Att påminna varandra.

Ibland måste man påminna varandra, i en parrelation, vem man verkligen är. I grunden.

Visst, självklart får gärna Ola ändra åsikter och tycke. Men när vissa beslut kommer att drabba även mig, måste jag få lägga mig i.

Vi ska måla om huset i sommar. Färg. Val av färg. Mycket man bråka om. Mycket kan man separera för. Men ett färgbyte på huset ska vi väl ändå klara av?

När läget var som värst var jag inte så säker längre..

Grönt. Jag har alltid älskat grönt. Och rött.. Men inte röda hus. Grönt... Jag menar skogsmurre grön. Inte den klara färgen skogsgrön, utan mer lite grågrön. Som mitt linne. Som mina converse skor. Som mina byxor. Som mina t-shirt. Som min syn på Ola. Ni fattar.

Ola ville ha vitt. Vitt hus, Vita foder och svart dörr. Snyggt. Inga tvivel alls om det. Men hur roligt är det? När alla andra har det? När det är vitt som ett papper, men jag får inte måla på det? Jag förstår inte...

Men när vi verkligen började bråka, ifrågasätta varandras tycke och smak, så tog jag till det hårda, och bästa argumentet.

"Ola, du är inte vit. Vi är inte vita. När jag tänker på dig, så tänker jag murre. Jag tänker grön. Jag tänker brun. Men brunt hus kan vi ju inte ha.. Vi är inte vita, och det vet du!"

Han kunde inte annat än att hålla med.

Så, jag vann, men jag försöker självklart att inte trycka upp det i hans ansikte hela tiden, utan istället bara vara lycklig (skadeglädje, den enda sanna lyckan?)

Så, inom kort, så kommer jag äntligen få vara ägare till ett skogsmurregrågrönt hus.