tisdag 28 februari 2012
hår.
Jag antar att det är för att jag har mycket känslor i omlopp, hjärta, hjärna, själ, blodomlopp just nu.
Men känslan av att förnya mig är väldigt stark.
Jag saknar känslan av att vara cool i sina nya glasögon.
Numera är det bara ett par ständigt skitiga och rangliga glasögon som kanar runt på min näsa.
Inget häftigt alls. Inget konstigt alls.
Färga håret har jag prövat. Den coolaste färgen har jag redan haft.
Det längsta håret har jag redan testat.
Piercingar har jag redan provat så det räcker.
Tatueringar känns väldigt oviktigt just nu, då jag ändå inte vill förtydliga någon del på min allt gravidare, och senare - slappare kropp.
Det finns egentligen bara en sak kvar.
Klippa av mig håret.
Om jag fick välja, vilket jag egentligen får (??) Skulle jag klippa av mig håret till en riktigt kort pojkfrisyr.
Alternativt. fega och spara lite längre uppe på huvudet.
Men jag är så rädd. Rädd för det mesta faktiskt.
Dels för att börja gråta under tiden jag klipper mig. Dels för att börja gråta efter de har klippt färdigt.
Dels för att börja gråta när jag sätter mig i bilden för att åka ifrån frisören.
Dels för att Ola ska sluta älska mig.
Sen är jag ju rädd för att ångra mig.
Att jag inte kommer att se alls så gnistrande, nytänd, nysminkad, smal, modern och strålande lycklig ut som jag gör i huvudet.
Utan att mitt sanna jag egentligen stannar kvar, fast med en frisyr som ska vara cool, men som bara ser ut som en fågelskit på mitt huvud.
Alltså. En småfet, nyblivet kolikbarnsmamma. Med repiga, snea glasögon. En svartsju 3åring som gråter.
En osminkad, ruffsig mamma. Som gråter.
Man måste bära upp en så fräsig frisyr helt enkelt.
Och just nu vet i fan ifall jag orkar bära någonting mer överhuvudtaget.
Men känslan av att förnya mig är väldigt stark.
Jag saknar känslan av att vara cool i sina nya glasögon.
Numera är det bara ett par ständigt skitiga och rangliga glasögon som kanar runt på min näsa.
Inget häftigt alls. Inget konstigt alls.
Färga håret har jag prövat. Den coolaste färgen har jag redan haft.
Det längsta håret har jag redan testat.
Piercingar har jag redan provat så det räcker.
Tatueringar känns väldigt oviktigt just nu, då jag ändå inte vill förtydliga någon del på min allt gravidare, och senare - slappare kropp.
Det finns egentligen bara en sak kvar.
Klippa av mig håret.
Om jag fick välja, vilket jag egentligen får (??) Skulle jag klippa av mig håret till en riktigt kort pojkfrisyr.
Alternativt. fega och spara lite längre uppe på huvudet.
Men jag är så rädd. Rädd för det mesta faktiskt.
Dels för att börja gråta under tiden jag klipper mig. Dels för att börja gråta efter de har klippt färdigt.
Dels för att börja gråta när jag sätter mig i bilden för att åka ifrån frisören.
Dels för att Ola ska sluta älska mig.
Sen är jag ju rädd för att ångra mig.
Att jag inte kommer att se alls så gnistrande, nytänd, nysminkad, smal, modern och strålande lycklig ut som jag gör i huvudet.
Utan att mitt sanna jag egentligen stannar kvar, fast med en frisyr som ska vara cool, men som bara ser ut som en fågelskit på mitt huvud.
Alltså. En småfet, nyblivet kolikbarnsmamma. Med repiga, snea glasögon. En svartsju 3åring som gråter.
En osminkad, ruffsig mamma. Som gråter.
Man måste bära upp en så fräsig frisyr helt enkelt.
Och just nu vet i fan ifall jag orkar bära någonting mer överhuvudtaget.
Ljusglimtarna
Det finns faktiskt ljus i mörkret. Och just nu så är även de små ljusglimtarna väldigt märkvärdiga och viktiga för oss.
Det är så lätt att glömma att öppna ögonen. Det är så lätt att välja den lata vägen och skippa letandet efter ljusglimtarna, För att istället låta sig svepas in i en tung och mörk filt.
Men Dante räddar. Dante räddar bara igenom att tvinga oss fortsätta med vardag och rutiner.
Men även med sina infallsvinklar och frågor på allt, som det blir mer och mer av för varje dag.
I måndags tog mamma, Dante och jag en tur till Växjö för att möta upp min syster och Elsa för att lämna tillbaka en hund.
Vi passade självklart på att gå och ta en brakfika.
Dante är redan en gourmésmakare, och väljer inte en dammsugare eller chokladboll som andra barn.
Inte en sunkis eller princessbakelse.
Nej.
Dante väljer en jordgubb och vaniljmoussebakelse med chokladkakebotten.
Till den vill han ha en juice.
"En apelsinmer eller en päronmer?" Frågar jag.
"Nej, Juice. Den." Säger Dante och pekar på en flaska med tropicanajuice.
Jo, fint ska det vara.
Senare under dagen besöker vi en utav mina favoritaffärer : Lagerhouse.
En affär fylld med en hel del saker och ting som lockar barn, och mig och troligtvis de flesta människor.
Dante får upp sina ögon för ett grönt durkslag.
"Denna vill jag mamma. Till mina mackamone"
Jag kunde inte annat än att köpa den till honom.
Den ska han få med sig när han flyttar hemifrån.
Den och historien om treåringen som, framför en badanka eller en robottgose eller va fasen för tokighet som helst, valde ett grönt durkslag till sina mackaroner.
Det är så lätt att glömma att öppna ögonen. Det är så lätt att välja den lata vägen och skippa letandet efter ljusglimtarna, För att istället låta sig svepas in i en tung och mörk filt.
Men Dante räddar. Dante räddar bara igenom att tvinga oss fortsätta med vardag och rutiner.
Men även med sina infallsvinklar och frågor på allt, som det blir mer och mer av för varje dag.
I måndags tog mamma, Dante och jag en tur till Växjö för att möta upp min syster och Elsa för att lämna tillbaka en hund.
Vi passade självklart på att gå och ta en brakfika.
Dante är redan en gourmésmakare, och väljer inte en dammsugare eller chokladboll som andra barn.
Inte en sunkis eller princessbakelse.
Nej.
Dante väljer en jordgubb och vaniljmoussebakelse med chokladkakebotten.
Till den vill han ha en juice.
"En apelsinmer eller en päronmer?" Frågar jag.
"Nej, Juice. Den." Säger Dante och pekar på en flaska med tropicanajuice.
Jo, fint ska det vara.
Senare under dagen besöker vi en utav mina favoritaffärer : Lagerhouse.
En affär fylld med en hel del saker och ting som lockar barn, och mig och troligtvis de flesta människor.
Dante får upp sina ögon för ett grönt durkslag.
"Denna vill jag mamma. Till mina mackamone"
Jag kunde inte annat än att köpa den till honom.
Den ska han få med sig när han flyttar hemifrån.
Den och historien om treåringen som, framför en badanka eller en robottgose eller va fasen för tokighet som helst, valde ett grönt durkslag till sina mackaroner.
torsdag 23 februari 2012
torsdag 16 februari 2012
fredag 10 februari 2012
Gravid.
Jag har tappat ork, lust, förstånd och moral.
Jag är bara en blek, fet, grådassig, gravid kvinna som verkligen behöver färga utväxten.
Idag tog jag p mig mina myskläder (som varje dag), på med min fula jacka, på med mina fodrade gummistövlar (som är det bästa som har hänt mig) och gav mig iväg ner på stan.
Inget smink, smutsiga glasögon och en ganska fin mössa, som bara ser fånig ut på min ovårdade kropp.
Det dassiga, torra håret hade jag försökt fläta på ena sidan, så jag inte ska se helt flintskallig ut, eftersom håret oftast befinner sig i en knut högt upp på huvudet.
Men flätan gled ut, för även att det varken syns eller känns, så är håret rent.
För jag duschar ofta på grund av att jag känner mig så..blä.
Det värsta av allt är att jag bryr mig inte.
Jag orkar inte ens försöka göra mig vacker eller noppra ögonbrynen eller raka armhålan.
För jag bryr mig inte.
För tillfället lånar jag ut min kropp, så fram till dess så tänker jag sitta här i min tröja med hål i.
Men det verkar inte bli så länge, för jag har ätit så vulgärt mycket till middag och efterrätt, att jag känner små värkar. Min mage är så stor och full att kroppen snart kommer att sätta igång mig för att det inte får plats mer.
Jag är bara en blek, fet, grådassig, gravid kvinna som verkligen behöver färga utväxten.
Idag tog jag p mig mina myskläder (som varje dag), på med min fula jacka, på med mina fodrade gummistövlar (som är det bästa som har hänt mig) och gav mig iväg ner på stan.
Inget smink, smutsiga glasögon och en ganska fin mössa, som bara ser fånig ut på min ovårdade kropp.
Det dassiga, torra håret hade jag försökt fläta på ena sidan, så jag inte ska se helt flintskallig ut, eftersom håret oftast befinner sig i en knut högt upp på huvudet.
Men flätan gled ut, för även att det varken syns eller känns, så är håret rent.
För jag duschar ofta på grund av att jag känner mig så..blä.
Det värsta av allt är att jag bryr mig inte.
Jag orkar inte ens försöka göra mig vacker eller noppra ögonbrynen eller raka armhålan.
För jag bryr mig inte.
För tillfället lånar jag ut min kropp, så fram till dess så tänker jag sitta här i min tröja med hål i.
Men det verkar inte bli så länge, för jag har ätit så vulgärt mycket till middag och efterrätt, att jag känner små värkar. Min mage är så stor och full att kroppen snart kommer att sätta igång mig för att det inte får plats mer.
fredag 3 februari 2012
Dags att röra runt och uppröra.
Idag var Dante och jag och handlade godis.
Ett kinderägg blev det.
"Men här Dante har du ett kinderägg med Blixten på istället!"
"Jaaaa!"
Brevid vanliga kinderägg och blixten-kinderäggen stod det även nån form av prinsess-kinderägg.
Det alternativet ger jag inte ens min son, reflekterade jag direkt, men orkade inte ge stackaren mer alternativ.
Åtminstone skyller jag på det.
Men varför är det så att pojkar gillar bilar och Blixten-filmen och andra "killfilmer", och tjejer gillar prinsessfilmer? (egentligen vill jag inte dra alla över en kamm här, men ni som känner mig vet redan att jag inte vill det. Och egentligen inte gör det, men jag har en poäng, som kommer i slutet.)
Är det så att man alltid söker en förebild? En likasinnad? En som man kan följa?
Under detta årets älgjakt så satte sig alla i en stor ring på sina jaktryggsäckar för att äta sina rödbetssalladsmackor med kaffe.
Ola och jag kommer och ska dyka in i ringen, och trots att jag är i ett gäng med blandade åldrar, blandade kön (dock 95% män) men med alla samma intresse - så ville jag egentligen slå mig ner där tjejerna satt.
Varför?
Varför dras vi tjejer - likasinnade - vi med samma könsorgan, till varandra när vi alla i detta gäng har samma mål och intresse??
Men brevid oss i sängen där hemma, vill vi inte krypa ner med någon annan än vår gubbe...
Jag satte mig inte brevid tjejerna av just denna anledning. Att jag vägrade vara så jävla..... osäker?
Är det osäkerhet?
För att knyta ihop säcken:
Det finns så mycket barnfilmer (och filmer över huvud taget faktiskt) som innehåller mestadels män eller manliga rollfigurer. Inte lika mycket med ledande tjejroller. (?)
För att överdriva, och att uppröra:
Är det därför vi har en mycket högra andel unga tjejer som mår psykiskt dåligt, än pojkar i samma ålder?
Är det för att de inte har fått samma tydliga "förebilder" eller direktiv?
(I alla fall inte några som är värda att följa, eller ens är rimliga att följa i ett vanligt liv.)
Jag tror att jag har lite rätt.
Ett kinderägg blev det.
"Men här Dante har du ett kinderägg med Blixten på istället!"
"Jaaaa!"
Brevid vanliga kinderägg och blixten-kinderäggen stod det även nån form av prinsess-kinderägg.
Det alternativet ger jag inte ens min son, reflekterade jag direkt, men orkade inte ge stackaren mer alternativ.
Åtminstone skyller jag på det.
Men varför är det så att pojkar gillar bilar och Blixten-filmen och andra "killfilmer", och tjejer gillar prinsessfilmer? (egentligen vill jag inte dra alla över en kamm här, men ni som känner mig vet redan att jag inte vill det. Och egentligen inte gör det, men jag har en poäng, som kommer i slutet.)
Är det så att man alltid söker en förebild? En likasinnad? En som man kan följa?
Under detta årets älgjakt så satte sig alla i en stor ring på sina jaktryggsäckar för att äta sina rödbetssalladsmackor med kaffe.
Ola och jag kommer och ska dyka in i ringen, och trots att jag är i ett gäng med blandade åldrar, blandade kön (dock 95% män) men med alla samma intresse - så ville jag egentligen slå mig ner där tjejerna satt.
Varför?
Varför dras vi tjejer - likasinnade - vi med samma könsorgan, till varandra när vi alla i detta gäng har samma mål och intresse??
Men brevid oss i sängen där hemma, vill vi inte krypa ner med någon annan än vår gubbe...
Jag satte mig inte brevid tjejerna av just denna anledning. Att jag vägrade vara så jävla..... osäker?
Är det osäkerhet?
För att knyta ihop säcken:
Det finns så mycket barnfilmer (och filmer över huvud taget faktiskt) som innehåller mestadels män eller manliga rollfigurer. Inte lika mycket med ledande tjejroller. (?)
För att överdriva, och att uppröra:
Är det därför vi har en mycket högra andel unga tjejer som mår psykiskt dåligt, än pojkar i samma ålder?
Är det för att de inte har fått samma tydliga "förebilder" eller direktiv?
(I alla fall inte några som är värda att följa, eller ens är rimliga att följa i ett vanligt liv.)
Jag tror att jag har lite rätt.
Ler-problem
Samma elände varje gång leran åker fram på bordet.
Idag i färgerna röd, gul och blå.
Jag fick den blå klutten av Dante och jag leker och kavlar och rullar och njuter av den härliga enfärgade blåa färgen.
När leken har pågått i kanske 5 minuter har kluttarna hoppat runt mellan oss och körts igenom pressen som kan ge olika figurer.
Vips! Den underbara blåa färgen har små gula stänk i sig.
"Det gör ingenting mamma"
Säger Dante, mer som en fråga, men jag lyssnar och försöker tycka lika dant.
"Nej, Dante, det gör ingenting. Det är mamma som måste jobba med detta."
Men när färgerna väl har fått små stänk av varandras toner i varandra så får jag lust att ta alla degkluttarna och göra till en enda regnbågssmet.
Allt - Eller inget.
Svart - Eller vitt.
Är det bara jag i hela världen som har detta problemet?
Idag i färgerna röd, gul och blå.
Jag fick den blå klutten av Dante och jag leker och kavlar och rullar och njuter av den härliga enfärgade blåa färgen.
När leken har pågått i kanske 5 minuter har kluttarna hoppat runt mellan oss och körts igenom pressen som kan ge olika figurer.
Vips! Den underbara blåa färgen har små gula stänk i sig.
"Det gör ingenting mamma"
Säger Dante, mer som en fråga, men jag lyssnar och försöker tycka lika dant.
"Nej, Dante, det gör ingenting. Det är mamma som måste jobba med detta."
Men när färgerna väl har fått små stänk av varandras toner i varandra så får jag lust att ta alla degkluttarna och göra till en enda regnbågssmet.
Allt - Eller inget.
Svart - Eller vitt.
Är det bara jag i hela världen som har detta problemet?
torsdag 2 februari 2012
Ett jättelångt inlägg om en vanlig vattenkokare.
Och så äntligen tog jag steget och köpte mig en ny vattenkokare.
Jag har sedan innan jul spanat in en jättefin vattenkokare Ö&B, som ser ut som en såndär vattenkokare som man ställer på spisen med pip och allt, men denna är en vanlig som går på el.
Innan jul fanns den i färgerna svart, gul och så en underbar röd.
Men den röda hann ta slut innan Ola fick tag i den till julklapp.
Jag har sökt med lykta i olika delar av Sverige, men den röda tycks vara slut överallt.
Jag har packat ner en gul i min kundkorg flera gånger, men tagit mitt förnuft till fånga och ställt tillbaka den i hyllan.
Jag menar - Gul. Knallgul. Why??
Den svarta har ibland infunnit sig i hyllan. Men Om man ställer den knallgula vattenkokaren brevid den svarta, så känns den svarta väldigt..... Död. Tråkig. Hela min personlighet skriker "Jag har ingen fantasi och jag vågar inte ta ut en enda sväng i mitt tråkiga råttfärgade liv. Och hår."
Idag sökte jag och min underbara son, med vår lykta, i Nässjö stad på Ö&B.
Ingen röd. Men svart. Och gul, så klart.
Och där står jag igen. Ställer upp den gula brevid den svarta, och den svarta brevid den gula.
-Vilken ska vi ta Dante??
-Den svarta.
-Men är inte den svarta tråkig då?? Ska vi verkligen inte ta den gula?? Jag menar, Vaaaarför inte???
Varför kan man inte skoja till det lite i livet, men en knallgull fläck i köket?? En gång i sitt liv?
- Nej. Den svarta.
Så döm av min förvåning, när jag struntar i mitt sunda förnuft som skriker "TA DEN SVARTA!!" och jag struntar i Dantesv visa ord, och tågar ut med en gul.
Nöjd.
Väl hemma så ställer jag den knallgula vattenkokaren på plats. Och blänger på den.
Ola försöker att stötta mig, för helt ärligt, så skiter han i vilken färg det är på en vanlig jävla vattenkokare.
- Men Johanna, ta ett varv och titta på den. Stå inte bara och glo på den.
Jag tog ett varv. Tittade på den.
-Den är jääävligt gul. Varför Gul???
-Men sätt dig ner med en tekopp, så ska jag "servera" dig lite te!
Jag sätter mig, Ola vickar förbi med tekannan och häller upp i min kopp.
Den ser jättebra ut!
Men inte på sin plats i köket. Där är den gul!
-Men varför inte, Ola?? Varför kan vi inte ha en gul vattenkokare en gång i livet??
-Johanna, ärligt. Jag skiter i vilket. Men såhär kan vi ju inte ha det.
Du stirrar på Vattenkokaren hela tiden! Du får åka och byta.
-Ja. Jag får åka och byta.
Nu står det en svart vattenkokare på sin plats brevid kaffebryggaren. Den är inte alls så tråkig när jag inte har den knallgula brevid.
Så nu står jag och kommer på mig själv med att glo på den svarta vattenkokaren.
Men det är för att den är så himlans fin!
Jag har sedan innan jul spanat in en jättefin vattenkokare Ö&B, som ser ut som en såndär vattenkokare som man ställer på spisen med pip och allt, men denna är en vanlig som går på el.
Innan jul fanns den i färgerna svart, gul och så en underbar röd.
Men den röda hann ta slut innan Ola fick tag i den till julklapp.
Jag har sökt med lykta i olika delar av Sverige, men den röda tycks vara slut överallt.
Jag har packat ner en gul i min kundkorg flera gånger, men tagit mitt förnuft till fånga och ställt tillbaka den i hyllan.
Jag menar - Gul. Knallgul. Why??
Den svarta har ibland infunnit sig i hyllan. Men Om man ställer den knallgula vattenkokaren brevid den svarta, så känns den svarta väldigt..... Död. Tråkig. Hela min personlighet skriker "Jag har ingen fantasi och jag vågar inte ta ut en enda sväng i mitt tråkiga råttfärgade liv. Och hår."
Idag sökte jag och min underbara son, med vår lykta, i Nässjö stad på Ö&B.
Ingen röd. Men svart. Och gul, så klart.
Och där står jag igen. Ställer upp den gula brevid den svarta, och den svarta brevid den gula.
-Vilken ska vi ta Dante??
-Den svarta.
-Men är inte den svarta tråkig då?? Ska vi verkligen inte ta den gula?? Jag menar, Vaaaarför inte???
Varför kan man inte skoja till det lite i livet, men en knallgull fläck i köket?? En gång i sitt liv?
- Nej. Den svarta.
Så döm av min förvåning, när jag struntar i mitt sunda förnuft som skriker "TA DEN SVARTA!!" och jag struntar i Dantesv visa ord, och tågar ut med en gul.
Nöjd.
Väl hemma så ställer jag den knallgula vattenkokaren på plats. Och blänger på den.
Ola försöker att stötta mig, för helt ärligt, så skiter han i vilken färg det är på en vanlig jävla vattenkokare.
- Men Johanna, ta ett varv och titta på den. Stå inte bara och glo på den.
Jag tog ett varv. Tittade på den.
-Den är jääävligt gul. Varför Gul???
-Men sätt dig ner med en tekopp, så ska jag "servera" dig lite te!
Jag sätter mig, Ola vickar förbi med tekannan och häller upp i min kopp.
Den ser jättebra ut!
Men inte på sin plats i köket. Där är den gul!
-Men varför inte, Ola?? Varför kan vi inte ha en gul vattenkokare en gång i livet??
-Johanna, ärligt. Jag skiter i vilket. Men såhär kan vi ju inte ha det.
Du stirrar på Vattenkokaren hela tiden! Du får åka och byta.
-Ja. Jag får åka och byta.
Nu står det en svart vattenkokare på sin plats brevid kaffebryggaren. Den är inte alls så tråkig när jag inte har den knallgula brevid.
Så nu står jag och kommer på mig själv med att glo på den svarta vattenkokaren.
Men det är för att den är så himlans fin!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)