Vuxen

OK, jag kanske börjar bli gammal eller vuxen. Men jag gillar det.

Igår var vi ute Och dansade på hotellet.
Det kan vara jätteroligt, ibland. Men det bästa i mitt liv just nu är inte att sminka mig och locka håret.

Inatt ställde man om klockan oxå.
Så när jag kliver upp lite halvdassig och med lite värk i huvudet, och arg för att jag slösade bort min gårdagskväll, blir jag påmind av Ola att vi har tjänat en timma.
Klockan var inte tio, utan nio!

JAAAA, vad skööönt! Mer tid tillsammans! (Men inte med Ola, han hamrade upp lister åt en kompis. Men det visste jag ju inte då.)

I mitt gamla liv hade jag sagt
"OMEE, e klockan bara nio, jag går och lägger mig igen!!!"

Skönt, befriande och uppfriskande att vara vuxen!

Smågester man tar för givet

Ibland är kärlek och sambo liv så sammansvetsat så att det nästan ballar ur. Så att de gulliga gesterna man gör för varandra i en kärleksrelation nästan krävs av varandra.
De blir inte så gulliga då..

Tex.
En härlig morgon vid 05:30.
Jag smyger runt i huset och brer mina mackor, borstar mitt hår som jag undrar varför jag färgade rött, sminkar mig (det var innan jag slutade) och som vanligt letar jag efter mobilen flera gånger.
Jo, flera gånger. Jag hittar den, lägger den på ett nytt ställe som jag sedan glömmer bort.

Dante vaknar till och skriker. Jag stoppar i tutten, stoppar om honom, och stoppar intill leffe nära Dantes lilla näsa.
Då gäller det att vara snabb ut ur huset om han vaknar igen!!

Väl utanför dörren möts jag av ett hav av snö. Men eftersom jag känner mig lite skuldmedveten eftersom Dante vaknade, så kliver jag intill Olas snötäckta bil och skrapar av all snö från den och rätt i min lunchpåse och in i mina skor.
Jag ställer ifrån mig lunchpåsen och fortsätter bilen runt.

Jag cyklar faktiskt inte omkull mer än två gånger på väg till jobbet. Men det gick bra, jag hann ta emot mig själv med benen och inte näsan.

Det är rätt skönt att cykla igång hjärta och lungor på morgonen.
Att komma illröd och svettig till jobbet.

Just den dagen frågade de "Men, va fasen, har du cyklat omkull?!?"

Jag såg ut som ett snömonster efter min goda gärning att skrapa av Olas bil.
(Ja, jag upprepar mig, men jag vill verkligen att ni ska uppmärksamma min goda gärning!!)

Jag lullar in till fikarummets kylskåd och ska lägga in mina mackor. Men, va fan! Antingen har lunchkassen skuttat av från min cykelkorg på den sliriga vägen, eller så har jag glömt den hemma.
Faaan..

Letar efter mobilen för att ringa Ola, som kanske, kanske kan hjälpa mig (Det tar jag för givet).
Men vart e mobilen??
Jag måste:
1. Ha tappat ur den ur ficken
2. Glömt den hemma
3. Så är den i lunchkassen bland mina mackor och all snö.
Men vart e lunchkassen?

Jag lånade jobbtelefonen. Ola var lite sur, men han lovade att titta vid bilen, och om den inte var där skulle han köra sakta och kolla i mina sladdspår av cykeln.

Jag påbörjar mitt arbete och väntade på Ola skulle dyka upp och lyssnade på radion.

Ola och jag har varit tillsammans i 6 år. Då känner man varandra väl.
Och jag kunde känna hans närvaro i hela kroppen, och visste, att nu är han inne i lokalen! Nu, kan jag vända mig om och möta hans blick!
Jag ansträngde mig till och med för att se lite snygg ut (för min karl, efter 6 år. fint av mig va?)
Det var en bra låt på radion, en av de vi brukar dansa till. Nu kan han få lyssna på den en sväng med mig. Vi kan skratta lite, och så kan alla få se hur jäkla lyckliga vi är!

Och jag svänger till med håret och vänder mig om mot dörren.. Men han var inte där.

Detta inbillade jag mig flera gånger.

När jag är som minst beredd står han plötsligt bakom mig, sur som ättika.

"Koden funkade ju förfasen inte. Här har du din påse, jag är ju skitsen nu!!"

Jahopp. Jag lite lagom stött och känslig (det är jag alltid på morgonen) försöker göra det bästa av situationen, le lite, följa honom till dörren och små prata.
"Var mobilen i påsen?"

"Mobilen? Är det något som du inte har glömt idag?"

Naep, det blev en pissmorgon, fylld med goda och söta små gärningar från oss båda två, men som vi dessvärre tar lite för givet.

Kakor för henne och kakor för mig..

Jag tänker ofta på en dam/tjej/tant/människa som var inne på Thimons för att fika med en vännina.

Det märktes att det inte hörde till vanligheten, då hennes ögon bara gnistrade som på en nyförlöst mamma, eller en nykär tonåring!
Hennes ögon vandrade mellan kakhyllorna, mellan bullarna, men gränsen verkade gå vid bakelserna.

Hon tittade på mig "åååå så mycket gott! Titta vad mycket smaskit!"

Till sist valde hon en havreform med lite, lite kokos med en kola med lite, lite apelsinsmak.
Men det var noga att jag tog den kakan med mest kola i!

Henne vännina la ingen sörre vikt vid att spana runt bland kakorna, och inte heller vilken kaka hon tog. Hon tog till och med två.

"Ska du inte ta en kaka till?"

Vänninan tänkte väll som jag, att är du så himla lycklig över denna lilla oskyldiga kaka, så snälla människa, ta en till!!

Men svaret var
"Ooooooo Nej! Det räcker gott och väl med denna kaloribomben!"

Visst är det konstigt?

Där är hon, och unnar sig denna kakan! Räknat kalorier för denna kakan. Bakom disken står jag,
van vid lyxiga kakor sedan barnsben, uppvuxen med en bagarbroder, och ser denna lilla kakan som en förrätt!

Visst är världen skev ibland?

Gnäll

Jag har tråkigt.

Jag har varit sjuk sen i måndags, och dagarna flyter in i varandra.

Innan tog jag mig ner till maxi för att handla första säsongen av solsidan.
Av någon anledning så har jag inte sett ett endaste avsnitt av denna underbar serie som gick för ett bra tag sen.

Jag var tvungen att lämna huset, jag kvävs av soffan och flisfilten.
Men det var en pers att gå igenom maxi.

Men det är intressant. Jag lunkar genom maxi och tänker "Vad mycket folk det är på en måndag". Som sagt. Dagarna flyter in i varandra, och jag skiter i vilken dag det är.

Jag vill inte att det ska vara fredag i morgon, för på helgen ska man vara frisk.

Nu ska jag sätta mig vid köksbordet och holka ur en liten pumpa som jag har köpt.
Göra en liten insats till att vara lite huslig.

I morgon ska jag vara frisk! (det har jag sagt sen i måndags)

Från början tycket jag det var lite mysigt att vara sjuk och hemma med Dante. Men ju mer dagarna har gått har den känslan avtagit.
Jag måste ha gått upp 20 kilo, även att jag inte äter mer än två gånger om dagen, så känns det som att jag bara äter skit.
Framför mig just nu har jag en chokladkaka. Här om dagen var det twix. Igår blåbärspaj.

Jag väger mig alltid på fredagar, men i morgon vet i fasen om jag vågar. (Vågar-ha.ha)

Det är ju det enda nöjet jag har. Man kan inte jobba. Inte ut och gå. Bara äta gott.
Som inte ens e så gott.

Nae, nu ska jag sluta gnälla, holka ur pumpan, duscha av mig allt flöt ur håret och sen sova.

sjuk, men glad

Livet blir så mycket roligare när jag har min Dante att leva det med.
Dante är min bästa och roligaste vän.

Jag är sjuk, för andra dagen i rad är jag hemma från jobbet.
Tråkigt.
Men, det kunde varit tråkigare om jag inte haft Dante att umgås med.

När man är sjuk, vill man bara lägga sig i soffan och sträcktitta på film efter film efter film. Sova lite. Fortsätta titta på TV med värkande ögon.

Men har man en liten ögonsten, så går inte det, hur sjuk man än är.
På något sett så måste dagen gå, innehållande matlagande och pysslande och blöjbytande och tröstande och hjälpande med att få plats med alla leksaker på Dantes släp bakom bobby-bilen.

De första gångerna jag var sjuk efter att Dante kom till världen var jag så vansinnigt bitter och sur över att inte kunna vara som vanliga människor, alltså decka i soffan.
Men nu har jag insett fakta, accepterat mitt nya liv och släppt alla negativa känslor.
Alltså mår jag mycket bättre, och kan mitt i en feberfrossa, fortfarande gå upp och sleva in lite yogurt i Dantes lilla höneröv till mun och jag kan till och med tvätta av honom OCH torka bordet.

Vi gick en mini promenad till bron och tittade på lastbilarna. Sen var jag helt slut.
Men jag ville ge honom lite frisk luft och lite tittande på trafiken, vilket är hans största intresse.

Jag har städat upp i mina köksskåp och lådor. I och för sig i sengångarfart, men vad gör det.
Det är gjort, jag klarade det, jag överlevde och Dante hade roligt med att sno alla grejjer för mig och lägga i dem i sitt bilsläp och köra ett par varv runt huset.

Jag menar inte att låta som en perfekt mamma med en så äckligt lyckligt liv.

Men jag är ju det.

(För tillfället)

Min sanning och min verklighet.

Jag tänkte skriva ett par rader, men jag vet inte om vad.
För mina små problem, är egentligen skitproblem.

"OJ DÅ, Dante börjar få ont i halsen igen."

Vad fan är det då? Jag vågar inte klaga, för jag hatar sånna som klagar över skitgrejjer.
Speciellt människor som klagar på att de är trötta, utan att faktiskt knappt veta vad sömnbrist är.
Ja, i det fallet är jag en tråkig bitter och avundsjuk människa. Men när man står där med sanningen och verkligheten i handen, och man framför sig har en frisk, självständig och oberoende människa, som klagar på att man baaaaaaaaaaaara har fått sova till halv 11 på "morgonen" på grund av att man inte kunde sova kvällen innan.

Buhu.

Men på någotvis måste jag ju acceptera att mitt liv är mitt, och ditt är ditt där våra verkligheter och sanningar är våra egna. Där våra upplevelser är våra egna.

Så min sanning:

Dante börjar få ont i halsen igen. Förra gången han hade ont i halsen var det hemskt.
Dreglet rann och vi fick inte i han varken mat eller vätska.
50ml mjölk på ett dygn.

Men Dante har varit så mycket sjuk, så när han får en omgång till, så är det som att allt är tillbaka igen, som att det aldrig har varit något uppehåll mellan öroninflammationerna och halsflusserna.

Skillnaden är mer kött på benen, mer vana, mindre rädd, men absolut mer tyngd i bröstet.

Nu gapar han inne i sin säng. Dags för på fyllning av alvedon och lite gos.

Feminist!

Här om dagen sa jag, högt, bestämt och tydligt:
"NAAAEEEPP!!"

Nu skiter jag i den här jääääävla mascaran!

Jag upptäckte nämligen att när dagen har börjat gå framåt, har jag någongång under den tiden, jag inte kan sätta fingret på när, har min mascara glidit bort från mina små bleka ögonfransar och lagt sig under mina redan mörka ringar runt ögonen.

Jag börjar arbetet vid 6, och har min första rast vid 8:30. Det är då jag har mötts av spegeln när jag skrubbar mina händer.

Jag stirrar på mig själv, skäms lite eftersom jag är bland nya människor som inte vågar säga till. Skäms lite för att jag inte ser lika cool ut på utsidan som jag kanske trodde att jag var på insidan.
Jag trodde i alla fall att jag så normal ut, och med lite självinsikt, trött ut. Inte trög ut.

När jag har gnuggat bort den och skämts färdigt blänger jag på mig själv igen. Som att det vore min spegelbilds fel.
Jag blir arg på min spegeltvilling. Klant.

Sen utbrister mitt sanna jag i fika rummet "Naepp, nu skiter jag i detta. Jag blir feminist ut i fingerspetsarna. Nu skiter jag i mascaran!!"

Jag känner mig fri nu! Jag är ful! Och det är ingenting jag orkar göra något åt. Inte med en löjlig mascara i alla fall.
Och nu, några dagar utan mascara, ser jag att jag är ganska så vacker i all fulhet.
Naturlighet.

Jag känner mig fri igen, när jag är hemkommen från jobbet, och ska gå ner på stan med Dante i vagnen.
Jag känner mig så fri och faktiskt duktig och stolt, när jag flätar håret, drar min fula och jobbiga lugn åt höger, trär på mig mina stövlar från 2004 och traskar iväg! (Jackan är jag inte stolt över, så den nämner jag inte).
Jag sparade säkert 30 minuter på att skita i hur jag ser ut!
Slippa springa till spegeln "en sista gång" för att kolla att plagg efter plagg sitter som de ska, vilket de aldrig gör.

Väl traskande ner till stan (Vi letade efter en återigen förlorad Leffe, som vi tappade på hemfärden från dagmamman. Vi hittade honom.. igen..) så ringer jag Ola.
Jag berättar för honom att jag struntat i mitt smink, att jag är en ny människa nu!

"Men Johanna, man behöver ju inte ha smink på jobbet. Men man kan göra sig fin ibland ändå.."
DÄR avbryter jag honom, och fyller i hans mening med hans egna slitna ord:
"Allt är ju inte svart eller vitt??"
DÅ blir han lite putt, men skrattar åt min och antagligen sin egen dumhet:
"JO, allt är svart ELLER vitt!!" (ironi)


En gång läste jag ett par så härliga ord, som jag vill avsluta detta med
"Jag vet egentligen inte vad feminism är. Jag vet bara att jag blir kallad det så fort jag gör eller säger något som skiljer mig från att vara en dörrmatta."


(Egentligen handlar detta inlägget inte alls om feinism, för jag vet faktiskt inte vad det är)

Kött

Nu har vi fyllt frysen med 15 kilo älgkött..

Det känns vackert på något vis.
Eller på alla vis egentligen, från början till slut.

Det är roligt att ha fått vara med från början till slut.

Från lufsandet i skogen, till nerfruset i frysen och märkt...
"Älgfärs 300gr."

Jag är så trött att jag mår illa.. Eller så håller jag på att bli förkyld.


Så jag går och lägger mig nu innan jag börja gnälla

Samboskapets för och nackdelar.

Det finns vissa tillfällen då det är lite påfrestande att vara två i ett samboförhållande.
Som idag, när Ola bjuder hem en gäst till vår outtalade myskväll - och smiter ner och spelar dator i källaren...

Sen att gästen var jättetrevlig och en utav de personer jag gillar mest av allt i hela världen - Ellinor, hör inte denna historien till.

När gästen har farit hem, surar jag lite tydligt men bestämmer mig för att njuta av min ensamhet istället, så jag går in på toa, låser dörren och spolar upp ett bad till mig och min bok.
Tar med tändstickorna in för att tända ett litet ljus i min sura ensamhet.

DÅ kommer Ola (Kwådd, som jag brukar kalla honom de tillfällen han håller sig för mycket nere i källaren) upp, öppnar låset i badrummet, frågar om han får kliva i mitt bad oxå, jag svarar inte, han kliver i, märker att jag är sur, DUSCHAR av sig i mitt badvatten så det skvätter över hela min bok och går upp...

Jag struntade i badet, spolade av mig snabbt och bestämde mig för att vara uppe och vara en tråkig flickvän som surade tydligt.

Men det finns också de stunder som det är helt underbart tur att man är två i ett samboförhållande!

Alldeles nyss när jag gick och surade i doften av fis, kunde jag lixom inte hålla käft längre. "Vad är det som stinker fis i hela huset!?" Jag tittar anklagande på KWådd-Ola.

Det var ett utav avloppen i källaren som hade bubblat över.
Helt naturligt och outtalat så är det Olas jobb att fixa avloppen.
Och mitt i all denna fislukt och bubblande avlopp så smälter mitt kalla och beska hjärta!

Tack för att jag har dig Olabola.

När jag tänker efter så är det ju faktiskt en bit av kvällen kvar!
Så jag ska nog sluta sura nu.

Äta bör man annars dör man.

Idag har varit en snurrig dag. En såndär dag då jag kan leta ihjäl mig efter samma sak hela tiden för jag lyckas tappa bort allting på 10 sekunder.

Så nu med facit ihand så är jag riktigt stolt över mig själv.

Jag lyckades faktiskt sno ihop korvstroganoff idag. Trots sömnbrist. Brist av tålamod, trots ett tokstökigt kök plus en vinglig Dante över hela köket. Gnällandes, trött och hungrig och som vill ha min totala uppmärksamhet hela tiden.
Men oftast står Dante på sin stol brevid mig vid spisen. Han leker i kryddlådan.
Jag försöker få någon som helst smak på skiten, förlåt, jag menar maten, utan att använda mig av fett eller socker.

Jag påbörjade med en bas av mjölk och passerade tomater. Det smakade skit, så ja fick försöka hälla bort lite av vätskan för att tillsätta cremefraich i stället.
Jag står med den varma grytan i händerna i diskhon, och bakom mig hör jag Dante fräsa och spotta och klökas.
Han har curry i heeeela munnen.

Jag skrattar och försöka gröpa ur den gul-bruna sörjan ur munnen. Försöker skölja ur den ur munnen och tillsist skölja ner den med lite vatten.

Det mesta försvann runt munnen, men han är gul i ansiktet och stinker curry.
Det kommer han nog alltid att göra.


Men visst är det härligt när man lyckas ro iland sånna här tillfällen?
Jag är nog kvalificerad mamma nu.

Klockan är tio i sju, och här är kvällsrapporten

Klockan är tio i sju.
Dante lades i sängen vid kvart över 18. Men han har snurrat runt därinne fram tills nu.
Sista gången jag gick in till honom, tänkte jag att det är bäst att jag gör mig klar: borsta tänderna och gå och lägga mig..
Då visste jag inte att klockan var tio i sju.

Jag vinglar tillbaka till soffan för att virka klart ett påbörjat varv på min 5:e mormorsruta och byter kanal på tv:n. Det är barnprogram. Alltså betyder det att barn ska vara uppe.
Då kan jag ju inte gå och lägga mig riktigt än.

Jag ska sitta uppe och virka lite till. Småglo på tv. Kanske dricka lite te om jag orkar gå upp och göra det.

Spänningen är olidlig.

Topp tre lista!

Topp tre lista i mitt liv just nu:

1. Mina nya jobbarkompisar. Underbara människor som jag verkligen vill veta mer om.

2. Min ulliga, lockiga, långhåriga son som pratar och pratar och pratar, och man har faktiskt börjat höra vad han säger.

3. Mormorsrutor. Jag virkar och virkar och virkar dessa mormorsrutor och jag kan inte sluta.
Det är så vansinnigt roligt.


En fin topp tre lista, och jag känner mig verkligen rik.
Det finns många sätt att vara rik på, men dessa måste ju vara bland det bästa sättet.

När jag var en naiv emo-tonåring som inte gjorde annat än att tycka synd om mig själv och strunta i läxor, kände jag mig rik av ett nyinköpt tuggummipaket, bensin i bilen (alltså att mamma hade tankat, för jag gjorde det då aldrig. Ja, jag skäms.) och när jag hade införskaffat mig ett nytt paket marlboro light.

Nu känner jag mig rik när Ola och jag är på samma våglängd, när vi har ved att elda med, frysen är full och när jag öppnar ett nytt blöjpaket.

Tänk vad livet kan ändra sig? Och visst är det skönt?

Jag njuter verkligen just nu. I allt jag gör.
Jag njuter i mitt virkande, i mitt förhållande, i mat i lagom mängd, i promenader och Grey´s anatomi. Av mitt jobb oxå. Att ha ett jobb, att cykla till mitt jobb. Lyssna på radio på mitt jobb. Har rast på mitt jobb. Det sura kaffet på jobbet.

Jag har bestämt mig för att fortsätta att njuta. Jag upptäckte hur bra jag mådde av att traska i skogen. I spänningen. Jag tänker nog låta det ta större plats i mitt liv.

För det som gör att jag mår så bra, är att jag har upptäkt att det numera finns plats i mitt liv.

Fort. vingeldante.

..Å sen ramlade han ner för sängen igen. Fast inte lika hårt denna gången.

Mamma och jag gjorde ett försök att gå på stan, men Dante illtjöt så hela hm skakade.
Jag ville också stortjuta, så vi åkte hem...

Nu ligger han i sängen och babblar, hur glad som helst.

Jag går och lägger mig och försöker sova en stund.

För om den här dagen ska fortsätta i detta tempot med "inte så roliga saker", så msåte jag nog ha lite energi.

VingelDante

När klockan var nio hade Dante hunnit ramla ur sängen, ramla ner från stolen, nästan ramla ner för trappen och nästan ramla ner från en annan stol.

Han klättrar upp precis över allt och vinglar överallt.

Kliockan är nu nästan tio och jag är helt slut.

Älgjakt

"OJ, hur ska jag orka ta hand om min son ända till klockan 6-halv 7 när han ska sova."

Var en tanke som dök upp i huvudet på vägen hem från en lång dag ute i myrmarken.
Ola och jag, med bröstet fyllt utav tro och hopp var igår med mellby jaktlag, i jakten på älg.

På hemvägen satt jag svettig och salt i bilen, Ola frusen in till märgen,.

Det var första gången för mig att jaga älg. Faktiskt.
Min syn på jägarna vid älgjakt var fylld av fördomar och förutfattade meningar
"Hets", "stress" och alldeles för många skott som inte träffar där de ska.
Så trodde jag.

Så var det inte.

Jag trodde att man tävlade mot varandra, och att man stirrade surt på varandra medans man mumsade i sig sina köttbullemackor och fick rödbetssallad i mungiporna.

Så var det inte.

Det enda som stämde någorlunda var köttbullemackemumsandet.

Man tävlade med varandra. Skojjade med varandra. Hade chokladlotteri med varandra.
Det var som vilken syjunta som helst.
Fast i en iskallskog och med en så stor känsla av hopp i luften att man nästan kunde ta på den.

Jag följde med min pappa och släppte hunden i skogen.
Det är verkligen en helt annan värld där mitt ute i skogen.
Det är älgens värld, och det är helt klart han som har övertaget.
Hur många skyttar, hur många vapen, hur mycket hundar, eller hur mycket köttbullemackor man än har tryckt i sig.
Hur mycket jag än hade plattat håret. (Men det orkade jag verkligen inte den morgonen...)
(Var det därför? - NEJ, det har inte med mitt hår att göra!!)

Där travade vi fram pappa, jag och hunden Eversty.
Genom skog, myr, stockar, sten. Genom gyttjehål, genom bäckar och genom mossa så mjuk att stöveltrapet inte kunde urskiljas.

Men älgens klövar kunde man se, för den är så tung.

Pappa har nån pejl i handen som läser av vart hunden är, vart exakt vi har gått och så kan vi se vart vi ska gå.

Tur.

Vi traskar på, ibland tysta för att lyssna efter hunden. Ibland tysta för att sikta lite på en råbock.
Ibland lite kommentarer, som när jag har deckat en sväng i mossan "Nu får du nog trava på dö så vi kommer fram."
Eller "Titta pappa, här är ett spår! Det ser ut som en stor karl har gått här framför mig!"

Det var verkligen så underbart att få gå ut mitt ute i ingenstans och bara titta och lukta och känna naturen under fötterna.
Det var riktigt länge sedan. Och det vill jag absolut göra igen.

Ola och jag stod och huttrade i ett torn och passade i några timmar.
Tävlingmänniska som jag är, så fick vi göra upp en plan om vem som skulle skjuta om det kom en älg.
Jag hade två förslag.
1. Köra sten, sax och påse.
2. Putta ut Ola ur tornet om det kom en älg, så jag fick skjuta.

Olas förslag var lite mildare och faktiskt bättre.
Att dela upp marken. Den sidan e din, den är min, gränsen går vid vägen, lycka till!

Efter någon timma hade spänningen lagt sig.. Nu var det bara kallt och inte roligt.
Jag tog ur skotten och la mig i tornet och sov en sväng istället.

Ola stod mest på pass och fick alltså frysa en hel del.
Jag sprang i skogen med pappa och hunden, där plagg efter plagg fick tas av för jag blev så varm.

Nu är vi tillbaka vid tanken "Hur ska jag orka ta hand om min son....?"

Vi rullar in bilden på garageinfarten. Tittar upp mot vårt fula hus, och där, i altandörrens fönster står en vit krullig sak och flinar med hela ansiktet när han får syn på oss.

Vi smälter (eller kanske mest Ola, för han var ju så kall) och tittar på varandra och ler.

Det är bara så värt det. Och det är så mycket roligare att komma hem när Dante finns.

(farmor hade varit barnvakt, så vi hade inte lämnat honom hemma själv.. Vad tror ni om mig egentligen??)

Jag purrar

Förlåt att jag inte skriver. Men jag känner mig alldeles normal, så det är inget som bubblar över.

Jag träffar normala människor varje dag, en nästan normal son, Ola är oväntat normal och huset ser lika hemskt ut som vanligt.

Jag lagar normal mat varje dag som jag har gjort 1000 gånger så att det inte ska bli fel.
Jag följer mina points.. Nej, vänta! Det har hänt något! Jag har gått ner från 21 till 19 point per dag, på grund av att mitt jobb inte innehåller något spring.

Det är ju tråkigt att äta mindre, men å andra sidan så har jag inget ätbart att lockas av på jobbet, så det blir inte så svårt.

Annars lunkar allt på i normal fart. Dante och jag går promenader på mornarna när han är för trött för att leka och för pigg för att sova.

Jag strosar runt här och pysslar om lite i fönstrerna, och även jag är för trött för att hitta på något speciellt, men för pigg för att sova.

Jag går runt och spinner lite. För jag mår väldigt bra. Men det är ju faktiskt så människan fungerar. Rutiner mår man bra av. Hela mitt liv är en enda rutin just nu och det är precis vad jag behövde.
Jag riktigt purrar och känner att jag sakta men säkert läker och laddar energi igen.

Fast och överaktiv denna härliga söndag

Idag. FULL av energi!

Fylld med total lycka, kärlek till min son, till min bakfulla sambo och fylld med saknad av IKEA.

Men även fylld av saknad av sällskap. Idag saknade jag någon som kände som jag.
Ola - Njaaaa, skulle inte tro det.
Vissa saker gör mig arg när det gäller stackars Ola. Det ena är hans dataspelande. Slösa bort liv kallas det. Det andra är när han är bakfull. Slösa bort även mitt liv kallas det.

Jag har verkligen inga pengar denna månaden. Då är det ju bra att ha med sin andra hälft till IKEA, men han vägrade och frustade ut sin acitonluktande andedräckt ur näsan.

Mamma - Jo, hon blev frästad men hade fullt upp med att slänga skräp eller vad det nu var. Hon har alltid fullt upp. Stackaren.

Ellinor - dumförklarade mig totalt när jag ringde på morgonen och ville fara iväg till Jönköping. Hon var nyvaken och kände sig bara mosig. Ett par timmar senare ringer hon och säger att hon vill hitta på massa saker, men iiinte IKEA.

Jag dansade med Dante. Dansade ur all min energi framför TVn och framför Ola så han inte kunde se TVn. Waka Waka.

Jag målade med Dante. Massa tuchpennor över hela vardagsrummet. Jag visade Ola mina känslor i en bild, som råkade se ut som en kvinnas könsorgan.
Jag skröt inför Dante om alla mina pennor: "Såhär många pennor har ni inte hos dagmamman vaa?" (Jag är något svag för pennor, och kan inte låta bli att köpa fler och fler)

Jag tog äntligen tag i mitt fotoalbum som jag ska ge till Dante, som hans ska bära med sig i hela sitt liv. Fint blir det. Fint det blev. Blev det fint?

Ellinor och jag gav oss iväg på en härlig höstpromenad och plockade de allra sista blåbären till en ivrig Dante som bara vill ha mer och mer och mer.

Nu börjar söndagen äntligen lida mot sitt slut. Energin är också helt slut.

Nu blir det dusch, flisfilt, ljus , godis, film och gosa in mig i Olas armhåla.

Happy sunday!

Lördagspladder!

Idag har vi varit och float ved! Heter det float? Eller är det ett småländskt ord?

Vi har i alla fall staplat vedklossar på varandra!

Fan vad löjligt det lät...
Men float är kanske inte så mycket bättre.

Vi kom fram till att Dante är riktigt stark! Han lyfte klampar som måste ha vägt en tredjedel av hans lilla vikt!

Dante har knappt kämpat sig upp till 10 kilo. Han är en liten plutt med en stor blond lockig kalluffs på huvudet.

Olas liv har varit fullspäckat med saker idag. Veden, nått möte, hjälpt en vän att bygga lite och nu middag hos sin bror, och senare ett par öl på pubben.

Han är ganska så söt..

Olas bror och hans tjej har ett "försten som skriver vad de ska göra i almenackan får den kvällen" system, vilket fungerar utmärkt för dem.
Har man barn, så måste man slåss om samma tid nämligen..

Men Ola tror att vi har det systemet här hemma med, så han typ springer fram till almenackan och kladda ner minsta tanke i den, och jag bryr mig inte.

Jag trivs bättre här, hemma i soffan, med flisfilten, brasan i kaminen och vinet i glaset och teet i muggen och kladdkakan i magen.
Så om jag väl skulle ha något som jag vill göra, så blir Ola nästan lika glad som jag, för då slipper han ha dåligt samvete.

På tal om dåligt samvete så har jag tagit tag i min bantning igen! Jag pausade den när jag jobbade mina sista veckor på thimons för att äta!
Jag hade dock lyckats bibehålla vikten ganska bra, och har nu ytterligare gått ner ett kilo!
Kanooon!

Mitt mål är att gå ner 4 kilo till, nu har jag gått ner 6..!! Weho!

Ungdom vs. kärring

Jag är mamma ut i fingerspetsarna..

Eller så är jag helt enkelt vuxen nu.

Eller så har jag lite sunt förnuft bara.

Idag när jag körde hem mig och lilla Dante efter en arbetsdag och dagmammadag så gick det över några vilsna men ack så coola ungdomar över vägen.

De kan inte varit äldre än 14, men det är oxå ett täcken på att jag börjar bli gammal, att alla barn och ungdomar är så fruktansvärt små!

Any way, en utav dessa ungdomar, kille eller tjej, jag kunde faktiskt inte se vad det var för kön, och det spelar ju ingen roll, gick med en ciggarett i handen!!!!

Jag ville bara stanna bilen, springa ut, slite ciggen ur näven på han/hon/hen och fråga "Vaart har du fått tag på denna!??" och "Hur gammal är du egentligen? VEM har köpt cigg till dig?!" och "detta är inte tufft, det är farligt!"

Men de hade ju antagligen bara skrattat bort mig, som den tant jag är.

För det är så ungdomar gör. Allt som är utanför ramen av vad som är nomalt, mobbar man, skäms man för eller skrattar bort.

Här om dagen när jag cyklade i en väldans fart med Dante där bak förbi gymnasieskolan vinglade en ranglig liten pojk.ungdom ut på vägen, men jag orkade inte plinga (jag pratade i telefon, men jag vågar inte säga det ifall ni tycker att jag är dålig människa som cyklar och pratar i telefon med en så dyrbarlast på pakethållaren. Men han hade hjälm i alla fall..)
så istället för att plinga så sa jag "plingeling!!"

Gänget med ungdomar skingrades och jag kom ganska smidigt förbi, men oj vad de fick fnissa åt den killen som nästan blev påkörd av kärringen (mig)

Det är så skönt att vara vuxen och trygg i sig själv!

Liiiiten hårutvärdering...

Mitt hår.

Mitt röda hår. Mitt hjärnsläpp.
Min livskris. Mitt rop på hjälp.

Mitt mästerverk!

Ola , Dante och jag kliver in på lindex och träffar en vän. En väldigt ärlig vän. Faktiskt en alldeles för ärlig vän som inte kan ljuga, men vet om det och skäms.

Hon tittar på mig, jag tittar på henne, glad att se henne och har helt gått vidare i mitt liv och försöker att inte hänga upp mig för mycket på min vissna rosenbuske på huvudet.

Hon utbrister:
"Nej, men hej! Oj... Nej men, Oj.. Hej, Vad.. fint"

Det roliga i själva utbristandet är det andra "OJ:et", som är ett lite med "ajdå", som att, "jag beklagar sorgen", och med en hundögonblick riktade mot håret.

Självklart försöker jag hålla uppe en fasad och Ola och jag skrattar till. Dante med, men det är för att vi skrattar.

Jag har försökt att inte överanalysera mitt våldtagande av mitt hår, men nu gör hon det svårt.
Jag blev lite ledsen, samtidigt är det ju verkligen hur roligt som helst!

Sanningen är att jag har färgat över ett dyrt blonderat hår med en pippiröd skitfärg. Ett desperat försök att förändra.. NEJ - Förstärka min personlighet som äntligen bryter sig ut..

Men, det blev en jätteröd färg, som har lagt sig som ett flammigt, dammigt täcke över mitt föredetta hår..

Men vem fan behöver inte ett täcke ibland?

Jag ska ju virka ett......

(Okej, det blev lite för känsligt och jag är inte redo att erkänna att jag ångrar mig. Så jag gjorde en skenmanöver.)

Den riktiga kärleken.

Förhållanden är ju för härliga ibland!

Speciellt alla svägningar. Mellan varandra. Mellan åsikter. Humörsvägningar.

Att man har känt varandra i 100 år (känns det som) men en dag bara stirrar på varandra och man inte fattar någonting.

Vem är du?
Varför tycker du så? Det har väl du aaaaldrig gjort förut?

Helt plötsligt, som i chock, slår det mig att han är precis som han alltid har varit. Och han tycker precis som han alltid har gjort.
Bara det att man faktiskt hade fått för sig att man kunde ändra på honom.

Så, det man blev kär i, står mitt framför näsan, och man blir sur för det..

För mig har det blivit till att inse fakta.

Ola kan tänka sig att bo i en kojja/lada/liten stuga som har jordgolv och ett hål i golvet.
Jag vill bo i ett slott med 4 stora badrum och allt är nyrenoverat.
På landet. Fast ändå i stan. Med små utehus med höns i. Som aldrig pickar hål på varandras huvuden.

JA, Jag överdriver massor.
Men jag vill verkligen framhäva min poäng.

Ola och jag som är så lika i så många samanhang, tycker ibland så fruktansvärt olika.

Och ibland förvånar det mig, eftersom vi är så lika, borde han ju tycka som jag.


Men nu när vi har rätt ut dett någorlunda (eller inte alls) så är det bara att gilla läget och försöka göra det bästa av situationen.

Jag gillar honom, och han gillar mig, och det är ju en jäkligt bra grund att stå på!

Jag ler trots den unkna kapvätskan!

Jag ler.

Idag vid halv 4, (15:30) så stod jag, hemkommen från jobbet och lagade mat.

Tänk, att kunna vara hemma varje dag denna veckan vid 15:15. Det är ju bara heelt otroligt!

Självklart undrar jag fortfarande vad jag har gett mig in på. Ibland.

Där stod jag med dyngsura händer av unken kapvätska, och med metallspån i hela håret, över hela kläderna och tom. i BH:n

Min doft är metall, och mina fötter och min rygg värker lite (men bara lite) av hårt betonggolv.
Min bästa vän är radion.

Idag, är ingen vanlig måndag. Idag är det kanelbullens dag.
Det är klart, att då slår tanken än rätt hårt, att det luktar rätt så gott på Thimons en dag som denna.
Och jag hade oxå luktat rätt så gott en dag som denna.

Jag vet att jag har rätt val, och jag behöver inte övertyga mig själv om det, faktiskt.
Det är därför jag kan och vågar tänka varma tankar om kanelbullar och underbara kunder.

Och när jag satt och diskuterade försäljningsteknik med en vän nu i helgen så var det nästan att det slog över för mig.

Men livet är verkligen inte slut här och nu.

Jag har bara tagit ett steg i rätt riktning mot jag vet inte vad.

Just nu vill jag bara fortsätta le åt att jag är ledig när jag är ledig. Och jag är ledig ganska mycket.
Jag vill le åt att jag får betalt för att lyssna på radion och mecka lite.

Jag vill njuta av Dante, och njuta av att jag redan har börjat känna inspiration till att göra saker.
Pyssla.

Framför mig på tvbordet ligger nu 5 garnnystan och en virknål.
Mitt mål är en filt gjord av mormorsrutor.
Det ska bli så roligt!!

Och då ler jag lite till.

Hårfärgning!

Nu sitter jag med färg i håret. Knallrött är planen att det ska bli, om håret är kvar när jag är färdig.

Idag hade jag verkligen en djup kris.

Jag hade införskaffat ett packet med hårblekmedel för att bleka utväxten..
Men mitt i denna kris så höll jag på att bleka allt hår. Fjortisblondin.
Men lite i hopp om att allt skulle bli som tuggummi, så jag kunde raka av mig skiten.

I ren hysteri och med stark beslutsamhet rotade jag runt i mitt överfulle badrumsskåp på jakt över något som kunde förändra mitt liv.
Och jag fynda faktiskt.
Jag hittade en halv gammal lilaröd hårfärg.. Hmm..

Men det räckte ju inte så långt.

Men idag så tog jag hjälp av min goda vän Johanna, som hjälpte mig att hitta några färger och sno ihop.

Nu är planen att bli knallröd.

Jag är trött på mitt snälla blonda hår.

Men fan vad det kliar i hårbotten!! Ska det göra det??

Tänk om min "dröm" slår in i alla fall, att jag raka bort skiten?!?

Shit, nu är jag inte ALLS lika katig längre.