte detta med smink egentligen.
Jag kan inte försvara användandet av smink och ålderskrämer.
Ska vi inte låta huden åldras? Andas? Vara som den är och bli som den blir?
Men jag orkar inte re för mycket i den frågan, för jag trivs så bra i smink...
Dante stod och tittade, väldigt observant, på mig när jag sminkade över allt som kan vara en färg i ansiktet.
"Vad gör du mamma? Vad är det?"
"Det är en färg som jämnar ut mitt ansikte.. Så att det är samma färg överallt,..."
"och det då mamma? Vad gör du nu??"
"Nu tar jag roch. Jag.....öm.... lägger på färg igen.... På rätt ställe, så jag inte ska se död ut."
Woho.
Vår bästa tid är nu!
Nu nu, NU är en av de bästa tiderna på året!!
Pepparkakerna är bakade, packeten är nääääästan klara och man har lite kakbak och kolakokande framför sig!
Julpynt i hela huset.
Dante räknar ner dagarna, och är så medveten om vad som komma skall!
Pirr, pirr! Och jag ska göra min egna rödbetssallad och rulla köttbullar och näst intill vara tomtemor!
Pepparkakerna är bakade, packeten är nääääästan klara och man har lite kakbak och kolakokande framför sig!
Julpynt i hela huset.
Dante räknar ner dagarna, och är så medveten om vad som komma skall!
Pirr, pirr! Och jag ska göra min egna rödbetssallad och rulla köttbullar och näst intill vara tomtemor!
söndag 2 december 2012
Och det där med landet...
Och så helt plötsligt, så tog vi ett beslut.
Och sen tog vi ett annat beslut.
Men till sist så tog vi ett till.
Vi ska inte köpa det där huset på landet.
Huset kräver mer än vad vi orkar. Mer renovering än vad vi hade planerat.
Men. Vi kommer att fortsätta att leta. För vi är rörande överens ( Dante med)
att vi vill ut till landet..
Detta huset var nog inte tillräckligt lantligt för oss egentligen.
Vi behöver sträcka ut lite mer än den tomten var stor.
Jag vill att man knappt ska kunna skilja vart mina ben slutar och mina fodrade gummistövlar börjar.
Här i stan (ja, jag använder dem i stan) så skriker dom.
Och sen tog vi ett annat beslut.
Men till sist så tog vi ett till.
Vi ska inte köpa det där huset på landet.
Huset kräver mer än vad vi orkar. Mer renovering än vad vi hade planerat.
Men. Vi kommer att fortsätta att leta. För vi är rörande överens ( Dante med)
att vi vill ut till landet..
Detta huset var nog inte tillräckligt lantligt för oss egentligen.
Vi behöver sträcka ut lite mer än den tomten var stor.
Jag vill att man knappt ska kunna skilja vart mina ben slutar och mina fodrade gummistövlar börjar.
Här i stan (ja, jag använder dem i stan) så skriker dom.
Kärlek från A till Ö.
Jag har alltid tyckt att Ola och jag har en bra grund att stå på när det vajjar i träden.
När vi har riktigt pissiga tider så kan jag tänka tillbaka på hu mycket roligt vi har haft tillsammans, och kan då tänka att den gamla, roliga Johanna finns kvar nånstans bakom det risiga håret, den grådassiga hyn, den sura munnen, den slappare kroppen eller bakom det stora korset som jag ständigt bär på ryggen nu för tiden.
Men jag ser oxå Olas del i kakan. Jag tänker tillbaka på den roliga Olan som alltid fick mig att skratta med sina dåliga skämt. En Ola som ständigt lös i blicken och fylld av energi och jakt efter utmaningar.
Men idag så upptäckte jag att jag faktiskt har glömt. Så mycket.
Jag hittade gamla mobilvideoklipp på vår gamla dator.
Vi var inte bara roliga. Vi var helt galna. Vi var....barnsliga. Inte så konstigt kanske med tanke på att vi var yngre och barnlösa.
Men vi var verkligen.... Piff och Puff..
Och det är inte utan att det hugger till lite i bröstet på mig när jag inser att jag har glömt bort hur det kändes att vara kär. Alltså. Förstå mig rätt.. Jag menar kär.
Sprudlande glad. Alltid snygg för att jag ville känna mig vacker för honom. Han var den enda i världen.
Och nu försöker jag skylla på barnen. "man blir trött". Men det är inte bara att vi är trötta.
Hela vårt liv kretsar runt barnen. Allt vi gör för att Dante ska ha roligt. Tivoli, husvagnssemester, barnfilmer, lördagsgodis. Återigen, förstå mig rätt. Lycka är att uppleva allt igen med ett barns ögon och blaaablabla.
Men. Just för tillfället känner jag mig lite vingklippt.
Och speciellt efter att ha sett de här helkonstiga småfilmerna.
Vad hände med oss?
Men hur jag än försöker vältra mig i nån form av sorg och saknad så lyckas jag inte. För jag ser rätt igenom den. Och rätt på facit.
Det kallas Kärlek.
Kärlek är att tillsammans ha så jävla roligt. Kärlek är att tillsammans ta sig vidare till nästa nivå i livet. Kärlek är att vara kära i varandra. Ibland jättemycket, och ibland jättemycket inte.
Inte heller är det så jäkla konstigt att jag sitter och försöker snyfta och sörja. Det är också okej. Bara jag nångång förstår att livet har gått vidare, och att det jag har haft var jävligt roligt. Men jag har även roligt nu, och ska förhoppningsvis fortsätta ha det.
Jag tror inte att vi hade tyckt att vårt liv var så innehållsrikt om vi fortsatte i samma hjulspår och så öl fredag och lördag med potatisgratäng på bowlinghallen.
Jag älskar verkligen mitt liv och speciellt Ola. Jag blir fortfarande lite chockad över hur mycket jag kan känna för honom efter alla dessa 8 år.
Men just nu är jag så trött på att dela honom med nån annan som kräver 220% av oss båda.
Vi/Jag behöver semester..
När vi har riktigt pissiga tider så kan jag tänka tillbaka på hu mycket roligt vi har haft tillsammans, och kan då tänka att den gamla, roliga Johanna finns kvar nånstans bakom det risiga håret, den grådassiga hyn, den sura munnen, den slappare kroppen eller bakom det stora korset som jag ständigt bär på ryggen nu för tiden.
Men jag ser oxå Olas del i kakan. Jag tänker tillbaka på den roliga Olan som alltid fick mig att skratta med sina dåliga skämt. En Ola som ständigt lös i blicken och fylld av energi och jakt efter utmaningar.
Men idag så upptäckte jag att jag faktiskt har glömt. Så mycket.
Jag hittade gamla mobilvideoklipp på vår gamla dator.
Vi var inte bara roliga. Vi var helt galna. Vi var....barnsliga. Inte så konstigt kanske med tanke på att vi var yngre och barnlösa.
Men vi var verkligen.... Piff och Puff..
Och det är inte utan att det hugger till lite i bröstet på mig när jag inser att jag har glömt bort hur det kändes att vara kär. Alltså. Förstå mig rätt.. Jag menar kär.
Sprudlande glad. Alltid snygg för att jag ville känna mig vacker för honom. Han var den enda i världen.
Och nu försöker jag skylla på barnen. "man blir trött". Men det är inte bara att vi är trötta.
Hela vårt liv kretsar runt barnen. Allt vi gör för att Dante ska ha roligt. Tivoli, husvagnssemester, barnfilmer, lördagsgodis. Återigen, förstå mig rätt. Lycka är att uppleva allt igen med ett barns ögon och blaaablabla.
Men. Just för tillfället känner jag mig lite vingklippt.
Och speciellt efter att ha sett de här helkonstiga småfilmerna.
Vad hände med oss?
Men hur jag än försöker vältra mig i nån form av sorg och saknad så lyckas jag inte. För jag ser rätt igenom den. Och rätt på facit.
Det kallas Kärlek.
Kärlek är att tillsammans ha så jävla roligt. Kärlek är att tillsammans ta sig vidare till nästa nivå i livet. Kärlek är att vara kära i varandra. Ibland jättemycket, och ibland jättemycket inte.
Inte heller är det så jäkla konstigt att jag sitter och försöker snyfta och sörja. Det är också okej. Bara jag nångång förstår att livet har gått vidare, och att det jag har haft var jävligt roligt. Men jag har även roligt nu, och ska förhoppningsvis fortsätta ha det.
Jag tror inte att vi hade tyckt att vårt liv var så innehållsrikt om vi fortsatte i samma hjulspår och så öl fredag och lördag med potatisgratäng på bowlinghallen.
Jag älskar verkligen mitt liv och speciellt Ola. Jag blir fortfarande lite chockad över hur mycket jag kan känna för honom efter alla dessa 8 år.
Men just nu är jag så trött på att dela honom med nån annan som kräver 220% av oss båda.
Vi/Jag behöver semester..
torsdag 29 november 2012
Rädd
Jag klickar ut torsdagens p-piller och inser att ännu en dag har passerat.
Tiden går och jag hänger inte längre med. Julen är så långt borta för mig och det finns inte en chans att jag får.fram stjärnor och stakar å skit i tid i år.
Bara en sån sak att jag summerar julpynt med ordet "skit".
Julen för mig är helig, varm och underbar. En härlig tid, få min tendens att slå över totalt är helt accepterad.
Nu står fönstret à tomma. De döda krukväxterna har jag flyttat upp på ekskåpet för att kunna måla mina fönster vita. Men ikväll fick jag äntligen tid att ta fram färgen.
Renovera. Måla. Slipa. Spackla. Packa.
Vi äger alldeles för mycket saker för att kunna gömma dem.
Om två veckor kommer det en fotograf hit för att ta bilder inför försäljning.
Ja. Nu ska det ske. Och jag medger att jag är rädd
Efter alla års med velande och tjat så har jag hela familjen efter mig i ett rakt led. Nu ska vi flytta till landet.
Och nu är jag rädd. Rädd för att sitta därute å gnälla istället.
Rädd för att gå ifrån ett färdigt hus - utan ett endaste orosmoment, till en sne och stor och fuktskadad och otapetserad 1920 tals villa.
Och rädd för att.... Jag så gärna vill detta.
Rädd för att göra ett misstag.
söndag 28 oktober 2012
Ett helt inlägg om skinka
Skinka.
En djungel. Å nånstans där i djungeln ville jag vara lite märkvärdig.
Den skulle vara färsk å skivad i charken. Sen skulle den vara väldigt rökig. Lite ovanlig som aldrig fanns färdiguppskivad.
Källarrökt skinka.
Men efter några månader fick jag inse att den var lite väl bra. För rökig.
Men då hittade jag smålandsskinka. Tunt skivad smålandsskinka.
Det lät ju så bra oxå. Småland! Närproducerat.
Men sen slutade den tillverkas. Å jag som ville vara så märkvärdig vägrade ju lönnebergaskinkan och mariannelundsskinkan.
Där kom jag i en svacka.
Jag gick över till fördigpacketerade sladdriga skinkbitar med olika uppiggande namn.
Basturökt.
Extra rökt.
Kryddad.
Men nu har jag insett en sak.
Att vara märkvärdig tog över hand. Jag smakade inte på vad som var gott.
Jag var så trög. Men nu har jag vaknat.
"tunna skivor". Hur tänkte jag där?! Skinka ska väll smaka eller?!?
Nej. Nu vet jag vad som är gott, även att jag känner mig vanlig och alldaglig.
-lönnebera skinka. Vanliga skivor. Nyskivad. Dock.
Ett bra och svenskt ord som omfamnar denna delikatess är:
Lagom.
En djungel. Å nånstans där i djungeln ville jag vara lite märkvärdig.
Den skulle vara färsk å skivad i charken. Sen skulle den vara väldigt rökig. Lite ovanlig som aldrig fanns färdiguppskivad.
Källarrökt skinka.
Men efter några månader fick jag inse att den var lite väl bra. För rökig.
Men då hittade jag smålandsskinka. Tunt skivad smålandsskinka.
Det lät ju så bra oxå. Småland! Närproducerat.
Men sen slutade den tillverkas. Å jag som ville vara så märkvärdig vägrade ju lönnebergaskinkan och mariannelundsskinkan.
Där kom jag i en svacka.
Jag gick över till fördigpacketerade sladdriga skinkbitar med olika uppiggande namn.
Basturökt.
Extra rökt.
Kryddad.
Men nu har jag insett en sak.
Att vara märkvärdig tog över hand. Jag smakade inte på vad som var gott.
Jag var så trög. Men nu har jag vaknat.
"tunna skivor". Hur tänkte jag där?! Skinka ska väll smaka eller?!?
Nej. Nu vet jag vad som är gott, även att jag känner mig vanlig och alldaglig.
-lönnebera skinka. Vanliga skivor. Nyskivad. Dock.
Ett bra och svenskt ord som omfamnar denna delikatess är:
Lagom.
fredag 19 oktober 2012
Av/på knapp
Jag tänker skrämmande ofta på att jag skulle vilja ha en på/av knapp.
Dags att sova: AV. Å då vips! Så sover jag! Jag lägger så mycket tid på att försöka somna att.... Ja.. Att det gör ont! Tänk va mycket annat jag skulle hinna göra med den tiden?! Träna. Laga mat. Pyssla. Lista ut botemedel mot aids.
Men sen kom jag på något som, till en början, verkade som en bättre lösning.
En på/av knapp på mina barn! Jag menar, det är ju ändå på grund av dem (läs Ilon) som jag inte kan somna. (det är Lixom ingen idé).
Men vid närmare eftertanke:
Hur ofta skulle jag använda off-knappen. Egentligen.
När jag planerar att sova. Så klart!! Men risken är att det ballar ur rätt fort.
Ska dra å storhandla på maxi. Smidigare utan barn- helt klart.
Sen börjar de trippa ber ända ner till vardagsbestyren:
Duscha.
Vika tvätt.
Titta på en film.
Åka å fika.
Å sen, innan jag vet ordet av det, så är barnen avstängda nästan jämt. Förutom när vi kan titta på "barnen i bullerbyn".
Å va tråkigt det skulle vara. Barnen som fyller livet och vardagsbestyren med så mycket liv.
Tur att det inte finns nån av/på knapp.
Dags att sova: AV. Å då vips! Så sover jag! Jag lägger så mycket tid på att försöka somna att.... Ja.. Att det gör ont! Tänk va mycket annat jag skulle hinna göra med den tiden?! Träna. Laga mat. Pyssla. Lista ut botemedel mot aids.
Men sen kom jag på något som, till en början, verkade som en bättre lösning.
En på/av knapp på mina barn! Jag menar, det är ju ändå på grund av dem (läs Ilon) som jag inte kan somna. (det är Lixom ingen idé).
Men vid närmare eftertanke:
Hur ofta skulle jag använda off-knappen. Egentligen.
När jag planerar att sova. Så klart!! Men risken är att det ballar ur rätt fort.
Ska dra å storhandla på maxi. Smidigare utan barn- helt klart.
Sen börjar de trippa ber ända ner till vardagsbestyren:
Duscha.
Vika tvätt.
Titta på en film.
Åka å fika.
Å sen, innan jag vet ordet av det, så är barnen avstängda nästan jämt. Förutom när vi kan titta på "barnen i bullerbyn".
Å va tråkigt det skulle vara. Barnen som fyller livet och vardagsbestyren med så mycket liv.
Tur att det inte finns nån av/på knapp.
onsdag 17 oktober 2012
Uppenbarelse på toalocket
Sitter inne på toan (med toalocket stängt och byxorna på) och filosoferar. Jag har fått en uppenbarelse. En liten unge sitter på sin skötbädd på golvet å vinglar, och den andra sitter i badet.
Och svär faktiskt. Han leker för fullt. "där får du din jävelunge, Mia" fy va hemskt. Madicken spelas om och om igen. Måste nog prata igenom detta med Dante.
ANY WAY!
Den otroligt viktiga uppenbarelsen jag ville ta upp, var att jag från och med nu ska tycka att det är OK att min dammsugare står framme på vardagar.
Gud va skönt att ha accepterat detta.
Och svär faktiskt. Han leker för fullt. "där får du din jävelunge, Mia" fy va hemskt. Madicken spelas om och om igen. Måste nog prata igenom detta med Dante.
ANY WAY!
Den otroligt viktiga uppenbarelsen jag ville ta upp, var att jag från och med nu ska tycka att det är OK att min dammsugare står framme på vardagar.
Gud va skönt att ha accepterat detta.
Leverchock
Lördags morgon.
Tidigt. Förväntningarna är höga.
Bagels med philadelphia och salami förbereds vid köksbordet.
Kaffedimman ligger tät i taket.
Snart ska vi ta oss till Ullared! Det finns inga ord som riktigt sätter ord på den känslan.
Pappa kommer ner i sin grå flismysdress som han fick av sina barn (alltså av mig bl.)
i julklapp för säkert sju år sedan.
Han börjar diska.
Känslan är trygg och fridfull.
Jag reser mig frÅn köksbordet för att hämta rödlök till mackorna.
Och krockar till med pappa som ska lämna diskhon.
Han sticker upp det stora spannet som han har diskat, upp under näsan på mig.
"SA DU HA EN LEVER?!"
I spannet ligger en rejäl älglever och glider runt.
För mig är detta varken konstigt eller onormalt. Men jag tänker på min stackar vän Ellinor (tex), som säkert hade svimmat av kombinationen chock och älglever.
Tidigt. Förväntningarna är höga.
Bagels med philadelphia och salami förbereds vid köksbordet.
Kaffedimman ligger tät i taket.
Snart ska vi ta oss till Ullared! Det finns inga ord som riktigt sätter ord på den känslan.
Pappa kommer ner i sin grå flismysdress som han fick av sina barn (alltså av mig bl.)
i julklapp för säkert sju år sedan.
Han börjar diska.
Känslan är trygg och fridfull.
Jag reser mig frÅn köksbordet för att hämta rödlök till mackorna.
Och krockar till med pappa som ska lämna diskhon.
Han sticker upp det stora spannet som han har diskat, upp under näsan på mig.
"SA DU HA EN LEVER?!"
I spannet ligger en rejäl älglever och glider runt.
För mig är detta varken konstigt eller onormalt. Men jag tänker på min stackar vän Ellinor (tex), som säkert hade svimmat av kombinationen chock och älglever.
måndag 15 oktober 2012
Konsten att inte slå över.
Oj. Jag har brutit ett löfte till mig själv!
Jag lovade mig själv att inte ens påbörja att Göra egen barnmat. Jag var stolt över mig själv att jag gav det löftet faktiskt.
Jag tycker att det var ett tecken på att jag känner mig själv. Att jag har insett mina gränser.
Men det sket sig idag. Och precis som jag misstänkte var det superroligt.
Men jag gjorde bara en portion. Och han åt upp ALLT!
Så jo... Jag kommer att fortsätta. Men jag ska istället lova mig själv att inte slå över.
Note: det är ok att inte tillverka egen barnmat varje dag. Utan bara göra det när lusten, orken och tiden infinner sig i en härlig kombination!
Jag lovade mig själv att inte ens påbörja att Göra egen barnmat. Jag var stolt över mig själv att jag gav det löftet faktiskt.
Jag tycker att det var ett tecken på att jag känner mig själv. Att jag har insett mina gränser.
Men det sket sig idag. Och precis som jag misstänkte var det superroligt.
Men jag gjorde bara en portion. Och han åt upp ALLT!
Så jo... Jag kommer att fortsätta. Men jag ska istället lova mig själv att inte slå över.
Note: det är ok att inte tillverka egen barnmat varje dag. Utan bara göra det när lusten, orken och tiden infinner sig i en härlig kombination!
onsdag 3 oktober 2012
Lat
Idag är det återigen en såndär dag då jag säger mitt mantra högt. "det är en kort period i mitt liv".
Sömnbrist. Sjuka barn. Fet. Ständig jakt efter mera sömn.
Men jag misstänker lite att jag har fastnat oxå. Blivit lat. Tycker synd om mig själv.
Inatt ha jag faktiskt sovit lite bättre. Jag hade kunnat ta mig ner på sångstunden. Jag hade kunnat hänga tvätten. Menat fastnar i soffan.
Den starkaste känslan är när jag tror att Ola bjöd bort hela kladdkakan till sina gäster igår, men sen hittar jag den i kylen. Lycka.
I morgon! Då är det kanske dagen då jag tar tag i mitt liv!
( eller dagen då klons smygöroninflammation bryter ut ordentligt)
Sömnbrist. Sjuka barn. Fet. Ständig jakt efter mera sömn.
Men jag misstänker lite att jag har fastnat oxå. Blivit lat. Tycker synd om mig själv.
Inatt ha jag faktiskt sovit lite bättre. Jag hade kunnat ta mig ner på sångstunden. Jag hade kunnat hänga tvätten. Menat fastnar i soffan.
Den starkaste känslan är när jag tror att Ola bjöd bort hela kladdkakan till sina gäster igår, men sen hittar jag den i kylen. Lycka.
I morgon! Då är det kanske dagen då jag tar tag i mitt liv!
( eller dagen då klons smygöroninflammation bryter ut ordentligt)
fredag 28 september 2012
fredag 21 september 2012
banta
På måndag ska jag banta.
Jag orkar inte vara större än vad mina kläder är längre. Plus att jag måste komma i mina jaktkläder i oktober!
Jag är taggad. Men nervös.
Jag orkar inte vara större än vad mina kläder är längre. Plus att jag måste komma i mina jaktkläder i oktober!
Jag är taggad. Men nervös.
onsdag 19 september 2012
Dagens outfit
Tänk om jag skulle lägga ut bilder på "dagens outfit" på Instagram.
"Blått linne, gul topp som gör att brösten ser ut som en brödlimpa, grå mysbyxor som en gång har varit svarta!"
Gud va pinsamt..
Nästa dagens outfit skulle vara samma, men med en kräkrand från det vänstra brödlimpa bröstet och ner till knäet.
Dag tre. Ska vi inte prata om.
"Blått linne, gul topp som gör att brösten ser ut som en brödlimpa, grå mysbyxor som en gång har varit svarta!"
Gud va pinsamt..
Nästa dagens outfit skulle vara samma, men med en kräkrand från det vänstra brödlimpa bröstet och ner till knäet.
Dag tre. Ska vi inte prata om.
Bara bebis
Idag är Dante iväg med sin pappa och köper ett nytt kikarsikte. Och på morgonen var han hos sin dagmamma.
Vilket alltså innebär att jag har nån form av Ilon-Dag.
Vad gör man när man bara har en bebis att ta hand om?
Jag menar - idag kunde jag uträttat underverk här hemma. Faktiskt. Vilken skillnad det är att bara ha en bebis!
Men vet ni vad??
Jag sket i allt. Jag har vilat. Sovit. Tittat på TV.
Nu lagar jag mat - Spagetti med smör.
Efter det ska jag baka kladdkaka.
Just det. Jag sket i allt. Och valde att passa på att bara va.
BRA Johanna!
Vilket alltså innebär att jag har nån form av Ilon-Dag.
Vad gör man när man bara har en bebis att ta hand om?
Jag menar - idag kunde jag uträttat underverk här hemma. Faktiskt. Vilken skillnad det är att bara ha en bebis!
Men vet ni vad??
Jag sket i allt. Jag har vilat. Sovit. Tittat på TV.
Nu lagar jag mat - Spagetti med smör.
Efter det ska jag baka kladdkaka.
Just det. Jag sket i allt. Och valde att passa på att bara va.
BRA Johanna!
onsdag 12 september 2012
Dagens lunch:
Idag har jag kommit fram till följande:
Jag har svårt att ha en normal relation till inspiration och lust och drömmar och välmående.
Jag kan inte luta mig tillbaka och tänka: detta va ganska gött. Eller: detta va roligt.
Mina tankar springer genast i väg och sätter upp mål på att bli bäst eller succe.
Och det tycker jag är tråkigt.
Har inte kommit fram till nån lösning än.
Jag har svårt att ha en normal relation till inspiration och lust och drömmar och välmående.
Jag kan inte luta mig tillbaka och tänka: detta va ganska gött. Eller: detta va roligt.
Mina tankar springer genast i väg och sätter upp mål på att bli bäst eller succe.
Och det tycker jag är tråkigt.
Har inte kommit fram till nån lösning än.
tisdag 11 september 2012
Jag har brunnit upp
Jag brinner och glöder och sprakar i ett enda fyrverkeri.
Jag kokar saft och gör marmelad.
"jag ska koka så mycket saft att jag aldrig mer behöver köpa. Jag ska koka marmelad och sälja i min lanthandel som jag ska öppna!"
Mina tankar svävar i väg och lägger ut drömmar och mål och ribbor att ta sig över. Men jag ser inga hinder i ribborna. Allt medans jag rör i grytorna
Jag odlar i mitt växthus och vårdar med kärlek. Rensar med kratta och ömhet. Jag ser paprikor poppa upp och tomater frodas.
"jag ska göra ketchup. Jag ska aldrig mer köpa grönsaker. Jag ska bygga ett jättestort växthus med en damm i. Och med fåglar som flyger omkring. Sen ska jag sälja mina ekologiska frukter och grönsaker i min lanthandel som jag en dag ska öppna."
Mina tankar svävar iväg och sipprar ur mig i samma takt som vattnet ur min vattenkanna.
Jag syr hakklappar av disktrasor med fina mönster på. Jag drömmer mig bort återigen. Å lägger ribbor.
Jag lagar soppa för första gången i mitt liv. Sen ska jag ha sopptorsdag.
Jag bakar biskvier och ska öppna ett fik i min lanthandel som inte finns.
Jag ska vara bullmamma med nystädat hus varje dag och nybakta bullar varje vecka. Allt ska vara upptvättat varje dag.
Jag går på en sångstund med min bebis och tänker att jag ska hänga där varje dag.
Jag brinner och brinner och brinner och vill göra allt och mår så väldigt bra. Inspirationen flödar så det nästan bränns.
Alla idéer och mål å drömmar å ribbor, som till en början låg i fins rader, ligger helt plötsligt huller om buller så jag ramlar över dem.
Jag blir så besviken. För återigen går jag runt i mitt hus och kan inte ens böja mig ner för att plocka upp en leksak från golvet. För jag kan inte fokusera eller välja vilken jag ska ta eller vart jag ska börja.
Detta, pga. Alla mina bränder.
Allt detta för att jag en gång har brunnit upp.
Och jag blir så ledsen när gränsen är så mycket närmare än jag vill att den ska vara.
Jag kokar saft och gör marmelad.
"jag ska koka så mycket saft att jag aldrig mer behöver köpa. Jag ska koka marmelad och sälja i min lanthandel som jag ska öppna!"
Mina tankar svävar i väg och lägger ut drömmar och mål och ribbor att ta sig över. Men jag ser inga hinder i ribborna. Allt medans jag rör i grytorna
Jag odlar i mitt växthus och vårdar med kärlek. Rensar med kratta och ömhet. Jag ser paprikor poppa upp och tomater frodas.
"jag ska göra ketchup. Jag ska aldrig mer köpa grönsaker. Jag ska bygga ett jättestort växthus med en damm i. Och med fåglar som flyger omkring. Sen ska jag sälja mina ekologiska frukter och grönsaker i min lanthandel som jag en dag ska öppna."
Mina tankar svävar iväg och sipprar ur mig i samma takt som vattnet ur min vattenkanna.
Jag syr hakklappar av disktrasor med fina mönster på. Jag drömmer mig bort återigen. Å lägger ribbor.
Jag lagar soppa för första gången i mitt liv. Sen ska jag ha sopptorsdag.
Jag bakar biskvier och ska öppna ett fik i min lanthandel som inte finns.
Jag ska vara bullmamma med nystädat hus varje dag och nybakta bullar varje vecka. Allt ska vara upptvättat varje dag.
Jag går på en sångstund med min bebis och tänker att jag ska hänga där varje dag.
Jag brinner och brinner och brinner och vill göra allt och mår så väldigt bra. Inspirationen flödar så det nästan bränns.
Alla idéer och mål å drömmar å ribbor, som till en början låg i fins rader, ligger helt plötsligt huller om buller så jag ramlar över dem.
Jag blir så besviken. För återigen går jag runt i mitt hus och kan inte ens böja mig ner för att plocka upp en leksak från golvet. För jag kan inte fokusera eller välja vilken jag ska ta eller vart jag ska börja.
Detta, pga. Alla mina bränder.
Allt detta för att jag en gång har brunnit upp.
Och jag blir så ledsen när gränsen är så mycket närmare än jag vill att den ska vara.
lördag 8 september 2012
TVn!
Jag måste snart skaffa en kalender!
Mitt liv är fullt med mening just nu och det pirrar i hela kroppen!
TVn. TV program i mängder som börjar nu i höst!
Jag älskar höst och seriestarter. Jag älskar att inte jobba skift så jag kan följa alla serier!
Jag älskar att längta till nästa dag eller nästa vecka.
Mitt liv känns så meningfullt.
Mitt liv är fullt med mening just nu och det pirrar i hela kroppen!
TVn. TV program i mängder som börjar nu i höst!
Jag älskar höst och seriestarter. Jag älskar att inte jobba skift så jag kan följa alla serier!
Jag älskar att längta till nästa dag eller nästa vecka.
Mitt liv känns så meningfullt.
torsdag 30 augusti 2012
Syskonkärlek
Det kommer ljusglimtar mellan slagsmålen. (överdriver åt alla håll i en enda mening)
Idag på morgonen så kröp Dante upp till sin lillebror (Ja, vi sover alla i samma säng. Oftast) å höll om honom och mumlade nästan i sömnen "jag älskar dig Ilon"
Tack, Tack, Tack!
Det var precis det jag behöve för att orka göra det där lilla extra idag!
Idag på morgonen så kröp Dante upp till sin lillebror (Ja, vi sover alla i samma säng. Oftast) å höll om honom och mumlade nästan i sömnen "jag älskar dig Ilon"
Tack, Tack, Tack!
Det var precis det jag behöve för att orka göra det där lilla extra idag!
söndag 26 augusti 2012
Vart är mitt snälla barn?
Är det ok att sätta sig ner framåt kvällen och känna att man har lite, lite ont i halsen av allt gapande på sin son?
Känns inte bra nånstans.
Vart har min söta oskyldiga son tagit vägen? Han som var typ min bästa vän?
För här hemma har jag bara en spottande, nypande och arg 3 åring som är helt kall i blicken och som kan, utan att tveka, ge mig en rejäl smäll.
Ilon börjar gråta så fort Dante är i närheten..
"Dante, va gjorde du på Ilon nu??"
"Inget."
"Men jag hör ju att han är ledsen för att han fick ont nånstans?"
Nej. Och det dumma är att han verkligen ser helt oskyldig ut. Han är helt tom i blicken.
Men Ilon hade i alla fall ett blåmärke på armen idag. Så nått hände ju.
Känns inte bra nånstans.
Vart har min söta oskyldiga son tagit vägen? Han som var typ min bästa vän?
För här hemma har jag bara en spottande, nypande och arg 3 åring som är helt kall i blicken och som kan, utan att tveka, ge mig en rejäl smäll.
Ilon börjar gråta så fort Dante är i närheten..
"Dante, va gjorde du på Ilon nu??"
"Inget."
"Men jag hör ju att han är ledsen för att han fick ont nånstans?"
Nej. Och det dumma är att han verkligen ser helt oskyldig ut. Han är helt tom i blicken.
Men Ilon hade i alla fall ett blåmärke på armen idag. Så nått hände ju.
Pysselmotivation
Det spritter i hela!!
Jag bakar. Å Målar. Å skriver receptlistor. Planerar min butik jag ska öppna. Jag målar skisser på lampor jag ska måla.
Jag förbereder mitt saftkokande och mitt syltande!
Jag gör matlista för hela veckan och inköpslista därefter.
Jag smäller av och vet inte vart jag ska börja och jag får inte nog.
Jag har köpt ett semesterblock där jag planerar att skriva ner varje semester varje år, och även sätta in lite bilder...
Har oxå bakat en tårta nu (jo då. bottnarna oxå) med banankräm å vaniljkräm och chokladgrädde.
Sånna här ryck kommer i vågor. Så då gäller det att göra allt!
Jag bakar. Å Målar. Å skriver receptlistor. Planerar min butik jag ska öppna. Jag målar skisser på lampor jag ska måla.
Jag förbereder mitt saftkokande och mitt syltande!
Jag gör matlista för hela veckan och inköpslista därefter.
Jag smäller av och vet inte vart jag ska börja och jag får inte nog.
Jag har köpt ett semesterblock där jag planerar att skriva ner varje semester varje år, och även sätta in lite bilder...
Har oxå bakat en tårta nu (jo då. bottnarna oxå) med banankräm å vaniljkräm och chokladgrädde.
Sånna här ryck kommer i vågor. Så då gäller det att göra allt!
tisdag 10 juli 2012
Zombiebok.
9 Juli.
Mörker. Mörkrött. Mina öron börjar sakta försöka ta emot ljud. Ett dovt surrande fyller hela huvudet och vibrerar i hela skallen. Aj. Smärtan kommer krypande och stiger snabbt till en helt okontrollbar smärta som sprider sig uppifrån och ner och fyller hela min kropp. Eller är det ens en kropp? Sitter alla delar någorlunda ihop, och bildar något som man får kalla kropp? Jag kan inte röra mig. Smärtan tar över all min kraft. Jag förblir orörlig i en hög på golvet. Surret ökar i styrka. Det mörka innanför ögonlocken ljusnar till skrikande röd.
Vad händer? Vart är jag? Vem är jag? Är jag någonting som lever?
Det surrar. Det skriker. Det stampar.Det vibrerar. Det knakar och river. På både utsida och insida.
Jag känner hur mitt medvetande ökar. Och smärtan. Och skriken.
Jag gör ett försök att öppna ögonen. Men jag ser inte mer än innan. Det är bara en suddig bild. Skrikande röd och mörkaste svart som målat på en grå bakrund.
Sakta börjar bilder fladdra framför ögonen.
Fan.
Ola. Ilon.
Det är mer än jag kan hantera och paniken växer sig starkare än smärtan.
Kroppen slår av sig i rent försvar och jag väljer det enklaste valet i världen.
Jag väljer att inte streta emot, utan att återgå till mörkret.
Aftonbladet 10 Juli:
"Kaos i centrala Stockholm!
Den 8 Juli 2012 utbröt någon form av rabiesliknande smitta i Stockholm. Man har efter vissa forskningar kunnat se att smittan har uppkommit i samband med en kosert i globen den 7 juli. Stanna inomhus. Lås dörrar och fönster. Stäng ventiler och håll er uppdaterade via radion och TV:n."
10 juli.
Jag rycker till av att min kropp tar ett häftigt andetag. Ja. Jag erkänner. Jag försökte dö.
Kroppen känns tung och mör och som en hel dov klump av smärta som väger 200 kg. Jag ligger fortfarande i samma ställning som när jag kastade mig in i hissen. Jag har vickat på varendaste kroppsdel och kommit fram till att ingenting är brutet. Munnen är torr och smakar unket och blod. håret ligger som klistrat ner över pannan och halsen. Jag försöker se men bilden är fortfarande väldigt suddig. Jag lever, men det är allt. Jag vill inte ens leva. Men jag har en anledning kvar, och den är hemma hos sin morfar i småland. Dante.
Jag böjer min nacke och försöker se mig om i det trånga utrymmet i personalhissen. Lampan blinkar. Det surrar som att hissen har stannat mitt emellan två våningar och försöker ta sig loss. Ja. Mycket riktigt. Det verkar som jag är mellan våning 4 och 5. Jag vandrar vidare med blicken och ser vad jag har slått i mitt huvud i. En frukostvagn. Jo jag minns. Men jag orkar inte ta hand om bilderna av frukostflickan som jag pressade ut ur hissen och matade...Usch.. Jag slängde ut henne och slängde mig in i hissen och for in med huvudet i hörnet av vagnen.
Vatten. Måste ha vatten. Måste skölja ner denna hemska sörjan i munnen. Jag tar tag om handtaget på den klena vagnen med min ännu klenare hand och på något sätt lyckas jag ta mig upp på mina darrande ben.
Jag vinglar. Men jag hittar en vattenkanna som jag tar några ivriga klunkar utav. Jag hugger tag i en torr fralla som jag snabbt tuggar i mig. Och spyr upp i ishinken.
Jag får syn på spegeln och en grå figur däri. Det är jag. Mitt annars råttfärgade, axellånga hår är färgat rödsvart av blod som har runnit ner över halsen och ner över brösten. Mina blåa ögonen stirrar tunt och skräckslaget på mig och min stora fylliga läppar känns punkterade. De darrar. Mina bröst spänner och killar till, och påminner om att jag har någon att mätta. Men det har jag inte längre.
Jag rycker till av ett skrik, och inser att det är mitt eget. Mina knän viker sig och jag bli liggandes, ulkandes, gråtandes, dreglandes i fosterställning.
Smärtan kväver mig. Mörkret sprider sig och tar återigen tag om hela min kropp. Jag gör ett nytt försök att ge upp och dö.
Mörker. Mörkrött. Mina öron börjar sakta försöka ta emot ljud. Ett dovt surrande fyller hela huvudet och vibrerar i hela skallen. Aj. Smärtan kommer krypande och stiger snabbt till en helt okontrollbar smärta som sprider sig uppifrån och ner och fyller hela min kropp. Eller är det ens en kropp? Sitter alla delar någorlunda ihop, och bildar något som man får kalla kropp? Jag kan inte röra mig. Smärtan tar över all min kraft. Jag förblir orörlig i en hög på golvet. Surret ökar i styrka. Det mörka innanför ögonlocken ljusnar till skrikande röd.
Vad händer? Vart är jag? Vem är jag? Är jag någonting som lever?
Det surrar. Det skriker. Det stampar.Det vibrerar. Det knakar och river. På både utsida och insida.
Jag känner hur mitt medvetande ökar. Och smärtan. Och skriken.
Jag gör ett försök att öppna ögonen. Men jag ser inte mer än innan. Det är bara en suddig bild. Skrikande röd och mörkaste svart som målat på en grå bakrund.
Sakta börjar bilder fladdra framför ögonen.
Fan.
Ola. Ilon.
Det är mer än jag kan hantera och paniken växer sig starkare än smärtan.
Kroppen slår av sig i rent försvar och jag väljer det enklaste valet i världen.
Jag väljer att inte streta emot, utan att återgå till mörkret.
Aftonbladet 10 Juli:
"Kaos i centrala Stockholm!
Den 8 Juli 2012 utbröt någon form av rabiesliknande smitta i Stockholm. Man har efter vissa forskningar kunnat se att smittan har uppkommit i samband med en kosert i globen den 7 juli. Stanna inomhus. Lås dörrar och fönster. Stäng ventiler och håll er uppdaterade via radion och TV:n."
10 juli.
Jag rycker till av att min kropp tar ett häftigt andetag. Ja. Jag erkänner. Jag försökte dö.
Kroppen känns tung och mör och som en hel dov klump av smärta som väger 200 kg. Jag ligger fortfarande i samma ställning som när jag kastade mig in i hissen. Jag har vickat på varendaste kroppsdel och kommit fram till att ingenting är brutet. Munnen är torr och smakar unket och blod. håret ligger som klistrat ner över pannan och halsen. Jag försöker se men bilden är fortfarande väldigt suddig. Jag lever, men det är allt. Jag vill inte ens leva. Men jag har en anledning kvar, och den är hemma hos sin morfar i småland. Dante.
Jag böjer min nacke och försöker se mig om i det trånga utrymmet i personalhissen. Lampan blinkar. Det surrar som att hissen har stannat mitt emellan två våningar och försöker ta sig loss. Ja. Mycket riktigt. Det verkar som jag är mellan våning 4 och 5. Jag vandrar vidare med blicken och ser vad jag har slått i mitt huvud i. En frukostvagn. Jo jag minns. Men jag orkar inte ta hand om bilderna av frukostflickan som jag pressade ut ur hissen och matade...Usch.. Jag slängde ut henne och slängde mig in i hissen och for in med huvudet i hörnet av vagnen.
Vatten. Måste ha vatten. Måste skölja ner denna hemska sörjan i munnen. Jag tar tag om handtaget på den klena vagnen med min ännu klenare hand och på något sätt lyckas jag ta mig upp på mina darrande ben.
Jag vinglar. Men jag hittar en vattenkanna som jag tar några ivriga klunkar utav. Jag hugger tag i en torr fralla som jag snabbt tuggar i mig. Och spyr upp i ishinken.
Jag får syn på spegeln och en grå figur däri. Det är jag. Mitt annars råttfärgade, axellånga hår är färgat rödsvart av blod som har runnit ner över halsen och ner över brösten. Mina blåa ögonen stirrar tunt och skräckslaget på mig och min stora fylliga läppar känns punkterade. De darrar. Mina bröst spänner och killar till, och påminner om att jag har någon att mätta. Men det har jag inte längre.
Jag rycker till av ett skrik, och inser att det är mitt eget. Mina knän viker sig och jag bli liggandes, ulkandes, gråtandes, dreglandes i fosterställning.
Smärtan kväver mig. Mörkret sprider sig och tar återigen tag om hela min kropp. Jag gör ett nytt försök att ge upp och dö.
torsdag 5 juli 2012
Bissy Day!
Vi har fullt upp idag!
Kratta jord, så gräs, plantera om växthus, måla växthus, städa garage, klippa gräs.
Inte nog med det så klipper Mr:B gräset, och det var bara två dagar sedan han gjorde de sist, vilket betyder att han kan ju gå runt, runt, runt, runt 4-evr med sin gräsklippare för att han ser ju inte vilket som är klippt och inte.
Så, eftersom jag ser detta ske, ser jag det som min plikt att se till att gubben inte dö av uttorkning..
Sen ska vi packa väskor! För i morron bär det av mot Stockholm!!
Kratta jord, så gräs, plantera om växthus, måla växthus, städa garage, klippa gräs.
Inte nog med det så klipper Mr:B gräset, och det var bara två dagar sedan han gjorde de sist, vilket betyder att han kan ju gå runt, runt, runt, runt 4-evr med sin gräsklippare för att han ser ju inte vilket som är klippt och inte.
Så, eftersom jag ser detta ske, ser jag det som min plikt att se till att gubben inte dö av uttorkning..
Sen ska vi packa väskor! För i morron bär det av mot Stockholm!!
tisdag 3 juli 2012
torsdag 28 juni 2012
Bra föräldrar?
Dagens middag: Pannkakor med glass.
Jo.men.så.att.de....
Det var en sån dag i dag bara. Och gissa om det var uppskattat?
"Det här var helt otroligt.." Sa Dante med hela munnen full.
Och vi utbytte fraser som "Jag älskar dig Ola" "Jag älskar dig mamma" "Jag älskar dig Dante" "Och jag älskar pappa" "Jag älskar Ilon oxå."
Så ävena att mina celler som byggdes upp i just den sekund, av den maten, och bara blev skit me - så var det värt det.
(Och gott. Jag åt 6 st.(Jag ljuger inte))
Jo.men.så.att.de....
Det var en sån dag i dag bara. Och gissa om det var uppskattat?
"Det här var helt otroligt.." Sa Dante med hela munnen full.
Och vi utbytte fraser som "Jag älskar dig Ola" "Jag älskar dig mamma" "Jag älskar dig Dante" "Och jag älskar pappa" "Jag älskar Ilon oxå."
Så ävena att mina celler som byggdes upp i just den sekund, av den maten, och bara blev skit me - så var det värt det.
(Och gott. Jag åt 6 st.(Jag ljuger inte))
måndag 25 juni 2012
Konstrundanlivet del.. 8?
Usch. Konstrundan passar inte mig längre.
När jag väl tar mig utanför dörren, vilket är på sommarhalvåret så blir jag bara påmind om att jag är inte gjord för att ha grannar.
Jag är alldeles för arg.
Här om dagen när jag kom hem efter att lämnat Dante hos dagmamman (dagbarnvårdaren) så upptäckte jag att Ola hade klippt häcken. Men jag tyckte det kändes ganska konstigt.
När skulle han hunnit det? Jag trodde att vi pratade med varandra...
Nej. Han hade inte klippt häcken, fick jag reda på efter jag ringt upp honom och stört honom på jobbet för att få denna otroligt viktiga information.
Grannen hade klippt häcken för att kunna se när han backar ut bilen.
Det kan man ju förstå?
OM det inte varit för att han under vinterhalvåret skyfflar över all snö till vår sida häcken för att han inte vill ha snön smältande på sin tomt. (Lycka för mig. Vi får världens högsta pulkabacke!) Jag fattar inte hur de klarar att skyffla snön så högt, för de är över 80 år båda två.
I alla fall. Snövallen på över två meter stör Tydligen inte deras sikt när de ska backa.
Men vår fjuniga lilla häck gör det. Och den var inte ens för hög. Och inte ens Ber...Mr B hade klippt sin häck än, så vi var inte sena!!
"Snälla Johanna, gå inte ut och klipp ner hela häcken nu!"
Bad Ola mig, medans jag spottade och svor.
Jag lyckades behärska mig. Men jag har inte sett röken av dem sen de klippte MIN häck, så de är nog rädda.
Och det bör de vara, stackarna.
Sen har det hänt lite mer saker. Men jag orkar inte dra hela historier.
Jag ger er dialoger, samtliga med Mr B
Tänk er en riktigt gammal gubbe, fortfarande med stoltheten kvar och väldigt överlägsen alla andra. Rik. Lång. Välkammat hår och tror att han är kung över hela Konstrundan.
Mr B: Det var ju förnuftigt av dig att spara de där gamla fönstren till att bygga ett växthus.
Jag: jag är väldigt smart. (Va tror han om mig??)
Mr B: Jo jag har aldrig sagt något annat. Haha..
...
Mr B: Det var värst va du ser företagsam ut när du står där med tumstocken!
Jag: Jag är väldigt företagsam.
Mr B: Jasså du, inom vilka områden då, om man får fråga!
Jag: De områden jag tar mig för!
Mr B: haha,, Jasså du.
Han har väldigt svårt för att jag som kvinna ger mig på "mansgöra".
En dag när jag var ute och målade huset smög han fram bakom mig.
"Uja, Uja va du kan måla Johanna. Jajjemen. Uja. Vad du målar."
Nån vecka senare frågar jag:
Jag: Tycker du att mitt hus är fint nu när det är grönt?
Mr B: Jasså, är det grönt det är?? Ja, tänk om du bara kunde få lika fin trädgård som du har fått ditt hus..
Han låter visst inte så hemsk nu när jag läser igenom allt..
Men det är han.
Jag måste flytta.
När jag väl tar mig utanför dörren, vilket är på sommarhalvåret så blir jag bara påmind om att jag är inte gjord för att ha grannar.
Jag är alldeles för arg.
Här om dagen när jag kom hem efter att lämnat Dante hos dagmamman (dagbarnvårdaren) så upptäckte jag att Ola hade klippt häcken. Men jag tyckte det kändes ganska konstigt.
När skulle han hunnit det? Jag trodde att vi pratade med varandra...
Nej. Han hade inte klippt häcken, fick jag reda på efter jag ringt upp honom och stört honom på jobbet för att få denna otroligt viktiga information.
Grannen hade klippt häcken för att kunna se när han backar ut bilen.
Det kan man ju förstå?
OM det inte varit för att han under vinterhalvåret skyfflar över all snö till vår sida häcken för att han inte vill ha snön smältande på sin tomt. (Lycka för mig. Vi får världens högsta pulkabacke!) Jag fattar inte hur de klarar att skyffla snön så högt, för de är över 80 år båda två.
I alla fall. Snövallen på över två meter stör Tydligen inte deras sikt när de ska backa.
Men vår fjuniga lilla häck gör det. Och den var inte ens för hög. Och inte ens Ber...Mr B hade klippt sin häck än, så vi var inte sena!!
"Snälla Johanna, gå inte ut och klipp ner hela häcken nu!"
Bad Ola mig, medans jag spottade och svor.
Jag lyckades behärska mig. Men jag har inte sett röken av dem sen de klippte MIN häck, så de är nog rädda.
Och det bör de vara, stackarna.
Sen har det hänt lite mer saker. Men jag orkar inte dra hela historier.
Jag ger er dialoger, samtliga med Mr B
Tänk er en riktigt gammal gubbe, fortfarande med stoltheten kvar och väldigt överlägsen alla andra. Rik. Lång. Välkammat hår och tror att han är kung över hela Konstrundan.
Mr B: Det var ju förnuftigt av dig att spara de där gamla fönstren till att bygga ett växthus.
Jag: jag är väldigt smart. (Va tror han om mig??)
Mr B: Jo jag har aldrig sagt något annat. Haha..
...
Mr B: Det var värst va du ser företagsam ut när du står där med tumstocken!
Jag: Jag är väldigt företagsam.
Mr B: Jasså du, inom vilka områden då, om man får fråga!
Jag: De områden jag tar mig för!
Mr B: haha,, Jasså du.
Han har väldigt svårt för att jag som kvinna ger mig på "mansgöra".
En dag när jag var ute och målade huset smög han fram bakom mig.
"Uja, Uja va du kan måla Johanna. Jajjemen. Uja. Vad du målar."
Nån vecka senare frågar jag:
Jag: Tycker du att mitt hus är fint nu när det är grönt?
Mr B: Jasså, är det grönt det är?? Ja, tänk om du bara kunde få lika fin trädgård som du har fått ditt hus..
Han låter visst inte så hemsk nu när jag läser igenom allt..
Men det är han.
Jag måste flytta.
måndag 28 maj 2012
Kvinnligt och manligt
Å jag som ska föreställa så jämställd.
Ola och jag har verkligen glidit in i de fack som kallas "mansgöra" och "kvinnogöra".
Då Ola gör mansgrejjerna och jag kvinnogrejjerna.
Det har gått så långt, att jag börja tvivla på min förmåga att skruva i en skruv!
Jag har nämligen påbörjat att bygga ett växthus av mina gamla fönster. (Jag menar, hur svårt kan det va??)
Jag har en plan, och jag tror att det blir bra, men ändå tänkte jag:
"Äh, det är nog bäst att Ola gör det!"
Jag hoppas, och vill väldigt gärna tro att det beror på det otroligt kvinnliga (kanske det mest kvinnliga?) tillståndet jag har varit i!
Vilket oxå ledde till att jag blev fysiskt nedsatt. Då jag inte fick lyfta, springa eller göra något roligt alls. (OJ vad synd det blev om mig helt plötsligt.)
Och detta ledde till att jag blev bekväm. Eller även kallad LAT!
Och Ola verkar faktiskt trivas i sin manliga roll tycker jag.
Han är så söt när han går runt här ute med gräsklipparen framför sig.
Själv står jag vid spisen idag.
Oja.
Jag har värmt en låga korvstroganoff som jag gjorde i min gravidstress, och kokat ris.
Lunchen var oxå väldigt kullinarisk: Potatissallad och grillad kyckling. Färdigköpt på ICA (men det behövde jag väll egentligen inte tillägga.)
Ola och jag har verkligen glidit in i de fack som kallas "mansgöra" och "kvinnogöra".
Då Ola gör mansgrejjerna och jag kvinnogrejjerna.
Det har gått så långt, att jag börja tvivla på min förmåga att skruva i en skruv!
Jag har nämligen påbörjat att bygga ett växthus av mina gamla fönster. (Jag menar, hur svårt kan det va??)
Jag har en plan, och jag tror att det blir bra, men ändå tänkte jag:
"Äh, det är nog bäst att Ola gör det!"
Jag hoppas, och vill väldigt gärna tro att det beror på det otroligt kvinnliga (kanske det mest kvinnliga?) tillståndet jag har varit i!
Vilket oxå ledde till att jag blev fysiskt nedsatt. Då jag inte fick lyfta, springa eller göra något roligt alls. (OJ vad synd det blev om mig helt plötsligt.)
Och detta ledde till att jag blev bekväm. Eller även kallad LAT!
Och Ola verkar faktiskt trivas i sin manliga roll tycker jag.
Han är så söt när han går runt här ute med gräsklipparen framför sig.
Själv står jag vid spisen idag.
Oja.
Jag har värmt en låga korvstroganoff som jag gjorde i min gravidstress, och kokat ris.
Lunchen var oxå väldigt kullinarisk: Potatissallad och grillad kyckling. Färdigköpt på ICA (men det behövde jag väll egentligen inte tillägga.)
Dålig service!
Jag har glömt att berätta en sak. Och det är få saker som gör mig så arg faktiskt, då jag själv är totalt yrkesskadad och ständigt serviceinriktad mot allt och alla om jag så är och handlar eller är och badar.
:
En vacker vårdag, jättegravid och med vinterdäck på min lilla bil, uppsöker jag en bilfirma i staden Vetlanda.
Vinterdäcken är sedan en vecka tillbaka (minst) förbjudna, och jag är på jakt efter nya sommardäck.
Först är ju frågan vart fan jag ska gå in nånstans.
I verkstaden direkt? Butiken? Kontoret? Där de har alla bilarna?
Äh, va fan, så jag med min enorma kulan i vädret (gravidmagen) och en treåring i handen.
Jag kliver in där de har alla bilarna till försäljning.
Där är det inte en själ... Jo! Där! I ett soffhörn sitter det en tjej. Och det ser faktiskt ut som att hon pluggar.
Dante får syn på en tågbana och drar med mig dit.. Då kommer det en herre med en tröja som bär butikens namn som tryck.
Han hälsar inte ens, utan smiter in på sitt kontor...
Aja, han kommer nog snart tillbaka tänker jag, eftersom han ändå såg mig.
Mycket riktigt! 10 (!!!) minuter senare kommer han mot mig. Med en kaffekopp i handen. Som han ska fylla på! I kaffeautomaten mitt emot mig!!
Han möter inte ens min blick!
Utan traskar in på sitt kontor igen..
Nej. Det här går jag bara inte med på! Tänkte jag, och lyckades knappt få med mig min treåring ut ur butiken!
Va fan är det med folk?
Men så försökte jag ändå nånstans försvara det som hände.
Jag kunde ju, när han kom med sin kaffekopp emot mig, oxå tagit initiativet och sagt "Hej?"
MEN nej!
Men varför ska jag klandra mig själv?
Jag var ju kund.
Ska inte han söka upp mig? Möta min blick? Säga "Hej! Varmt välkommen, kan jag hjälpa dig med något? Vill du ha lite kaffe så länge?"
:
En vacker vårdag, jättegravid och med vinterdäck på min lilla bil, uppsöker jag en bilfirma i staden Vetlanda.
Vinterdäcken är sedan en vecka tillbaka (minst) förbjudna, och jag är på jakt efter nya sommardäck.
Först är ju frågan vart fan jag ska gå in nånstans.
I verkstaden direkt? Butiken? Kontoret? Där de har alla bilarna?
Äh, va fan, så jag med min enorma kulan i vädret (gravidmagen) och en treåring i handen.
Jag kliver in där de har alla bilarna till försäljning.
Där är det inte en själ... Jo! Där! I ett soffhörn sitter det en tjej. Och det ser faktiskt ut som att hon pluggar.
Dante får syn på en tågbana och drar med mig dit.. Då kommer det en herre med en tröja som bär butikens namn som tryck.
Han hälsar inte ens, utan smiter in på sitt kontor...
Aja, han kommer nog snart tillbaka tänker jag, eftersom han ändå såg mig.
Mycket riktigt! 10 (!!!) minuter senare kommer han mot mig. Med en kaffekopp i handen. Som han ska fylla på! I kaffeautomaten mitt emot mig!!
Han möter inte ens min blick!
Utan traskar in på sitt kontor igen..
Nej. Det här går jag bara inte med på! Tänkte jag, och lyckades knappt få med mig min treåring ut ur butiken!
Va fan är det med folk?
Men så försökte jag ändå nånstans försvara det som hände.
Jag kunde ju, när han kom med sin kaffekopp emot mig, oxå tagit initiativet och sagt "Hej?"
MEN nej!
Men varför ska jag klandra mig själv?
Jag var ju kund.
Ska inte han söka upp mig? Möta min blick? Säga "Hej! Varmt välkommen, kan jag hjälpa dig med något? Vill du ha lite kaffe så länge?"
Lyckorus!
Jag skiter i om det bara är en våg! Jag skiter i om det är hormoner!
Jag älskar mina barn! Jag älskar mig själv när jag är mamma!
Ååå! Va härligt livet är!
Å solen skiner! Å glass är gott! Och jag kom i ett par jeansshorts idag, med en gummisnodd om knappen!
Jag älskar mina barn! Jag älskar mig själv när jag är mamma!
Ååå! Va härligt livet är!
Å solen skiner! Å glass är gott! Och jag kom i ett par jeansshorts idag, med en gummisnodd om knappen!
torsdag 24 maj 2012
Solvig.
Tiden går dag för dag.
Idag har vi lämnat ännu en begravning bakom oss. Olas mormor Ingrid som gick bort den 5 maj.
Mycket bubblar upp igen.
Nu har jag precis bläddrat igenom minnesalbumet från Solvigs begravning.
Och jag förstår faktiskt ingenting.
Jag tänker på dagen då hon begravdes, och jag förstår inte att den dagen har varit. Att vi gick upp den morgonen, tog på oss våra svarta kläder, åkte dit, hörde sång och orkester. Tog farväl. Gav vår blomma.
Att tiden i kyrkan gick framåt...
Att vi samlades och åt. Att vi åkte hem till Christer efteråt och hade en trevlig kväll med norrlänningarna.
Nej. Jag förstår inte att man ens tog ett steg framåt. Och sen ett till. Och sen ett till...
Och nu, när man tittar bakåt och 1,5 månad faktiskt har gått så får man lite distans.
Och jag förstår inte att hon var sjuk. Att vi åkte och hälsade på henne och höll henne i handen. Inga dialoger kunde äga rum. Men inga ord behövdes.
Hennes 60 års dag.
Att hon inte kunde bli frisk. Allting snurrar. Och jag förstår ingenting.
Man tittar bakåt. Man tittar framåt. Och inte heller där förstår jag nånting.
Christer får inte ha sin Solvig.
Ola får inte ha sin mamma.
Dante får inte ha sin farmor.
Hugo får inte ha sin Hubbe.
Vadå? Ska hon inte vara med oss?
Jag kan inte förstå att hon inte ska vara med oss en endaste gång till.
Och jag sörjer. Och gråter.Och önskar att det finns en himmel.
Idag har vi lämnat ännu en begravning bakom oss. Olas mormor Ingrid som gick bort den 5 maj.
Mycket bubblar upp igen.
Nu har jag precis bläddrat igenom minnesalbumet från Solvigs begravning.
Och jag förstår faktiskt ingenting.
Jag tänker på dagen då hon begravdes, och jag förstår inte att den dagen har varit. Att vi gick upp den morgonen, tog på oss våra svarta kläder, åkte dit, hörde sång och orkester. Tog farväl. Gav vår blomma.
Att tiden i kyrkan gick framåt...
Att vi samlades och åt. Att vi åkte hem till Christer efteråt och hade en trevlig kväll med norrlänningarna.
Nej. Jag förstår inte att man ens tog ett steg framåt. Och sen ett till. Och sen ett till...
Och nu, när man tittar bakåt och 1,5 månad faktiskt har gått så får man lite distans.
Och jag förstår inte att hon var sjuk. Att vi åkte och hälsade på henne och höll henne i handen. Inga dialoger kunde äga rum. Men inga ord behövdes.
Hennes 60 års dag.
Att hon inte kunde bli frisk. Allting snurrar. Och jag förstår ingenting.
Man tittar bakåt. Man tittar framåt. Och inte heller där förstår jag nånting.
Christer får inte ha sin Solvig.
Ola får inte ha sin mamma.
Dante får inte ha sin farmor.
Hugo får inte ha sin Hubbe.
Vadå? Ska hon inte vara med oss?
Jag kan inte förstå att hon inte ska vara med oss en endaste gång till.
Och jag sörjer. Och gråter.Och önskar att det finns en himmel.
Verkligheten
Här ser det ut som ett bombnedslag.
Idag oxå.
På köksbänken ligger drivor av disk, svarta bananer, torra apelsiner, gammalt bröd som vi ska mata ankorna med men det blir aldrig av.
På köksgolvet ligger uppblötta russin och makaroner i en härlig sörja, som jag nu har klampat runt i.
Vart jag än går ramlar jag över babysittern, bilbarnstolen eller dantes Bobbycar.
Nyss låg det leksaker utspridda i hela huset, men jag har sopat ihop alltihop med kvasten, så nu ligger det en stor hög mitt på vardagsrums golvet.
Dantes rum ska vi inte prata om.
Inte vårt sovrum heller.
Kläder, spyhanddukar och sagoböcker.
Jag är så trött på att vara rädd för oväntat besök..
Idag oxå.
På köksbänken ligger drivor av disk, svarta bananer, torra apelsiner, gammalt bröd som vi ska mata ankorna med men det blir aldrig av.
På köksgolvet ligger uppblötta russin och makaroner i en härlig sörja, som jag nu har klampat runt i.
Vart jag än går ramlar jag över babysittern, bilbarnstolen eller dantes Bobbycar.
Nyss låg det leksaker utspridda i hela huset, men jag har sopat ihop alltihop med kvasten, så nu ligger det en stor hög mitt på vardagsrums golvet.
Dantes rum ska vi inte prata om.
Inte vårt sovrum heller.
Kläder, spyhanddukar och sagoböcker.
Jag är så trött på att vara rädd för oväntat besök..
söndag 20 maj 2012
Lite bättre
En lite lugnare kväll!
Ilon tillbringade 1,5 timmar i bärsjalen på promenad. Där är han lugn och tyst och ser ut som en liten ängel!
Vi promenixade med en gammal vän och det var mycket trevligt!!
Väl hemkomna så började han skrika! Men det räknade jag nästan med.
Men jag lyckades få i han lite ersättning och bröstmjölk i flaska. Dock vill han inte ta bröstet.
Konstigt.
Aja, i vilket fall så somnade han när jag väl fått i han 40ml.
Idag har vi även droppat i han lite miniformdroppar! Så det kan bero på dem.
Lycklig är jag i alla fall, och jag känner mig laddad och taggad för att klara av att ha båda barnen alldeles själv i morgon!
I morgon börjar nämligen alvaret. Ola ska jobba, efter tre veckors ledighet.
Känns sjukt tråkigt faktiskt. Men det är ju såhär livet är.
Ilon tillbringade 1,5 timmar i bärsjalen på promenad. Där är han lugn och tyst och ser ut som en liten ängel!
Vi promenixade med en gammal vän och det var mycket trevligt!!
Väl hemkomna så började han skrika! Men det räknade jag nästan med.
Men jag lyckades få i han lite ersättning och bröstmjölk i flaska. Dock vill han inte ta bröstet.
Konstigt.
Aja, i vilket fall så somnade han när jag väl fått i han 40ml.
Idag har vi även droppat i han lite miniformdroppar! Så det kan bero på dem.
Lycklig är jag i alla fall, och jag känner mig laddad och taggad för att klara av att ha båda barnen alldeles själv i morgon!
I morgon börjar nämligen alvaret. Ola ska jobba, efter tre veckors ledighet.
Känns sjukt tråkigt faktiskt. Men det är ju såhär livet är.
lördag 19 maj 2012
Han skriker.
I går grät Ilon.
Idag gråter Ilon och hans mamma!
Han skriker.
"Barn skriker!" "Kvällskolik är vanligt!"
Okej. Han började vid 18:30, och slutade nu. 22.
Jag. Tror. Jag. Smäller. Av.
Jag orkar faktiskt inte börja utreda varför!
"Sluta äta mjölk!" "Sluta dricka kolsyrat!" "Sluta dricka kaffe!!" "Sluta äta ägg"
Okej! Men va fan ska jag äta då?
Men han vill inte tutta på mig i alla fall. Han skriker så fort det kommer nån mjölk...
Å inte kan jag sluta amma heller, eftersom han hatar ersättning! Och vi fick precis i han 30 ml som han kaskadspydde upp!
Komjölksallergi?
INTE FAN VET JAG!
Å inte han. Å inte Du. Och inte nån annan heller.
Just de! Det är så här underbart det är att ha Småbarn!!!
..hjälp.
Idag gråter Ilon och hans mamma!
Han skriker.
"Barn skriker!" "Kvällskolik är vanligt!"
Okej. Han började vid 18:30, och slutade nu. 22.
Jag. Tror. Jag. Smäller. Av.
Jag orkar faktiskt inte börja utreda varför!
"Sluta äta mjölk!" "Sluta dricka kolsyrat!" "Sluta dricka kaffe!!" "Sluta äta ägg"
Okej! Men va fan ska jag äta då?
Men han vill inte tutta på mig i alla fall. Han skriker så fort det kommer nån mjölk...
Å inte kan jag sluta amma heller, eftersom han hatar ersättning! Och vi fick precis i han 30 ml som han kaskadspydde upp!
Komjölksallergi?
INTE FAN VET JAG!
Å inte han. Å inte Du. Och inte nån annan heller.
Just de! Det är så här underbart det är att ha Småbarn!!!
..hjälp.
onsdag 16 maj 2012
Hår och bilder!
Jag har haft lite problem med mitt hår under graviditeten.. (No shit?)'
Men det tog i alla fall ett bra tag in i graviditeten innan jag fattade varför jag aldrig fick till min färg på utväxten...
Men det är ju så. Vissa har ju problem med att färga sitt hormonhår..
Sen gav jag ju upp och jag blekte skiten och så för jävlig ut.. sen lyckades jag kladda i lite ljusbrun färg.. Nu är jag ganska orange igen..
I ALLA FALL..
Så var jag väldigt angelägen om att lyckas färga över morotshåret, eftersom jag inte ville ha detta hemska hår på våra BB bilder.
"Titta Ilon! Mamma hade orange-spy-färgat hår på din tid!"
Han skulle ju skämmas.. JAG skulle skämmas. Jag skämdes ju redan. Och ajg ville inte skämmas i hela mitt liv.
Men egentligen hade jag ju kunnat räkna ut att det inte skulle spela någon roll.
Eftersom vi är så dåliga på att ta kort.
Här är vårt BB kort - där jag är med.
Jaha.. nu hittar jag inte ens BB bilderna..... Ja, ni ser...
I alla fall var det en suddig figur med en grå rock.. Med lite ljusbrun-orange hår..
Men det tog i alla fall ett bra tag in i graviditeten innan jag fattade varför jag aldrig fick till min färg på utväxten...
Men det är ju så. Vissa har ju problem med att färga sitt hormonhår..
Sen gav jag ju upp och jag blekte skiten och så för jävlig ut.. sen lyckades jag kladda i lite ljusbrun färg.. Nu är jag ganska orange igen..
I ALLA FALL..
Så var jag väldigt angelägen om att lyckas färga över morotshåret, eftersom jag inte ville ha detta hemska hår på våra BB bilder.
"Titta Ilon! Mamma hade orange-spy-färgat hår på din tid!"
Han skulle ju skämmas.. JAG skulle skämmas. Jag skämdes ju redan. Och ajg ville inte skämmas i hela mitt liv.
Men egentligen hade jag ju kunnat räkna ut att det inte skulle spela någon roll.
Eftersom vi är så dåliga på att ta kort.
Här är vårt BB kort - där jag är med.
Jaha.. nu hittar jag inte ens BB bilderna..... Ja, ni ser...
I alla fall var det en suddig figur med en grå rock.. Med lite ljusbrun-orange hår..
Kärlek
Vi tömde Olas mobil på kort härom dagen. 500bilder... Och d
lördag 12 maj 2012
Kolik?
"Kolik kommer inte förrens de är två veckor."
Gissa vem som fyller 2 veckor idag?? Ilon, såklart!
Gissa vem som har varit gnällig hela dagen och skrikit ikväll??
Ilon, såklart.
Jag blir bara alldeles kall och avstängd. Livrädd för att behöva hålla ihop mig själv när man egentligen bara vill slänga iväg ungen och gå hem.
Men så kommer jag på att jag är hemma och att ungen är min.
Amningen har fungerat jättebra. Trodde jag.
Men jag blandade ändå till 30 ml ersättning. Och nu sover han på sin pappa.
TACK Gud eller vem fan som helst som kom på ersättning.
Så nu knäpper jag mina händer och ber först om ursäkt över att jag har syndat. Och sedan ber jag om hjälp att detta ska vara lösningen på ett problem som inte ens har börjat.
Gissa vem som fyller 2 veckor idag?? Ilon, såklart!
Gissa vem som har varit gnällig hela dagen och skrikit ikväll??
Ilon, såklart.
Jag blir bara alldeles kall och avstängd. Livrädd för att behöva hålla ihop mig själv när man egentligen bara vill slänga iväg ungen och gå hem.
Men så kommer jag på att jag är hemma och att ungen är min.
Amningen har fungerat jättebra. Trodde jag.
Men jag blandade ändå till 30 ml ersättning. Och nu sover han på sin pappa.
TACK Gud eller vem fan som helst som kom på ersättning.
Så nu knäpper jag mina händer och ber först om ursäkt över att jag har syndat. Och sedan ber jag om hjälp att detta ska vara lösningen på ett problem som inte ens har börjat.
tisdag 8 maj 2012
Mer sanning. Varning för gnäll.
Här kommer ännu en sanning: idag vaknade jag. Grät. Åt frukost. Grät. Tvättade alla spylappar. För de va slut. Grät. Blev skickad i säng igen. Här ligger jag nu. Och nu ska jag göra ett försök att gå upp utan att gråta.
måndag 7 maj 2012
Hej Ångest.
Ikväll kom faktiskt den omtalade ångesten krypande..
Insikten slår än som en käftsmäll: Såhär ska livet vara nu.
Ilon är här för att stanna.
Sömnlösheten kommer att vara i miinst ett år. Såriga bröstvårtor som man inte vill ha, medans skräcken att inte kunna amma omfamnar mig på samma gång.
Nedstämdhet. Äntligen är det kväll! Dante ska få sova. Jag ska få sätta mig ner i soffan och glo. Samtidigt kommer ångesten krypande. Natt. Tuttande. Spy. Läckande bröst över, överallt! Jag dränker mitt barn i läckande bröstmjölk. Han dränker mig i kräks.
Pyjamasbyte. Blöjbyte.
Ja ni vet, allt det där som verkar så rosenskimrande och enkelt när man är över på andra sidan eller om man aldrig har klivit in i det.
Men sanningen - Usch.
Men BVC har varit här och vägt plutten idag och samtidigt dragit upp gamla minnen. Saker som jag har bearbetat tusen gånger sticker fortfarande till. Jag är rädd. Jag erkänner.
"Kolik kommer inte förrens de är två veckor."
Fan.
Jag som trodde att det var lugnt. Trög jag är va?
Men Jag är äldre och klokare nu. Och framför allt mer erfaren.
Jag vet att vi klarar detta. Jag vet att det här är en tuff och underbar tid i en härlig bajs och mys blandning.
Allting är inte svart eller vitt. Och för att göra det så enkelt som möjligt för mig själv. Så väljer jag att fokusera på det rosenskimrande och vårgröna. (Från och med nu.)
Som min syster hade sagt: "Alla ansvarar för sin egen orgasm". Och det gäller allt i hela livet.
Insikten slår än som en käftsmäll: Såhär ska livet vara nu.
Ilon är här för att stanna.
Sömnlösheten kommer att vara i miinst ett år. Såriga bröstvårtor som man inte vill ha, medans skräcken att inte kunna amma omfamnar mig på samma gång.
Nedstämdhet. Äntligen är det kväll! Dante ska få sova. Jag ska få sätta mig ner i soffan och glo. Samtidigt kommer ångesten krypande. Natt. Tuttande. Spy. Läckande bröst över, överallt! Jag dränker mitt barn i läckande bröstmjölk. Han dränker mig i kräks.
Pyjamasbyte. Blöjbyte.
Ja ni vet, allt det där som verkar så rosenskimrande och enkelt när man är över på andra sidan eller om man aldrig har klivit in i det.
Men sanningen - Usch.
Men BVC har varit här och vägt plutten idag och samtidigt dragit upp gamla minnen. Saker som jag har bearbetat tusen gånger sticker fortfarande till. Jag är rädd. Jag erkänner.
"Kolik kommer inte förrens de är två veckor."
Fan.
Jag som trodde att det var lugnt. Trög jag är va?
Men Jag är äldre och klokare nu. Och framför allt mer erfaren.
Jag vet att vi klarar detta. Jag vet att det här är en tuff och underbar tid i en härlig bajs och mys blandning.
Allting är inte svart eller vitt. Och för att göra det så enkelt som möjligt för mig själv. Så väljer jag att fokusera på det rosenskimrande och vårgröna. (Från och med nu.)
Som min syster hade sagt: "Alla ansvarar för sin egen orgasm". Och det gäller allt i hela livet.
torsdag 3 maj 2012
Tur att hjärnan va med..
Jag är smartare än vad jag minns.
Dante fyller år på lördag. Och jag köpte hans födelsedagspresenter för 2 månader sedan!
Fasen vilken tur, för annars hade jag haft lite panik.
Dels så visar ju jag kärlek genom presenter och mat, som jag sagt tidigare.
Och antagligen hade jag helt slått över i presenter till Dante, när jag just nu är i en homonbubbla om är fylld med glädje och sorg och dåligt samvete, om vart annat i ett härligt bebisglitter.
Tur att jag hade hjärnan med mig för 2 månader sedan, för nu är den inte så med.
Dante fyller år på lördag. Och jag köpte hans födelsedagspresenter för 2 månader sedan!
Fasen vilken tur, för annars hade jag haft lite panik.
Dels så visar ju jag kärlek genom presenter och mat, som jag sagt tidigare.
Och antagligen hade jag helt slått över i presenter till Dante, när jag just nu är i en homonbubbla om är fylld med glädje och sorg och dåligt samvete, om vart annat i ett härligt bebisglitter.
Tur att jag hade hjärnan med mig för 2 månader sedan, för nu är den inte så med.
onsdag 2 maj 2012
Ilon
Och så plötsligt så var värkarna där! Bara 11 dagar senare än det beräknade datumet. Och efter några fruktansvärda timmar så kom min lilla son Ilon utfarandes som en kanonkula!
28/4-12. Å vad jämt och skönt och jämt delbart.
Återigen förvånas jag över vad min kropp är kapabel till! Och hur nära döden man kan komma/vill komma, men ändå överleva!
En liten pojk.. alldeles mörk i håret och alldeles underbart söt. Väldigt lik sin storebror (förutom håret då, som var rödblont på Dante.)
Ilon har han hetat hela tiden i magen, men jag var väl medveten om att det inte alls behöver vara en Ilon som kommer ut.
Men jag kände det direkt, så fort jag fick upp han på bröstet, och som tur var, kände Ola samma sak. Vi prövade men andra namn, men Nej.
ILON.
28/4-12. Å vad jämt och skönt och jämt delbart.
Återigen förvånas jag över vad min kropp är kapabel till! Och hur nära döden man kan komma/vill komma, men ändå överleva!
En liten pojk.. alldeles mörk i håret och alldeles underbart söt. Väldigt lik sin storebror (förutom håret då, som var rödblont på Dante.)
Ilon har han hetat hela tiden i magen, men jag var väl medveten om att det inte alls behöver vara en Ilon som kommer ut.
Men jag kände det direkt, så fort jag fick upp han på bröstet, och som tur var, kände Ola samma sak. Vi prövade men andra namn, men Nej.
ILON.
onsdag 25 april 2012
Minianalys av mig själv.
Oj, oj, OJ vad det har hänt mycket med mig och min självkänsla under dessa två år jag har bloggat.
Visst, det är skitroligt att läsa om mig själv hur jag var och vilka konstiga saker och tvångstankar jag hade för mig. Hur mina tankar gick om att vara tant, mamma och 25.
Jag är verkligen en mycket lugnare, självsäkrare kvinna idag, som är ganska bekväm med att vara... människa.
Samtidigt som jag känner mig lugn och harmonisk i att läsa igenom mitt splittrade jag, så kan jag inte annat än att känna mig jäkligt tråkig.
Hur eller hur så är det ju ganska spännande med känslostormar.
Men det är nog inget som jag behöver vara orolig över. Det kommer mer. Tex. så sitter ajg ju med ett stort nervsammanbrott i magen, som var beräknad att komma ut för 7 dagar sedan.
Tvåbarnsmamma... Det klingar lite seriösare än mamma.
Det blir säkert svårt för mig att bära upp den titeln och detta sönderklippta hår, och sedan försöka matcha ihop det med en stor röv som inte får rum i några byxor.
Jag stirrar rätt ut och tänker högt till min Ola som sitter och ska börja spela X-box.
"Ola, jag är verkligen en helt annan människa nu än vad jag var för två år sen... Men.. Älskar du mig mer nu än då, eller mer då än nu...?"
"Mer nu."
"Men, du behöver ju inte svara så himla snabbt. Varför är det så??"
"Det är mer av dig att älska! Haha"
"Du menar att jag är fetare nu???!?"
Jaha.. inget bra svar där alltså.
"Men vi kanske bara är ett sånt där sletrianpar Ola? Om jag nu har förändrats så mycket, och trots det är vi fortfarande ihop...... Vi kanske bara är bekväma??"
"Det tror jag inte.."
Jahopp.
Det är ingen idé. Han spelar. Men jag är inte ett skit orolig faktiskt.
Han är helt tokig i mig. Annars hade han ju inte köpt ett så dyr.... fint halsband till mig när jag fyllde år!
(Ja, jag mäter kärlek i matriella ting samt mat och bakverk.)
Visst, det är skitroligt att läsa om mig själv hur jag var och vilka konstiga saker och tvångstankar jag hade för mig. Hur mina tankar gick om att vara tant, mamma och 25.
Jag är verkligen en mycket lugnare, självsäkrare kvinna idag, som är ganska bekväm med att vara... människa.
Samtidigt som jag känner mig lugn och harmonisk i att läsa igenom mitt splittrade jag, så kan jag inte annat än att känna mig jäkligt tråkig.
Hur eller hur så är det ju ganska spännande med känslostormar.
Men det är nog inget som jag behöver vara orolig över. Det kommer mer. Tex. så sitter ajg ju med ett stort nervsammanbrott i magen, som var beräknad att komma ut för 7 dagar sedan.
Tvåbarnsmamma... Det klingar lite seriösare än mamma.
Det blir säkert svårt för mig att bära upp den titeln och detta sönderklippta hår, och sedan försöka matcha ihop det med en stor röv som inte får rum i några byxor.
Jag stirrar rätt ut och tänker högt till min Ola som sitter och ska börja spela X-box.
"Ola, jag är verkligen en helt annan människa nu än vad jag var för två år sen... Men.. Älskar du mig mer nu än då, eller mer då än nu...?"
"Mer nu."
"Men, du behöver ju inte svara så himla snabbt. Varför är det så??"
"Det är mer av dig att älska! Haha"
"Du menar att jag är fetare nu???!?"
Jaha.. inget bra svar där alltså.
"Men vi kanske bara är ett sånt där sletrianpar Ola? Om jag nu har förändrats så mycket, och trots det är vi fortfarande ihop...... Vi kanske bara är bekväma??"
"Det tror jag inte.."
Jahopp.
Det är ingen idé. Han spelar. Men jag är inte ett skit orolig faktiskt.
Han är helt tokig i mig. Annars hade han ju inte köpt ett så dyr.... fint halsband till mig när jag fyllde år!
(Ja, jag mäter kärlek i matriella ting samt mat och bakverk.)
Woho
Jisses!!
Visste ni att jag brukade vara rolig?
Har suttit och läst massa gamla blogginlägg och jag var ju verkligen rolig förr i tiden!
DET ska jag bli igen.
Men inte idag.
Visste ni att jag brukade vara rolig?
Har suttit och läst massa gamla blogginlägg och jag var ju verkligen rolig förr i tiden!
DET ska jag bli igen.
Men inte idag.
fredag 20 april 2012
Och så kom den 20 april.
Idag kom dagen som jag aldrig trodde skulle komma.
Igår fick jag inse att fredag kommer efter torsdag. Att den 20 april kommer efter den 19.
Att efter bortgång kommer begravning.
Jag ska ärligt säga, att jag på ett vis hoppades att bebisen skulle komma ut så att jag skulle slippa gå på begravningen.
Men nu, men dagen bakom mig, kan jag inte riktigt förstå hur jag tänkte när jag hoppades att det skulle krocka.
För denna dagen har varit en av de vackraste i mitt liv.
Det låter ju verkligen helkonstigt. Och det känns verkligen helkonstigt att säga det.
Men att begrava en människa som man älskade, och träffa alla andra som också älskade henne och att göra detta tillsammans. Är Vackert.
Att se att människan är osjälvisk. Att man ger kärlek till de andra nära som är kvar. Genom en blomma. Genom att vara där. Genom en gåva. Genom en sång. Genom ett handslag. Genom en kram. Genom en tår.
Det var vackert att få se och känna kärleken från alla människor.
Ingen människa i den kyrkan, under dem tiden, är man eller kvinna. Eller vårdbiträde eller kock. Ingen är snyggare än den andra. Ingen är mer eller mindre än någon annan.
Vi är alla i samma båt, och hur tungt det än känns just nu, så ror vi tillsammans.
Igår fick jag inse att fredag kommer efter torsdag. Att den 20 april kommer efter den 19.
Att efter bortgång kommer begravning.
Jag ska ärligt säga, att jag på ett vis hoppades att bebisen skulle komma ut så att jag skulle slippa gå på begravningen.
Men nu, men dagen bakom mig, kan jag inte riktigt förstå hur jag tänkte när jag hoppades att det skulle krocka.
För denna dagen har varit en av de vackraste i mitt liv.
Det låter ju verkligen helkonstigt. Och det känns verkligen helkonstigt att säga det.
Men att begrava en människa som man älskade, och träffa alla andra som också älskade henne och att göra detta tillsammans. Är Vackert.
Att se att människan är osjälvisk. Att man ger kärlek till de andra nära som är kvar. Genom en blomma. Genom att vara där. Genom en gåva. Genom en sång. Genom ett handslag. Genom en kram. Genom en tår.
Det var vackert att få se och känna kärleken från alla människor.
Ingen människa i den kyrkan, under dem tiden, är man eller kvinna. Eller vårdbiträde eller kock. Ingen är snyggare än den andra. Ingen är mer eller mindre än någon annan.
Vi är alla i samma båt, och hur tungt det än känns just nu, så ror vi tillsammans.
tisdag 17 april 2012
Begravning
På fredag är det begravning.
Hur ska man klara det?
Det enda som tröstar är att jag vet att man gör det.
Det kommer att vara så himla vackert och sorgligt på samma gång i en enda röra och jag antar att det är det som gör mig så rädd.
Att man kommer tycka att nåt så fruktansvärt kan vara vackert.
Hur ska man klara det?
Det enda som tröstar är att jag vet att man gör det.
Det kommer att vara så himla vackert och sorgligt på samma gång i en enda röra och jag antar att det är det som gör mig så rädd.
Att man kommer tycka att nåt så fruktansvärt kan vara vackert.
måndag 16 april 2012
Tid
Visst är det konstigt att tiden ändå går?
Även att det känns som att tiden stannar, så gör den inte det.
Sekunder. Minuter. Timmar. Dagar. Veckor.
Viss tid känns som den kryper fram. Viss tid rusar iväg.
Men ändå, så tar varje sekund lika lång tid.
Visst är det konstigt?
Även att det känns som att tiden stannar, så gör den inte det.
Sekunder. Minuter. Timmar. Dagar. Veckor.
Viss tid känns som den kryper fram. Viss tid rusar iväg.
Men ändå, så tar varje sekund lika lång tid.
Visst är det konstigt?
onsdag 11 april 2012
Sorg.
Jag får inte fram ett enda skrivet ord som känns rätt eller rättvist eller korrekt.
Så jag skriver bara, rätt upp och ner, och bryr mig inte om vad man får skriva eller bör skriva i sånna här lägen.
För på ett vis, så finns det inga rätt och fel i dessa känslorstormar som har drabbat oss.
I lördags så lämnade min svärmor, Olas mamma, Dantes farmor, oss efter en kort men väldigt intensiv sjukdomstid.
Allting blandas ihop till en enda röra. Fylld med lycka över vår kommande bebis, samt sorg över att förlora en älskad person.
Saknad efter vår mamma och svärmor. Och längtan efter vårt barn.
Begravning och födelse runt samma datum. Rörigt.
Men ändå är jag förvånad över hur mycket man klarar när man är mitt i en situation.
Det finns bara en väg, och det är framåt. Det finns inga alternativ och det gör det svåra så enkelt.
Jag har alltid känt mig tacksam mot mina svärföräldrar. Tacksam för att de har gett mig en så fin Ola. Men jag har förstått, att med så jordnära och enkla föräldrar som familj så kunde det inte bli annat än bra.
Så jag tackar för det.
Min svärmor lärde mig mer än vad hon själv vet om tror jag.
Hon lärde mig lugn och att njuta.
Jag minns tillbaka till en superfin vinter då vi åkte skoter och pimlpade ute på Vallsjön i Sävsjö.. Det kan inte varit så långt efter att Ola och jag blev ihop, för jag hade min skiddress på mig som jag absolut inte får i mina höfter i nu.
Solvieg satte sig på ett renskin vid strandkanten, vid elden och bara.... va... Det var lite nytt för mig. Att bara slappna av och bara va.
Ingen hets. Ingen stress. Ingen syssla som är så himla mycket tråkigare än den andra. Utan mer fokus på att ha roligt och trevligt när man umgås.
Jag såg fram emot att ha henne med mig under mitt andra barns bebistid.
Hon kommer att fattas.
Så jag skriver bara, rätt upp och ner, och bryr mig inte om vad man får skriva eller bör skriva i sånna här lägen.
För på ett vis, så finns det inga rätt och fel i dessa känslorstormar som har drabbat oss.
I lördags så lämnade min svärmor, Olas mamma, Dantes farmor, oss efter en kort men väldigt intensiv sjukdomstid.
Allting blandas ihop till en enda röra. Fylld med lycka över vår kommande bebis, samt sorg över att förlora en älskad person.
Saknad efter vår mamma och svärmor. Och längtan efter vårt barn.
Begravning och födelse runt samma datum. Rörigt.
Men ändå är jag förvånad över hur mycket man klarar när man är mitt i en situation.
Det finns bara en väg, och det är framåt. Det finns inga alternativ och det gör det svåra så enkelt.
Jag har alltid känt mig tacksam mot mina svärföräldrar. Tacksam för att de har gett mig en så fin Ola. Men jag har förstått, att med så jordnära och enkla föräldrar som familj så kunde det inte bli annat än bra.
Så jag tackar för det.
Min svärmor lärde mig mer än vad hon själv vet om tror jag.
Hon lärde mig lugn och att njuta.
Jag minns tillbaka till en superfin vinter då vi åkte skoter och pimlpade ute på Vallsjön i Sävsjö.. Det kan inte varit så långt efter att Ola och jag blev ihop, för jag hade min skiddress på mig som jag absolut inte får i mina höfter i nu.
Solvieg satte sig på ett renskin vid strandkanten, vid elden och bara.... va... Det var lite nytt för mig. Att bara slappna av och bara va.
Ingen hets. Ingen stress. Ingen syssla som är så himla mycket tråkigare än den andra. Utan mer fokus på att ha roligt och trevligt när man umgås.
Jag såg fram emot att ha henne med mig under mitt andra barns bebistid.
Hon kommer att fattas.
måndag 19 mars 2012
tisdag 13 mars 2012
Mitt hår.
En ganska så tröttsam kommentar om mitt hår:
"Va modig du är"
Jag undrar då, är det så illa?
Ja, jag har klippt mig. Mycket. Kort. Kortare än Ola på sina håll.
Jag gjorde en jättestor affär av min klipptid innan jag väl satte ner röven i frisörstolen.
Men nu, när håret är klart, så undrar jag vad jag hisspar om.
Det är ju bara ett hår. På ett huvud.
Och återigen undrar jag. Har jag missat nånting?
"Va modig du är"
Jag undrar då, är det så illa?
Ja, jag har klippt mig. Mycket. Kort. Kortare än Ola på sina håll.
Jag gjorde en jättestor affär av min klipptid innan jag väl satte ner röven i frisörstolen.
Men nu, när håret är klart, så undrar jag vad jag hisspar om.
Det är ju bara ett hår. På ett huvud.
Och återigen undrar jag. Har jag missat nånting?
tisdag 28 februari 2012
hår.
Jag antar att det är för att jag har mycket känslor i omlopp, hjärta, hjärna, själ, blodomlopp just nu.
Men känslan av att förnya mig är väldigt stark.
Jag saknar känslan av att vara cool i sina nya glasögon.
Numera är det bara ett par ständigt skitiga och rangliga glasögon som kanar runt på min näsa.
Inget häftigt alls. Inget konstigt alls.
Färga håret har jag prövat. Den coolaste färgen har jag redan haft.
Det längsta håret har jag redan testat.
Piercingar har jag redan provat så det räcker.
Tatueringar känns väldigt oviktigt just nu, då jag ändå inte vill förtydliga någon del på min allt gravidare, och senare - slappare kropp.
Det finns egentligen bara en sak kvar.
Klippa av mig håret.
Om jag fick välja, vilket jag egentligen får (??) Skulle jag klippa av mig håret till en riktigt kort pojkfrisyr.
Alternativt. fega och spara lite längre uppe på huvudet.
Men jag är så rädd. Rädd för det mesta faktiskt.
Dels för att börja gråta under tiden jag klipper mig. Dels för att börja gråta efter de har klippt färdigt.
Dels för att börja gråta när jag sätter mig i bilden för att åka ifrån frisören.
Dels för att Ola ska sluta älska mig.
Sen är jag ju rädd för att ångra mig.
Att jag inte kommer att se alls så gnistrande, nytänd, nysminkad, smal, modern och strålande lycklig ut som jag gör i huvudet.
Utan att mitt sanna jag egentligen stannar kvar, fast med en frisyr som ska vara cool, men som bara ser ut som en fågelskit på mitt huvud.
Alltså. En småfet, nyblivet kolikbarnsmamma. Med repiga, snea glasögon. En svartsju 3åring som gråter.
En osminkad, ruffsig mamma. Som gråter.
Man måste bära upp en så fräsig frisyr helt enkelt.
Och just nu vet i fan ifall jag orkar bära någonting mer överhuvudtaget.
Men känslan av att förnya mig är väldigt stark.
Jag saknar känslan av att vara cool i sina nya glasögon.
Numera är det bara ett par ständigt skitiga och rangliga glasögon som kanar runt på min näsa.
Inget häftigt alls. Inget konstigt alls.
Färga håret har jag prövat. Den coolaste färgen har jag redan haft.
Det längsta håret har jag redan testat.
Piercingar har jag redan provat så det räcker.
Tatueringar känns väldigt oviktigt just nu, då jag ändå inte vill förtydliga någon del på min allt gravidare, och senare - slappare kropp.
Det finns egentligen bara en sak kvar.
Klippa av mig håret.
Om jag fick välja, vilket jag egentligen får (??) Skulle jag klippa av mig håret till en riktigt kort pojkfrisyr.
Alternativt. fega och spara lite längre uppe på huvudet.
Men jag är så rädd. Rädd för det mesta faktiskt.
Dels för att börja gråta under tiden jag klipper mig. Dels för att börja gråta efter de har klippt färdigt.
Dels för att börja gråta när jag sätter mig i bilden för att åka ifrån frisören.
Dels för att Ola ska sluta älska mig.
Sen är jag ju rädd för att ångra mig.
Att jag inte kommer att se alls så gnistrande, nytänd, nysminkad, smal, modern och strålande lycklig ut som jag gör i huvudet.
Utan att mitt sanna jag egentligen stannar kvar, fast med en frisyr som ska vara cool, men som bara ser ut som en fågelskit på mitt huvud.
Alltså. En småfet, nyblivet kolikbarnsmamma. Med repiga, snea glasögon. En svartsju 3åring som gråter.
En osminkad, ruffsig mamma. Som gråter.
Man måste bära upp en så fräsig frisyr helt enkelt.
Och just nu vet i fan ifall jag orkar bära någonting mer överhuvudtaget.
Ljusglimtarna
Det finns faktiskt ljus i mörkret. Och just nu så är även de små ljusglimtarna väldigt märkvärdiga och viktiga för oss.
Det är så lätt att glömma att öppna ögonen. Det är så lätt att välja den lata vägen och skippa letandet efter ljusglimtarna, För att istället låta sig svepas in i en tung och mörk filt.
Men Dante räddar. Dante räddar bara igenom att tvinga oss fortsätta med vardag och rutiner.
Men även med sina infallsvinklar och frågor på allt, som det blir mer och mer av för varje dag.
I måndags tog mamma, Dante och jag en tur till Växjö för att möta upp min syster och Elsa för att lämna tillbaka en hund.
Vi passade självklart på att gå och ta en brakfika.
Dante är redan en gourmésmakare, och väljer inte en dammsugare eller chokladboll som andra barn.
Inte en sunkis eller princessbakelse.
Nej.
Dante väljer en jordgubb och vaniljmoussebakelse med chokladkakebotten.
Till den vill han ha en juice.
"En apelsinmer eller en päronmer?" Frågar jag.
"Nej, Juice. Den." Säger Dante och pekar på en flaska med tropicanajuice.
Jo, fint ska det vara.
Senare under dagen besöker vi en utav mina favoritaffärer : Lagerhouse.
En affär fylld med en hel del saker och ting som lockar barn, och mig och troligtvis de flesta människor.
Dante får upp sina ögon för ett grönt durkslag.
"Denna vill jag mamma. Till mina mackamone"
Jag kunde inte annat än att köpa den till honom.
Den ska han få med sig när han flyttar hemifrån.
Den och historien om treåringen som, framför en badanka eller en robottgose eller va fasen för tokighet som helst, valde ett grönt durkslag till sina mackaroner.
Det är så lätt att glömma att öppna ögonen. Det är så lätt att välja den lata vägen och skippa letandet efter ljusglimtarna, För att istället låta sig svepas in i en tung och mörk filt.
Men Dante räddar. Dante räddar bara igenom att tvinga oss fortsätta med vardag och rutiner.
Men även med sina infallsvinklar och frågor på allt, som det blir mer och mer av för varje dag.
I måndags tog mamma, Dante och jag en tur till Växjö för att möta upp min syster och Elsa för att lämna tillbaka en hund.
Vi passade självklart på att gå och ta en brakfika.
Dante är redan en gourmésmakare, och väljer inte en dammsugare eller chokladboll som andra barn.
Inte en sunkis eller princessbakelse.
Nej.
Dante väljer en jordgubb och vaniljmoussebakelse med chokladkakebotten.
Till den vill han ha en juice.
"En apelsinmer eller en päronmer?" Frågar jag.
"Nej, Juice. Den." Säger Dante och pekar på en flaska med tropicanajuice.
Jo, fint ska det vara.
Senare under dagen besöker vi en utav mina favoritaffärer : Lagerhouse.
En affär fylld med en hel del saker och ting som lockar barn, och mig och troligtvis de flesta människor.
Dante får upp sina ögon för ett grönt durkslag.
"Denna vill jag mamma. Till mina mackamone"
Jag kunde inte annat än att köpa den till honom.
Den ska han få med sig när han flyttar hemifrån.
Den och historien om treåringen som, framför en badanka eller en robottgose eller va fasen för tokighet som helst, valde ett grönt durkslag till sina mackaroner.
torsdag 23 februari 2012
torsdag 16 februari 2012
fredag 10 februari 2012
Gravid.
Jag har tappat ork, lust, förstånd och moral.
Jag är bara en blek, fet, grådassig, gravid kvinna som verkligen behöver färga utväxten.
Idag tog jag p mig mina myskläder (som varje dag), på med min fula jacka, på med mina fodrade gummistövlar (som är det bästa som har hänt mig) och gav mig iväg ner på stan.
Inget smink, smutsiga glasögon och en ganska fin mössa, som bara ser fånig ut på min ovårdade kropp.
Det dassiga, torra håret hade jag försökt fläta på ena sidan, så jag inte ska se helt flintskallig ut, eftersom håret oftast befinner sig i en knut högt upp på huvudet.
Men flätan gled ut, för även att det varken syns eller känns, så är håret rent.
För jag duschar ofta på grund av att jag känner mig så..blä.
Det värsta av allt är att jag bryr mig inte.
Jag orkar inte ens försöka göra mig vacker eller noppra ögonbrynen eller raka armhålan.
För jag bryr mig inte.
För tillfället lånar jag ut min kropp, så fram till dess så tänker jag sitta här i min tröja med hål i.
Men det verkar inte bli så länge, för jag har ätit så vulgärt mycket till middag och efterrätt, att jag känner små värkar. Min mage är så stor och full att kroppen snart kommer att sätta igång mig för att det inte får plats mer.
Jag är bara en blek, fet, grådassig, gravid kvinna som verkligen behöver färga utväxten.
Idag tog jag p mig mina myskläder (som varje dag), på med min fula jacka, på med mina fodrade gummistövlar (som är det bästa som har hänt mig) och gav mig iväg ner på stan.
Inget smink, smutsiga glasögon och en ganska fin mössa, som bara ser fånig ut på min ovårdade kropp.
Det dassiga, torra håret hade jag försökt fläta på ena sidan, så jag inte ska se helt flintskallig ut, eftersom håret oftast befinner sig i en knut högt upp på huvudet.
Men flätan gled ut, för även att det varken syns eller känns, så är håret rent.
För jag duschar ofta på grund av att jag känner mig så..blä.
Det värsta av allt är att jag bryr mig inte.
Jag orkar inte ens försöka göra mig vacker eller noppra ögonbrynen eller raka armhålan.
För jag bryr mig inte.
För tillfället lånar jag ut min kropp, så fram till dess så tänker jag sitta här i min tröja med hål i.
Men det verkar inte bli så länge, för jag har ätit så vulgärt mycket till middag och efterrätt, att jag känner små värkar. Min mage är så stor och full att kroppen snart kommer att sätta igång mig för att det inte får plats mer.
fredag 3 februari 2012
Dags att röra runt och uppröra.
Idag var Dante och jag och handlade godis.
Ett kinderägg blev det.
"Men här Dante har du ett kinderägg med Blixten på istället!"
"Jaaaa!"
Brevid vanliga kinderägg och blixten-kinderäggen stod det även nån form av prinsess-kinderägg.
Det alternativet ger jag inte ens min son, reflekterade jag direkt, men orkade inte ge stackaren mer alternativ.
Åtminstone skyller jag på det.
Men varför är det så att pojkar gillar bilar och Blixten-filmen och andra "killfilmer", och tjejer gillar prinsessfilmer? (egentligen vill jag inte dra alla över en kamm här, men ni som känner mig vet redan att jag inte vill det. Och egentligen inte gör det, men jag har en poäng, som kommer i slutet.)
Är det så att man alltid söker en förebild? En likasinnad? En som man kan följa?
Under detta årets älgjakt så satte sig alla i en stor ring på sina jaktryggsäckar för att äta sina rödbetssalladsmackor med kaffe.
Ola och jag kommer och ska dyka in i ringen, och trots att jag är i ett gäng med blandade åldrar, blandade kön (dock 95% män) men med alla samma intresse - så ville jag egentligen slå mig ner där tjejerna satt.
Varför?
Varför dras vi tjejer - likasinnade - vi med samma könsorgan, till varandra när vi alla i detta gäng har samma mål och intresse??
Men brevid oss i sängen där hemma, vill vi inte krypa ner med någon annan än vår gubbe...
Jag satte mig inte brevid tjejerna av just denna anledning. Att jag vägrade vara så jävla..... osäker?
Är det osäkerhet?
För att knyta ihop säcken:
Det finns så mycket barnfilmer (och filmer över huvud taget faktiskt) som innehåller mestadels män eller manliga rollfigurer. Inte lika mycket med ledande tjejroller. (?)
För att överdriva, och att uppröra:
Är det därför vi har en mycket högra andel unga tjejer som mår psykiskt dåligt, än pojkar i samma ålder?
Är det för att de inte har fått samma tydliga "förebilder" eller direktiv?
(I alla fall inte några som är värda att följa, eller ens är rimliga att följa i ett vanligt liv.)
Jag tror att jag har lite rätt.
Ett kinderägg blev det.
"Men här Dante har du ett kinderägg med Blixten på istället!"
"Jaaaa!"
Brevid vanliga kinderägg och blixten-kinderäggen stod det även nån form av prinsess-kinderägg.
Det alternativet ger jag inte ens min son, reflekterade jag direkt, men orkade inte ge stackaren mer alternativ.
Åtminstone skyller jag på det.
Men varför är det så att pojkar gillar bilar och Blixten-filmen och andra "killfilmer", och tjejer gillar prinsessfilmer? (egentligen vill jag inte dra alla över en kamm här, men ni som känner mig vet redan att jag inte vill det. Och egentligen inte gör det, men jag har en poäng, som kommer i slutet.)
Är det så att man alltid söker en förebild? En likasinnad? En som man kan följa?
Under detta årets älgjakt så satte sig alla i en stor ring på sina jaktryggsäckar för att äta sina rödbetssalladsmackor med kaffe.
Ola och jag kommer och ska dyka in i ringen, och trots att jag är i ett gäng med blandade åldrar, blandade kön (dock 95% män) men med alla samma intresse - så ville jag egentligen slå mig ner där tjejerna satt.
Varför?
Varför dras vi tjejer - likasinnade - vi med samma könsorgan, till varandra när vi alla i detta gäng har samma mål och intresse??
Men brevid oss i sängen där hemma, vill vi inte krypa ner med någon annan än vår gubbe...
Jag satte mig inte brevid tjejerna av just denna anledning. Att jag vägrade vara så jävla..... osäker?
Är det osäkerhet?
För att knyta ihop säcken:
Det finns så mycket barnfilmer (och filmer över huvud taget faktiskt) som innehåller mestadels män eller manliga rollfigurer. Inte lika mycket med ledande tjejroller. (?)
För att överdriva, och att uppröra:
Är det därför vi har en mycket högra andel unga tjejer som mår psykiskt dåligt, än pojkar i samma ålder?
Är det för att de inte har fått samma tydliga "förebilder" eller direktiv?
(I alla fall inte några som är värda att följa, eller ens är rimliga att följa i ett vanligt liv.)
Jag tror att jag har lite rätt.
Ler-problem
Samma elände varje gång leran åker fram på bordet.
Idag i färgerna röd, gul och blå.
Jag fick den blå klutten av Dante och jag leker och kavlar och rullar och njuter av den härliga enfärgade blåa färgen.
När leken har pågått i kanske 5 minuter har kluttarna hoppat runt mellan oss och körts igenom pressen som kan ge olika figurer.
Vips! Den underbara blåa färgen har små gula stänk i sig.
"Det gör ingenting mamma"
Säger Dante, mer som en fråga, men jag lyssnar och försöker tycka lika dant.
"Nej, Dante, det gör ingenting. Det är mamma som måste jobba med detta."
Men när färgerna väl har fått små stänk av varandras toner i varandra så får jag lust att ta alla degkluttarna och göra till en enda regnbågssmet.
Allt - Eller inget.
Svart - Eller vitt.
Är det bara jag i hela världen som har detta problemet?
Idag i färgerna röd, gul och blå.
Jag fick den blå klutten av Dante och jag leker och kavlar och rullar och njuter av den härliga enfärgade blåa färgen.
När leken har pågått i kanske 5 minuter har kluttarna hoppat runt mellan oss och körts igenom pressen som kan ge olika figurer.
Vips! Den underbara blåa färgen har små gula stänk i sig.
"Det gör ingenting mamma"
Säger Dante, mer som en fråga, men jag lyssnar och försöker tycka lika dant.
"Nej, Dante, det gör ingenting. Det är mamma som måste jobba med detta."
Men när färgerna väl har fått små stänk av varandras toner i varandra så får jag lust att ta alla degkluttarna och göra till en enda regnbågssmet.
Allt - Eller inget.
Svart - Eller vitt.
Är det bara jag i hela världen som har detta problemet?
torsdag 2 februari 2012
Ett jättelångt inlägg om en vanlig vattenkokare.
Och så äntligen tog jag steget och köpte mig en ny vattenkokare.
Jag har sedan innan jul spanat in en jättefin vattenkokare Ö&B, som ser ut som en såndär vattenkokare som man ställer på spisen med pip och allt, men denna är en vanlig som går på el.
Innan jul fanns den i färgerna svart, gul och så en underbar röd.
Men den röda hann ta slut innan Ola fick tag i den till julklapp.
Jag har sökt med lykta i olika delar av Sverige, men den röda tycks vara slut överallt.
Jag har packat ner en gul i min kundkorg flera gånger, men tagit mitt förnuft till fånga och ställt tillbaka den i hyllan.
Jag menar - Gul. Knallgul. Why??
Den svarta har ibland infunnit sig i hyllan. Men Om man ställer den knallgula vattenkokaren brevid den svarta, så känns den svarta väldigt..... Död. Tråkig. Hela min personlighet skriker "Jag har ingen fantasi och jag vågar inte ta ut en enda sväng i mitt tråkiga råttfärgade liv. Och hår."
Idag sökte jag och min underbara son, med vår lykta, i Nässjö stad på Ö&B.
Ingen röd. Men svart. Och gul, så klart.
Och där står jag igen. Ställer upp den gula brevid den svarta, och den svarta brevid den gula.
-Vilken ska vi ta Dante??
-Den svarta.
-Men är inte den svarta tråkig då?? Ska vi verkligen inte ta den gula?? Jag menar, Vaaaarför inte???
Varför kan man inte skoja till det lite i livet, men en knallgull fläck i köket?? En gång i sitt liv?
- Nej. Den svarta.
Så döm av min förvåning, när jag struntar i mitt sunda förnuft som skriker "TA DEN SVARTA!!" och jag struntar i Dantesv visa ord, och tågar ut med en gul.
Nöjd.
Väl hemma så ställer jag den knallgula vattenkokaren på plats. Och blänger på den.
Ola försöker att stötta mig, för helt ärligt, så skiter han i vilken färg det är på en vanlig jävla vattenkokare.
- Men Johanna, ta ett varv och titta på den. Stå inte bara och glo på den.
Jag tog ett varv. Tittade på den.
-Den är jääävligt gul. Varför Gul???
-Men sätt dig ner med en tekopp, så ska jag "servera" dig lite te!
Jag sätter mig, Ola vickar förbi med tekannan och häller upp i min kopp.
Den ser jättebra ut!
Men inte på sin plats i köket. Där är den gul!
-Men varför inte, Ola?? Varför kan vi inte ha en gul vattenkokare en gång i livet??
-Johanna, ärligt. Jag skiter i vilket. Men såhär kan vi ju inte ha det.
Du stirrar på Vattenkokaren hela tiden! Du får åka och byta.
-Ja. Jag får åka och byta.
Nu står det en svart vattenkokare på sin plats brevid kaffebryggaren. Den är inte alls så tråkig när jag inte har den knallgula brevid.
Så nu står jag och kommer på mig själv med att glo på den svarta vattenkokaren.
Men det är för att den är så himlans fin!
Jag har sedan innan jul spanat in en jättefin vattenkokare Ö&B, som ser ut som en såndär vattenkokare som man ställer på spisen med pip och allt, men denna är en vanlig som går på el.
Innan jul fanns den i färgerna svart, gul och så en underbar röd.
Men den röda hann ta slut innan Ola fick tag i den till julklapp.
Jag har sökt med lykta i olika delar av Sverige, men den röda tycks vara slut överallt.
Jag har packat ner en gul i min kundkorg flera gånger, men tagit mitt förnuft till fånga och ställt tillbaka den i hyllan.
Jag menar - Gul. Knallgul. Why??
Den svarta har ibland infunnit sig i hyllan. Men Om man ställer den knallgula vattenkokaren brevid den svarta, så känns den svarta väldigt..... Död. Tråkig. Hela min personlighet skriker "Jag har ingen fantasi och jag vågar inte ta ut en enda sväng i mitt tråkiga råttfärgade liv. Och hår."
Idag sökte jag och min underbara son, med vår lykta, i Nässjö stad på Ö&B.
Ingen röd. Men svart. Och gul, så klart.
Och där står jag igen. Ställer upp den gula brevid den svarta, och den svarta brevid den gula.
-Vilken ska vi ta Dante??
-Den svarta.
-Men är inte den svarta tråkig då?? Ska vi verkligen inte ta den gula?? Jag menar, Vaaaarför inte???
Varför kan man inte skoja till det lite i livet, men en knallgull fläck i köket?? En gång i sitt liv?
- Nej. Den svarta.
Så döm av min förvåning, när jag struntar i mitt sunda förnuft som skriker "TA DEN SVARTA!!" och jag struntar i Dantesv visa ord, och tågar ut med en gul.
Nöjd.
Väl hemma så ställer jag den knallgula vattenkokaren på plats. Och blänger på den.
Ola försöker att stötta mig, för helt ärligt, så skiter han i vilken färg det är på en vanlig jävla vattenkokare.
- Men Johanna, ta ett varv och titta på den. Stå inte bara och glo på den.
Jag tog ett varv. Tittade på den.
-Den är jääävligt gul. Varför Gul???
-Men sätt dig ner med en tekopp, så ska jag "servera" dig lite te!
Jag sätter mig, Ola vickar förbi med tekannan och häller upp i min kopp.
Den ser jättebra ut!
Men inte på sin plats i köket. Där är den gul!
-Men varför inte, Ola?? Varför kan vi inte ha en gul vattenkokare en gång i livet??
-Johanna, ärligt. Jag skiter i vilket. Men såhär kan vi ju inte ha det.
Du stirrar på Vattenkokaren hela tiden! Du får åka och byta.
-Ja. Jag får åka och byta.
Nu står det en svart vattenkokare på sin plats brevid kaffebryggaren. Den är inte alls så tråkig när jag inte har den knallgula brevid.
Så nu står jag och kommer på mig själv med att glo på den svarta vattenkokaren.
Men det är för att den är så himlans fin!
måndag 23 januari 2012
Mitt nya liv i biblioteket.
Biblioteket. Vetlanda.
En helt ny värld bakom dessa skjutdörrar uppenbarade sig för mig.
En timme strosade jag runt mellan alla rader av böcker. Utan att hitta en enda bok att låna.
Jag fick någon form av beslutsångest. Varför förtjänar den här boken att bli läst? Vad är det som gör att jag väljer just denna? Är det färgen? Är det rätt?
Jag gick vidare, rad för rad. Ämne för ämne. Ingen tid att passa mer än att jag börjar bli kissnödig.
Barnböcker.
Oj.Oj.Oj.
Om ångesten var jobbig innan, så går det inte jämföra med den jag kände när jag satte foten innanför barnböckernas gräns.
Färger, glada figurer. Djur. Sånger. Specialböcker.
Okej, vilken ska jag välja? Vilken är "korrekt"? Vilken är mest könsneutral?
Nej.
Jag insåg efter 10 minuters letande, att det här skulle aldrig gå.
Jag bad om hjälp.
Jag fick med mig tre barnböcker hem, och så lånade jag två filmer.
Det känns bra. Jag känner mig rik.
Jag förstörde en timme utav mitt, utan att göra av med några pengar.
Det kändes bra att inte köpa en massa onödiga böcker, utan istället ta till vara och återanvända.
Sen har jag ju tydligen en hel del att jobba med.
En helt ny värld bakom dessa skjutdörrar uppenbarade sig för mig.
En timme strosade jag runt mellan alla rader av böcker. Utan att hitta en enda bok att låna.
Jag fick någon form av beslutsångest. Varför förtjänar den här boken att bli läst? Vad är det som gör att jag väljer just denna? Är det färgen? Är det rätt?
Jag gick vidare, rad för rad. Ämne för ämne. Ingen tid att passa mer än att jag börjar bli kissnödig.
Barnböcker.
Oj.Oj.Oj.
Om ångesten var jobbig innan, så går det inte jämföra med den jag kände när jag satte foten innanför barnböckernas gräns.
Färger, glada figurer. Djur. Sånger. Specialböcker.
Okej, vilken ska jag välja? Vilken är "korrekt"? Vilken är mest könsneutral?
Nej.
Jag insåg efter 10 minuters letande, att det här skulle aldrig gå.
Jag bad om hjälp.
Jag fick med mig tre barnböcker hem, och så lånade jag två filmer.
Det känns bra. Jag känner mig rik.
Jag förstörde en timme utav mitt, utan att göra av med några pengar.
Det kändes bra att inte köpa en massa onödiga böcker, utan istället ta till vara och återanvända.
Sen har jag ju tydligen en hel del att jobba med.
Måndag
En måndagsmorgon. Cecil, te och en semla och, i brist på annat, tidningen dam. Allt i den tidningen handlar om kungafamiljer runt om i världen. Är det intressant? Idag tänkte jag besöka biblioteket för typ första gången. Sjukskrivning. På gott och på ont. Tråkigt och en känsla av att vara väldigt meningslös och en last för samhället. Sjukskrivning. Att slippa vara en börda, i vägen, för fet och ha ont. Måndag morgon började med att lämna min Dante hos dagmamman. Något som han älskar, och då älskar jag att få njuta av det. Idag slängdes jag in i en barn konflikt. Barn är hemska djur. Typ lika hemska som vuxna, men jag antar att vi har lärt oss gömma vår elakhet bakom ett leende. "nej, Dante får inte vara med! Han får inte komma in här!" vad gör jag? Det är så svårt att ta det självklara rätta partiet i land. Men jag gjorde det ändå. Men det känns så hårt när andra barn är elaka mot mitt underbara barn. Nu är klockan över tio, så nu är det biblioteksdags! Önska mig lycka till!!
fredag 20 januari 2012
Zombiedröm
Inatt så drömde jag med ett av mina absoluta favoritteman !
Zombiedröm.
Precis när sjukdomen bryter sig lös, och samtidigt som zombiesarna försöker utrota den mänskliga rasen så sker något vackert och så fantastiskt!
Människor börjar samarbeta. Tillsammans är vi starka!
Men samtidigt, mitt i alla kaos vänder de sig även mot varandra för att skapa en så stark grupp som möjligt. Brutalt ärligt på ett vis.
Alltid samma mål i drömmen. Hämta vapen, packa väskan, överleva - tillsammans med Ola.
Som tur är har jag inte drömt om att Dante är med i mina Zombiedrömmar, men idag vaknade jag till lite gran och då började drömmen balla ur, och då kom Dante med en stund, och då vaknade jag nästan direkt.
Det är för mycket att hantera. För mycket att skydda och byter helt fokus på min dröm.
När jag vaknar är tankar som: "Detta kommer faktiskt att hända. Det är bara en tidsfråga"
Eller: "Jag måste sortera bland patronerna så jag inte blandar ihop mina och Olas, så det tar onödig tid för mig"
Så nu kommer jag nog skriva en skvätt till på min zombiebok.
Zombiedröm.
Precis när sjukdomen bryter sig lös, och samtidigt som zombiesarna försöker utrota den mänskliga rasen så sker något vackert och så fantastiskt!
Människor börjar samarbeta. Tillsammans är vi starka!
Men samtidigt, mitt i alla kaos vänder de sig även mot varandra för att skapa en så stark grupp som möjligt. Brutalt ärligt på ett vis.
Alltid samma mål i drömmen. Hämta vapen, packa väskan, överleva - tillsammans med Ola.
Som tur är har jag inte drömt om att Dante är med i mina Zombiedrömmar, men idag vaknade jag till lite gran och då började drömmen balla ur, och då kom Dante med en stund, och då vaknade jag nästan direkt.
Det är för mycket att hantera. För mycket att skydda och byter helt fokus på min dröm.
När jag vaknar är tankar som: "Detta kommer faktiskt att hända. Det är bara en tidsfråga"
Eller: "Jag måste sortera bland patronerna så jag inte blandar ihop mina och Olas, så det tar onödig tid för mig"
Så nu kommer jag nog skriva en skvätt till på min zombiebok.
tisdag 10 januari 2012
gravid gnäll som fan.
.. Och så skapade Gud kvinnan.
Denna viktiga länk för att kunna föra den mänskliga reasen framåt.
Jo,f ör visst är kvinnan en guda gåva. En kvinna kan bära ett barn i sin kropp i 9 månader.
(Ja, mannen är oxå en gudagåva, och det har jag aldrig tvivlat på......?)
Och så skapade gud kvinnan, så at hon med hjälp av sin vackra kropp kan bära ett barn.
Så att hon får foglossning, svullna fötter,bara vill äta choklad, är tjurig och arg, Blir jävligt fet och inte har ork att klara av en vanlig jävla tisdag utan att brista i gråt.
Har det varit såhär hela tiden?
Genom alla 100 -1000 - 10000 år??
Det känns inte så.
"Ne du älskling, du får springa och döda mat själv idag, för jag vill bara stanna i grottan och gråta mig igenom den här dagen."
Gick de upp 20 kilo i vikt under en graviditet???
Jag vet inte alls vad jag har för poäng. Är bara så jääävla less på att vara gravid idag.
Det känns som att det någonstans har gått snett, och som att alla graviditeter före vår tid var enklare och smidigare. Typ som för alla snygga mammorna i tidningen mama. Jämt.
Varje Tisdag.
Lika snygg och pigg som alltid.
Jag vill inte höra "Uuuu, menn du är som är så snygg och blablabla."
Jag var och är nämligen fruktansvärt medveten om att jag inte skulle känna mig så jävla snygg under de kommande 1,5 åren. Och sen va andra tycker skiter jag faktiskt jävligt hårt i.
Jag har varit accepterande. Jag vet att humöret är på en skör tråd. Jag vet att vågen inte kommer peka neråt ään på väldigt länge. jag har vinkat adjö till favvo jeans, och för säkerhetsskull - min mage.
Jag vet att detta "hälsotillståndet" är högst tillfälligt, och att jag kommer tillbaka igen. Och förhoppningsvis som en starkare person.
Så låt mig gnälla idag. Låt mig tycka lite illa om mig själv idag. Och låt mig störa mig lite på dig idag.
För i morgon är det ju faktiskt onsdag.
Denna viktiga länk för att kunna föra den mänskliga reasen framåt.
Jo,f ör visst är kvinnan en guda gåva. En kvinna kan bära ett barn i sin kropp i 9 månader.
(Ja, mannen är oxå en gudagåva, och det har jag aldrig tvivlat på......?)
Och så skapade gud kvinnan, så at hon med hjälp av sin vackra kropp kan bära ett barn.
Så att hon får foglossning, svullna fötter,bara vill äta choklad, är tjurig och arg, Blir jävligt fet och inte har ork att klara av en vanlig jävla tisdag utan att brista i gråt.
Har det varit såhär hela tiden?
Genom alla 100 -1000 - 10000 år??
Det känns inte så.
"Ne du älskling, du får springa och döda mat själv idag, för jag vill bara stanna i grottan och gråta mig igenom den här dagen."
Gick de upp 20 kilo i vikt under en graviditet???
Jag vet inte alls vad jag har för poäng. Är bara så jääävla less på att vara gravid idag.
Det känns som att det någonstans har gått snett, och som att alla graviditeter före vår tid var enklare och smidigare. Typ som för alla snygga mammorna i tidningen mama. Jämt.
Varje Tisdag.
Lika snygg och pigg som alltid.
Jag vill inte höra "Uuuu, menn du är som är så snygg och blablabla."
Jag var och är nämligen fruktansvärt medveten om att jag inte skulle känna mig så jävla snygg under de kommande 1,5 åren. Och sen va andra tycker skiter jag faktiskt jävligt hårt i.
Jag har varit accepterande. Jag vet att humöret är på en skör tråd. Jag vet att vågen inte kommer peka neråt ään på väldigt länge. jag har vinkat adjö till favvo jeans, och för säkerhetsskull - min mage.
Jag vet att detta "hälsotillståndet" är högst tillfälligt, och att jag kommer tillbaka igen. Och förhoppningsvis som en starkare person.
Så låt mig gnälla idag. Låt mig tycka lite illa om mig själv idag. Och låt mig störa mig lite på dig idag.
För i morgon är det ju faktiskt onsdag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)