förklaring till Nemo-påhoppet.

Hitta Nemo- En väldigt bra film med att underbart budskap.

Jag har så mycket att få ut att jag inte får fram ett enda ord. Vart ska jag börja? Från början? För min tankegång har gått så långt. För långt. Ner till barnfilmer och bebisar.

Jag har jättemycket funderingar på manligt och kvinnligt. Jämt.

Jag ser ofta att kvinnor som ibland har alldeles för låga tankar om sig själva, och därför avstår från att ta för sig av livet på grund av dem. "Nej, men jag kan ju inget om bilar!" "Kan du hjälpa mig och lyfta här?" "Det där är karlgöra, det vet jag ingenting om".
Hux flux så är man helt handikappad och kan inte ens höja värmen i huset eller hugga ett vedträd eller starta gräsklipparen.
Och givetvis tvärtom. Att man tar hand om mer i hemmet, intresserar sig för blommor och dukning och tapeter och färger.

Och mannen: "Nej, hon har ju ordnat blommorna till bröllopet så klart" "Nej för fan, jag kan iiinte laga nån mat" och det finns så mycket mer att hämta, att jag inte ens orkar ta fler exempel.
Även där ser man ner så mycket på sig själv, att man inte ens kan starta dammsugaren eller koka makaroner eller stryka en skjorta.

Hur svåra är alla dessa exempel, för vem som helst?

Jag hatar "manligt" och "kvinnligt" och att man lixom glider in i roller utan att själv känna efter vem man är och vad man vill.

Man glider in på beslut och förminskar många gånger sig själv bara för att man har drabbats av det ena eller andra könsorganet.

Jag håller på att forska, dag ut och dag in. Varför?

Vad är man så himla rädd för?

Vad är det som formar en man och en kvinna. Alltså vem man blir som person, inte kroppen.

Varför skulle min snippa tvinga mig att tycka om blommor och utseende?
Varför skulle en snopp vara modigare? Eller älska att sladda med bilen?

Varför är fler män chefer? Varför har damlag manliga tränare?

Kan vi hitta svaren redan nere i barnsbenen? att man mer eller mindre ofrivilligt och omedvetet formar en stark och modig pojk, och en fisförnäm och söt liten tjej?

För min poäng i allt det här, är ABSOLUT INTE att kvinnor ska ta för sig mer av livet eller sig själva eller ta mer plats och få en mer respektabel plats i samhället.

NEJ. Min poäng är att ALLA ska få ta för sig så mycket de själva vill av livet. Känna att man är som man är och inte inrutad och begränsad och orörlig i något fack.

Om vi går neråt i åldern så tror jag inte att små pojkar mår bra av att de ska vara coola, tuffa och aldrig gråta.
Jag tror inte heller att en flicka mår bra av att var så förbannat tysta och söta hela tiden.

Det är inte bara det att man håller tillbaka flickor, tjejer, kvinnor. Utan att man puttar fram pojkar, killar, män.

Jag har därför börjat leta vart det startar. Kanske redan när föräldrarna får en bebis.
"Han fick heta Emil, för han är ju en liten buuusunge juu!"
Jag stirrar ner på en 1 dygns gammal bebis, och ser inte en gnutta bus.

Eller att man: "Ligger hemma och myyyyyser med min lilla tösabit"

Där är vi i och försig närmare sanningen, eftersom man mer myser än busar med en bebis.

Sen har jag ramlat in väldigt mycket på barnfilmer och barnböcker för tillfället.
Och visst är det intressant? Varför är det i huvudsak manliga karaktärer och skådespelare i barnfilmer eller barnböcker?

Handlar det om pengar, att det är lättare att rikta sig åt ena eller andra könsorganshållet för att sälja mer och därför få in mer pengar?

Men då stämmer ju inte hitta Nemo. Den är väll ändå ingen pojkfilm? Inte heller "Skönheten och odjuret" eller "Bilar" eller "Lejonkungen".
(Men enligt mig finns det ju inga pojk och flickfilmer. Alls.)

Så, säg att vi har suttit vår uppväx och mest sätt män i filmer och böcker. Vad får vi för bild då?
Hur påverkas vi? Påverkas vi?

Så.. där har ni min långa förklaring till mitt Hitta Nemo - påhopp.

Men bara en del av mina tankebanor. Det finns sjukt mycket mer därinne.

Överanalys av "Hitta Nemo"

Okej, vi tar det från början, i snabba drag och tar bara med de punkter som jag anser nödvändiga för att vrida filmen till det perspektiv jag vill ha den:

Film: Hitta Nemo

Pappa fisk och mamma fisk får ägg. Mamman dör.
Ett ägg av tusentals överlever: Pojk.

Pappafisk för Nemo till skolan där alla papporna samlas för att lämna sina barn till den manliga läraren.
Barnfiskarna håller jag utanför detta, (förutom Nemo) då det inte framkommer så tydligt på barnröster vilket kön de har.

Klassen är ute på äventyr, och lille Nemo tas tillfånga av en manlig dykare.

Pappafisk ger sig ut i det stora blå för att leta reda på sin son.
Möter en kvinnlig fisk. Dock är Doris helt knäpp i huvudet, och lider av närminnesförlust och man skrattar åt henne. Inte med henne.

De tar sig vidare till havs för att hitta Nemo.
Pappafisk och Doris möter tre hajar. Kön: Manligt, så klart.

Ett fiskstim försöker få Doris glad genom att göra imitationer. Kön på talare för stimmet: Man

De möter havssköldpaddor. Kön: Penis. (har sköldpaddor penis? Aja, what the hell, ni fattar min poäng.)

Historian om Pappafisk och Doris sprids vidare från fiskmun till fiskmun. Alla dessa: Män

De närmar sig Sydney, där det håller till en hel flock med fåglar. Pelikaner?
Alla dessa:Män

Under tiden så simmar Nemo i ett litet akvarium som ägs av en manlig tandläkare.

I akvariummet så består flocken av, i huvudsak killfiskar. Dock finns det två tjejer. Varav en tror att sin spegelbild är sin syster. Korkad tjejfisk, igen.
Den andra tjejen är en sjöstjärna som sitter fastklistrad på rutan mest hela tiden.

De lyckas efter mycket om och men ta sig ut till havet igen, och träffar på en hel flock med torskar eller något liknande. Alla säger i kör "fortsätt simma", med en tydligt dominant mansröst.

Vem kan försvara detta? Vem kan förklara varför?

Det kan ju omöjligt "bara bli så", då man antagligen och troligen överanalyserar en barnfilm idag föra att inte råka få med något farligt eller otäckt eller något käpprätt fel budskap i filmen???

Jag förstår bara inte.

Jag kräver en förklaring.

tråk.

Jag har tppat min förmåga att berätta meningslösa saker på ett roligt sätt.

Förlåt.

Men just nu ser jag inte mig själv som så jävla rolig faktiskt. Och numera är mina grannmöten inte alls roliga, för antingen börjar jag gråta, eller så blir jag sur.

Jag ser inget roligt.

Jo, det gör jag faktiskt. Lejonkungen och Hitta Nemo är ju väldigt bra filmer som går on and on här hemma.
Roligt va?

Jag hatar mat just nu. Det är nog därför jag är så nedstämd. Mat brukar göra mig glad.

Nu ska vi ut hela familjen skitrolig, och byta däck på Olas bil. Min byter jag bara på när det snöar, är mörkt och jälvigt kallt.

skitdag.

Varför låter jag mig ens påverkas av en människa som sitter inne med så fruktansvärt lite kunskap innom sitt arbete?

Jo, för att han sätter min lön.

Känslor

Igår kände jag mig överkörd av en gräsklippare. Och sen trimmad på.
Fast på insidan.

Idag är det bättre.

Idag känner jag mig som en skadskjuten älg.

zombiebok.

Efter några dagars smygtunderande uppifrån hustaket har jag kommit fram till att de döda lever i någon slags Gammal vana. Den redan döda tanten går förbi med sin rulator, som har en ica kasse i sin korg. Hon är på väg till Helges. Som varje dag.  Hon ser nästan ut som vilken tant som helst på långt håll. Men kikaren visar sanningen. Hennes vita ulliga hår har torkadt blod som har runnit ner från huvudet och ner i ansiktet . Ögonen är mer som hål än som ögon, Fyllda med svart skugga. Munnen är mörkblå och fingrarna är som torra, gråbruna pinnar.

Där kommer det en pojkspoling, i 18 års åldern med ryggsäcken på ryggen. Han hasar sig fram med hjälp av sitt hela ben, och drar det andra med sig. Han stödjer sig på sitt knä, och resten av benet hänger kvar i ett köttsnöre. Blodet har för länge sedan förlorat sin röda färg. Numera är det nästan svart. I såret krälar sig maskar och flugor som livnär sig på den lilla energi som finns kvar i köttet. Antagligen är han på väg hem från Njudungsgymnasiet. Jag har sett honom hasa förbi för vid den här tiden.
Usch. I början trodde jag aldrig att jag skulle vänja mig vid benbrott, blod och död. Men det gick otroligt snabbt att träda in i någon slags spelvärld. Men högst medveten om att jag bara har ett liv i detta spelet, så jag ska spela det väl och tänka igenom varje drag jag gör. Men ibland kommer sanningen och känslorna ifatt mig.

Ska jag slösa ett skott, och "rädda" honom från sitt "lidande"?
Jag önskar att jag hade någon att bolla med.

Jag trodde verkligen att jag skulle klara ensamheten bäst av allt. Men det är fruktansvärt att inte ha fått använda sin röst på snart tre månader. En kram hade varit skönt. Ett leende ansikte eller att bara få höra någon hosta.
Det är tyst som i graven. Ha. Ha.

De döda minskar för varje dag som går. De dör, på riktigt av förruttnelse. Helt enkelt ramlar ihop i någon srots kladdig hög som inte kan förflytta sig. Stanken som ligger som en dimma i luften kan man nästan ta på. Nästan se den. Det luktar ruttet. Dött. Beskt. Surt. Nästan lite sött, som en otvättad gammal gubbe. Och framför allt är doften stark och frän. Det krävs en skarf över mun och näsa.  Från hustaket ser jag skogskyrkogården med sina gröna, gula, bruna och röda lövträd. Vackert. Om man klipper ut den bilden skulle man kunna tro att allting är som vanligt. Men om jag vrider huvudet åt andra hållet är bilden annorlunda. Skräp. Blod. Kroppsdelar. Glas. Sönderslagna bilar, huller om buller. Sönderslita kläder och en barnvagn som har vält och en babyfilt och gose ligger brevid. Det är smutsigt och grått och man hör hasande och ulkande ljud överallt. Men det blir tystare och tystare för varje dag.

Jag börjar känna mig någorlunda redo att lämna mitt skydsrum. Lämna detta huset och lämna Vetlanda. Ju mer tiden går, desto saktare rör sig zombisarna. Ju mer tiden går, desto fler levande tar sig ut ur sina skyddsrum för att leta efter mat och vatten. Vilket är värst? En zombie, eller en levande människa?
Undrar hur många levande det finns där ute? Som kanske sitter och smider planer precis som jag?
Hur tänker de? Kommer det bli krig emellan oss som fakiskt lever?

Orken är tillbaka

Jag mår så bra just nu.

I går städade jag hela huset. Det är ju skönt i sig, men fy vad skönt det är att känna ork igen! Ork att städa, ork att ta tag i saker.

Ork att värma en färdigrätt i micron.
Ork att tvinga sin son att sova. Ork att ta skriket och en hel del slag.

Jag har börjat måla igen. Virka igen. Puzzla igen. Skriva igen. Jag har orkar åka och hälsa på Ellinor.

Idag har jag gjort smörgåstårtabakelser till fredagskvällen.

Jag  är en ny människa, och känner mig redo och laddad att ta fortsättningen av hösten.

Helt fantastiskt
!

Hårkris

Är det helt enkelt så att jag måste komma till insikt?

Hår är jävligt tråkigt.

Det spelar ingen roll vilken färg eller form eller volym eller lukt eller längd det har.

Hår är alltid tråkigt och man tröttnar jävligt fort om man väl lyckats kladda på en färg som ser ganska rätt ut.

Energislut

Jag avslutade en fullspäckad dag med att sitta och gråta på Ola, sittandes på en stol. Helt slut på alla sätt och vis. Helt barskrapad på kärlek. Helt  luspank och sönderskavd.

Jag försökte ge tillbaka en veckas förlorad kärlek, på en lördag.
En lördag som skulle innehålla lite kul, men ändå vardag. Var min plan.

Vi var sjuka, både Ola och jag förra veckan. Dock inte Dante, som tur var. Men han fick inte alls lika mycket uppmärksamhet som han ville eller var van vid. Vilket i sin tur ledde till ett överaktivt, envist, trotsigt skitungebarn. Ups?

Kärlek. Var det första jag tänkte. Jag måste ge honom min tid, kärlek och uppmärksamhet.
På lördag.

Det började med att Ola skulle ut och snickra. Jag skulle ha Dante inne och älska honom och baka bullar med honom. Men redan på morgonen kände jag mig trött.

Han fick följa med sin pappa ut medans jag fixade lite och letade fram bakmaskin. Pappan såg lagom nöjd ut att behöva ha en gummistövel, rammelman ute på trädgården bland plankor, spikar och målarfärg.

Men jag klarade det inte.

Jag föste in Dante tillbaka in till mig efter mycket om och men. Vi började med att smälta smör och hälla i mjölk, och han ramlade nog bara ner från stolen en gång.
Ellinor kom och hälsade på, och till och med hon blev trött av allt mjölet.

Mjöl över Dante i hår och hand och kläder och golv.


Inte alls lika kärleksfullt och trevligt som jag hade tänkt.
Mera kalabalik, en sönderstressad mamma och en sur och tjurig Dante som tillbringade stor del av tiden till att antingen torka upp mjöl från golvet, eller ligga i en hög och tjura på golvet.

På kvällningen var Olas föräldrar hembjudna på stek, som visade sig vara stora göttgrytbitar. Så vi fick snabbtina färs och göra spagetti och köttfärssås. "Vi."

Jag fick akut magkatarr och fick lägga mig i sängen. Äntligen. Dante ramlade run toch grät hos farmor och farfar och pappa.

Till sist kom Dante i säng. Till sist kom jag upp ur sängen.

Ibland är jag verkligen som ett durkslag, och all energi som kommer in, rinner snabbt av mig och lämnar en kladdig, osnörad spagettihinna kvar. På mig.


Hur gör man?