tacksam för feber.

Gnäll, matvägran och en icke existerande sömn.

Jo, Dante är sjuk.. Feber.

Även att Dante har varit sjuk största delen av sitt första år i livet, så får jag panik när han får feber.

Där står jag, med mina alvedon och iprenflaskor. Sprutor till dessa flaskor, nässpray och in halatorn.
Egentligen kan jag bara blunda och lita på mina händer. De vet hur de ska göra, hur de ska måtta upp och hur de ska få Dante still.
Men det var längesedan nu. Faktiskt nästan ett halvår sedan (Om man inte räknar med feberperioden han hade efter rödahund sprutan.)

Jag känner mig som en nybörjare. Rädd och osäker. Tankarna flyger iväg mot otäcka saker som ambulans, sjukhus, slangar och operationer.
´
För att det behöver inte bara vara en enkel feber. Det kan var något mycket värre än så.
Jag har sett det förr. Skräcken griper tag i bröstet när febertermometern visar 39,8 grader, även att jag har gett honom alvedon. Jag gråter för att jag är rädd. Jag gråter för min bästa vän.

Denna gången var det bara vanlig feber. Och även att jag blir sliten och lite sur när han inte äter och sover, så ser jag mestadels solsken skina ner över min lilla "friska" fina lockiga pojk, som är uppe alldeles för länge och sitter och leker med sitt lego.

Jag är så tacksam över denna lilla löjliga feber.

Oh My God!!!

Jag var på Ladies Night!

Å då tjatade Måns Möller (Älskar Måns Möller) om
"Ben & Jerry´s Chocolate Fudge Browni".

ÄT DEN!!

Införskaffade mig lite vardagslyx, alltså denna glassen i tisdags och tänkte att jag skulle spara min vardagslyx till helgen.

Men jag tog fram en tesked, tog ett spadtag i glassen, stoppade in glasspacketet i frysen, stängde frysen, gick iväg med skeden i munnen mot ett ljud som inte lät så bra som Dante skapade.

Men jag bara tvärstannade! Vände på klacken för att ta en sked till.
Och en till.
Och en till.
Och sen en superstor sista sked.

SHIT! Va god!

Snälla människor, ät den.

periodare

Usch..
Jag är verkligen en periodare och just nu är jag inne i min period.

Jag glömmer allting.

Det är faktiskt ganska jobbigt och otäckt och pinsamt. Hopplöst.

Så alltså lägger jag ner halva (okej, överdriver lite) min vakna tid på att leta efter saker jag har tappat bort eller glömt någonstans.

Förra veckan tex.
Jag kliver utanför dörren, påpälsad till max, totalt redo att bränna fett och cykla ner i den iskalla vinterkvällen till ett ljusparty.

Vart fan är cykeln?
Garaget.. Nej..
Baksidan.. Nej..
Bakom bilen.. Nej.
Den måste ju vara i garaget... NEJ..

Står och stirrar ut i den mörka kvällen och bildar små vita puffar med min lite oroliga och nu intensivare andning.

Vart fan är cykeln?
Öppnar en tredjegång garaget och tänder lyset och verkligen kliver in med hela min kropp och kollar runt.
Nej.

Går in till Ola och en liten överakiv (som alltid) Dante. "Ola, har du sett min hoj??"

"Naae... Har du kollat i garaget?"
"JAAAA"
"Baksidan då??"
"Jaa"
"Garaget kanske??"
" Men förhelvete, JAA!"

Jahopp.. stulen, här, på lugnaste konstrundan!

Nej, så var ju inte fallet.
Efter ett bra tags funderande kom jag på att jag lämnade den utanför pubben för ett par helger sedan, för jag fick skjuts hem.

Fan.

Cykeln är väck.
Jag med.

För övrigt så tappar jag bort alla vanliga saker hela tiden.
Mobil, plånbok, handväska, Dante, vantar till 1000 (men bara en av dem), glömmer matlådor på jobbet, glömmer mobil å jobbet.
Som pricken över i:et så har jag tappat bort senilsnöret som jag fick av mina jobbarkompisar, som de tyckte jag skulle sätta om mobilen och runt mitt huvud!

Vantarna är mitt största problem för tillfället.

En dag packade jag ner två olika vantar i Dantes dagmammeväska. Jag hittade inte makarna!!!
Och när jag skulle ta på mig mina egna vantar hittade jag bara en, så då skulle jag låna olas, men där hade jag redan oxå tappat bort en.

Jag fick ta ett par skitiga arbetshandskar.

Här om dagen köpte jag mig nya, egna, varma vantar!
Behöver jag säga vad som hände, nästan direkt!?????

Som ni förstår så är jag helt slut.

Helt slut, eftersom jag letar och letar och letar efter alla mina saker, hela mitt liv och eftersom mina tidsplaner spricker hela tiden...

Jag orkar verkligen inte vara jag just nu.

Jag fäller en tår för de som har förlorat livets fajt.

Jag fäller en tår för de som lever i ett hål av saknad.

Jag fäller en tår för de som är i kampen.

Varje dag tänker jag på er.

blä

Dante vaknade vid halv 3 i natt. SUPERPIGG!

"Upp! Upp! Upp!"

Skrek i sin egen sägn och for runt som en ål i våran.

Nu har jag försökt lägga honom i sängen, men han verkar inte vilja sova middag heller.
När ska vi sova då?

Men jag har faktiskt lagat mat idag! Det är bra!

Ett lugnare barn!

Efter torsdagens lilla incident på maxi så har faktiskt Dante hållt sig otroligt lugn..
(Eller så la Dante bara ribban på en annan nivå, så att nu, när jag jämför, så är han ju underbar..)

(Kan verkligen vara så..)

Han har lärt sig pussas på riktigt, och slåss inte alls lika hårt längre.
Han har bara en bula och jag har bara ett bitmärke!
(jag är inte ironisk!)

Nu sitter jag och väntar på att det ska bli tyst på babblandet inne i Dantes säng, så jag oxå kan krypa till kojs.

Jag hatar när jag gör ett försök till att sova, men jag får gå upp, så för att slippa att bli besviken så väntar jag en stund.

I övrigt så har jag röjt av alla bänkar i huset idag.
Men nu ser jag att jag har glömt fönsterbrädan, för där ligger det en halväten kanelbulle!
På golvet så är det 1000 legobitar som Dante har hällt ut och sedan kört igenom med Bobbycaren 1000 gånger, så de ligger över, över allt!

Men det är ett senare bekymmer, för nu verkar det faktiskt som att han har somnat!

Nu gäller det att passa på, tiden går!

Dagens ris

"Dagens ris till den kvinna som hade slängt in sitt stackars barn i en vagn så det skrek över hela Maxi i torsdags eftermiddag! Du borde skämmas!"

Det skulle inte förvåna mig om ett dagens ris som detta påhittade ovan dyker upp i Vetlandaposten, vilken dag som helst nu.

I torsdags eftermiddag så ifrågasatte jag min egen förmåga till att vara mamma.

Svettig, arg som ett bi, stressad, varm, ledsen, besviken och väldigt fokuserad på att vara fokuserad, sprang jag genom Maxi med man och skrikande son.

En son som var i "bilvagnen"en sån där kundvagn med en bil under som barnen ska tycka är så himla roligt att köra. Det var första gången vi provade detta fordon. Min plan var nämligen att vi skulle vara så himla familjära, och umgås, skratta med varandra och åka och handla, hand i hand med solsken i blick. Dra små interna skämt och köpa lite onödiga saker utöver de där viktiga som står på listan som vi faktiskt hade fått med oss för en gång skull.

Men Dante vägrade att vara mysig. Vagnen gjorde honom bara förvirrad.
Ska man sitta i den där otäcka bilen? OJ, man kan gå ur den! SJÄLV! Och i den! Och ur den.. och i den och ur den och i den.......... Tills vi satte stop och då rasade hela Dantes värld.

Jag försökte att bära honom, få i han i bilen och köra fort som fan, få honom att gå själv. bära honom på mina ömma armar och sedan tröttnade jag och slängde upp han på axeln där han låg som en felvänd ostbåge.

Självklart drog Dantes ljuva och skyhöga stämma till sig en hel del blickar.
Självklart träffade vi massa människor som Ola var tvungen att prata med.
Självklart är det inte en vacker ton som Dante får ur sig, utan man ser en hel del irritation, men även en hel del förstående leenden från föräldrar som har varit i samma situation.
Just då visste jag inte vad som var värst.
"Ni kan sluta le, för detta är faan inte roligt!" Tänkte jag, men fick faktiskt och har faktiskt lite dåligt samvete. Men deras leenden hjälpte varken mig eller mitt röda fejs ett dugg.

Jag gick mot blöjorna och lade försiktigt ner min ålande, arga, skrikande son på golvet så han fick lugna ner sig lite.

"Dagens ris till den mamma som hade slängt ner sitt gråtande barn på det kalla och smutsiga golvet på Ica Maxi i torsdags eftermiddag! Du borde skämmas!"

Resten av resan bestod av samma sak. På vägen till kassan så låg Dante inklämd i en enda hög i den där kundvangsbilen, men fötterna upp och huvudet ner och skrek.. och skrek.

Självscanna ska ju vara så himla smidigt när det fungerar..

Så vi fick stå och vänta på en expedit, men vi hade tur, och fick ingen sån där kontroll!
KORS I TAKET!

Vi lyckas ta oss förbi larmstolparna, sen går papperskassen sönder och våra varor åker ut över hela golvet.

Men vi kom hem. Vi kom ut på andra sidan, som starkare och tålmodiga föräldrar!!
(Men när?)

svart eller vitt?

"Allting är inte svart eller vitt."

Nej, visst är det jobbigt?

När jag väl kommit till insikt vad som är rätt, så kontrar Ola med denna härliga information.

Och pang, tillbaka på ruta ett.

Nej just det. I de allra flesta situationer så finns det inget rätt eller fel. Det gör mig lite vilsen. Otrygg. Rädd.
Hur fasen ska man veta vad som är rätt när det inte finns något?

Oj- det finns så många tusen olika färger utöver svart eller vitt.

Men det är även ganska vackert att stirra ut över detta hav av färger. Att se alla vinklar och vrå ur varje situation, och se alla sidor och alla olika åsikter och att alla ä r rätt på sitt egna vis.

Ursäkta min kanske lite otydliga bildliga liknelse. Men just nu är jag i bearbetningsfasen i denna uppenbarelse

Skrämmande och spännande.

Konsten att höra kärlek och trygghet

I kaminen spräcker veden. Det knäpper i veden. Jag riktigt hör hur värmen bryts fram ur veden. Ut ur kaminen. Ut till mitt vardagsrum och In under min flisfilt.

Jag lutar huvudet mot en kudde i soffan. På mig har jag en polo-ylleklänning. Över det, min filt. Ja, jag är skitvarm, men jag älskar den trygga känslan som bara en filt kan ge.

Är det något djupt med det? Är det sen jag var ett litet ofött barn inuti min mammas trygga mage? Eller är det så enkelt och odramatiskt som att en filt är mysigt och skönt, och hindrar kall luft att nudda min hud?

Ibland är vissa saker enkla. Allting är inte på det djupaste djupt. "Allt är inte svart eller vitt", som Ola brukar säga.

Jag blundar. Koncentrerar mig på att lyssna. Ta in alla intryck via öronen. Jag funderar på hur det vore att vara blind. Jag funderar på hur mycket hörseln betyder för mitt liv.

Förutom kaminen är det tyst i huset. Dante sover.
Men utanför huset är det ett jäkla liv. Ola kapar ved.

Men det är inte ett ljud som stör. Det är ett tryggt ljud. För mig ett barndomsljud. Ett ljud fyllt med omtanke och liv. Han vill att vi ska elda och bli varma.

En varm familj, i vinterkylan.

Jag ler. Och somnar. Och nästan försover mig till syjuntan.

Blandat

Jag tror att jag håller på att bli shoppingberoende.

Men det gör ingenting, för jag mår så bra.

Och det är precis det som är början på ett beroende. Att man inte ser att kickarna man får även föder dalar.

Jag är verkligen inte seriös. Jag är nämligen alldeles för snål.

Men jag önskar att jag hade så nhimla mycket pengar så jag kunde köpa massa skräp.
Massor med pynt och ljus och dörrkransar och en dörr med för den delen.

Jag vill köpa en tramptraktor till Dante i julklapp. Och en dockvagn.


Idag köpte jag en lott i hopp om vinst. Det blev ingen vinst.
Men Ellinor och jag ska börja spela på hästar. Vi hittade nämligen en liten mysig hörna idag på "krysset". Ett litet rum där man kryper in och tittar på tv, och ser om rätt hästar vinner.

DET ska vi göra. Vi ska mysa i mysrummet och vinna massa pengar på alla mysiga hästar.

Vi ska mysa in oss i svettlukten, bli ett med den och sedan börja lukta själva. (Jag antar att det luktar svett där inne)

Nu är klockan redan tio i tio, och jag som lovade mig själv att gå till sängs tidigt ikväll...
Men det var värt ytterligare sömnbrist, för på vårt nya hak, spontanhyrde vi en film.
En bra film faktiskt.
Ellinor får nog kommentera vad den hette..
Med Jim Carrey.. Han var bög och brotsling. Bra.

Natti.

Äh

Jsg skiter i att städa.
Jag skiter i att jag inte har någon lunch i morgon på jobbet.

Jag skiter i att jag borde hänga tvätt.

Jag skiter i att ha dåligt samvete för att Ola har haft Dante hela helgen.

Jag sitter med fötterna på bordet, datorn i knäet, flisfilt över kroppen och TVn påslagen.
På bordet står en tom förpackning Ben&Jerry´s glass.
På tv:n är det världens löjligaste film.

Söndagar är härliga.

Ensam hemma.

Ensam hemma är jag just nu.

Vilket känns askonstigt.

Det är så sällan jag är ensam hemma.

Framför mig står Dantes bobbycar redo att bara hoppas på och ilstarta iväg, som han brukar göra.

Framför mig ligger ett block och målarpennor, redo att användas.

Framför mig ligger en sagobok, redo att "läsas".

Huset är fullt av liv, även att vilddjuret inte är hemma.
Och jag njuter.

Jag får nästan lite panik, för jag vill hinna göra så mycket på denna lilla tid.
Nu valde jag att sätta mig framför datorn i lugn och ro.

Nu ska jag åka och fika i nässjö, för att sedan riva ut Thimons!

Ut med det gamla, in med det nya!

Gruppsykologi

Att vara neutral verkar vara helt omöjligt.

I en stor grupp, bestående av en massa nya människor som man slänger ihop och som sedan ska arbeta på samma arbetsplats leder ofta till intriger, osämja och självklart ny vänskap.

Jag har verkligen hittat en hel hög med nya guldkorn på mitt jobb, och jag gillar dem allihop!
Jag väljer att se alla som nya människor, med nya sidor, egna åsikter och jag låter dem vara precis som de är. Egentligen nollställda människor, då jag inte vet något om deras förflutna och inte de om mitt. En chans att börja om på något vis.

Mitt hopp är då att alla ska behandla och respektera mig på samma vis tillbaka, så klart.
Än så länge tycker jag ändå att jag har lyckats.

Men ändå så är det bråk och tjafs i gruppen, som jag som neutral inte vill dras med i, men det är nästan helt omöjligt.

Blir det då automatiskt min uppgift att se till att de båda sidorna håller sams?

Ska jag stoppa ett pågående skitsnack, eller blir det då att jag indirekt väljer ett "parti", som jag inte ens vill ska finnas?

Om jag skulle infinna mig i den rollen som försöker reda ut ett gruff, känns det som att jag helt plötsligt skulle bli det svarta fåret..

På ett vis så bryr jag mig inte, men på ett annat så är det hela världen.

Jag vill gå till mitt arbete och vara glad, lyssna på olika människors åsikter, skratta åt olika människors åsikter och bara vara..... glad.

Här, mitt i smeten står jag, i en smet fylld av människor jag tycker om, och stirrar på sanningen,. stirrar på barnsligheterna. Stirrar på hur ett krig tar fart.

Jag vill vara med ett helt härligt gäng, men som inte vill vara med varandra.

Välkommen till "hur en ny grupp bildas"!

Men samtidigt som obehag fylls i buken, så är det med nyfikenhet jag stiger in i en ny arbetsdag!

För visst är det intressant hur nya människor reagerar. Jag ser oss allihopa som ett helt stim med små griskultingar på uppfödningen som tvingas ihop i ett gemensamt bås, eller små marsvin i djuraffären som har samlats i en bur till försäljning.

Till sist infinner sig någon sorts "ordning" i båset, buren eller i detta fallet arbetsplatsen.

Men hur ska det bli?

Kärlek och...hat?

Igår när jag kom hem från jobbet ville jag sätta mig ner och skriva om kärlek
Men jag tänkte "Äh, jag gör det i morgon"

Alltid när jag har jobbat kväll (till 23:45) så är jag alltid väldigt känslosam.
Likaså direkt på morgonen. Om jag får höra någon sorglig låt eller någon som väcker gamla känslor till liv direkt på morgonkvisten så kan hela dagen vara lite förstörd.

På kvällen uppkommer mina känslostormar på grund av att jag jobbar så länge, och igår - för att Dante var hemma och var ledsen. Då blir man deppig. När man inte kan mysa till det i soffan med tända ljus och min nya temugg eller ta hans om sin son.

Kärlek var det. Kärlek är för mig när jag sätter mig i min skruttiga bil, och ser att Ola har köpt en ny lampa till den. Vilket jag har tänkt att göra i flera månader.
Kärlek för mig är när Ola kommer och byter bil med mig ikväll och sedan byter till vinterdäck på min skrutti bang bang.

Igår var det självklart kärleken till min son jag hade i tankarna att skriva om. Och jag skulle ha skrivit igår. Det jag kommer ihåg att jag tänkte var att jag aldrig skulle orka med att skaffa ett barn till, för att jag inte skulle orka med att älska en person till så mycket. Det tar på krafterna att ständigt älska ,ständigt vara orolig, ständigt sakna och ständigt ha dåligt samvete.

Idag känner jag samma sak: Jag skulle aldrig orka skaffa ett barn till. Men av helt andra anledningar än i går. Tyvärr
Bits, rivs, slåss, drar i hår, spottar ut mat, matvägrar, fräser med munnen och kastar saker om kring sig och på mig.
DET gör MIN skitunge. säger "Naeee" om allt,allt,allt. Idag och alla andra dagar.

Men idag fick jag nog. Hur hemskt det än låter, så ska jag på något vis få ordning på detta lilla barn.
Det an väl inte vara så svårt att vinna över en 1,5 åring?

HUR ska jag vinna???

Tillfredsställd

Min kropp skriker:


SKÖNT! JAG ÄR TILLFREDSSTÄLLD! JAG MÅR SÅ BRA!

Jag är uppkrupen i soffan. Under min noppriga flisfilt. Med en liten chipspåse och en liten ostbågepåse framför mig.
Jag är mätt och belåten, Dante sover som en stock och jag har haft lite efterlängtad egentig.

Men pricken utav lyckan är En tekopp. EN NY TEKOPP som nu står framför mig.

Mina andra tekoppar är faktiskt gamla. Ja, över tre år gamla, som vi fick av Olas bror i in flyttningspresent. DE GÅR ALDRIG SÖNDER! Inte en endaste mugg har gått sönder faktiskt.



De är stora, med hundar på, som de sålde ut på MAXI för en herrans många år sedan:






Det roliga är att Ola och jag köpte oss ett flak på 12 stycken, och att vi då sedan fick ytterligare 12 stycken av Lars och Johanna.
Men eftersom de aldrig har gått sönder, gav vi tillbaka dem till Lars sist han fyllde år!

Men jag har haft en dröm om att unna mig själv tekoppar. Olika tekoppar. Inte en endaste lika dan. Utan bara köpa mig en när jag finner en som känns rätt.

Men jag inte hittat någon, sedan jag bestämde detta för ett halvår sedan.

Och det har varit svårt för mig att ens komma på denna tanken, eftersom jag ska allting lika samma, lika antal och helt jämnt delbart.

Idag sprang jag på min mugg. Min första i raden utav de speciella:





Men det är inte bara därför min kropp skriker lycka.

Jag har även shoppat en TVbänk och ett nytt soffbord på IKEA. Och mycket annat sket och bröte.

Jag älskar att känna mig rik.

Jag älskar att fylla bilen med alldeles för stora kartonger. Men jag älskar inte att tömma bilen och montera skiten och sedan göra mig av med all kartong.

I morgon jobbar jag eftermiddag, vilket betyder att jag kan titta på söndagsfilmen utan att behöva ha det minsta måndagsångest.

Just precis nu, känns livet så himla bra.!

Familjelyx

"Jag tänkte om vi................skulle gå och äta på mcdonalds på fredag eftermiddag, Ola!"



Glittrande ögon. En stolt och rak rygg. Ett leende, som avslöjar spänning, förväntan och lycka.



Olas blick svarar på samma vis som mitt. Hans mun spricker upp i ett leende.



"Jaa! Vilken bra idé!"



Helt plötsligt är inte mcdonalds bakismat längre. Utan en familjelyx.



Jisses, det trodde jag väl aldrig.

Jag vill leva.

Tankar hinner minst sagt fara runt i huvudet när man jobbar med det jag gör.

Och helt plötsligt så har jag insett hur mycket man kan få ut ur livet, om man bara vill.
På morgonpasset idag pratade de om ett ställe i Indien som lät helt underbart.
Då får jag för mig att ta mitt pick och pack, med Dante och Ola, sälja Huset och dra.

Ibland får jag för mig att flytta ut mitt ut på landet och bara lukta på bark och mossa och det perfekta huset på kullen med åkrarna som utsikt.
Bondefru, vill jag vara, Månskensbonde, säger Ola.
Nej säger jag. Jag vill slå i pålar i backen med en sån där stor klubba som man inte tror är en riktig klubba.
Jag vill gå upp vid 5 och mjölka korna. Jag vill mocka skit. Lukta skit och dricka komjölk direkt ur tanken.

Ibland vill jag leva som på stenåldern. Leva i nån liten grotta. Leva av kött som man har jagat. Leva av bark och kåda som tuggummi. Men jag vill inte dö av förstoppning
(Hade förstoppning för ett bra tag sedan, och tänkte då, hade det varit på stenåldern så hade jag ju dött eftersom det inte fanns någon medicin.)

Jag vill få ut mer av livet. Jag vill känna livet med alla mina sinnen. Jag är trött på att vara nöjd. (ja, jaghar ju varit det i några veckor nu.)

Men det kostar för mycket. Det krävs för mycket. Man får krama så himla hårt för att få ut de där dropparna.

Men ibland är mina drömmar så lugna och odramatiska och handlar mest om att få en uteplats eller kanske en trapp.

Ja, ingen dag är ju den andra lik.

SUR

Jo, jag är faktiskt sur. En sån där tråkig sur flickvän som ingen vågar erkänna att de är.

Ola är och bowlar, och cyklade ner en och en halv timma innan han skulle spela.
I mina surflickvänsögon - så är det en rymning.

I morgon kommer Dantes dagmamma hit på ett utvecklingssamtal (Ja, gulligt va?) och då vill jag se ut som den perfekta mamman, med det perfekta hemmet, och bjuda på en kaka och kaffe som den bullmamma jag (inte) är!

Men jag vill inte städa upp all röra själv. Jag vill inte baka själv, ha hela ansvaret på mina axlar och jag vill inte känna mig som en städande hemmafru.

Så vet ni vad jag gör?

JAG SKITER I HUR DET SER UT HÄR I MORGON!
Nu sätter jag mig och virkar en mormorsruta, och skiter i mitt fula hem med alla fula saker över hela det fula golvet.

Håller jag på att tappa greppet?

Nu förstår jag:

En arbetande förälder är en bra förälder.

Efter en veckas sjukdom, som kändes som en månads mammaledighet har fått mig att förstå ett och annat.
FÖR MIG, I MITT LIV, I MINA ÖGON! OBS! GÄLLER EJ ALLA:

*Hur det kändes att vara mammaledig. Jag har redan glömt att man inte är mysledig, bakar bullar varje dag och har ork att åka och bada eller åka på utflykt varje dag.
När man är mammaledig så är det bara en dimma. Ständigt trött
Ständigt halvsur på Ola, ett ickeexisterande samliv och ett intag bestående av alldeles för mycket kaffe och alldeles för mycket kakor.

*Man kan bli arg på sitt barn. Chock för vissa, att jag inte har fattat det än. Chock för andra, att man kan bli arg på sitt lilla söta barn.
Idag sa jag: Men Danteeee, Nu häller du ju ut mjölk på hela golvet! SE vad du GÖR!

I lördags blev jag för allra första gången arg över att Dante sa mamma! CHOCK! Trodde aldrig att jag skulle bli arg över en sådan underbar sak.
Sen att vi var på intersport och provade jackor, och Dante sprang i hela butiken och drog iväg med provhyttspallen över hela butiksgolvet och att jag dröp av svett, han av bajs och Ola av beslutsångest, plus att han sa:
mammammammammammammammammammammammamammammaaaaa, kanske förklarar ett och annat.

*Man längtar hem från jobbet för att kunna cykla och hämta Dante, prata med honom, mysa lite.
Man längtar så fort man kliver innanför dörren och lagar mat och stökar ner, att klockan ska bli 18 så han ska gå och lägga sig. Splittrat.

Håller jag på att förlora greppet, eller håller jag på att bli en normal mamma?

Jag tror och nästan vet och anar och i teorin borde det vara så att jag har lidit av en nyförälskelse, eftersom vi fick vår riktiga Dante först i april. Alltså, nästan ett år senare än vad han föddes. Första året var fyllt av kolik och öroninflammationer och allt vad det heter.

* Jag mår bra av att arbeta. Jo, de är sant.