What about meee?

Ola är och dricker öl men kompis.
Räddar en kompis som behöver babbla och deppa och bowla lite.

Missförstå mig inte nu, för jag gillar ju, som jag skrev innan, att vara själv hemma.

Men jag vill oxå gå ut med en kompis och dricka ett glas.
¨
Kan inte nån utav mina vänner deppa lite?
Och om ni gör det, ring mig!

High Chaparall, fast mest dagen innan

Dagen före vår High Chaparall - utflykt!

Igår behövde Ola andas, och for iväg med sina spenderarbyxor för att vila på ÖB.
När Ola får pengar så brukar han ta en tur till någon av de där affärerna. Oftast jem&fix och komma hem med massa nödvändig bråte.
Det brukar inte vara så super roliga saker.
Jag gillar faktistk mest onödiga saker.

"Köp en present till miiig!"

Skrek jag desperat till en ivrigt försvinnande rygg.

Jag sövde Dante, som saknade sin pappa, så det tog lång tid innan han somnade..
Rättare sagt 400 ml välling.
Idag är han bara uppe i 350ml. Men vadå? Jag vill ju inte neka honom.
Han är ju hungrig. Antagligen växer han nu.

Any way, Dante sov från och till mellan vällingvarven och jag snodde ihop lite blåbärspaj.
Blåbären hade Dante och jag plockat en dag. Han är världens sötaste, även i blåbärsskogen.

Ola kommer hem med en kasse full av presenter! Jo, visst serru!
Bärplockare. Till mamma björn, till pappa björn och en liiiten till Dantebjörn!
En stor termos!
Äntligen! Lycka!

Jag började labba med mackorna, och jag är ju inte typen som bara tar med ett par svettiga ostmackor direkt...
Kokt ägg, vedrökt skinka, ungersk salami, italiens pasta sallad, räk&päronsallad, ost och grönt och färsk timjan. Allt inbäddat i ciabata.
Efter det skulle det serveras blådärspaj med vaniljsås.
Och tack vare Ola: KAFFE! :)

Ola, som är väldigt praktiskt lagd, kan ibland tycka att jag överdriver med "onödiga saker".

Ola: Blåbärspaj, till matsäcken? Kan vi inte vara lite smidigare?
Jag: Neee, Emma och jag har redan bestämmt det. De skulle ta med pannkakor, och vi blåbärspaj!
Ola: Pannkakor?? Vad är det för fel med vanliga tunnbrödsrullar?

Självklart tillkommer det bullar (2 sorter), Kex (2 sorter), Bananer, yogurt, prinskorv och dricka i de flesta former.

Men tur var väll det att vi hade lagt så mycket krut i maten, för det var ju höjdpunkten på hela dagen.

Regn, regn och åter regn.
Vi var kalla och blöta, trots regnkläder, ponchos och paraplyer.
När vi korkar upp kaffet ur nya termosen är kaffet kallt.
Dåligt, dåligt.
När man väl får tummen ur och köper en, så funkar den inte.

Ola ska vara sur-gubbe och gå tillbaka med den.
RÄTT!

Trots regn och kallt kaffe så var det riktigt roligt att komma iväg lite!
Speciellt med syster och hennes familj, för det blir ju inte för ofta.

Jag är själv!

Hur är det nu igen som min vise man Ola brukar säga...?

Det är skillnad på att vara ensam och att vara själv..
Jag tror att det är så hans ord lyder..

Ikväll är jag själv hemma.

Jag gillar verkligen att vara själv hemma.

Men jag vill hinna göra allt för att lugna ner mig och stressa av och göra vad jag vill.
Plötsligt väller saker fram som lugnar ner mig och som jag vill göra.

Jag vill titta på en film.
Jag vill titta på en film som JAG vill se och som JAG har sett säkert 1000 gånger.

Jag vill sitta och skriva på datorn och titta runt på facebook.
Fast det gör jag nästan varje kväll iof.

Jag vill lägga mig i badet och läsa min bok som har ungefär 1000 märken efter hundöron, då jag aldrig hinner läsa så långa stycken, och när jag väl hinner så orkar jag inte för då är klockan alldeles för mycket.

Jag vill gå och lägga mig och sova.
Men sen jag blev mamma har jag ungefär halverat min dygnssömn, och nu, ett år senare gillar jag det!
Snacka om att slööösa bort tid när man ligger och sover till klockan 11.
Om klockan vid något tillfälle blir nio innan vi vaknar så tycker jag att halva dagen har gått.
Men ibland är det skönt och krypa ner lite tidigare i sängen och försöka läsa på den redan utslitna boken.

Jag vill titta igenom mina BB kort och sätta i dem i 2 album. Ett till Dante som han ska få när han blir stor, och ett till oss.
Sen har jag en bok som man fick från Goboken, som är små luckor i som man ska sätta in bilder på sitt "badande barn" eller "här ligger jag i vagnen för första gången".

Min syster ramlade över den idag när vi satt i Dantes rum idag och sa
"Å! Det här är ju roligt ju!!"
Ja, jag vet att det är roligt.
Ja, jag vet, jag har inte satt in några bilder ÄN.

Jag blir bara stressad av den där boken, vilket flyttar ner den från punkten,
"saker jag vill göra"
Till punkten:
"saker jag borde göra"
Och de punkterna är ju inte alls lika roligare.

Och då blir det ju inte av.

Att lugna ner sig.

Att lugna ner sig.

Att vara tvungen att låta tiden gå.
Att inte kunna göra någonting, utan bara titta på.

Det är inte min stil.

Vi kommer inte kunna täcka våran savann, grushög, enorma sandlåda med jord förrens i vår.
Efter rådfrågning med en mycket trevlig och kunnig man, så har jag fått acceptera faktum.

Fan va jag älskar seviceinriktade människor btw! Finns aaaaalldeles för få sådana.
Och de som finns, borde få riktigt bra betalt.
(Ja, jag syftar på mig.)
(Men istället tvingas jag söka jobb på industrier, så jag kan tjäna pengar, så jag kan köpa jord, bygga en verandra och köpa mig lite nya kläder.)

Så alltså ska vi leva i denna grusiga misär, om vi överdriver lite, vilket jag oftast gör, i 1 år till.

Hoppas att det blir jäääkligt mycket snö i vinter så jag slipper se eländet.

Hoppas det sker ett mirakel, att vi hittar världens bästa hus och säljer detta till ett sjukt överpris!

Så här sitter jag och biter sönder mina fingertoppar och lugnar ner mig.

Å va lugn jag är.

Dante

Min son.

Jag bara svämmar över av kärlek till denna lilla varelse!!

Och varendaste liten lock på hans huvud är älskat.

Kolla detta..

30års kalas

Jag känner mig myyyyycket bättre nu..
Över hela mitt liv och arbets situation.

Jag har tänkt, funderat, klurat och bara låtit tiden utvisa lite vad som händer.
Jag har även ätit massa god mat hos min syster, och det har säkert oxå hjälpt hjärnan att börja tänka lite.


Jag har en liten plan, och faktiskt en dröm. Men jag väljer att hålla dem lite för mig själv just nu.

Är precis hemkommen från min syster och hennes 30års fest.
Mycket, mycket roooligt!!
Ellinor, Emma, Markus och jag gick in för det stenhårt.
Och efter några shotar med sambuca kändes det helt okej att leva.

Det regnade en hel del, men det stoppade inte oss från att ta oss ner till Lars Winnerbäck, och det hindrade oss verkligen oss inte från att ta hos hem igen.

Vi var dyngsura. Så jäkla blöta.
Ellinor hade plastpåsar, strumpor och ballerina skor på fötterna.
Men fötterna såg man inte så mycket av, för de var mest uuunder vattenytan.
Vi hamnade mitt i en gigantisk vattenpöl.
Eller, vänta nu.. Hela området var en vattenpöl.
Och plastpåsarna, som skulle ha varit en smart lösning, förvärrade faktiskt alltihop.
De var på fötterna - i skorna - med en massa vatten i.
Så de bara stängde in vattnet kan man säga.

Jag stod där i vattenpölen och höll Ellinor i handen och tittade på Lars Winnerbäck och på Emmas vita hatt som gungade 10 meter framför mig, och njöt en liten stund.
Jag tittade på träden som färgades av lamporna och lös i spökiga blåa och gröna färger.
Vackert tänkte jag.
Hmm.. Undrar om jag inte hittade en gammal bit av mig själv här, i detta nu.
Jag kollade till på Emmas vita hatt igen och försäkrade mig om att den stod kvar.
Den gungade fortfarande.
Sen puttade någon på henne.
Men hon hittade ballansen.
Hon hade någon idiot brevid sig, som vägrade vara en snäll människa.
Men han blev utslängd av vakterna - till sist.

Idag är jag lagom sliten. Och hungrig. Och sen inte hungrig.
Men väldigt törstig och bakfull.

Men roligt var det.

Hjälp, vad ska jag göra?!

Wehoo!

Jag har gått ner över två kilo!
Lycka!

Nu känner jag mig motiverad till att fortsätta!

Så denna morgon kunde ju knappt börja bättre, och jag bestämde mig för att gå ner med Dante och mata ankorna.

Men sen pratade jag med min bror om ditt och datt och jobb.

Jag är tjänstledig tom. 1 september, och vill jag säga upp mig, så är det ju en månads uppsägning.

Så klart!

Men jag har vekligen inte velat fatta detta, så jag har skjutit det framför mig och grävt ner det och planterat gräs över det så jag verkligen inte ska se att problemet finns.

Fast nu ser jag ju det klart och tydligt.
Där. Mitt bland all grus och sten på vår trädgård, är en grästuva!
Hur har jag kunnat missa den???

Jag vet inte hur jag ska göra.
Jag vet för allt i världen inte vad jag ska göra.
Jag vet inte vad jag vill göra.

Jobba Thimons är alldeles för långt och jag blir alldeles för inåtvänd och egoistisk om jag jobbar där.
Alltså är det egentligen inte något alternativ
Men jag ÄÄÄÄLSKAR(!!!) att jobba där.

Jobba Ica Maxi.
När och bra, kan sälja en bil vilket innebär en hel del cykling vilket leder till smalare lår och en gladare Johanna.
Men, det verkar så himla rörigt med personalen, och det finns inga heltidstjänster.
Har jag tur kan jag bli erbjuden en halvtid som bara är tillfällig.
Men, det är så mycket folk i rörelse där, så det borde dyka upp mer jobb.
Orkar jag leva så rörigt och att hoppa in och jobba så fort tillfället ges?
Nej - jag är för gammal.

Jobba Metallindustri
Dante blir minimalt på dagis om man utgår från att båda föräldrar jobba heltid.
Avslappnande jobb som ger min hjärna och själ lite tid att reparera sig och tänka lite.
Ledig VARJE helg.
Ledig VARJE högtid!
Bra betalt.
Emellanåt faktiskt ganska roligt.
Men emellanåt faktiskt ganska tråkigt.
Slitigt för kroppen, det är ganska tungt
Slitigt för magen att jobba skift.
Jag har inte blivit erbjuden något jobb där, men har ringt och skickat in ansökan.

Hmm..

Som det känns nu efter att ha radat upp dem så känns industrin, på ett vis ganska så stark.
Det ger mig möjlighet att tänka efter vad jag vill göra.
Ger mig tid till familjen.
Ger mig tid att bara vara och må bra igen.
Men det är ganska så tråkigt oxå.

Maxi är roligt, massa roliga arbetskamrater och kunder.
Men det är nog lite tråkigt i längden.

Bita i det sura äpplet och lägga mer tid på arbete och resa än på familjen..
Få sälja bullar och bakelser som jag är riktigt stolt över?

Snälla bullen, vad ska jag göra?

Toppen(hihi)dag

Igår, Lördagsmorgon, satt jag vid frukostbordet vid halv 7 och kände mig tungt deppig över att vi inte kan hitta på någonting under Olas semester.
Dels för att jag jobbar, dels för vi har nada pengar.

Men, då får man ju faktiskt göra små dagsutflykter typ på en söndag när jag var ledig.
Jag känner Ola väldigt väl efter nästan 6 år tillsammans, och visste att han är inte spontan för 5 öre.

Jag trippade ner för den gnisslande källartrappen, ner till Ola och Dantes rum. Dante satte sig upp i sängen direkt, till min förtjusning. Dagen blir alltid mycket bättre när jag får träffa och lukta på Dante. Ola sken inte upp lika mycket som jag.
Jag viskade förlåt.

Jag viskade oxå..
"Jag slutar vid 12, jag tänkte vi skulle åka till Öland när jag kommer hem."

Inget svar. Jag åkte till jobbet.

När jag kom hem så stod inte väskorna packade i hallen direkt, och jag kände faktiskt inte för att åka iväg heller.
Min förkylning vägrar ge med sig, och den sitter i hela huvudet och bihålorna.

Det blev middag med Elle och Rontan istället, vilket var längesen och rooligt!
Bilden som jag utlovat kommer här.

När kvällen närmade sig, och vi satt uppkurade i var sin del av soffan som ett annat gammal par (inte sant, Ola killade på mig och vi var så pluttiga så. Men det låter inte lika roligt) så gjorde vi en lista om saker vi skulle kunna hitta på idag, söndag.

Vi hade lite delade meningar, då mina idéer var att åka till Öland och äta glass eller åka till Oskarshamn eller Göteborg.
Olas idéer var lite närmare resemål. Typ kettilsås, ädelfors eller trollebo.

Vi bestämde oss till sist för Taberg, som hade både berg, gruva och fika.

Idag packade vi alltså en korg med fika (för att få ner kostnaden lite) och allt vad man behöver, och åkte iväg lagom till Dante skulle sova förmiddag.

Vägen dit ville Ola åka småvägar och vi åkte vilse hur många gånger som helst.
Tillsist stannade vi bilen för att kika på kartan och jag gick till bagaget för att hämta kaffet......
...Som visade sig stå kvar på bordet hemma....
Ola blev lite småsur, och jag kunde helt enkelt inte låta bli, kommentaren bara sipprade ur mig.

"Ola, det hade blivit närmare att åka till Öland!"

Dagen på toppen var toppen, men man får inte se så mycket utsikt när man måste hålla blicken neråt på en liten springande 1åring.
Vi slog läger i skuggan i ett hörn på en gräsplätt stor som en fotbollsplan. Ola och jag lade oss och slogs om platsen på det lilla badlakanet.
Brevid oss springer Dante fram och tillbaka och samlar små pinnar som han pillar in i en merflaska.
Och några minuter senare ser vi honom trippa iväg.
Vi låter oss hållas, för vi vill se hur långt han går innan han saknar oss.
Vi fick vänta, och när han var över 50 meter bort (jo, det är faktiskt jättelångt), och han trippade upp för en brant backe där vi inte kunde se han mer fick vi lägga benen på ryggen.

Han är sötast.

Tant

Uss.. Känner mig verkligen som en tant..

Sa till Ola innan "Tror att Filmen Ondskan skulle vara på TV idag, fast den var ju sent"

Sent... Jag menade vid klockan 21.

Men, ändå sitter jag här och glor. Klockan är över 23.
Oxå tantvarning.
Det är bara "Karlavagnen som fattas"

Sen sover ju Ola och Dante i källaren nu mera.
Oxå väldigt pensionärsaktigt.

Han gav mig en flyktig blöt puss innan han gick ner till sitt, och jag blev lite sur för han skymde sikten med sitt ansikte framför datorn.

Tant, tant, tant!

Sorg och sorg

Det som mitt liv kretsar runt just nu är sorg, och mat.

http://denstarkastestjarnan.blogg.se/

Jag hittade ju en blogg, och jag känner mig riktigt dum som aldrig har hört talas om denna historian och denna familjen innan.

Jag tänker på dem hela tiden.
Jag gråter varje kväll.
Jag tänker på min underbar kompis och på vad hon går igenom.
Och gråter ännu, ännu, ännu mera.

Jag tänker på ett klipp från serien Sjukhuset, där denna lilla Victor, från bloggen, är med,
och när de drar bort en stor plåsterlapp från hans bröst.
Där går min gräns för vad jag klarar av.
Att dra bort ett plåster gör ont i kropp och själ.
Men de, och såååå många andra får göra mycket, mycket värre saker än att dra bort ett fjuttigt plåster från sitt barn, för att de ska bli friska.

Jag gråter för det.

Jag kramar min son jättemycket.
Pussar honom, om möjligt, ännu mer än innan.
Och har nu bestämt mig för att föreviga honom med bra bilder från någon proffsig fotograf.

Jag är livrädd att det ska hända honom något, och har börjat undersöka varje mm. av hans kropp, så att allt står rätt till. Det är ju det enda jag kan göra som mamma.

Jag får panik av tanken att det ska hända honom något!!

Och nu, när jag är så ömtålig av all kärlek till min son och alla andras barn, så har jag jättesvårt för att se honom gråta eller säga "nej".

Man ska ta till vara på varje minut, älska honom varje minut och hur gör man då när man uppfostrar????


Jag vet ju att jag måste forma denna lilla människa och lära honom vad som är rätt och fel, för att vi alla ska må bra. Även han.

Men nu är det jättesvårt.
Jag vet att jag har gått för långt, men som sagt, jag har sorg.

Så, varendaste barncanserbössa jag går förbi ger jag pengar, och mitt fina halsband som jag har fått av min fina vän (ett halsband som stödjer barncanserfonden, så klart) bär jag med stolthet!!

Det andra jag sörjer är muffins.
Nae, det är inte riktigt sant, men jag ville göra en snygg övergång till något som inte är lika seriöst

Jag har ju börjat att räkna points, och mitt liv utan muffins går oväntat bra.
Antar att jag verkligen har bestämt mig.

På måndag är min första alldeles egna invägning, och det ska bli såå spännande, och mina förväntningar är vrålhöga, så jag kommer bli besviken hur eller hur..

Typiskt mig.

Saknad Syster

OM jag fick göra precis vad jag ville, och det inte fanns något tid och rum att ta hänsyn till,
så skulle jag åka till min syster.

Min syster bor i Ronneby.
2,5 timmar bort, och jag vänjer mig aldrig vid det.
Hon har bort där i.. är det närmare 10 år nu?
Som sagt, jag vänjer mig aldrig.

Och jag slutar aldrig att sakna henne.

Jag vill åka ner till henne med Dante under armen och sätta mig på deras veranda.
Jag vill se våra ungar busa ihop, medans vi surplar kaffe.
Jag vill, när ungarna somnat, surpla vin, bara hon och jag och sitta och prata om kroppsliga defekter, konstiga kunder, kakor, våra män, snusk och allt mellan himmel och jord.

Jag vill att vi ska bygga bakelser och kakor och tårtor med barnens modelllera.
Jag vill att vi ska titta på alla smycken som hon har pärlat.

Jag vill att vi ska gå ner till hennes jobb och fika (men det tycker hon inte är lika kul, såklart)
Jag vill strosa i hennes trädgård, och hon berättar vad allting heter.

Jag vill äta hennes goda mat.


Men just nu kan jag inte. Dels för vi är sjuka, dels för att jag jobbar.
Men nästa vecka! Äntligen,.

Även att det är så nära, så känns det så fruktansvärt långt bort.

Le!

"5 TIPS till dig som ska ha sex med en ny kille!"

Typ.

"SÅHÄR GÖR DU NÄR DET HÄNDER PINSAMHETER MELLAN LAKANEN"

Typ.

Igår satt jag och läste Cosmopolitan på min lunchrast.


Jag kom ihåg, back in the days, när den tidningen var som min bibel.
Okej, nu överdrev jag.
När jag väl unnade mig en tidning i min ungdom, så var det Cosmopolitan, och jag lusläste vart endaste blad av tidningen.
Dels för att jag tyckte den var bra och pirrig, dels för att jag tyckte den var dyr så alltså, av snålhet.

Men nu kändes den verkligen fånig, och det skrämde mig lite hur fort tiden har gått, och hur skönt det är.

Men, det var dock ett tips som var kanon, och som jag vill föra vidare till massa andra halvdeppiga människor.
Artikeln hette Dominoeffekten.

Typ.

Den handlade om hur man blev en gladare människa, helt enkelt.

Jag orkade inte läsa alltihop.
Jag stannade vid första tipset faktiskt, för sen var resten ganska så löjligt.

*Le!
Le, inte ett litet fånigt leende.
Utan ett stort jäkla leende med hela ansiktet!

Jag ställde mig framför spegeln efter lunchen, innan jag skulle ner och fortsätta jobba, och log för mig själv.

Inte ett sånt där lite fånigt leende, utan ett riktigt leende med varendaste muskel i ansiktet.

Det fungerade verkligen.
Dagen, som hade varit lite halvpissig, blev helt plötsligt bättre och bättre.

I slutet av dagen var jag riktigt glad! (Det berodde inte bara på leendet tror jag, utan även att jag fick gå hem!)

Men ge dig själv och alla andra som har en lite trist dag.

Le, människa, Le!

Konstrundan livet 5.

Kvällen har lagt sig som ett betryggande täcker över vårt hus på Konstrundan.

Jag känner mig trygg här i mörkret, för jag vet att Bertil eller hans fru kommer inte ut ur huset förrens klockan 5.
Men det är bara en snabbis för att hämta tidningen.
Dock är Bertil uppe ur sängen en vända vid klockan 02:00 och kissar.
Jo då, det har hans fru berättat för mig.

Så om jag får gå upp en sväng och blanda välling någon natt och ser att klockan är två, tänker jag inte längre
"Ååå va skönt, klockan är bara 2, jag får sova några timmar till!!"
Utan jag ser Bertil framför mig stå och drittla...

Jag borde kanske byta namn på Bertil. Jag känner mig så elak när jag skriver om honom..
Fast ni vet ju inte om han heter Bertil på riktigt.
Kanske bara, kort och gott, B.
Eller Mr. B?¨
Mr. B, it is!

Idag har Mr B, och de andra tanterna och gubbarna på konstrundan haft fullt upp!

Ola har äntligen tillfrisknat från nästan en veckas sjukdom, och har därför haft ett dampanfall.
Han har städat ur garaget.
Det är inget litet projekt vill jag lova.

Ett helt släp är fyllt med saker som ska ut till mammas kommande loppis (reklam), och ett helt lass med skräp som ska till flishult står på kö till kärran.

Ola gick fram och tillbaka som en liten maskin, och sen en vända till spisen för att sätta igång en stek, och sen är han borta hos Mr. B och hjälper honom med att såga till en planka.

"Men Ola, ska du inte hjälpa honom att spika fast den?"
"Naa.. Något ska han la ha att göra"

Bra tänkt, men det fixade Mr. B oväntat snabbt, och intog direkt sin trädgårdsmöbel på första pakett så han kunde följa Olas fortsatta röjjning.

Jag målade faktiskt klart på framsidan och efter jag nattat Dante så gick jag ut till Ola.

Varenda rörelse vi gjorde iakttogs
Tex. Viftade Ola, lite nonchalant, bort en blindning(?) som då flög på mig istället och jag viftade och hoppade och ruffsade håret för att få bort den. Panik.

Uppifrån Mr.Bs hem hör jag
"Höhö.. vad hon viftar! Tror du de fick ett getingstick?"

Senare kom flera konstrundaninvånare upp till Mr.B och hans fru på kaffe och en tant gjorde detta tydligt för Ola.
"Nu du Ola, har du en stor publik"

Jo tack... Men vart är applåderna?

Han fick inga applåder, men dock ett par, som vanligt, lite klantiga ord från Mr.B.
När gästerna druckit upp kaffet traskade Mr.B fram och in i vårt garage för att titta hur långt vi kommit.
"Uuuu Ja! Vad grejjer ni har! Vart ska ni göra av allt? Uuuut med att till Flishult bara."



Ibland blir jag alldeles matt av att tvinga mitt lilla piehole stängt.

Blomsafari och fågelskådning

Morgonstunden.

Disig morgon, regnet hänger i luften.
Skönt.

Hela familjen trippar ut ur vår gömma(huset) för att röjja upp på trädgården innan regnet kommer.
Familjen barfota går försiktigt på tå ut över vår grusplan till trädgård, innan vi når den lilla plätt gräsmatta som faktiskt finns.

Ola tar in de lite halvsura dynorna, då vi aldrig har tagit in dem när det regnat förrut...

Jag tar in tvätten som har hängt ute ungefär en dag för länge..

Bakom mig hör jag Dante lulla om kring och hans lilla röst säger "Gott!"

Jag vänder mig om och ser hur han knölar in en blomma i munnen.

"Nej Dante, inte gott.. Uss!"

Ola går förbi och ser händelsen.
"Haha. Det är en sån där, vad heter den nu? Prästkrage va?"

Ola är en väldigt kunnig man, och kan det mesta inom det mesta.
Men fåglar och blommor är inte hans grej riktigt..

Jag gapskrattar.

"Nej, det är det ju inte! Ååå, va heter den.. Hundkex!??"

Ola är rolig på det viset. Istället för att ge sig, och erkänna både för sig själv och oss andra att han faktiskt inte vet vad saker är för ras eller art så fortsätter han att han gissa tills någon har sagt vad den heter.

"Nej, hundkex är ju de där tunna. Denna är ju tjock!"

Dante började lägligt att gråta, och lyckades på det viset finta bort Ola så han glömde att gissa vidare.


Jag har ingen som helst aning om vad blom(jäkeln) heter. Det var en sån där vanlig blomma. Ett grövre hundkex, fast låg blomma lixom, som brukar komma vid denna årstiden.

Sen lägger inte jag större vikt vid det.


Det där med fågelraserna är lite värre, för dem är han ju faktiskt intresserad av, jägare som han är.
Så när man ser någon liten oskyldig gås ute på en äng när man kör förbi med bilen, så kan ju han gissa ihjäl sig.

Jag tog jägarexamen för några år sedan, och fåglarna är en (för)stor del av allt det man ska kunna. Ola har oxå såklart jägarexamen, sedan 10 år tillbaka, och han då, helt naturligt, glömt bort fåglarna.
Så självklart vänder han sig till mig, som kör bilen, efter ett bra tag gissande, och emellan hans gissningar klämmer jag in en fågelart som absolut inte finns.

"Det måste ju ha varit en kricka, Johanna?"
"Ja, eller en Katedral?"

Oftast, nästan alltid så är det en vanlig jäkla grågås.



Ola kommer säkert säga att jag har hittat på eller överdrivit, men jag vill påminna honom, och er andra om att varje mynt har två sidor. Varje korv har två ändar.

Ja, det är varmt.

Jag har lovat mig själv att inte säga ett endaste litet klagande ord om värmen..
Eller i alla fall så att någon annan än Ola och Dante hör.

Så jag vill bara förtydliga, att jag klagar inte.

Men i vårt hus blir det 33 grader varmt.

Som tur är har vi en beboelig källare på (under) vårt hus, så vi har bäddat till Dante där nere.

Han har haft feber idag, så han har varit varm hur eller hur, och heeeelt prickig över hela kroppen av värmeutslag.
Men i och med att vi är familjen sjuk just nu, så kan vi ju inte direkt åka och bada.

Så vi har under dagens lopp Badat Dante i svalt vatten i badkar, pool på baksidan och i diskhon.

Nu ligger han i sin resesäng nere i gillestugan och sussar som aldrig förr.
Brevid står en bäddad säng till mig.

Så Ola och jag är typ särbo nu.

Vi gjorde ett försök igår kväll med att sova i delade sovrum.
Först kom Ola ner, sen gick han upp. Sen ett par timmar senare kom jag upp...
Men ikväll är det en annan dag, så det ska nog gå.

Men idag har jag sänt många tankar till er som bor i en supervarm lägenhet.
Och speciellt med er med små barn.

Så, drick mycket vatten, och vattna era barn med kallt vatten!

Natti!

Jag vill dela

Morgonstund har guld i mun!

Igår kväll hittade jag en blogg som jag lusläste från början till nästan slutet. Och jag grät och grät och grät och Ola hämtade papper till mig, och till sig, men han grät inte. Han tittade på fotboll och snorade.
http://denstarkastestjarnan.blogg.se/

Det blev såklart väldigt känslosamt av många olika anledningar.
Men en anledning var hur dum i huvet jag har varit.

Jag är så jäkla otacksam. Och gnällig. Och alldeles för irriterad. För ofta.

Jag har en frisk och kry son, men istället för att vara tacksam kan jag ibland komma på mig själv med att fundera på hur mitt liv varit utan honom. (Kommer ofta fram till: tomt, meningslöst)
Jag har varit bitter över att han har haft kolik och öroninflammationer.
Just nu, precis i denna sekund går Dante omkring och tjuter och surar för att han inte får ta pallen till spisen och "koka".
Och nu, i denna sekund står han och slår på min dator.

OCH JAG BLIR SUR FÖR DET!

Men ändå, lovade jag mig själv senast igår, att inte vara sur längre.


Men jag är oändligt tacksam.
Oändligt glad.
Och jag har kramat min son några extra gånger både i natt och idag.
Och jag kommer att jobba med min bitterhet varje dag.


Ta fram näsdukarna, och läs hennes blogg! Men se till att inte ha någon tid att passa, för dina ögon kommer vara lite svullna!

Att vara Mamma

Min mamma har hämtat Dante idag, för att Ola och jag är sjuka.
Blä.

Mamma kom hit efter jobbet och tog med sig Dante och allt vad han behöver, och Ola och jag överöste med "regler" och "tips" hur det ska gå till vid läggedags och så vidare.

"Tänk på att han måste dricka mycket vatten nu, mamma. Lägg en flaska till han i sängen."
"Han bör nog äta lite middag ikväll oxå, för han fick bara pannkakor innan"
Osv.

Jag är Dantes mamma, men jag är även mammas dotter, vilket innebär att när jag ringde senare på kvällen att kollade att allt var lugnt, sa hon till mig
"Drick nu mycket vatten, och sov bara med påslakanet över dig och öppna fönstret"

En gång mamma - alltid mamma.

Vilken ålder ens barn än har!

sömnproblem-för andra

När vi talar om för folk att Dante numera sover mellan 18-07 utan att vakna så får vi nästan alltid höra:
"Fan vilken tur ni har"
eller
"Lyllos"

Typ, lite sådär.

Mitt svar är då alltid
"Ja, och vi förtjänar det! Dante har inte varit världens snällaste barn direkt"

Reaktionen på min kommentar får människor att skratta, som att jag skämtar.
De nästan skruvar lite på sig som att jag hade sagt något dumt.
Eller att jag borde ha dåligt samvete för vad jag precis hävt ur mig.

Vad exakt är det som är roligt med det?
Dante har varit ett barn med ont i magen och över 10 öroninflammationer, vilket betyder väldigt lite sömn. För både honom och oss.

Och nu när han väl sover, så är det lyllos oss?

Ta er i brasan!


Det som jag stör mig nästan mest på i hela världen för tillfället (Tätt efter vissellåten som spelas på jobbet hela tiden. Vill mörda.) är "ungdomar", främst tjejer som är trötta.

De är sååå trötta!! De har ett jobb, en fast inkomst, men oj vad trötta de är när de bara fått sova i 6h en natt.. Ååå så gnäller dom över det.

Buuhuu..

Snälla unga tjejer, som är ute och festar hela helgerna istället för att vila, som somnar i soffan när de kommer hem från jobbet så de inte kan sova på natten och sen klagar på att de inte fått sova på hela natten, - Ta er i kragen!!

Ni vet fasen inte va "trött" är. Inte va "inte få sova" betyder.

Men, jag var verkligen precis lika dan innan jag fick Dante, det är väll därför jag stör mig.
För jag ser hur mycket tid man slänger bort på att sova, och framför allt på att gnälla och vara tjurig för att man tror att man inte har fått sova.

Gubbhjälm

Idag mötte jag en farbro/gubbe/man som åkte moppe, eller eumoppe eller va fasen de´n heter som går lite snabbare än 30.

Visst, han hade en hjälm på huvudet, en sådan utan visir och bara ett knäppe under hakan..

Som fladdrade i vinden..

Men allvarligt? Hur jäkla svårt kan det vara!??

Om man ändå har tryckt på hjälmen på huvudet kan man väl lika väl knäppa den??

Jag menar, om det skulle hända en olycka, typ en krock, så skulle ju hjälmen flyga lågt ut av bara 17, och hjärnan blir till mos.

Det är inte för hans skull, eller hans hjärnas skull, jag är oroad.

Utan för den billist som är med i krocken, och ska behöva bära med sig hela livet att gubben/farbron/mannen dog.

Egoistiskt.

Och nu känner jag mig som en gnällig tant som har alldeles för mycket tid över.

Men jag jobbar ju bara halvtid, vilket känns som att man är helledig och jobbar lite ibland.
Aldrig är jag nöjd.

Mitt nya liv!

Nu jäklar ska jag ta tag i mitt liv!

Från och med måndag så är det viktnedgång som gäller!

6kilo ska bort, bort, bort!

Tänkte prova viktväktarna, och har fått låna någon form av tabell från min underbara svägerska! (eller blir det svägerska? Olas brors tjej?)

För enkelhetens skull kan vi säga min kompis! :)

Om ni har några tips till mig, är jag jääkligt lyhörd och tacksam!

Jag är såååå motiverad!

Tänkte börjat idag, men så sa Ola att vi skulle äta upp resterna i kylen först, å sen ska vi antagligen till Göteborg i helgen, och då vill jag helst slippa tänka.

Tänkvärt

Min bror är så vis.

"Alla bara stressar och ska plugga vidare, men man ska ju jobba med de man tycker är roligt. Är det att sälja kakor så är det OK"

Ja det är ju verkligen så sant.

Ibland blir man bara så förblindad och stressad av alla andra, att de pluggar till lärare, läkare och hej kom och hjälp mig.

Men just nu, så vill jag bara sälja korv och skinka.

Och det är OK!

Han pratade vidare om att pengar inte är allt, och vad ska man med alla pengarna till om man inte gör det som man blir lycklig av.

Han är klok.

(Men just nu känns det verkligen som att jag hade varit lyckligare om jag hade haft råd att bygga en veranda.)

Men hans ord var som balsam för mina ihoptrasslade tankar.

wii

Häromdagen fiskade jag abborre och gös med min pappa (jag vann göstävlingen, pappa abborre)

Idag, nu, ska jag åka och bada med min bror..

Wiii

Om jag fick göra vad jag ville..

Om jag fick välja att göra precis vad jag ville ikväll, och det inte fanns några gränser, inte mellan tid och rum och alla möjligheter fanns....

Så skulle jag välja att fiska med min pappa ikväll.

Att puttra i en motorbåt och fiska abborre, och känna rycket i spöet som bara en abborre kan ge!

Att tävla med pappa vem som får flest. Och tävlingen är på blodigt allvar.
Inte gulligt alls, utan vi blir lite småsura om vi inte vinner.

Mor och far har precis fått in allt hö, så chansen är stor för att pappa faktiskt hinner ikväll!

Då vore lyckan total!

personlig utveckling!

Mitt i en gäsp precis just nu i detta ögonblicket kom jag på att jag har gjort en liten personlig utveckling!

Jag tänkte på mitt telefonsamtal med försäkringskassan här om dagen.
Å just i fasen, har ju fortfarande inte gått in och anmält (DU SKA INTE ANMÄLA)... jag menar skrivit in hur jag har jobbat.
Skriva in-meddela-underätta = anmäla?!
Jag tycker nog faktiskt fortfarande att det passar in under anmäla.
Skiiit samma, Ola får hjälpa mig i kväll.

Jag tänkte på mitt samtal med Margaretha på försäkringskassan här om dagen, och jag vågade ju faktiskt säga "Nej, jag förstår inte."
Och hade hon inte blivit arg på mig, så hade jag nog inte behövt ta till gråten.

Men när jag kände gråten snörpa ihop strupen, så fokuserade jag inte på den, (eller rättare sagt, inte bara på den) utan fortsatte lyssna, och gjorde mig beredd på att svara.

Det finns hopp!

Jag är bara människa

Jag tror att mitt lite konstiga inlägg förstörde en vacker bild av mig, som många har/hade.

Men det är som grävmaskinisten som var här, som vi betalade för att förstöra min trädgård sa.
"Du är så himla glad och rolig hela tiden, precis som din mamma. Ni är alltid glada!"

Jag vet att människor tror det om mig som har träffat mig på något av mina arbeten. (utom på industrin, där jag mest var en kossa)

Det värsta är, att jag är inte alls lika trevlig hela tiden. Oftast inte faktiskt.
Men det är ju verkligen ingen hemlighet, så jag svarade Johan, vänligt men bestämt
"Jo, på jobbet är jag jättetrevlig, men fråga Ola så får du se vad han tycker"

Johan tyckte att jag, återigen, var rolig.
Men det var jag inte.


Men på mitt jobb och i mitt skrivande försöker jag oftast att vara rolig och söt och trevlig.
Så jag ber om ursäkt över att det rann över lite för mig för några dagar sen.
Jag menade inte att förstöra någons bild.

Men jag är ju faktiskt bara människa

Försäkringskassan

Idag har försäkringskassan ringt och skällt på mig för att jag har gjort jättemycket fel.

Det var hemskt.

Jag orkar/vill/kan inte förklara vad det var som jag hade gjort fel.

Tidigare i dag i telefonen:
(Blev väldigt chockad at de ringe upp till att börja med. Jag har försökt ringa dem i förra veckan. men jag var nummer 365 i kön, vänligen vänta in my ass.)

-....Men du ska ju inte göra en ny anmälan varje gång, utan gå in på ditt gamla ärende och ta fram en blankett. Förstår du?

-Nej.... Om vi tar det här heeelt från början nu. Så om jag inte jobbar, så går jag in och anmä..

-NEJ, du ska INTE anmäla.

-Nej, jag fattar det, men om jag typ ska vara hemma en dag, och vill anmäla mina timm,,

-MEN, NEJ!! DU SKA INTE ANMÄLA NÅGONTING, DU SKA GÅ IN PÅ DITT ÄRENDE OCH FYLLA I EN BLANKETT

DÄR någonstans börjar jag snyfta lite granna och var väldigt nära gråten.
Jag har blivit så blödig på sista tiden.

Men det verkade som att hon hörde att jag nästan började gråta, och blev liiite snällare.

Jag lovade henne att ta tag i alla fel jag tydligen har gjort redan ikväll.
Det har jag inte gjort, för jag drar mig för det. Och jag tycker inte att jag har gjort något fel.

Jag fattar fortfarande ingenting.
Det värsta är att jag fick hennes telefonnummer, så att jag kunde ringa upp om det var något som jag inte förstod.

Hatar försäkringskassan. Kan inte jag bara få leva mitt liv?

Min cykelbarnsadel!

När jag var lite, ungdom och fram till 23års ålder så tyckte jag att det såg så löjligt ut med barnsadel på cykel.
Jag tyckte att det var ett nederlag både för cykeln och ägaren till cykeln att bära en barnsadel.
Att cykelägaren skämdes över sin barnsadel.
Att en barnsadel var lika med ett misslyckat liv som bestod av "mysiga" hemmakvällar med smågodis och hyrfilm.
(Det trodde jag var tråkigt, men Hey, det är ju asmysigt)

Jag har alltid velat ha barn, men har av någon anledning aldrig kopplat att jag en dag kommer äga en barnsadel.

Nu sitter den där monterad på min cykel.

Och jag är så stolt över den!

Vilken frihetskänsla att kunna sätta Dante på cykeln och fara iväg!

En härlig kombination av att cykla - vilket är underbart, och Dante! Som är underbar.

I full fart cyklar jag, och bakom mig sitter En liten Dante med en stor röd hjälm på huvudet.
Ibland pillar man mig lite på ryggen. Ibland slår han mig lite på ryggen.
"Ola, ola, ola... RRRRRALARaLALARaAA. Koka"

Han är underbar.

Så varje gång jag kliver ut ur min egen dörr eller jobbardörren, eller vilken jäkla dörr som helst som cykeln står utanför så fylls jag med värme.

Jag är en av alla de personer nu som jag var rädd för att bli.
Jag trodde att de människorna nästan skämdes för sin barnsadel.
Men nu förstår jag bättre.

Att ha en barcykelsadel är något man är glad över och stolt över.

Jag älskar min barncykelsadel, och förstår inte varför det tog så lång tid för mig innan jag fick tummen ur att köpa en,

Tankar som det inte gör något om du inte förstår. Det är nästan meningen att du inte ska förstå.

Tänk en ring.
Som är en centimeter tjock.

Alltså, en ring, med ett hål igenom och ett skal på en centimeter

Mitt skal är inte en centimeter längre.
Mitt skal är bara någon ynka millimeter.
Med sprickor i.
Det fattas på mig. Det har slitits bort.
Och det läcker ut.

Det läcker ur mig, av mig.

Det känns som att det är på väg att brista.
Jag hinner inte reparera mig själv, innan det är dags igen.

Jag vet inte hur jag ska ladda upp mig själv.
Jag vet inte hur jag ska bete mig för att inte ta av mitt förråd eller slita på min mur.

En mur som håller inne allting och håller inne mig själv.

Ibland blir man bara lite rädd för vad som ska komma ut, när muren inte längre orkar hålla emot.

Jag talar inte om det med någon.
Jag orkar att inte det. Och jag är rädd att ingen förstå.
Dumförklara mig.
Jag vill egentligen inte att någon ska förstå.
För jag vill att det ska vara ingenting.

Saknar

Jag saknar att gå ner och bada.

Jag saknar att gå ner till å-kroken och bada med min bror.

Jättemycket.

Å-kroken är hemma för mig.

Jag saknar lukten av å-kroken-vatten.
Jag saknar att det är strömt.
Att det är jättedjupt.
Jag saknar hängträdet.
Allt pollen om är i vattnet.
Hur det låter i vattnet.
Små surr av båtar som är på ingång.


Det är det tråkiga med småbarnslivet.
Dante ligger och sover så gott i sitt lilla rum.
Medans jag sitter här och vill åka och bada.

Jag införskaffade mig en pool förra året, men det är lite svårt att hitta en bra plats till den här bland allt jord och alla stenar.

Nästa år, ska bli ett bra år! Tänk, då kanske vi tom. har gräs! (Om vi lyckas hitta lite pengar till att köpa matjord för)

Å då kankse Dante vill följa med mig och bada.