Vacker utan spackel.

Jag HATAR att jag är så utseendefixerad.

Jag lägger ner så mycket tid, för mycket tid, och alldeles för mycket energi och pengar på smink och hår och kläder.

Tänk att bara, Äh, jag går ner på stan!
Bara kliva ut genom dörren, sätta det ena benet framför det andra och vips är man på väg!

Frihet!

Men istället så blir det ett 1 timmas projekt (minst) att kunna ta sig utanför dörren.

Vilka kläder?
Smink, smink och helst platta håret.

Sen står man i hallen, Dante har sprungit fram och tillbaka till vagnen så fort han har sett mig springa mellan sovrummet och badrummet, för han vet vad som väntar.
Som en liten hund, fast olydigare!

När jag börjar närma mig färdig brukar jag spänna fast honom i vagnen och sen kommer jag på ännu fler saker jag måste göra.

Blanda välling brukar vara en stående syssla.

Sen är jag i hallen. Shit, vilken jacka!?
Skor har jag aldrig haft så många alternativ på, vilket på sätt och vis är ganska skönt, men jag har då aldrig kännt mig snygg från topp till tå.

Igår så "klickade" jag ner till stan.
Det innebär att jag hade tagit på mig ett par stövlar som klickade eller klackade när man går.
HÖGT klackklickade det också!

Det kändes som jag ljög för alla kvarter jag gick igenom, när man hör det klicka så fint.

Men fram kommer det en traschig mamma som har köpt sin jacka på lördagens Vetlandaloppis med en barnvagn som solen har färgat lila men den borde vara svart.
Fint långt hår i och för sig, men borde absolut i allra högsta grad klippa topparna och bleka den numera 5 cm för långa ut växten.


Jag skulle spara så mycket tid på att skita i hur jag ser ut. Men på sätt och vis kan jag inte det.

Varje gång jag har besökt min mormor utan smink säger hon:
"Men Johanna! Är du sjuk!??"

Gråa ringar under ögonen och en lite röddaskig blek hy - jag förstår mormor.

Så många gånger har jag tackat gud för smink.

Men så många gånger har jag även önskat att jag skulle kunna vara utan.
Och då menar jag att min insida skulle kunna känna sig fin utan smink.

Det kanske går att jobba bort?

Kaka!

På menyn idag står det Biffar, potatis och sås till lunch, och spagetti och köttfärssås till middag.

Ibland är jag så mycket bullmamma så det smäller om det.
Men bullar orkar jag inte baka, och kakor äter jag ju inte så ofta längre.
Men jag lagar en hel del mat.
Jag tycker inte att det är så roligt. Men det måste ju göras.

Det som fattas mig mest just nu är ett förkläde. Ett fint förkläde. Helst med muffinsar på.
Hela mitt kök är pyntat med muffinssaker.

Muffinsar och kakor gör mig lycklig, bara av att titta på dem faktiskt.

Jag har gått ner 6,5 kilo och min tanke är att gå ner 3 till.
Det går oväntat bra och jag mår väldigt bra.

Istället för att lyxa till det med en kaka eller bakelse, så har jag köpt blommor.
Blommor ger så mycket mer lycka under så mycket längre tid.

Jag undrar hur mitt nya viktväktar liv ska gå när jag ska börja jobba på konditoriet på torsdag?

Jag tror inte att någon blomma i världen kan rädda mig från frestelserna där.

Söndagskvällen

Här sitter jag i soffan en söndagskväll.
Ola är och bowlar.

Jag sitter och försöker slappna av lite.
Men det är på tok för stökigt runt omkring mig, så mina ögon tittar inte på tv:n, utan bara på allting som man borde göra istället.
Vad gick fel?
Jag lovade mig själv att hålla ordning. Jag lovade mig själv att det skulle ta mer än en veckan innan det såg ut såhär igen.
Jag skyller på Ola. Stackars Ola.
Självklart skyller jag på Ola, för är jag ensam hemma så håller jag ordning.

Men det betyder inte att det är han som stökar ner, utan mer på att jag hellre gör andra saker än att springa runt och hispa när han är hemma.

Det är för kallt för att göra någonting.
För kallt för att fixa lite te.
För kallt för att plocka bort alla ryggsäckar och kassar som vi hade med oss ut på svampplockningen idag.

Jag sitter hellre kvar och bara biter sönder mina händer.

Det är för kallt för att duscha.

Ibland är jag bara för tråkig.

Dra på triss

För någon vecka sedan köpte Ola och jag oss en gemensam Trisslott.
Det var längesedan vi gjorde det.

Vi bestämde oss nog i tystnad att skita i de där jäkla lotterna, eftersom man aldrig vinner, plus att vi var/är riktigt fattiga.

Men för någon vecka sedan kände vi oss lite extra spralliga och rika, då jag fått min första riktiga lön.

Men då hände det som inte fååår hända.

Dante snodde trisslotten och gömde den.

Letandet började i sovrummet, eftersom lotten från början vilade på Olas sida av sängen.
Dante har haft en period nu då han gömmer sig i min gardrob.
Så vi vällde ut alla kläder, letade under säng och så vidare. Men det är ju ganska begränsat med gömställen i ett sovrum.

Vi hittade inte lotten. Vi gav upp när vi insåg att den inte var i sovrummet, och kan alltså vara precis vart som helst.

Självklart har det retat mig i några dagar. Självklart hinner jag inbilla mig att det är en miljonvinst.

Men idag- Plötsligt händer det!

Jag rusar in med skorna och svampplockarkläderna på mig, Ola är vresig ute i bilen för han inte får in vagnen i bagaget, även att vi bytt till en större bil, Dante skriker och är sur som vanligt.

Jag springer in i huset i jakt på en napp. Vi är inne i en period då alla nappar är borta!
Även att vi äger 1000, men så småningom kommer alla fram på en gång.
Så badar man i dem istället och blir helt enkelt lite för slarvig så man slarvar bort några, och så sluts cirkeln.

I Dantes bil, som jag har berättat om innan, där sitsen är en låda med en lucka på, i den, ligger ingen lapp.
Men trisslotten!!

Och döm av vår förvåning, när det faktiskt var vinst på den!

25 kronor... X 2!

Ibland har man tur...

Idol

Jag står och sjunger/vrålar och lagar mat.

Brevid mig står Dante och vinglar på köksstolen och tar några dansmoves.

Det måste väl vara ett bra betyg!

Idol nästa?

Jag är en torrboll

Jag känner mig så fruktansvärt tråkig.

Förr kunde jag i alla fall se det komiska i varje händelse i mitt liv. Typ jobbiga grannar, häckklippning och matlagning och så vidare.

Men nu puttrar allt mest på för tillfället.

Det är inte det att jag har tråkigt. Jag mår faktiskt jättebra och njuter förfullt av mitt lite stillsamma liv.

Men, jag har dessvärre inget roligt att dela med mig av.
Eller något att dela med mig av överhuvud taget faktiskt.

Det känns som jag inte gör annat än att torka vårt förbannade köksbord faktiskt.
Eller plockar grejjer från golven.
Eller tvättar.

Idag tvingade mamma ut mig på en långpromenad, och jag fattar inte varför jag inte har tagit mer förmiddagspromenader förr.
Det är så man får kraft att orka med en hel dag med en hängig och gnällig Dante.
Jag känner mig faktiskt laddad.

Jag är laddad, lunchen är lagad och färdigäten. Nu ska jag vika tvätt och hänga tvätt.
Sen är det dags att laga middag och jag tänkte prova på ett nytt recept på hamburgare.

Det kanske är därför mitt liv känns lite enformigt och tråkigt?
Jag har blivit så himla kålle-redig.
När jag håller det städat och snyggt så blir det inte så mycket känslostormar.

Om jag inte blir arg - så blir jag ju heller inte glad?

Sen har jag ju gått ner alla mina mamma kilon och lite till nu faktiskt.
Det rullar också på oväntat bra.

Livet kanske helt enkelt är lite torrare och gråare utan muffins?

Självklart är det så!

Men jag vill faktiskt gå ner 3 kilo till, sen... SEN, ska jag äta muffins!

Höst tv

Pirr, pirr i hela magen.

Ett lycklig pirr, faktiskt nästan ett kärlekspirr!

Hösten är här, och allt vad det innebär!

Idol, Arga snickaren, Biggest looser Sverige med mycket mera!!

Tända ljus och tekalas varje kväll!

Är jag fin utan skorna?

Tänk vad livet kan kännas lättare och roligare när man har köpt sig något som man verkligen vill ha.

Hela livet får en mening på något vis.

Nu vill jag ta på mig mina fula kläder, för jag har ju i alla fall nya fina skor.

Nu vill jag använda mina svarta kläder (det är typ det enda jag äger) för att mina gröna skor blir som pricken över i.

Jag känner mig mycket, mycket finare nu när jag har mina skor.

Men så kommer en så konstig tankte.

Ja satt i min parkerade bil och skulle skicka ett sms (som jag faktiskt aldrig fick iväg sen..) och brevid mig sitter en annan person i sin bil och uppenbarligen väntar han oxå.

"Undrar om jag är fin, även om man inte ser skorna, eller om jag är fin bara på grund av skorna. Då blir jag ju inte fin om man inte ser skorna"

Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det är så.

positiva listan.

*Skorna skaver inte såå mycket längre.
Det finns hopp...

*Visst, Dante har öroninflammation i båda öronen och en släng av halsvirus. MEN, det är ju ingenting som inte går att bota?

*Kycklinggrytan blev bränd och såsen är som en enda stor massa, MEN jag har iaf. orkat laga mat idag. Till sist.

*Dante har fått i sig en halv halva portion med gröt idag och lite oboy.
Det är ju bättre än inget?!?


Ibland är det svårt att se något positivt, men det går.

Skorna och mitt innersta

Jag har införskaffat / unnat mig själv ett par nya skor.

Ett par Converse.
Jag har alltid velat ha ett par äkta Converse men jag har aldrig tyckt att jag förtjänar det.

Men nu tycker jag faktiskt att jag gör det.
Jag är en bra mamma, bra flickvän, bra vän.
Jag har gått ner alla mina mamma-kilon och min son har överlevt i 15 månader.
Jag ska snart börja arbeta som alla andra människor, och jag ska möta den världen på ett normalt och stabilt sätt.
I mina nya skor!

Jag var väldigt osäker först. Jag hade bestämt mig för att de skulle vara röda.
Men dessa är mörkgröna, lite blanka och orange innuti..
Det var Dante som valde faktiskt. Jag kunde inte bestämma mig om jag skulle välja de grå eller gröna.
När jag snörade på mig de grå, så bestämde jag mig för dem. När jag tog på mig de gröna, så kändes de som det självklara valet.

Jag försökte få med mig expediten i mitt svåra beslut. Men hon stod mest lite handfallen och tittade på mig när jag slet ut skorna i mitt frenetiska provande. (Jag är egentligen inte sån som behöver prova 100 gånger. Antingen är skiten bra, eller så är skiten dålig lixom.)

Till sist slog en tanke mig, och den slant ur munnen på mig med
"Jag kanske är för gammal för sånna här skor? Nu när jag är mamma å så. De kanske är för fräna?"

"Neeeeej.."

Ok, skojja med henne gick alltså inte heller.

Väl hemma med de gröna skorna går jag in dom i huset först, för att se att de inte klämmer eller skaver.

Jag sitter vid matbordet och tittar på skorna.
De känns rätt. De känns som jag växer en meter i dem, och att hakan lyfts lite. Jag känner mig frän helt enkelt!

"Jag känner mig så cool i dom här skorna, att jag tror faktiskt att jag skulle klara av att jobba på Elitfönster, Ola!"

"Det har inte med skorna att göra Johanna, du klarar precis det du vill klara!"

Förr i tiden fick jag alltid panik när Ola uttryckte sig så, att det är upp till mig själv.

Jag har tidigare berättat om mina tvångstankar med håret, och när Ola "tog det i från mig"
fick jag lite panik.
Han menade, att det inte berode på hur jag hade mitt hår, hur dagen skulle bli? Att hela världen inte kretsade runt mitt hår!?

Det är alltså vad jag gör det till, mitt ansvar, hur dagen ska bli och hur jag ska må?

Först kom det som en chock för mig. Sen blev jag rädd.
Nu känner jag mig fri!


"Du klarar precis det du vill klara"

Det är så sant.
Jag mår så bra.

(Och det har även med skorna att göra. Fan va fina de är.)

Det är ute med mig

Jag dör!!

Jag har precis smällt i mig nästan en hel pizza!
(Ja, jag bantar egentligen och vill inte prata mer om det.)

Min magsäck har verkligen krympt och jag måste lära mig att känna efter innan jag trycker i en ny tugga. Förr i tiden kunde jag faktiskt få i mig en hel pizza, och nu åt jag med målet att inte en smula skulle finnas kvar på tallriken.
Tanken slog mig oxå när jag var mitt i tuggandet, att jag kommer aaaldrig bli mätt!

Jag är så mätt, att jag faktiskt på riktigt tror att jag spyr snart.

Låg i fosterställning och njöt en stund i soffan, sen kände jag hur magen började typ jäsa och jag fick räta ut kroppen mer och mer.

Magsäcken kan faktiskt spricka!!! Fy vad otäckt!

Och jag tror att risken ökar om man har en liten Dante som kommer och klättrar över hela sig oxå.

Jag trodde det skulle kännas skönt att få vara mätt för en gångs skull, men icke!

Troskris

Gårdagens trosor:
Ett par kalsonger. Fula. Men svarta.

Dagens trosor:
Ett par vita spetstrosor i boxermodell som skär in i röven.
Små och obekväma och täcker knappt det som täckas ska en vanlig tisdag.

Morgondagens trosor:
De sista som är kvar i lådan!!
Ett par rosa/seris spetstrosor av boxermodell.. De är säkert oxå för små, men förhoppningsvis större än dessa.

Troskrisen fortsätter...

Mer tankar

Är det den svenska salamin som luktar hundvalpsmun?

Eller..

Är det en hundvalpsmun som luktar svensk salami?

Löjlig tanke!

Idag, efter att ha avslutat min arbetsdag.
På väg mot toaletten som finns i omklädningsrummet.

Jag har ett litet ilande ljud på något vis. Ganska så högt och envist. Lite skrikigt.

Jag stänger fort in mig på toan och hör ljudet under hela tiden jag kissar.

Mina tankar springer iväg, och jag är tillsist ganska säker på att det är antingen:
1. Zombies som går till anfall.

Nästan äntligen går till anfall måste jag säga. Ola och jag har under vissa perioder, massor med gånger, fantiserat om att just detta ska hända.
Tänk att få dra fram hagelbössan och äntligen visa hela världen vilken superb skytt jag är och skjuta ihjäl zombies hej vilt!
Vi har även planerat vart vi ska ta vägen när zombisarna kommer!
Varbergs fästning verkar bra.
Även Karlssons här i Vetlanda, som är granne med växtkraft där vi skulle kunna börja odla och börja ett nytt liv. Även granne med jem&fix som har massor med vertyg att bygga och döda med. Och sist vi var på Växtkraft upptäckte vi till vår förtjusning att de har en traktor oxå! Det kan ju inte bli bättre.

2. Dinosaries som tar över världen.
Vad fasen är det för jäkla tanke?
Jurassic park here i am, lixom!
Hur länge sedan är det inte man såg den filmen?
Och hur B är inte den?

Jag vet faktiskt inte vad det var som lät, och jag bryr mig inte heller.
Jag gillade känslan av att sväva iväg en stund och tänka på löjliga obetydliga saker (isället för jobb, pengar och dagmamma, som är det som snurrar på repeat i mitt huvud)

Jag gillade den pirriga känslan av att vara lite rädd för något overkligt och obetydligt.
Istället för att vara livrädd för att Dante ska trilla ner för någon stol, få ett getingstick eller sätta i halsen.

Mina konstiga tankar kan inte skyllas på något speciellt.
Jag kan inte skylla på att jag var trött, för det var jag inte.
Hungrig kanske, för det är jag ju nästan alltid numera.

Det är bara sådan jag är helt enkelt.

Välmående, men faktiskt inte så tjock (längre)

Så trött.

Så trött på allt stök och på all smuts.

Men det är inget nytt. Det har jag varit i flera veckor.

När det är så stökigt och allt, allt, allt måste göras så brukar man tappa gnistan.
Istället blir man helt lamslagen och bara står med händerna rätt ner och bara glor på skiten.
Och blir ledsen och sur.

Eller sån är jag i alla fall!!

Idag tog jag tag i skiten.

Jag lämnade Dante hos dagmamman idag i några timmar. Vi påbörjade en lite mjukare inskolning igen nu när semestern har varit. Sen fick ju Dante hjärnskakning, så det dröjde lite till.

Jag parkerar vår nya, blanka. fina, stooora familjebil och går med snabba steg in genom dörren.
Jag är väldigt fokuserad på att städa och inte hamna framför datorn där facebook, bloggen och sims2 finns.

Jag börjar direkt i hallen.

Nu är det jättefint i hallen och vardagsrummet och matsalsdelen.

All skit som jag har röjt upp därifrån är numera i andra hela köket och i badrummet..
Men det blir ett senare bekymmer (läs i morgon)


Nu sitter jag i soffan och har ätit varma mackor och ett kex.
Det var länge sedan jag kände mig såhär lugn och glad.

Att man glömmer det varje gång?

Man mår ju så mycket bättre om man håller ordning!

Det kanske är dags att börja ett nytt renare och ordningssammare liv?

Ja, det får jag fundera på lite till..

Att vara sambo, på riktigt!

Att vara sambo.
Nu menar inte jag det nyblivna samboskapet.
Inte det där gulliga samboskapet där man bråkar om vem ska diska.

Jag menar det riktiga, seriösa, långvariga och långsiktiga samboskapet.

Jag har gått upp och börjat sminka mig. Lite stressad och lite sen till jobbet.

Ola bankar på toadörren och vill komma in.

För er som är främmande för samboskap som innehåller småbarn, så är badrummet inte en privat plats längre.
Toaletten är ett ställe som man flyr till, och det vet partnern mycket väl om, så därför kan man banka på dörren och begära att få komma in - när som helst.
Och öppnar man inte dörren frivilligt, så öppnas den utifrån.

Denna gången öppnar jag dörren åt Ola självmant.

"Uuuulala, har du fintrosor på dig idag"

Jag bar ett par svarta spetstrosor, högst obekväma.

"Ja, jo, det är troskris, så om du hinner får du gärna tvätta idag."

Säger jag och fortsätter att stress-borsta håret.

"Jahopp... Jag trodde att det var tvärtom? Att när det är kris på trosor så har man bara de fula kvar?"

Jo, och så var det ju förr i tiden, innan samboskap blev vad det verkligen innebär.
Men de fula trosorna är ju oftast bekvämast, det är ju därför man äger dem.

Nu ligger de sexiga trosorna längst ner i lådan.

Sorry, men så är det.

Hemmafru

Nu närmar sig livet med stormsteg.
Jag ska börja jobba, i Nässjö, v 35.

Och jag vill inget hellre än att vara hemma och vara mamma och laga mat och tvätta.

Jag vill vara hemmafru igen!

Det är ju nu det roliga med Dante börjar juu!

Topp 3!

Trots piss-söndagen får man inte glömma lyckan i livet.
Här kommer topp 3 just nu!

* DANTE LEVER!!
* JAG HAR GÅTT NER ALLA MINA MAMMA KILON!!!!!
Jag tappade tom min gamla kjol igår. Den bara for ner från höften! Jippi!!
*MIN SYSTER ÄR HEMMA!!

Världens värsta söndag

Jag hänger upp tvätt.
Jag hänger upp mina nya kökshanddukar som Elle och jag köpte på IKEA i lördags.
Nu är de rena igen.
Men i söndags var de mitt ibland oss i kaoset när Dante var grå och spydde.

Jag hängde upp hans lilla rosa-vita badrock, som var den som hängde över hans axlar i ambulansen och på sjukhuset.
Som fick hjälpa till att torka hans genomsvettiga hår och även den fick hjälpa till med en del kräks.

Leffe, hjälten, Dantes allt, fick ta svett, tårar, spy och oro.

Under tiden som vi väntade på ambulansen står vi och tvättar bort spy från Leffe i hanfatet och sen försöker stress-torka honom med hårtorken.

Först idag har jag hunnit/fått tillfälle/ tagit tag i mitt liv/orkat ta fajten med Dante och tvättat Leffe.

Jag står och hänger upp tvätten och ser hur allting blir rent.
Sakta så försvinner spåren från världens hemskaste söndag.

Nu, med facit i hand, så var det ju "bara" hjärnskakning.
Men i söndags innan ambulansen kom, var jag säker på att han dog i mina armar.

Jag tar upp Dante från tvättstugan som är överlycklig över att ha Leffe i sina händer igen, blöt eller inte! (Ren eller inte heller för den delen).

Vi badar. Jag tvättar varendaste centimeter av hans kropp. Tvättar bort söndagens svett.

Söndagen rullar lite fram och tillbaka i mitt huvud hela tiden.
Speciellt bilden när jag håller honom i famnen och ögonen rullas bakåt och han är alldels tung och borta.
Speciellt den hopplösa känslan när Dante spyr för tredje gången inne på sjukhuset och läkaren aldrig tycks dyka upp.
I lilla Dantes huvud far det runt på nätterna. Han har jättemycket mardrömmar och vaknar ofta och skriker. Så han sover emellan oss, och vi behöver bara lägga handen på honom och flytta ansiktet närmare honom, så somnar han direkt igen.

På ett vis vill man bara glömma allt som har hänt. Men på ett annat inte.
Men det behöver jag nog inte vara orolig för.

Vi kommer aldrig glömma.

Hjärnskakning

På någotvis kändes det mycket värre när Dante trillade ner för källartrappen,
för jag har väntat länge på att han ska trilla ner från köksstolen.
Och det pinsamma är, nu i efterhand, att när jag hörde att han dunkade ner tyckte jag nästan att det var lite skönt.

Nu kanske han lär sig att man inte ska stå på kanten och vingla.
Enligt rykten har jag hört att ett barn trillar bara ner en eller två gånger från stolen, sen förstår de att man faktiskt kan ramla och slå sig.

Jag hörde hur det dunkande till i marken och hur Ola sa "Fan Johanna".
Och sen grät Dante. Såklart.

Men, han slutade inte gråta.
Efter en kvart slutade han gråta, och Ola fick i honom 200ml välling.
Men han var väldigt slö och grå.
Jag står i telefonkö till barnakuten i jönköping.
Vi ville ha lite råd om vad vi ska tänka på, jag hade för mig att de inte fick somna efter de ramlat, och han ville inget annat än att somna.
Samtidigt som ingen svarar springer jag runt och packar, sätter i barnstolen i rätt bil, slänger in en vagn, ifall vi skulle behöva åka.

Under tiden som jag pratar med sjuksköterskan kräks Dante som en kalv.
"FAN, NU SPYR HAN OXÅ"
"Men det är inget farligt, de kan spy både en och två gånger utan att det är någon fara."

Hennes råd var att ta oss till jönköping, med ambulans eller åka själva.

Jag tar över Dante i min famn.
Detta är den värsta biten som snurrar runt i mitt huvud.
Jag känner hur hans gråa kropp blir alldeles slapp, och hans huvud hänger i mina händer.
Han rullar sina ögon bakåt, och gör allt för att få somna.
"Nej, Nej, Nej vakna Dante!! Ola, ring 112"

Att ta det beslutet, gör det hela så verkligen.
Jag står och fyller i allting vad jag tycker att Ola ska säga till dem, och ibland ryter jag till
"Säg åt dem att skynda sig!!!"

Dante är vaken, men hans hudfärgade mun kniper han ihop till en "höneröv".
Han bara tittar rätt ut.

Efter vad som känns som en evighet kommer ambulansen.
Det är nästa jobbiga moment.
Att se ambulansen stanna utanför oss.

Dante har faktiskt piggnat till lite då, och står tom. på golvet själv och plockar med "Tackto" - Traktor.

Ambulanskillarna tittar lite snabbt pulsen och pupillerna, vilket inte var helt lätt.
Jag tar Dante i famnen och vi sätter oss i ambulansen.
Alla grannarna var faktiskt i kyrkan då, så vi fick inte så mycket publik, som tur var.
Bara en granne och en liten flicka som är hans barnbarn.

Det var oxå väldigt jobbigt.
Jag tänkte hela tiden "Nej, men det har inte hänt något, han har ju bara trillat ner från en köksstol, det gör alla ungar"

I ambulansen så får Dante äntligen somna, och sjuksköterskan har full koll på puls och syresättningen.

Ola åker efter, vilket var bland det värsta han har varit med om.
Han hade fullt upp med att bråttas med tankarna "Tänk om de sätter på blåljuset??"
Plus att Ola hade jobbat på natten, så han var lite väck.

Väl på akuten så tar ju allting så förbannat lång tid.
Men Dante verkar pigg, och pekar på någonting och mumlar något! Lycka!
Han kanar ner från mitt knä i väntrummet och går och leker med en flicka.
3 minuter senare får han jätteont i huvudet och skriker och skriker och skriker och sen spyr han igen.

Vi får ett eget rum. Vi får med våld in en alvedon och sen släcker vi lampan och försöker lugna ner honom.
Det går bra en liten stund, men sen kräks han igen!
Då ringer sjuksköterskan på läkaren och de går igenom honom från topp till tå.

Antagligen är det "bara" hjärnskakning, men de vill inte utesluta hjärnblödning, så läkaren går till sin överläkare för att få lite råd.
Under tiden läkaren är borta piggnar Dante till ordentligt!!
Han hittar leksaksbilar som han kör runt i korridorerna med och en garderob att gömma sig i.
Han skrattar - vi gråter - av lycka så klart.
Spänningarna släpper lite och man kan släppa ut lite tårar.

Läkaren kommer tillbaka 40 minuter senare och bara tittar på Dante.
"Jo, vi kom fram till att vi skulle skicka honom till röntgen, men det ser inte ut att behövas."

Vi avvaktade lite till, och siktade på att försöka få i honom lite välling och se om han fick behålla det.
Om han spydde upp det skulle det bli röntgen direkt.

Vi åker iväg och ger han välling i bilen, där han känner sig lite tryggare, och vi hade inte ätit på hur länge som helst så vi drog till MAX, och sen biltema och sen Jula, och låtsades att allt var som vanligt.
Trängde bort rädslan för om han skulle spy eller inte.

Han började bli liten grå igen, så vi for tillbaka till sjukhuset och gav han en alvedon till och sen åkte vi faktiskt hem.
Han somnade i bilen och vaknade upp som en mycket gladare och färgstarkare pojk!

Direkt springer han fram till mig som står i köket, tar tag i köksstolen som han hade ramlat ner för 10 timmar tidigare, och ska upp och titta på vad jag gör.

Ola och jag bara tittar på varandra och skrattar.
Ja, va fasen ska vi göra?

I natt har vi ställt klockan ett par gånger och kollat att han andas och är kontaktbar.

Nu står han här brevid mig och har pillat ut batterierna ur den bärbara telefonen.

Han är världens finaste.

Och det där med att ett barn bara ramlar ner från en stol en eller två gånger stämmer jättebra.
Han kommer aldrig mer att få ramla ner.

Pengar Är lycka!

Jag seeer ljuset!
Snart ska jag, hur eller hur, börja jobba!

Och det bästa med, och anledningen till att man arbetar är ju pengar!
ÅÅÅÅÅ vad jag längtar efter pengar!!!

Nu när jag har insett att jag inom en snart framtid ska få tillgång till dubbelt så mycket pengar varje månad så har ett lugn lagt sig i mitt inre!

Jag inser nu att vi kommer ganska snabbt kunna spara pengar.
Vi kommer att kunna renovera vårt hemska vardagsrum.
Vi kommer kunna jämna till vår trädgård.
Vi kommer kunna täcka vårt sandland med jord och gräs.
VI KOMMER KUNNA BYGGA EN UTEPLATS!

Det är ingen idé att lipa över att jag snart ska börja jobba heltid och lämna bort Dante till en dagmamma mer tid om dagen än vad jag kommer träffa honom

Så är livet, för de flesta.

Så därför har jag vänt på steken, och väljer att se det hela från den ljusa sidan. Alltså, pengar!
Och uteplats.
Och måla om huset.

Och vara lyckliga i alla våra dar.

Hemska människa

"Sätt dig ordentligt!! Sätt dig ordentligt sa jag!! Men, ska det vara så svårt?! Sätt dig ordentligt!!"

Dessa vackra ord strömmade ur en ful mamma som stod och försökte trycka ner sin ca. 1åriga pojk i en kundvagn.
Sonen försökte få någorlunda ordning på fötterna så att de skulle passa hålen på vagnen, men det är ju faktiskt inte helt lätt med stora skor på fötterna.

Ellinor och jag stod förskräckta och tittade, och det fick mamman se.
Jag tittade snabbt bort, alldeles rädd, faktiskt.

"Mamma har faktiskt ont i huvudet!!"
Fräste hon till sitt försvar till en oförstående, men faktiskt ganska opåverkad son.
Han försökte med ett litet leende på läpparna ge sin napp till mamman.

Jag ska aldrig, aldrig bli en sån mamma!

*Om man har ont i huvudet, åker man la för 17 inte till IKEA?
*Ta en alvedon och var glad?
Eller, det viktigaste alternativet.
*Ta inte ut dina aggressioner på ditt barn.

Hemska människa.

Höst på min planet

Jag Älskar hösten.

Jag känner sorg över att sommaren är på väg att vara över, och att listan med saker man skulle göra inte innehåller några avbockade saker.

Men ändå - Höst. Härligt.
Svamp, blåbär, äpplen och frisk luft.
Äntligen kan man andas.

Våren är en lite skagig tid för mig.
Min mormor är likadan och min syster.
Man drabbas av en lite svag deppig tid, kan man säga.
Jag vet inte hur det är för dem, men jag känner inte olycka.

Jag känner massa lycka. I takt med att knopparna brister, brister även jag.
Jag känner så mycket kärlek och lycka på våren, så att det gör mig olycklig.

Jag älskar allt och alla, och blir i sin tur så orolig att det ska hända de personer när något att oron tar över hand.
Kan man säga.

Alltså är jag lite ostadig på våren och försommaren, men jag märker inte det förrens hösten närmar sig.

Då åker de stadiga gummistövlarna på och håller ner mig på jorden.
Jag märker att jag får in lugn, frid och syre i lungorna och ser hela världen på ett lite finare och vackrare sätt - utan att lipa över det!
Allt blir lagom klart och lyckan blir lagom.

Hösten.
Den får mig alltid att vilja köpa en ny skolväska och nya jeans.
Jag vill köpa ett fint block och en lite lyxig penna!

Jag fylls av ett pirr, som att skolan snart ska börja.
Men det är många herrans år sedan jag var med om en skolstart.
Men hjärnan vägrar tydligen att sluta förknippa hösten med skolstart.

Trögt.
(Men skönt)

Pajjj!

Jag lagar viktväktar paj!
Mitt i all kesoröra kände jag ett litet uns av hopp, att kanske, kanske blir detta bra!!

Och då kände jag av en liten gnutta av lycka och glädje.

Jippie!

Jag känner i princip aldrig glädje när jag lagar mat...

Direkt börjar tankarna skena iväg.

Jag lagar paj - tycker det är roligt -kanske blir den bra? - kanske är jag bäst på att laga paj?- kanske är jag bra på annan mat oxå - JAG BLIR KOCK.

Jag kan lixom inte hejda mina tankar, och de skenar iväg så långt, och jag förstorar upp till 1000, så att när jag väl sätter mig ner och ska äta pajjen så blir jag ju självklart besviken.

Cykelhistoria

Idag cyklade jag till jobbet.
Men jag cyklade inte hem.

När jag ska till jobbet ser jag till att vara lite, lite sen, för att jag älskar att cykla asfort.

Som utskjuten ur en kanon far jag fram genom stan, zickzackar mellan fotgängare som är på cykelbanan (idioter), och snabbt, snabbt korsar jag bilvägarna.

Men idag tog det stopp..
Jag gör precis en omkörning och sen... hoppar kedjan!

Jag far ner med foten och försöker dämpa farten med mina tånaglar.
Det gick.
Till slut.

Där står jag helt plötsligt, skäms och med trasig toffel och blodiga tår.

Som tur var, så skedde olyckan nära jobbet, så jag lyckade komma i tid, med en öm tå och jag upptäckte senare, med en sträckt vänster höft. (?)

Men, nu, det jag hade tänkt berätta från början.

Jag linkar alltså hem med cykeln, och bråttas med min något tröga hjärna som säger hela tiden.

"Men?Varför går jag och leder cykeln för, jag kan ju cykla!!"
Å sen..
"Men va puckad jag är, cykeln är ju sönder. haha"
Och så fortsätter det hela vägen hem.

Ungefär halvvägs kommer en EPA traktor (jo vi är ju i Vetlanda) och tutar på mig, och det ser faktiskt ut som han juckar lite i bilen.

Jag skrattar lite.
Jag ser alltså ganska ung ut. Eller ?

När jag nästan är hemma närmar jag mig två killar i 10 års ålder som står och smågnabbas.
"Men, ta denna cykeln då."
Fräser den ena killen och slänger en liten ombyggd bmx-cykel i asfalten.

Den andra killen går glatt mot den lilla cykeln, och ger den stora cykeln till den första killen, och den första killen fräser till igen.
"Min cykel slänger du inte!!!"

Så nu har alltså den första lille sura killen den stora cykeln, och sur som ättika kör han på den lilla cykeln som ligger och kippar efter luft på asfalten.

Då får han syn på mig, och bländar på ett nervöst leende.
Och jag kände verkligen igen det där leendet!!

När man vet om själv att man är lite dum, men att det är okej för att ingen vuxen är där och kan säga till.
Men där kommer jag - en vuxen person, som kan säga till.
Det leendet gav han mig. Oskyldigt, skräckslaget och ett försök att se oemotståndlig ut.

Jag trivdes mycket bättre som en vuxen person som pojkarna tror kan skälla på dem, än ett juckobjekt till en finnig 16 åring.
(Eller, visst får man vara 16 när man kör EPA?)

Mr B och mina rutiner

Det är fattigt på mina historier om konstrundan för tillfället.

För Mr B är sjuk.
Han har varit inlagd i två veckor och är riktigt risig.

Alltså drar jag mig tillbaka lite och skäms en smula.
Jag är ändå människa, och jag har ett litet samvete.
Mina historier har ju inte varit till Mr B.s fördel direkt.

Men sen visar ju sig inte Bertil så mycket ute nu mera, och då blir det inget att berätta.
Och under den varmaste perioden nu har vår "trädgård" varit som en savann.
All sand och bara ett endaste träd i ett hörn. Varmt.
Jag väntade mig nästan se en gnu komma gåendes här ute.
Vi har alltså inte ens kunnat vara utanför vår dörr, utan har fått åka hem till andra om vi vill känna gräs under fötterna.

Just nu känns det som att livet bara flyter på pga/tack vare rutiner.
Dygnet är uppdelat i tre.
Tiden före Dantes förmiddagssömn, Tiden efter Dantes förmiddagssömn och Natt.
Där emellan äter man ibland.
Dricker massa kaffe.
Man skiter i att städa.
Skiter i att tvätta.

Min förra rutin, när jag var mamma ledig fungerade jättebra.
Inte ett smutsigt klädersplagg i tvättstugan.
Middag två gånger om dagen.

Men nu är det dags att komma in i en ny rutin, och jag orkar inte.

"Att vara sen är att stjäla tid från någon annan"

Min kollega hade tagit 7 minuter för mycket rast idag.
Det får det att rycka till i ögonnerven..

"Att vara sen är att stjäla tid från någon annan"

"Njaaaee, men så är det ju inte riktigt"
Skrattade min kollega lite nervöst.

Jag spände mina knallblå ögon i honom och snörpte med munnen.

"JO, SÅ är det!"

"Jo men det är nog lite sant"


Ja, för så är det.
(Men vi är inte osams på något vis!)

Det är bara det att vi har helt olika perspektiv på vad det innebär att arbeta och ha ett jobb.

Superb 30års fest!

Igår var jag på 30 års fest.

Det var underbart på alla sett och vis!

Värdinnans klänning, som utstrålade hela hennes personlighet, matchade duken och dukningen! (Fast det var tydligen inte planerat, det var ju lite synd.. :P)
Servetterna var vikta och hade spetsband och små svarta sidenband runt sig, och sånt är jag så svaaag för!! Jag gillar när människor tänker till, och lägger ner kärlek i småsaker!

Fint, Virre!

Det var verkligen så roligt att få gå på en klassisk fest, och så var ju Ola och jag barnfria så klart.

Jag kom på mig själv sitta och spana in Ola.
6 år tillsammans.
Jag känner till hans kropp utan och innan och hur han rör den och hur den ser ut.
Ändå sitter jag och spanar in honom, och tycker att han är finast!

Jag kände mig som en nykär 15 åring!


Å sen att få piffa tills sig lite extra är ju aalltid roligt.
Jag kan faktiskt vara riktigt snygg.

Mitt team, bestående av Ellinor och Malin kom hem till mig och fixade till mig lite.
Lite skärp och en kort skinnjacka (som Ellinor hade tagit med sig) hängdes på mig, medans Malin la ner hjärta och själ och gjorde lockar i mitt hår.
(bilder kommer när jag orkar)
Håret blev magiskt! (favorit ord för tillfället)
Ellinor sa tom.
"Johanna, du har inte varit såhär snygg någon gång under ditt 25 åriga liv!"
Bra betyg!
Hon gav mig tom. sin jacka, för att den var så snygg på mig.

Kärlek

Vi ramlade hem efter 3, och jag kan inte minnas sist jag var ute och härjade så länge!

Som sagt, kanonkväll!