Oj,. Dante vaknade

En våg av motivation till att försöka få ordning på mitt hem flög förbi mig igår.

Det var roligt och skönt.

tvätta hur många maskiner som helst, spika upp lite grejjer på väggarna, målagriffeltavlefärg på murstocken och så slängde jag faktiskt ut granen.

Detta året var vår gran ful.. Alltså, skitful. Och klena grenar som knappt orkade hålla uppe en kula.
Så nu står den, lite förvånad och hängig och med några knäckta grenar, utanför mitt fönster med en ljusslinga i och ser tusen gånger vackrare ut!

Men hur mycket jag än plockat upp här så är det stökigt igen.
För idag är Dante sjuk. Då blir saker halvfärdiga. Överallt.

Jul på gott och ont

Jul. Jul. Strålande jul.

Fylld med leksaker och barnskratt..

Men även fylld av barngråt ifrån ur trötta barn.

Fylld av acetondoftande andedräkt (Dante får det när han är trött och ätit dåligt)

Leksaker i mängder. Mat i mängder. Mer än man kan äta upp.

All julgodis som har bakats står halvätet kvar.

Nästa år ska jag inte baka så mycket julgodis och kakor.

Nästa år ska jag inte köpa så många julklappar till Dante.

Men jag fick två ljuva temuggar till min samling!

Och det bästa av allt är att jag älskar dem båda två!!

Ikväll dricks de ur badbaljemuggen:

På bilden kan man även se min nya pyjamas som jag har unnat mig själv på mellandagsrean, och man skymtar även ett stort leende över denna underbara kombon.

Jag ska aldrig ta av mij pyjamasen. Jag ska aldrig släppa muggen!

Människa

Tydligen är jag inte mer än människa!

Ola är ledig idag och är hemma.

Nu blir det lite saker gjorda.

Jag hade tydligen inte varken lust eller ork att dra hela lasset själv med julpynt och julbak och en julDante.

Och varför skulle jag?

Vi är ju två..

Mycket snack men lite verkstad..

I år har jag kommit helt i otackt..

Granen är inne i huset. Efter mycket om och men och sågande och pappbitar för att kunna få den ståendes i sin fot. Sne som sjutton.

Men inne är den.

Halvklädd med polkagrisar och glittersnöflingor och utan vatten och utan belysning och utan allt annat som ska i.

På matbordet, under tvn och i hallen ligger det julklappar lite halvinslagna och utan lappar på vems det är.

I kylskåpet står det faktiskt en burk med fnasiga fundge.

Men idag, som jag har tagit ledigt från jobbet för att få gjort, är o gjort.
Jag skulle bakat julgodis.

Men jag har knappt vistats i köket, utan när jag tog fram en påse med pytt i panna och stekte till till lunch.

Jag har ingen koll på om jag är färdig med alla julklappar eller om jag har några pengar.

Jo men visste serru.

Men jag har lovat mig själv att detta ska bli en klockren jul i alla fall..

Det perfekta julbaket?

Idag är planen att dagen ska vara fylld av julgodisbak.

Dante och jag ska ha matchande förkläde på oss, julmusiken ska skröla ut från den lilla oskyldiga radion, brasan ska knastra i kaminen.

Jag ska va bländade vacker med en vackeruppsättning i håret som ändå ska se lite vardaglig ut, mitt läppstift ska vara naturligt men lite lite mörkare och rödare.

Dante ska ha skjorta och fluga på sig under sitt perfekta röda och gröna förkläde.
Hans lockiga hår ska ha gnotts in med lite gelé så det blir ännu lockigare..

Vi ska skratta och vara glada och hjälpa varandra, busa med varandra och kasta lite mjöl på varandra som lägger sig perfekt överkind och näsa.

Och inget godis i världen skulle våga bli misslyckat denna perfekta dag.


Men jag bara hittar på.

För det första så har vi inga förkläden. Alls.
För det andra så har jag inte fyllt mina skåp med de ingredienser jag behöver, så vi måste, precis som alla andra, handla först.

Det finns inte en chans att jag kommer varken borsta håret eller sminka mig idag.

Dante ska få ha sköna myskläder, ingen jäkla skjorta.


Men vi ska nog eventuellt baka lite julgodis.
Men synen är nog mer ruffisigt hår, svart under ögonen av gårdagens smink.
Dante tjurar för att han inte får bränna på på kolan.

Jag är hela tiden rädd och nervös att han ska bränna sig på kolan så jag kommer inte få någonting gjort.

Det där med mjölet kan i och för sig stämmar. Mjöl, mjöl överallt.. Men inte på ett romantiskt sätt.

Nu ligger Dante under min stol och gråter och tjurar.
Så det här börjar ju bra.

Måste dra.

Att ångra.

När jag tänker tillbaka å mitt lilla liv kan jag inte minnas att jag ångrar någonting jag har gjort.

Det är ju jätte,jättebra. För man ska ju inte ångra någonting.

Visst, jag ångrar faktiskt lite saker som jag Inte gjorde. Tex.Att jag inte packade väskan och följde med min bästa vän till Australien.
Eller att jag inte flyttade till Ola det sista halvåret han bodde i Göteborg.

Så alltså ångrar jag att jag inte utmanat mig själv lite mer. Sträckt ut rötterna lite.

Men idag har jag tagit ett beslut som jag faktiskt är lite rädd att jag kommer att ångra.
Jag trotsade nämligen min magkänsla.

Men jag tycker verkligen att min magkänsla hade fel.

Jag har bytt jobb. Jag har sagt upp mig från min tjänst som jag bara fick en månad förlängt på, för att ta en fast tjänst på en annan industri som jag har jobbat på för några år sedan.

Allting talade för. Lön, utveckling, ledning, fast tjänst...
Men, de har inte de fina arbetskamraterna som jag precis har sagt adjö till.

Och just precis just nu i detta ögonblick. När jag sitter här framför datorn med mina nybadade, supertorra händer med tandborsten i munnen och tandkrämslödder i hela munnen som har börjat bli så rinnigt för jag borde spottat ut det för länge sedan, och med min röda flismorgonrock och med en turban på huvudet...

Så undrar jag om jag kommer ångra detta..

Jag har världens sötaste barn!

Idag skulle Dante på julbord hos sin dagmamma, så därför släppte jag av honom lite tidigare.

Har ni hört något så gulligt?

Dante ska på julbord.
Allting är så gulligt så fort det rör honom.

Han bajsade i badkaret här om dagen..
Dagen innan det skulle han bajsa på pottan (pottapottin som ola och jag säger, typ ett av världens roligaste ord!!) Men han missade den lite, och några gånger så det var bajs i vardagsrummet och i hans sovrum på ryamattan.

Trots att det var äckligt, så va hans lilla rumpa så söt när den springandes försökte fly ifrån oss när vi skulle städa upp i hela huset och även hela honom.

Vid 11 så lämnade jag honom alltså idag, och jag ska alldeles strax åka till jobbet, vilket innebär att jag har haft 3 (!!) timmars Danteledigt.

Jätteskönt, men jag kan ändå inte låta bli att sakna honom lite (och det säger jag inte för att verka perfekt). Just nu är han inne i en så underbar period och jag bara njuter och skrattar och ler. För jag vet att det gäller att passa på.

Det var inte speciellt svårt att gå upp på morgonen idag när Dante sjunger "Hej å Hej, HEJ Å HEEEJ!" för fulla muggar! Eller när han pussar på mig och pruttar mig i ansiktet (alltså med munnen... Blåser mot huden så det låter som en fis..) och när han drar tag i hela huvudet och försöker lyfta upp mig från kudden. "Om, mamma. Om! Upp, Upp, Upp!!"

Denna dagen startade verkligen helt underbart!

Min kropp var fylld av energi efter gårdagens svullande, jag hade fått sova hela natten plus att Dante var på glatt humör!

Hoppas att kvällen blir lika underbar!

Svulla!!

Det är natt uppe på konstrundan.

Mr. B och alla hans gubbvänner sover sedan länge. Alternativt är de uppe för att dra sin första, men inte enda, drill för natten.

Men jag sitter och myser och njuter.

Jag har för en gångs skull mättat min hunger med rostade mackor och juice.
Nyligen hemkommen efter en riktigt seg kväll på jobbet.

Jag har varit hungrig hela dagen! Och jag har verkligen inte kunnat stoppa mig själv!
En bulle, en twix, en fransk nogat och nu sitter jag och slitter bort den lilla prassliga lappen som skiljer lager ett från två i paradisasken!
Bort, bort, bort! Ge mig choklad!!

Suget slog mig som en käftsmäll när jag var på väg till jobbet och jag sladdade in på Statoil för att roffa åt mig godis och bulle och en lasangematlåda.
"71 kronor"

Faaaan... Där rök mina sista pengar innan den 23.. Jag är en så dålig människa som väljer att lägga det på skitmat.

Men nöden har ingen lag.

Jag har min första mens på flera år! (okej, överdrev lite. Men det är nog inte mer än 3-4..)
Men jag kan inte minnas att jag hade sådant här chokladsug förr på den goda tiden!!

Visst, jag bantar ständigt, men det är nästan att det är lite skönt att vara godissugen, för det är så fruktansvärt skönt att få stoppa in, suga, tugga och smaska och med all säkerhet dregla lite.

Nu är det dags att runda av. Knya ihop säcken.

För i morgon är det en ny dag, och då ska jag gå vidare från denna svullardag och ta nya tag!

(Så det är bäst att jag tar en chokladbit till innan det nya livet börjar.)

Bebismys

Ikväll har jag träffat en 5 veckors liten bebis.

Han var sååå söt!

Å han luktade såå gott!

Och han läkte ett sår i mig, och det är så skönt!

Han låg i soffan och skrek, så tog jag upp honom och guppade lite försiktigt, å så rapade han!
Lycka!
Och så slappnade han av och blev alldeles lugn och mjuk i kroppen!

JAG - fick han att rapa.
JAG - fick han att bli nöjd och tyst!!

Jag upplevde aldrig det med Dante.

Antagligen så gjorde jag det...
Men jag minns inte de stunderna, utan bara de när jag inte lyckades och inte kunde förstå vad som var fel.

Ska det inte vara tvärtom?

Att man glömmer det som är mindre bra?

Men nu väcktes i alla fall ett litet hopp om att jag en vacker dag vill skaffa en liten bebis igen!

Och det, gott folk, är inte dåligt!

KameraKaos

Ja, igår var verkligen en riktigt lyckad kväll!

God mat, god öl, gott sällskap, snyggt hår!

Men ibland kan jag känna att det var bättre förr.

När man samlade ihop alla människor som man tyckte om, till en och samma bild.
Man fick tryckas ihop, tätt, tätt.
Unna sig själv en bild på de personerna som man tyckte förtjänade det.

Nu är det ett farligt blippande och blixtrande! På alla, hela tiden och hur man ser ut eller vad man än gör.

Allting, varendaste skratt, varendaste känsla och varendaste rörelse ska förevigas i en bild!
Blipp, Blipp, Blixt.

"Få se dåå! Få see dååå!"

Det var bättre förr. Då hade man inte så stor chans att ens få vara med på de dyra bilderna, och lyckades man fastna lite halvdant så gjorde det ingenting. För man fick ändå inte se det.
Möjligtvis i ett dammigt fotoalbum ett par år senare.

"Fåå se dåå. Naaee, fy fasen! Ta bort det kortet!!!"


Nu är de över hela världen. www.

Där är jag. Lite för glad i hatten kanske. Eller så gillar jag bara att dansa fult.
Där är jag igen, som käkar köttbullar som om jag aldrig har sett mat förut.

Förr i tiden, stod man hela familjen samlade på en och samma bild i en lång rad, och man ler.
Och nåde den som satte upp kaninöron-fingrar över någons huvud!
Inte förstöra den bild som ska pryda en plastficka i ett fotoalbum.
4-ever.

Mitt i all kamera och blixterkaos så är jag vilsen. Och rädd. Och rädd över att det ska synas på alla kort hur rädd och nervös jag är.
Så jag glömmer att le.

Jag glömde min kamera, men de gör ingenting.
Jag har memorerat er allihopa i mitt lilla minne.

(Och så ligger 25 album ute på facebook.)

En alldeles speciell kväll

Ikväll händer något alldeles extra!

Ikväll ska de personer som ser mitt fulaste jag, varje dag, få se mitt allra finaste jag!

Ny klänning, nya smycken och hårfärg med en alldeles lyckad håruppsättning!

Mamma ville se ett kort, och jag är ju inte sen med att skryta.

Såhär blev jag mamma!!

Jag var inte tillräckligt snabb, så jag hann inte hinna posa!

Såhär är bild på hår och fejja:

Dante hann framoch dra tag i mitt öronhänge!

Bilden säger allt.

ny temugg!

Glömt meddela att jag funnit ännu en temugg till min enorma samling av "tekoppar som ajg tycker är fina, men jag köper bara en, och är helt bekväm med detta".

(Men varje gång jag öppnar köksskåpet och ser en samling lika samma koppar, och nu 2 udda, så mår jag lite dåligt. Jobba, jobba.)

Fin va?

Denna fyndade jag på ÖB för 30-40 kronor.

Först tog det emot lite, eftersom den var ganska billig. Men varför i hela fridens namn måste den vara dyr?

Så speciell är jag inte..

Huvudet..

Nej, jag skriver inte längre.

Jag bearbetar allting i huvudet istället för att skriva.

På ett vis kanske jag har blivit smartare, eller i alla fall snabbare i mina tankar.

Eller så kan jag inte fånga stunderna att skriva om. Det slinker mig mellan fingrarna och rinner iväg med alla andra tankar.
Jag glömmer.
Som jag har berättat för ett tag sedan är jag inne i en period då jag glömmer allt och det mesta och sedan allt där emellan.

Jag är så trött och matt och tankarna bara snurrar.

Visst ni att 95% av alla tankar man har under en dag är upprepningar?

Jag känner mig så begränsad och korkad när jag står och tänker och kommer på att jag tänker på samma sak igen och fortfarande och sen kommer jag ihåg att 95 % utav alla tankar är upprepningar och jag är så dum.

Ibland försöker jag utmana mig själv genom att lära mig något nytt. Men det är bara ibland.

Men det är skrämmande ofta jag tänker på att 95% av alla tankar är just upprepningar.

Visst, jag glömmer allting och det är klart att livet känns lite tradigt när man har varit hemma i en vecka för att vårda sitt sjuka barn.
Jag känner mig så fruktansvärt fet, för jag orkar inte banta när jag går här hemma.
Dante äter nästan ingenting. Och brevid sitter jag och blir fet.

Allting bara kör i ett förborrat traktordäcksspår, i gyttjan.
Allting rullar på, men lite trögare, tråkigare, smutsigare än vanligt.

Men man får vara glad att traktorn har körst, annars hade det varit tungt.

Se? Jag ser fortfarande ljuset, än är det ingen fara!