Lite tvångstankar

I morgon är första dagen på mitt nya jobb.
Tvångstankarna är på topp!

Det börjar i duschen. Vilket schampo? Silver, vanligt eller mitt lyx?
Hmm.. tar jag silver, så blir det ju ojämnt mellan lyxschampo och lyxbalsam, eftersom jag då bara kommer använda en klutt lyxbalsam, och inte lyxschampot..

Vanligt schampo? Helt klart, Nej! Det är ändå en stor dag i morgon..

Lyxschampo då alltså? Men det känns ju lite trist, eftersom jag har använt det så mycket, och jag vill framstå som lite fräsig..

Då kom jag på!! Silverschampo och inpackningen som jag fick av Ellinor när jag fyllde år!

Så fick det bli, och då kan det ju inte gå fel?

Raka bort alla hårstrån jag inte vill ha på kroppen. Inget stubb är tillåtet om man vill ha en lyckodag.

Smörja in hela kroppen med en skön kräm. Inte missa en centimeter. Ansiktskräm till ansiktet, för att det är en stor dag i morgon..

Nu till det svåra, till det stora och direkt avgörande för hur dagen kommer att bli.
Trosor och strumpor.

Trosorna måste vara sköna. Bekväma. Inget kläm eller kli.
Men de måste vara snygga, och i rätt färg. Inte svart.
Å sån tur jag hade, att just rätt trosor faktiskt inte var i tvätten, utan de låg nytvättade och ihopvikta i min låda! Det kan ju bara inte gå fel i morgon?

Det värsta är nog strumpvalet.

De måste vara någorlunda nya. Inte slitna eller noppriga eller håliga.
Det hade jag oxå gott om i lådan, eftersom jag har skött mig så bra med tvätten på sista tiden.
Hmm.. vilken färg speglar mig, i morgon?
De där randiga brukar ju vara bra.. men de känns lite trista...
De rosa var pigga och frächa!!
Kanske föör pigga? Jag vill ju inte uppfattas som värsta piffiga..
De lite mer pastellgröna är kanske lite lagom? Lite våriga.. Ganska nya. Men ändå.. pigga.

Men, de rosa matchar ju faktiskt trosorna, och då kan det ju bara inte gå fel?

Hårproblemet får jag lösa i morgon.

Men det känns faktiskt riktigt lovande.

Än så länge känns det som jag har gjort allt i min makt för att det ska bli en bra dag i morgon!
Det kan ju bara inte gå fel..

(Fan, jag kanske ska ta de gröna strumporna ändå??)

Konstrundan livet 3.

(Detta skrevs igår, söndag, men datorn låste sig.)
Ute står Ola och jag och krattar, tar bort sten och rötter och grästuvor.

Vi bryter tystnaden som råder på Konstrundan, med våra spadar och spätt som slår mot stenarna i marken!


Vi försöker börja någonstans, så vi kan jämna till marken lite grand.


Och eftersom jag har ändrat inställning till livet och mitt hem (igen) så går det lättare. Nu ser jag ljuset, och jag har ett mål om att komma i mål och ro i land detta galenskap.


Vi har med oss Dante ut, så klart, och han sitter i regnbyxor i en vatten/lerpöl som hans mamma har ordnat till honom.
Allt för att han ska vara lugn och tyst och sluta trilla över alla trådar vi har spänt upp så vi kan planera vår blivande veranda!

Men allt har ett slut, så Ola tog in honom och nattade det stackars vilddjuret.

Jag var kvar och skyfflade sten från det ena stället till det andra, där det ska ligga en liten stund, tills det ska till ett annat ställe *suck*

Klockan är runt 19:00, och Bertil kommer ut och säger:

"Haha, ja det är som ordspråket säger: Den late blir flitig till kvällen"

Roligt va?

Äntligen fick han tillfälle att säga vad han tycker. Vi är mycket väl medvetna om att han tycker att vi är lata, och att vi inte får så mycket gjort.

Även att han är 80 hela år och har levt ett långt, slitigt och arbetsamt liv, och har tre barn, så kan han inte sätta sig in i vår situation.. Konstigt.

Men sen å andra sidan är han ju en sån riktig, äkta gammeldags man som inte kan eller vill laga mat, och som inte tillåter sin fru att köra bil. Hon har inte kört bil på 40 år.


En annan rolig sak.

Ola sa att vi skulle röja av den lilla gräsplätt vi faktiskt har, så vi kunde inviga vår gräsklippare.

"Nej för 17 Ola, det är söndag idag"

Här på Konstrundan så gör inte pensionärerna något annat än att klippa gräset eller häcken. Men på söndagen, då är det tyst..
Det är en helig dag. En vilodag.

Men under förmiddagen är det den värsta ruschen, då alla ska iväg till kyrkan.

Ibland känner jag att vi inte riktigt passar in.

Känslostormar

Jag tycker att jag känner mig själv ganska så bra.

Men av vissa sidor hos mig själv blir jag mörkrädd.

Jag hittar mitt drömhus.
Jag ska flytta ut till ett litet sketsamhälle.
Där jag inte känner en kotte.
Som kräver ett liv med två bilar.
Som inte alls är vad vi hade planerat.

Jag var såå säker. Hela mitt hjärta klappade för det huset och min nya plan.

Men nu har det gått två veckor, och jag är sval som ett kylskåp.

Helt plötsligt ser jag fram emot att göra iordning vårt bombnedslag till trädgård.

Jag ser mig själv sitta och surpla te på vår lyxiga veranda. Här. på Konstrundan.

Lika snabbt som jag ville sälja huset och flytta till en by, kommer jag på igen varför jag vill bo i stan.
Att kunna gå ner till stan en sväng och kolla lite och ta en liten fika.
Att kunna gå ut en kväll och dricka några öl, och kunna gå hem igen på kvällen/natten.
Att ha nära till våra vänner, och kunna träffas och grilla på somrarna.

Att störa sig på sina grannar.
Let´s face it, det är en charm i det oxå.

Det är lite otäckt hur en våg (eller en hel översvämning) faller över mig av passion och glöd och vilja. Liv..

Å sen bara försvinner den..

Men jag vet att jag under hela denna branden angående mitt drömhus, tänkte att det var värt det.
Det var värt att få känna så mycket i bröstet, även om det sket sig.

För att känna är en helt underbar känsla..

Uppenbarligen var inte mitt lyckorus över huset "äkta".

Men hur vet jag, nästa gång känslorna ramlat över mig, att de är äkta??


Jag hatar att inte veta.

Lördags mys med bakrundsskrik

Om jag fick önska vad jag ville i hela världen skulle det bli att Dante somnade.

Efter fred på jorden då..
Och efter att se ut som Megan Fox.
Och efter att ha obegränsat med pengar.

Men efter det, helt klart att Dante sov i detta nu.
I detta bullätandet och te drickande.

Istället får jag äta bulle och dricka te under mina tända ljus och under min flisfilt till ett allt för övertagande bakrundsljud av Dantes skrik.

Snart kommer bakrundsljudet att irritera mig så mycket, att jag blir tvungen att skita i filmen jag har kommit in i. Skita i mitt te.
Bullen har jag redan ätit upp.
Lösningen kommer att bli att jag får ge upp och gå och lägga mig.

Om jag ens orkar det.

Jag får se det som en tävling.
Vem ger upp först, jag eller Dante?!

Spännande...


*10min. senare*

JAG VANN! Efter att jag hade bestämt mig för att vinna, så somnade han direkt.
Är inte det konstigt? Det är som att han känner, "Morsan har bestämt sig, de är lika bra att ge upp".

Konstrundan livet 2

Ulla står och rensar det redan så välrensade landet.

Bertil klipper det redan nyklipta gräset.

Här sitter jag vid datorn som vanligt, medans maskrosorna letar sig fram i min jordhög till trädgård.

Han som gräver hos oss har fortfarande inte hämtat det sista skräpet, och han har inte instalerat pumpen.

Alltså kan vi med gott samvete skylla på honom, när vi sitter vid datorn och TV:n på kvällarna.
Vilket iof. inte är helt sant.
Varken att vi kan skylla på honom eller att vi inte arbetar.

Vi har faktiskt varit ute varje kväll och gjort det lilla vi kunnat.
(Men igår var det syjunta så då fick allt arbete läggas åt sidan.)

Men jag blir alldeles matt av mina grannar som gör så mycket onödigt arbete.
Samtidigt vet jag att jag gör detta till mitt eget problem.
Det är ju bara att sluta bry sig och fokusera på sig själv!

*Tittar ut genom fönstret*

Kan han ens se vart han har klippt, och inte har klippt??
Han kan ju gå runt den där trädgården för alltid, eftersom han inte vet vart han ska sluta?

Fast vid 16:00 har säkert frugan maten färdig. (Garanterat potatis och kött med gelé)

Jag hjärta korsstygn

Ett fönster har öppnats.
Frisk luft strömmar in, ljus skiner in och jag hör små fåglar kvittra!

Allt detta tack vare min nya hobby! Handarbete!
Jag skapar. Jag gör rätt. Det växer fram!

Samma dag som jag införskaffade mitt korsstygn kom Ola hem med ett syskrin till mig. Han hade ingen aning om att jag skulle börja med korsstygn, så jag bara glodde på den och gapade.
"Men, tycker du inte om den? Jag har tittat på den länge, och tänkt att jag skulle köpa det till dig när jag fick råd"
KLART att jag tycker om det! Det var bara så ockult!
Jag tror att det är ödet!
Mitt liv har fått en helt ny mening!

Men så kommer det bästa!
I detta nya intresse möter jag min bästa kompis, som oxå blev helt nipprig.
Jag tror att jag öppnade en liten lucka för henne som hon har velat öppna länge. Som hon visste fanns men som hon inte vågade lyfta på.

Tillsammans blev vi.. ja va ska man säga?
Överdrivna.
För mycket.
Det rann över helt enkelt!

Vi shoppade loss i handarbetsaffären, och lovade att bli stammisar.
Vi handlade rutade block så vi kan göra ritningar. Vi handlade en blommig liten sax.

Men det är inte över där.
Vi ska starta en syjunta!
Än så länge är det bara Ellinor och jag. Men vi stötte ihop med en tjej till i garnaffären som ville vara med.
Som ni märker är jag eld och lågor.

Om det är någon mer som känner sig redo för att komma ut ur garderoben, så är det bara att höra av sig till mig Ellinor! :)

En för tidig utvärdering (som vanligt)

Nej... Jag känner ingenting.

Jo, en liten svag dos av inspiration. Lite mersmak kanske.. Men mest har jag ont i ögonen.

Jag höll bara på en liten stund, jag vill ju inte bli för mätt på mitt nya liv första kvällen.

Men jag blev lite rädd. När jag får ett pussel eller ett spel med bollar (inte fotbollar, utan typ tetrisliknande spel som det finns gott om på facebook) så går jag helt in i mig själv och skiter i allting runt omkring.

Typ som att Ola pratar med mig eller att Dante slår sig.
Men med korsstygnen i mina händer så struntade jag tom. i Biggest Looser. (och att Ola pratade med mig. Dante sov som tur var.)

Jag hoppas att det bara var lite nybörjarglöd som rann över.

Annars måste jag tyvärr sluta innan jag ens har börjat.

Korsstygn!

Nu ska jag äntligen prova på att korsstygna! Jag är så förväntasfull, och tror att mitt liv inte kommer att bli sig likt efter detta!

Spänning, spännande!

Jag symbolyserar korsstygn, eller egentligen all handarbete med lugna människor.
Vuxna, stabila, lugna människor som älskar sig själva.

Let´s see!

Sysslolös och arbetsskadad.

Jag måste få dela.

Visst, jag är väldigt arbetsskadad och mäter allting i effektivitet och pengar.

Jag har absolut blivit lite för skadad, och har varit lite för stressad. Men numera arbetar jag ständigt med mig själv för att bli en normal människa som går in normalt och lagom mycket för mitt arbete.

När vi är ute på konditorier eller restauranger letar jag ständigt fel och förstorar upp dem lite. Regler är till för att följas, och det är nästan att man dör om man inte gör det.
Kommentarer som
"Han är i hygienzon och har ingen huvudbonad"
"Serverar man mat måste man ha toalett"
"Man får inte ha smycken"
"Hon tvättade inte händerna"

Med mycket mera.

På Scrubs igår så påstod nån att hans kaffe latte var kokhet.
"En kaffelatte ska bara vara 62 grader"

Men som sagt. Jag jobbar med mig själv hela tiden.

Men idag slog det över för mig.

Mammaledig som jag är var jag nere på stan vid halv 10. Jag trodde att iaf. banken skulle ha öppet. Men icke.

Men Willys hade öppet.

Det var verkligen hur mycket personal som helst därinne! Vilket håll man än vände huvudet åt, så stod det en röd willysmänniska. Annars brukar man få leta tills man blir förbannad.

Men eftersom jag är under bearbetning, försökte jag se det ur Willys perspektiv. Självklart måste det vara så mycket personal på morgonen, så de kan fylla upp varor så det håller sig fullt hela dagen?!
Ja, mycket riktigt, när jag tittade runt så var det väldigt tomt i hyllorna.

MEN! Den förklaringen sprack ganska fort, när jag ser 3 (TRE) personer och rycker i en vagn med varor. Krävs det verkligen tre personer för att packa upp en vagn med varor?!??

Plus att de skrek till varandra genom halva butiken. Då är de för många inom för liten radie.
Man ska inte stå och gapa till varandra under arbetstid.

Personalkostnaden är bland den dyraste utgiften ett företag har..
Men vem är de som betalar deras löner?

Jo just de.. Kunden!

Så därför får jag som kund bli lite irriterad..

En av alla dom.

Ola säger: "Du har blivit så huslig, Johanna"
Jag säger: "Men tack, synd att det kom så sent bara.."
Ola säger: "Vadå? Det är väll jättebra! Du kan ju inte sluta vara huslig sen när du jobbar. Då måste man var både och."

Självklart har han rätt! Hur tänkte jag liksom?

Men det är så när man är mammaledig.
Bara att gå ner till banken blir ett dagsprojekt.

Sen måste man gå ner till banken, vara huslig och jobba, allt på samma dag.

Precis som alla andra människor!

Jag är lite rädd..

BTW

Jag har slutat lipa och sura nu. Så det berodde nog inte på håret. Vilken tur!!
De hade ju varit surt att färga över mitt nya hår nu när jag har lagt ner så mycket pengar på det.

Det firar vi med pizza!

Mums

Sur, men snygg

Jag som trodde att blondiner har roligare.

Men ända sen jag gjorde slingorna, (i onsdags.. 2 dagar. Kanske för tidigt för en utvärdering, but thats who i am and what i do.) så har jag haft det lite pissigare.

Jag har varit lite deppig och lite sur och idag har jag tom. gråtit en skvätt.

Men, hur eller sur, så är jag i alla fall snyggare.

Och det kan det ju få vara värt.

Skoskav.

Jag vet att jag är en otålig barnrumpa.
Jag vet att jag är trångsynt och blind för hur mycket saker och ting kostar.
Jag vet att jag inte kan få allting på en gång.

Jag är inte dum i huvudet.

Men istället för att vara ledsen och sårad och liten och bräcklig, borde jag kanske lära mig att dra nytta av mina kunskaper om mig själv.

Jag vet att jag är en dramaqueen när jag lever i en jordhög, och det visste jag redan innan första grävtaget gjordes.
Jag visste att jag skulle vantrivas att bo i en jordhög, men trodde ändå att det skulle gå bra.

Men det går inte bra.
För när man är mitt i situationen är det omöjligt att fokusera på att se ljuset.

Just nu vältrar jag mig i min egen olycka och kan inte riktigt se framåt.

Hur fan ska man kunna komma ur ett boende i en jävla lerpöl, när man inte har några pengar?


Det enda jag vet är att jag inte vill bo här. Idag.

Så istället för att göra någontin åt det (som jag iof. inte kan, för jag har inga pengar) så sitter jag och lipar.
Moget Johanna.

(Och att se min granne Bertil bara gå runt, runt, runt sitt välvårdade fula hus gör mig bara med förbannad. Dels för att jag kan se honom från mitt hus, dels för att hans trädgård är så otäkt perfekt.)

En sko klämmer.

Idag har jag fyllt upp mitt lite naggande energiförråd på ett utav de bästa sätten.

Jag har metat!

Nästan allt som har med mete att göra är underbart och mysigt.
Från att leta mask till att traska i gummistövlar till att inte få någon fisk.
Sen att det regnar och åskar är ju bara plus.

Barndomsminnen!

Vi gav upp till sist. Ingen fisk.
Istället gick vi in och tände ljus, drack te och gjorde chokladbollar.

Härligt att rulla chokladbollar med maskhänder! (Jo, vi tvättade händerna, men det är fortfarande lite äckligt.)

Vilka Vi?? - Jag och Ellinor så klart!


Jag skulle vilja börja med korsstygn.
Ola arbetar då och då med en ringbrynja (ingen aning om hur det stavas), och han ser så gullig och lugn ut när han sitter och pillar och knåpar.

Jag vill oxå se gullig och lugn ut.

Jag är varken gullig eller lugn för tillfället.

Sanningen är att jag har en sko som klämmer.
Tror att jag har hittat mitt drömhus.
Men jag kan inte köpa det.

Dels har jag ett hus som inte är färdigt. Sen så vill inte Ola flytta med mig.
Då är ju liksom poängen borta, eftersom Ola är mitt hem.
Ett hus är ju bara ett hus..

Men att både ha Ola och ett drömhus vore ju det perfekta..


Man kan inte få allting här i världen.
Men jag sörjer lite bara..

Konstrundan livet..

Nyss ställde sig en granne mitt på vägen, i höjd med vår dörr, med armarna i sidorna och glodde rätt in.
Han såg väldigt sur och skeptisk ut..

Jag blir så trött.

Vi vet att det ser ut som fan här, och att det är mycket att titta på.

Men snälla, gör det lite diskret..
Jag får ju skämmas för dig gubbe lilla!

Livet på Konstrundan bland alla pensionärer kan man skriva en hel roman om.
Lite trist, men det går.

Ibland/ofta/hela tiden undrar jag vad jag gör här egentligen..

Min plan är att någon gång dela lite inside-Konstrundan information någongång.

Men jag laddar lite för det. Jag skäms nämligen.

typisk mammadag.

Idag känner jag mig helt tom.
Inget roligt alls att berätta eller skriva om.
För idag har det varit en typisk mammaledig dag. På alla vis faktiskt.

Tvätta, tvätta. Städa, moppa, damma. Byta lakan, tvätta lakan.
Laga lunch. Pratat med och faktiskt varit ganska trevlig mot mina grannar.
Promenad med hund. Fikat.

Men nu sitter jag i soffan med datorn i knäet och filten runt axlarna och tittar ut över mina ägor.
Trädgården ser ut som fasen.
Det är massor med saker på hela golvet, även att jag har städat hela dagen.
Jag har tänt ett stackars ljus på bordet, så jag ska titta på det istället för röran.

Det hjälper inte.

Ska nog dricka tee och äta twix.(Man ska doppa den i teet.) Det är bland det godaste som finns.
Då känner jag mig levande!

Men först ska jag dö på crosstrainern!

Jag surplar energi

Jag har varit trött och sliten. Lite arg, lite ledsen.
Lite bitter.

Min kropp sa nej, och jag var på bristningsgränsen till att orka med att göra något så enkelt som att tömma diskmaskinen.
Enerin höll på att rinna ut, och jag fann ingen ro till att ladda upp den igen.
Jag gick på reserven helt enkelt.
(Därför har jag inte skrivit på några dagar. En bitterfitta gör ingen glad.)

Men så jobbade jag igår, och sedan var jag ute med flickorna.

Ett litet brejk i vardagen.

Idag känns kroppen nästan återställd!
Jag riktigt känner hur jag surplar och samlar i mig energi i allting jag gör.
Tee och twix.
Pussla med Ola mittemot mig.
Läsa min bok.
Skriva på datorn.
Ut och gå med hunden.

Jag känner mig full, och redo för allt!
Det behövs så lite..

Prinsessa till träsktroll

Igår var jag med om något som inte har hänt på väldigt länge!
Jag var snygg. Toksnygg!
Igår skulle Ellinor, (alltid Ellinor) Malin (min nya vän. eller Ellinor vän) ut och slå klackarna i taket.
Men det uppstod en liten missuppfattning angående vilken tid vi skulle mötas upp, så vid halv 8 stod jag osminkad, oduschad och iförd mys, men vi skulle träffas vid 7.

Ellinor tog direkt kontroll över situationen och åkte från Bäckseda för att hämta mig.
Jag slängde på mig den nyast införskaffade trasan (självklart en svart klänning. Tajt över tuttar och alldeles puffig under. Självklart var det en fläck på. Men den gick ta bort med disktrasan.)

Jag var alltså helt nollställd. Inget smink och ruffsigt hår, vilket väckte nån form av inspiration hos Malin.

Hon sminkade mig på ett sätt som jag aldrig skulle gjort annars! Och det säger med om mig än om henne, för jag är feg och har sminkat mig på samma sätt sen typ 5 år tillbaka, om inte Ellinor har visat mig något nytt knep.
Jag är helt enkelt måttligt intresserad av hur sminket kan förändra hela mitt ansiktsuttryck.

Men fasen vad smink kan göra underverk! Det förändrade verkligen mitt ansiktsuttryck! Jag såg verkligen chockad ut, och jag var väldigt chockad, vilket ledde till att jag såg ännu mer chockad ut och sen var cirkeln igång.

"Men om du tindrar med ögonen är du verkligen skiiitsnygg!"

Min inre dialog:
Okej, tindra, tindra, tindra. Tänk på något gulligt.. Kanske en hamster?! Nej, usch jag hatar hamstrar. En död hamster kanske.

"Sådär ja! Nu tindrar du!"

En död hamster i tankarna, och jag tindrade som en nykär tonåring.

Men Malin och Ellinor var inte färdiga än, utan de gick lös och lockade mitt hår.
Ett ord: Magiskt!

Malin är verkligen duktig! Håret blev som dom kallade det som "på röda mattan hår"
Fiiint!

De gjorde allt för att försöka rädda det som räddas kan, och de offrade deras sista hårspray på mig! Det är vänskap! (Eller så var det riiktigt jäkla illa)

Nu såhär dagen efter så ser det ut som att det aldrig har hänt.
Man kan omöjligt se att jag är den tjejen som hade de vaggande lockiga håret igår.

Det är som shreks fru. Prinsessa till solnedgången, och sedan förvandlas hon till träsktroll.
Men det är lite omvänd ordning för mig.

Från solnedgången och under natten är jag vacker som en prinsessa, men från morgonen och framåt så är jag ett träsktroll.

Onsdagspirr

Förr i tiden var onsdagar lätt veckans bästa dag!

Antingen var jag ledig, eller så jobbade jag kortdag och började inte mitt pass förrens på eftermiddagen.
Så onsdagar blev en familjemysdag som oftast innebar fika eller lunch på stan (eller både och)

Inte nog med det, så innebär onsdagar mitt absoluta favoritprogram!
Grey´s anatomy!

Nu för tiden somnar Dante vid 19, men när han var liten var han vaken mycket längre, men onsdagen betydde alltid Dantefritt!

Alltså har jag alltid ett pirr i magen när det är onsdag, och det pirret infinner sig redan på tidagen.

Alla dagar, veckor och datum är så viktiga när man jobbar. Men när man är mamma ledig så flyter tid och rum ihop.
Så när jag gick hem på mammaledigt efter jag hade jobbat en sväng var jag ju medveten om att vad som skulle hända, så jag försökte dra ut på det så mycket som möjligt genom att hålla koll på vilken dag det var, vilken månad och göra lite fredagsmys och onsdagspirr och så vidare.

Men idag hände det!
Jag hade heelt glömt bort att det var onsdag när jag vaknade. Det kändes som en vanlig sketen tisdag. Tom. lite tyngre än en vanlig sketen tisdag.
Men viktigast av allt, jag glömde helt bort Grey´s!!

Det som äntligen hade börjat bli lite intressant igen efter en ganska djup svacka!
Typiskt!

Jag vet inte om jag kommer förlåta mig själv för detta.
Men det gäller att inte tappa sugen, även att man inte följer sitt schema.
Det är bara att ta nya tag!

(Nästa onsdag kommer jag inte glömma bort vilken dag det är, för då ska jag slinga håret!)

Men jag fick en underbar onsdagskväll i alla fall!
Grillning hos Martin med goda vänner, god mat och god öl.

Ola gör mig hel!

Ola har varit bortrest i några dagar, och ibland kan man känna att det är skönt att få vara ensam hemma. Eller det tycker iaf dag.

Förra gången han var bortrest tog jag vara på tiden och pysslade om mig själv och gjorde saker som bara jag ville göra osv. Jag bara njöt av tystnaden (inte för att Ola för så mycket väsen av sig men..) och njöt av att bara ha mig själv att tänka på. Å Dante så klart.

Men denna gången när han åkte så var det inte lika roligt.
Redan på kvällen kände jag hur han fattades på sin plats i soffan.
Ingen att peta till på när det är något roligt på TV
Ingen att pilla på eller som killar mig på benen.
Eller som får Dante att somna. För tydligen saknade han sin pappa, för sova ville han inte.

Det kändes som man hyvlat av ett lager av mig,

För att slippa sakna så höll jag mig sysselsatt. Men allting klaffade fel hela tiden.
Plus att vi har en hund att ta hand om. I vanliga fall älskar jag den där hunden, men när man var ensam med en tjurig unge så var inte hunden så gullig längre när man skulle ut och gå med den i regnet.

När jag kom hem från Jönköping med alla kassar, Dante och en hund som behövde rastas så saknades Ola något enormt också.
Det är så mycket lättare att vara två, och jag förstår inte hur man klarar det ensam.
Jag fick ringa Ellinor, som kom och vaktade Dante så jag kunde ut och gå med hunden.
Det fanns inte en chans i världen att jag skulle få ner Dante i vagnen efter att han har suttit där hela dagen.
Tack för Ellinor!! (Igen)

I går kom Ola äntligen hem.
Efter att ha pratat och gått igenom våra dagar så sätter vi oss vid TV, där man helt plötsligt måste samsas om vad man ska se.

Men det är helt klart värt det. För allting är så himla mycket bättre och mysigare när Ola är hemma. Dante sov som en stock hela natten och ända till 8.

Vi är helt enkelt inte hela utan dig Ola!

Mardrömsdag i Jönköping.

Igår var det äntligen dagen D!
Mamma och jag for iväg till Jönköping för shopping! Jag hade längtat i över en vecka!
Men självklart stannade vi till på Thimons först och åt frukost. Fyyy fasen vad gott det var!
Finns inte mycket som slår varm choklad och en american classic macka! Och massor med nya goda kakor hade de gjort också, så jag inhandlade en kasse!

Väl i Jönköping så skrek Dante nästan oavbrutet.
Första stoppet var biltema. Han skrek så mycket, så jag gick ut ur affären och köpte en korv med bröd och en dricka till honom.
Då blev han lite gladare, en stund.
Men när jag vägrade tillåta honom att stoppa in 3cm stora korvbitar i munnen blev han precis tokig.
Han blev så jäkla arg, så han vägrade sova och han vägrade äta välling.

Men på vägen upp till a6, så somnade han i bilen, och i sömnen åt han upp vällingen.

Sköönt! Nu sover han säkert i ett par timmar. Trodde jag...

Nope, 10 minuter senare så var han igång igen.
Vi stressköpte skor, och sen ville jag ge upp och åka hem.

Men min mamma har ju varit med förr, och försökte lugna ner både mig och Dante genom att brotta ner honom i vagnen, och ge mig lugnande ord.
"Lyssna Johanna, det är fler barn som skriker, inte bara Dante"

Men Dante skrek ju så förbannat, så jag hörde ingen annan än honom.

Men när vi kom upp till IKEA matsalen så kändes det som man kom till himmelriket.

Taket öppnades och solen sken ner på alla barn som sprang omkring och väsnades!
Vi beställde potatismos och köttbullar och Dante åt som bara den.
Den ena fulla handen med mos efter den andra.

Men det gör ingenting att kladda ner sig när man är på IKEA! Där får man det.

Jag gick för att hämta en sked, och där fanns ju tom. hakklappar!
Och det fanns en lekhörna!
Jag ville fälla en tår av lycka.
Äntligen ett ställe där barnfamiljer är välkomna med sina hemska ungar!

Resten av IKEA vistelsen gick kanon.
Mamma köpte lite leksaksgrytor till Dante som han höll sig sysselsatt med i över en timma.

Jag handlade bara för 800, vilket måste vara någon form av rekord.
Det dyraste på notan var en tavelram, som faktiskt höll sig hel ända tills vi kom hem!
Den föll på mållinjen, alltså vid ytterdörren.

Men jag vill inte tänka på det, för jag är så besviken och trött på mig själv.


Det kommer nog att dröja många år innan jag vågar/orkar åka till Jönköping igen.

"Den ovårdade och lata mamman" sjukdomen har drabbat mig.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag funnit mig själv igen, när jag var osminkad och ruffsig i håret
och hade typ bonnakläder.

Men.

Jag är rädd för att mitt nyfunna gamla jag, inte alls är mitt gamla jag.
Tänk om sjukdomstillståndet "den ovårdade och lata mamman" har ramlat över mig.

Det finns vissa tydliga symptomer.

Ringarna under ögonen.
Torrt och slitet hår.
Som jag vägrar klippa.
Uväxt i hårbotten.
Osminkad.
Oplockade ögonbryn.
Bekväma kläder.
Gortexkängor, eller gummistövlar vid hundpromenad.
Tanken "jag behöver inte vara snygg, jag har ju redan en familj som älskar mig"

Ojojoj..

Men den värsta och plågsamma biten är avklarad.
Att se sanningen i vitögat och acceptera den.
Nu är det bara det hårda arbetet tillbaka som väntar.

Jag tror att en utekväll med tjejerna är ett bra botemedel.
Snygga till sig lite och kanske tom. hänga i ett par öronhängen.
Kanske damma av kajalpennan!


Denna planen känns bra.
Jag började att skriva ner att jag skulle klippa och färga håret oxå.
Men jag är helt enkelt inte redo.
Jag är inte där än.

Ett litet steg i taget, tillbaka till verkligheten!

Mitt i pisslördagen fann jag mig själv!

Piss-lördagen började faktiskt jättepissigt.
Dante vaknade vid halv sex, och det fanns inget leende på mina läppar så långt man kunde se, trots att jag redan hade bestämt att det skulle bli en underbar lördag.

Trött, sur, vresig och velig.
Hönsbytadag i österbymo? Lägga sig och dö? Ner på stan och fika?
Nae... det förslag som kändes någorlunda ok var att lägga sig ner och dö.
Eftersom det regnade oavbrutet ute.

Men under frukosten som bestod av torrt bröd och annanas juice som smakade vin (frukostälskaren Ola tyckte att allt var jättegott) drabbades jag av en snille blixt!

Åka och bada i Sävsjö!

Först kröp vi ihop i fosterställning och sov i 3 (!!) timmar, när Dante sussade sin morgonlur, och sen skulle vi försöka komma iväg.

Jag hoppade i gummistövlarna och tog på mig en knallblå bonna-jacka (sån som bönder har)
och bar mig iväg på en kisse-runda med Lina. (Lina är en hund)
DÄR, just i den sekunden när jag plaskade i mina stövlar fann jag en förlorad bit av mig själv.
This is mee!

På gångvägen går jag i fatt ett gammalt par. (sanningen ska fram, de hade nog inte alla hästar hemma. Inte alla pingviner på flaket. Inte skarpaste kniven i lådan. Hjulet snurrar men hamstern är död. Osv.) Gubben står i diket, och gumman på gångvägen och drar upp gubben ur diket.
Jag fattade först inte vad de höll på med, men sen såg jag att det blänkte till i handen på gubben. Burkar!
De trampade vidare 10 steg.
"Där är en till dö, men den ligger så långt ner, den når vi nog inte, nej den struntar vi ."

Jag som jobbade med att komma över min lördagsångest, prövade mig på att vara hjälpsam.
"Jag kan hämta den, jag har ändå gummistövlar!"
Jag klampade ner i diket medans de stod och gapade åt mig.
Jag fick upp en skrynkliga burken och räckte fram den till dem.

"Naae, den va så knölig, den går inte panta"
Och så gick de vidare.

Kvar står jag med burken i näven, och trodde att de var miljömedvetna.
10 meter fram stod en papperskorg, men det fanns inte i deras värld att man kunde slänga den.
Panta - eller ligga kvar i naturen.

Chockerande
Men jag gick förbi dem, la i burken i papperskorgen, och vände och gick förbi dem igen och gick hem.

Badet gick jättebra och det var skitroligt. Dante var supersöt i sina nya badbyxor och med tussar och tejp i öronen. (Precis opererat in rör.)

Sen hittade mig själv en gång till...

Efter vi hade badat (Ola hade med sig Dante i herrarnas duschrum. Fasen vilken lyx att få vara lite själv en stund, och sen basta en liten stund.)

Torka sig, på med kläder, upp med håret i en knut på huvudet. Färdig!!

Så skönt att inte sminka sig eller göra i ordninghåret!

Så skönt att bara få vara människa, och inte kvinna!

Så skönt att hitta tillbaka till sitt sanna jag. En osminkad och ovårdad tjej i bonna-kläder. Det är ju bara snusen som fattas!

Tillåt mig utbrista:
Vilken underbar lördag det blev!

Lördags-ångest

Det är fredagskväll och jag har redan lördags-ångest.

På fredagen vill man gärna mysa till det, korka upp lite vin, glo på en film och vara uppe lite längre.
För det är man på fredagar.

Men sovmorgon är bara att glömma. Om vi har tur vaknar Dante efter klockan 6.

Jag vill inte vakna i morgon och vara arg och sur.

På lördagen vaknar man sur.
Håret är alltid extra envist och ruffsigt, så det blir en knut mitt på huvet som lilla my, vilket för mig blir till en otursdag redan där.

Tänderna blir aldrig rena på en sån där tråkig sur-lördag. Så ibland borstar jag tänderna som vanligt, och sen fyller på med med tandkräm, och borstar sönder emaljen lite till.
Men det hjälper inte. Det är fortfarande skitlördag.

Jag har även testat att duscha på morgonen (jag är duscha-på-kvällen-typen) men det blir faktiskt bara värre. Man blir inte riktigt ren en tråklördag.

Har man inte planerat någonting blir det också tråkigt. För på lördagen ska man hitta på roliga saker. (Läs IKEA eller typ legoland)

Ola är alltid glad på en lördagsmorgon. (Och alla andra mornar)
"Frukost?!" Är hans första ord.
Frukost är det tråkigaste målet på dagen, tycker jag, så jag vill ju bara fortsätta att sura och sova. Speciellt nu när jag inte jobbar på Thimons. Då innebär ju lördag inte ens färska frallor.

Lördag är ju Olas lediga dag. Men i och med att mitt jobb för tillfället "bara" är att vara mamma, är alla dagar samma visa.

Mitt hem är min arbetsplats.


Gnäll, gnäll, gnäll.


Jag kanske ska testa en ny metod.

I MORGON SKA DET BLI EN UNDERBAR LÖRDAG!!

Väntar med spänning på resultatet...

Mitt nya tidskrävande liv!

När jag febrilt stod och hackade grönsaker till tacosen som skulle serveras till Dantes kalas, slog en tanke mig.
Den slog mig stenhårt.
Klockan var 11:30, och gästerna skulle komma vid 16.
Jag stod och förberedde grönsakerna.

Om det hade varit mitt gamla liv, så hade jag inte hackat grönsakerna förrens tidigast 15.

Att ha barn kräver förberedelser och planering till max!
Tillfället gavs precis just då i det ögonblicket.
Dante var någorlunda lugn, då han lekte med ett grytlock som nästan passade till en plastbunke.

Nu, NU, har jag min chans! Och det är bråttom!

Och det var tur att jag började så tidigt för han surade ihop ganska fort, och sen kom Ola hem på lunch (som tur var hade vi ju lasagne över sen gårdagens kaos) sedan var det en snabbpromenad för att lyckas få Dante att sova, sen var det turbostädning och vips var klockan 15 och bordet var inte ens dukat.


Det var en tjej som skrev på fejjan, att man som mammaledig borde ha tid att planera. (Det var diskussion om amning)
Det är heeelt riktigt. Som mammaledig har man tid att planera!

Men det otäcka är att man faktiskt inte KAN planera nånting.
För det är någon annan som bestämmer helt plötsligt.
En liten människa som inte vet hur världen fungerar.

Vilket betyder att det kan gå precis hur som helst, och det är det som gör det nya livet så fängslande (i dubbel bemärkelse) och spännande.

Kärlek, tacksamhet, Dante 1 år!

Runt vårt stora bord sitter 13 personer.
Vi firar att Dante fyller ett år.

Hela 13 personer, som tillhör kategorin närmsta familj, och ändå fattades det minst 10st.

Jag sitter med Dante i knäet och luktar i hans hår och tittar på alla runt bordet.
Dante bryr sig måttligt om att de är där, eller att de har samlats för hans skull.

Men det gör jag.

Jag älskar var endaste en av dessa personer. Och att se dom alla samlade gjorde mig rörd.
Att de kommer på middag, ger persenter, hjälper till att duka fram och av, för den personen som betyder mest av allt för mig.
Det gör mig rörd.

Så jag vill tacka för en helt underbar dag, för all hjälp, och för alla fina presenter.
I min sons vägnar, och i mina vägnar.



Ett extra tack till Ellinor. Hon "offrade" sin lediga dag och kom hit för att underhålla Dante och hjälpa mig att städa.
Utan henne hade jag inte hunnit få det så fint idag, och det är inget jag bara säger.

Alla skulle ha en Ellinor, men det är få förunnat.
Jag ska vara tacksam!
Jag ÄR tacksam!

Men när man har en så nära vän, som vet allt om en, som kan allt om en, som redan vet vad jag tänker säga, som har varit med genom hela livet, så är det lätt att man glömmer att visa tacksamhet.
Att glömma att säga tack eller förlåt eller ja älskar dig eller andra starka ord.

Så jag skriver det istället.
Tack, Förlåt, Jag älskar dig!

Forts. på kaosdagen!

Efter en liten promenad kände jag en liten svag antydan till att jag började samla mig.

Då gällde det att göra slag i saken direkt, innan den lilla lågan slocknade!

Nöden har ingen lag!

Alltså tog jag av Dante kläderna och ställde ner en bunke med vatten, strödde i lite fiberhavregryn, i med lite leksaker och vips! Så hade Dante något roligt att leka med ett tag!

Jag började plocka av lunchens kaos, och påbörjade ett nytt!

Lasagne var på schemat och allt gick faktiskt jättebra! Det dök tom. upp ett litet leende på mina läppar.

Men självklart hände det som ni redan har räknat ut skulle hända. Dante välte ut hela bunken med vatten över hela golvet...

Men det höll han sysselsatt i ytterligare 15 minuter, så jag hann få in lasagnen i ugnen.

Medans jag försöker torka upp vattnet och alla jäkla havregryn springer Dante runt med mig med skaftet till moppen och halkar. Om och om igen..

Men nu när kvällen har lagt sig över Konstrundan kan jag ändå konstatera att det har varit en väldigt bra dag, och att jag har hunnit med mycket mer än vanligt.

Jag har tvättat, lagat lunch, städat, gungat Dante, varit ut och gått, krattat på min gräsmatta som inte finns, lagat lunch, lekt med mitt barn, gjort viktiga bankärenden på datorn, lagat middag och sedan räfsat lite till..

Och när jag stod över skötbordet och torkade av min blöta och havregryniga son, såg jag upp i spegeln och upptäckte att jag tom. har lyckats kladda på mig lite mascara idag.

Vilken härlig dag!

Fullkomligt Kaos!

Kaos ute. Grus, sand, sten, rötter och grästuvor
Ojämnt, grävmaskins ljulspår och träd liggandes på "trädgården".

Kaos inne. Stökigt, grusigt på golvet, leksaker överallt, mat under Dantes stol, mat över hela köksbordet.
Gjorde ett försök till att laga lunch innan.´

Tips 1: Panera inte schnitzel med en tjurig ettåring i huset.
Tips 2: Gör inte en vit sås till detta.

Det ser ut som att grävmaskinen har varit inne i köket och farit runt med skopan.


Min kropp reagerar som att det är strid, och tänker bara på det viktigaste.
Alltså, inte mycket alls när det kommer till kritan.

Kaoset ute blir kvar, kaoset inne blir kvar. Jag sitter och bara glor på allt skit omkring mig och undrar vart jag ska börja.

Det jobbiga är, att jag inte gör annat om dagarna än att plocka upp grejjer och dammsuga.
Till ingen nytta.
På två röda ser det ut som fan igen.

Jag är inte gjord till att vara hemmafru.

Är det någon som har något tips på hur man gör?

Det enda som faktiskt fungerar är tvätten, tack vare att min mamma tvättade upp allting.
Det är helt tomt i tvättstugan, vilket jag inte har uppnått de senaste 3 åren.
Så där har jag en liten nytänding och håller det tipptopp!

Dags att ta tag i en utav de där viktigaste sakerna.
Nämligen Dante.....

Jag är bitter!

För några månader sedan så låg hela familjen i magsjuka.
Efter det klarar man ALLT!

Att köa till toan för att spy och att samtidigt byta lakan i Dantes säng nattetid.
Dagtid är Dante jättepigg och vill som vilket barn som helst, äta mat och leka.
Men det ville inte Ola och jag.
Vi ville ligga i soffan, och knappt det.

Men efter att ha överlevt en sådan pers, så tycker jag inte synd om normala människor som är sjuka. (Människor utan barn. Normala människor för mig har inga barn..Konstigt)

BUHUU, stackars er som kan ligga och titta på film när ni är sjuka.

Jag tycker inte att jag är bättre än någon annan bara för att jag klarar av att byta spylakan och laga mat när jag är sjuk.

Alla klarar detta! Det är grejjen!
Jag vill också kunna ligga och vara sjuk. Men jag kan inte det, och det är det som stör mig!

Jag trivs inte alls i rollen att störa mig på mina kompisar.

Så när de bad mig att lämna ner deklarationen, handla blåbärssoppa och svänga förbi Donken, så gjorde jag självklart det!

Jag försökte tom, att inte låta sur när jag slängde in kassen på hallgolvet.
"Pengarna tar vi sen, hej då!"
PANG, i dörren.


Jag är inte sur över att de är klena när de är sjuka.
Jag är sur och avundsjuk över att jag inte få vara klen när jag är sjuk.

Jag har jättelångt hår.

Sitter i soffan och har svårt att hålla upp huvudet.
TRÖTT!!

Min fina Ola sitter och pillar mig i håret. Det är inget jag skriver för att det ska låta gulligt, romantiskt och pluttigt.
Han gör det nämligen helt för sin egen vinning.

Jag har haft funderingar på att klippa av mig håret ganska så kort faktiskt.
Det är rätt så slittet och tuffsigt, då man tappade fläckvis med hår efter barnafödande och ammande.

Men så länge Ola killar och pillar i det, så får det var kvar.

Tydligen så älskar han mitt långa hår.

Men jag sa till honom att det funkade även om han killade på mina ben. (helt klart min svagaste punkt)

Men det börjar faktiskt bli lite väl långt nu. inte håret på benen, utan det på huvudet.
Eller faktiskt båda delarna.

Nehe, nu var de slut på gulligull i håret.
Ola ställde en enorm tvättback på bordet.

Back to work!