Hormoner eller dum i huvet???

Hej ni där utanför min hormondimma. Jag är fylld av olycka och är ständigt ledsen och arg och missnöjd. Min kropp känns mer död än levande. Det spelar ingen roll att jag vet att det bara är tillfälligt. Det spelar ingen roll att jag vet att det bara är hormoner. Känslan är lika stark ändå. och det är så tråkigt att vara ledsen. Men ibland blir jag ändå tveksam. Tänk om det inte är hormoner? Tänk om jag är ledsen på riktigt? Att mitt glada allmäntillstån har ändrats, och att jag nu mitt i allt ska behöva kämpa mot en deprision? Spelar det nån roll? Och spelar det nån roll om Ola glömde ta in tårtan från bordet och torka av? E de något att ligga och lipa för? Men allvarligt? Hur svårt e de att ta in en tårtjävel??? Jag har inte gjort annat än att torka av de där jäääävla bordet och städat och donat. Han kunde likaväl bajsat på bordet, så kändes de... De e nog hormoner än då va? Eller håller jag på att tappa greppet???

Dante

Och här ligger han nu precis brevid mig i sängen och snarkar lite lätt. Hans blonda hår krullar sig envist och verkar lika otåligt och ivrigt som hela hans personlighet. Ögonlocken bryter av hans kritvita hud med en svag nyans av rosa. Munnen är stängd och putig och lite orolig över vart tutten har tagit vägen. Men tutten har åkt ur munnen ikväll, antagligen på grund av en liten upphöjnad med ett sår i. Även kallat fläskläpp.  I pannan är bula, som så många gånger, förr som skiftar i rosa och är fylld med små lila prickar. Men det hör till ovanligheten att bulan är i mitten av pannan som denna är. I rakt nedåtstigande led är en liten söt och kaxig näsa. För dagen är den uppskrapad av vass asfalt. Ja, han har ramlat, och sedan fått en kompis över sig. Men dessa små ben ger inte upp. Och pannan kommer få många,många fler bulor, och näsan kommer att skrapas upp igen. Och antagligen kommer han att slå i sina krakelerade tänder ännu fler gånger.

Idag har vi gjort några utav hans favoritsaker. Lagat mat. Han älskar allt som har med matlagning, grytor, förkläden och vispar att göra.
 Idag blev det ris. En gryta till mig och Ola och en till Dante.
Han röda stol far fram och tillbaka i hela köket, till vattnet, till spisen, till micron, till kylen. Ibland önskar jag att jag kunde ge honom ett par längre ben så att han slapp kasa runt med stolen som inte ens är hälften så snabb som han vill att den ska vara.
Efter maten och 15min matsmältande i soffan så frågar jag Dante om vi ska baka något till pappa, det har ju ändå varit farsdag. Han hinner bara höra ordet "baka", så ser jag ett blont, yvigt, guppande bakhuvudet springa ut till köket och sin stol och klättra upp på köksbänken för att ta ner strösocker och bakpulver. "paj!!" skriker han.
 Dante har ett sånt driv. Ett så starkt "varför". Det verkar underbart Att känna så obegränsat för något. Han är så jäkla underbar.

Mitt nya liv.

Har ni nångång kommit till en del i livet när ni står och stirrar in i en ny fas.
En ny början.

Du ska bara vandra igenom garderoben så kommer du till "narnia".

En helt ny upplevelse väntar. Ett helt nytt tankesätt ska ta form. En helt annan syn på pengar och inkomst och arbete och liv.

En helt ny syn på mig själv och kanske främst på andra.

Jag hade inte heller stirrat in i en ny fas förut.

Men jag står där nu. Stirrar på lösningen. Stirrar på något som innan bara var ett alternativ, men som nu har petat ner alla andra och står ensam kvar som den enda lösningen.

Jag är sjukt peppad. Jag är rädd och nervös.

Jag har märkt att detta är något jag måste göra. Och jag måste göra det själv.
Välja mina pelare och välja mina strider.

Det ska bli så roligt att möta mitt nya jag i detta nya liv.

Det ska bli så roligt att köra en silvrig BMW.

Ingen dusch än..

Jag har varken borstat håret eller duschat än. Men Ola sitter här brevid mig i soffan, så något rätt måste jag ju ha gjort.

Det bästa:

Det bästa med att vara sjuk, vuxen, gravid och ensam  hemma är att man får göra vad fasen man vill.

Dagens frukost: Skumboll från thimons konditori

Yummii.

Förhållanden.

Jag tycker att många par gör slut, separerar, skiljer sig eller går skilda vägar nu för tiden.

Ska Ola och jag oxå göra det en dag?

Usch. Jag vill verkligen inte det. Jag gillar ju faktiskt honom.

Man kanske skulle skärpa till sig lite, så man inte fastnar i spår som leder rakt ut i helvetet?


Undrar om det inte är så, att om det har börjat skita sig lite så är det svårt att komma tillbaka på banan?

Dags att börja skärpa till sig lite kanske....

Jag ska nog börja med att duscha idag. Kanske tom. borsta håret...

Nu älskling, nu ska det bli ordning på torpet!