VARFÖR BLIR DET INTE ENTER!?? HJÄLP!

Murar

Det finns fortfarande människor som får mig att tro att jag är bara en liten skit. MÄRK väl, att det är inte den personens fell, utan mitt eget. Hur jag väljer att tolka signalerna. Hur jag väljer att de ska påverka mig. Förr i tiden kände jag mig ständigt som en våt fläck inför de flesta människor jag träffade. De var alltid mycket bättre än mig och smartare och snyggare. Någonstans har jag lyckats vända på steken. Lyckats att sluta lägga vikt i sådant som får mig att inte må bra. Jag är väldigt stolt över mig själv, för jag trodde till en början att det var ett omöjligt uppdrag. Numera försöker jag att lyssna mest på mig själv, och låta människor tycka vad de vill, Och jag försöker inte överanalysera deras åsikter förrens de faktiskt öppnat munnen och sagt dem. Jag tillåter inte mig själv satt läsa tankar. Jag tillåter inte mig själv att missuppfatta ord, mening och handling, Utan förstår jag inte, eller upptäcker att mina tankar börja bana neråt i spiralen, så frågar jag istället vad personen egentligen menar. Det finns alltid undantag. Vissa dagar är bättra än andra. Vissa människor är enklare än andra. Jag har en person på jobbet, som får mig att vackla. Han är smart och duktig, och jag beundrar honom verkligen Men han utstrålar som att han ser ner på andra, som inte förstår lika snabbt. Jag försöker återigen att inte överanalysera, utan jag tror mer att mina funderingar grundar sig på det förflutna. Förstår ni någonting av det jag svamlar om? Eller är jag ute på alldeles för djupt vatten? Men numera när jag lyssnar på honom och hans tankar (jag är på jobbet) och idéer, så ser jag mina möjligheter, Jag kan oxå lära mig lika mycket som han kan, om jag bara vill. Det är mina egna jäkla murar jag ska hoppa över.

Ola fyller 30 idag!

WEHOO! Ola fyller år idag! ÄNTLIGEN ska jag få ge honom presenten som jag har köpt! ÄNTLIGEN ska jag slippa vara rädd att försäga mig! Ikväll ska presenten överräckas! Spänningen är olidlig.. fortsättning följer,,..

Va e de för fel på bloggen?½

Vad är det för fel på min blogg?? Jag kan inte göra enter, utan all tet krymper ihop till en enda sörja..?!???? Jag blir lite sur faktiskt.

En historia.

"Där på arbetsbänken i all röra som är fylld av rörstumpar, tänger, olja och skiftnycklar ligger hans stora handskar. Fy fan. Jag hatar till och med hans handskar. Enorma handskar, som varje kväll och natt fylls utav hans lika enorma händer. Som ska skydda hans händer mot vassa rörändar och olja och metalldoft. Ett par nävar som har tagit sats och siktats mot någon annans kropp. En hälften så stor kropp. En kvinnas kropp som inte har en chans mot hans. Mot barn, som har den enda fördel, att vara lite kvickare och snabbare i svängarna. Men aldrig mot den man kallar sin pappa. Fy fan. Ägaren till handskarna har inte kommit till jobbet än. Lugnet är behagligt och man till och med glömmer bort att hemskheterna faktiskt finns, hur mycket klockan än är... Sen ser jag honom traska in framåt kvällningen, kepsen lite bakåthasad på huvudet, fötterna uttåtvinklade och stora som på en riktigt stor karl och axlar som är dubbelt så breda som mina. Ångest. Hat. Panik fyller min bröstkorg. Jag hatar att jag inte skulle ha en chans mot honom. Jag hatar att han skulle kunna trycka ihop mig till en liten boll, om han bara hade viljan. Det gör mig rädd. Och jag hatar att behöva vara rädd. Jag sträcker ut min rygg och drar upp huvudet en aning, så jag ska se så stor och kaxig ut som möjligt. Som att det skulle spela någon roll för honom, men det gör det för mig. Ska jag förlora, ska jag göra det med stil. Och jag skulle absolut ge honom en match han sent skulle glömma. Med rak rygg, känner jag mig lite tuffare. Men sanningen ligger långt in och puttrar "du är en myra och han är en elefant" Domen är klar. 1 års fängelse för mordhot och misshandel. Han väntar på sitt straff.. Som så många andra gör. Men mitt i all hat börjar jag vackla. Jag mötte hans blick. En vanlig blick. På en vanlig människa. Det är så lätt att välja sida. Det är så lätt att välja mellan svart eller vitt. Och man kan lätt glömma bort alla färger där emellan.. Så trots all hat, trots hopplöshet. Trots att han sätter käppar i hjulet för allt som jag vill tro på, trots att det ska bli riktigt skönt att få honom inspärrad bakom lås och bom... Så tycker jag faktiskt synd om honom. "

Vad är det för fel på folk?

Vad är det för fel på folk? Jag älskar att lyssna på radion på kvällstid. För det finns skrämmande många sjuka, tröga människor som väljer att ringa och tala om vad de tycker och tänker den tiden på dygnet. Och de tycker att deras åsikter och synpunkter är viktigast i världen. Vad är det för fel på folk? Samtidigt som jag hatar och skäms över alla dessa dryga människor, så älskar jag programmet. Jag älskar att brusa upp. Älskar att känna ilskan i bröstet. Älskar att känna, att jag är inte ens hälften så korkad som de är. En mamma ringde in och tyckte att det var för jävligt, att hennes barn bara fick en mjuk fralla till mellanmålet som serverades klockan 15 på skolan eller dagis eller något i den stilen. Och om de inte blev mätta på den, fick de äta hur mycket knäckebröd de ville. Hennes problem var att hennes barn kom hem hungriga "för att man blir inte lika mätt på hårt bröd." Nehe? Och varför blir de inte det? För att deras mamma har talat om det för dem kanske? Vart är världen på väg? Hon betalade hellre högre skatt så att hennes barn kunde komma hem mätta Vad är det för fel på folk? De har all möjlighet i världen att komma hem mätta. "jag tycker inte att barnen ska behöva vara hungriga" Men snälla människa? Är det hela världen att vara lite hungrig? Är det en nära döden upplevelse för ett barn att känna att det kurrar lite i magen? Kanske, kanske skulle det födas fram någon form av uppskattning för nästa måltid som ställs fram, om man kände någon form av aptit. En måndagkväll, och jag sitter och blir sjukt upprörd över att en mamma överförsvarar sina barn. Jag måste säga att det är ett bra tecken, för det verkar inte som att jag har mycket att vara orolig eller ledsen över, om jag vänder upp och ner på hela mitt sinnefulla bruk över en sådan här liten löjlig åsiktskrash..

Jag har glömt att säga att mitt hår fortfarande är rött, bara en lite mildare och mörkare nyans.. hinner inte skriva mer än så, då min klätterson, med två hugghål i överläppen som han fixade alldeles själv, springer runt mig och på mig och gnäller..

Försök vara neggo?

Dammig dataskärm. Mat SKA lagas. Repigt soffbord. Skitigt på golvet. kissig blöja
. Ellinor är inte hemma från Thailand..'


Eller?

Ett redan städat hus, som bara behöver dammsugas, enkelt mat som ska lagas : ris och falukorv. Dante leker och har jäteroligt. Han försöker stoppa en en bit list, som vi inte har fått fast än, in i sin lilla ugn..
Ikväll är det syjunta!


Hur mycket jag än försöker deppa ner mig och gräva ner mig i ett meningslöst hål, så går det inte!

För solen skiner, det har varit en skitrolig dag på jobbet och jag har lärt mig kalasmycket, Dante är som en liten krullig sol, och jag har redan gått ner 1 kilo. (Men det går nog över, för ikväll vankas det våfflor), Å äntligen ska de bli syjunta, som jag har missat i så många veckor!

Trötthet.

Ola och jag lever i samma värld, i samma hus och sover i samma sovrum..

Men på ett annat vis bor vi i helt olika världar.

I går gick jag och lade mig vid 20:00. Trött..
"Kom och sooov du meeee Olaaa.."
"Nej för 17! Då vaknar jag alldeles för tidigt."

Jo det är sant.

Jag har i princip aldrig varit med om att jag har vaknat pigg och ut vilad innan klockan ringer. Hur sent jag än ställt klockan...

Vilka arbetstider jag än har jobbat..

I dag när klockan ringde vid 05:05, så fick jag för mig att det var helg.. "Men, har jag glömt stänga av alarmet? Konstigt"

Men som tur var, så tryckte jag på snuffsknappen, och vid mitt andra återupplivningsförsök så vaknade jag till någorlunda för att förstå att det bara var tisdag...

Ola, vaknade vid 06:05, AV SIG SJÄLV!! Alarmet hade inte startat, men han vaknade, för att han, HÖR OCH HÄPNA: Hade sovit färdigt!!

Vi skrattar åt våra olikheter. Men det är faktiskt ganska jobbigt.
Jag har ett sömnproblem, åt fel håll..

Trött på kvällen, trött på morgonen och trött en sväng mitt på dagen.

Detta är inget nytt fenomen, utan det har pågått i åratal.

"sova ut" är en kortvarig lösning, och jag sover bort HELA dagen.

Motionera hjälper lite, men är dubbelt så trött på kvällen.

Men jag har vant mig, men ibland så blir jag lite bitter.

Förlåt att jag tog ut det här

Nu är det måndag igen!!

Mitt nya liv har startat idag!!

Nu ska jag gå ner 4 kilo! Ska bli så skönt att äntligen nå mitt mål.
Jag har dragit ut på det länge, men motivationen har inte varit tillräcklig.

Men nu!

Nu blir det kokt potatis och älgköttgryta ala Ola!

Nyttigt, fettsnålt och jäkligt gott.
Plus att man får äta hur mycket potatis man vill, och som det känns nu kan jag äta ett helt hus..


Och sen tänkte jag att jag skulle börja odla lite!
Jag sparade paprikatjärnor när jag mördade en paprika innan..
Och så tänkte jag ge mig på tomat och vindruvor oxå..
Något annat förslag?

Bye, Bye rött hår..

Nu.

Jag orkar inte hålla upp en tuff fasad längre.
Jag orkar inte längre utstråla att jag vågar vara annorlunda och är fylld med självförtroende och självkänsla.

Nej, nu räcker det. Nu vill jag vara normal.

Jag färgar över mitt röda hår.

Bye, bye red hair.

Sitter med färg i håret just as we speak.

Fredag

Fredag.

Morgonkaffets ånga lägger sig som en dimma i hela fabriken.

Alla går med kaffekoppar i händerna och en glad min runt munnen.

Fredag.

Idag hälsar alla på alla.
Idag tillhör ingen någon grupp.
Ingen är "dagarbetare" eller "någon från det andra jävla skiftet"

Fredagar är alla lika mycket värda, och ingen är "förhelvete flytta dig, du är ivägen!"
Idag är ingen truck större än den andra.

Även att jag försöker vara positiv så ofta som det går på jobbet, så rycks jag med i den glada, falska lyckokänslan, och mitt smajl känns falskt men äkta på samma gång.

En dag som denna, kan en sur gubbe till och med råka dra ett skämt. Ofta något som "snart är det måndag igen, va härligt".
Alla skrattar. Jag skrattar.


Idag är dagen som vi alla jobbar för. Det är därför vi alla går där och trampar på betonggolvet i oljudet. Början på helgen.


Jag får lust att unna mig ("Idag är det fredag, då får jag unna mig något" som alla pinsmala medelålders tjejer kommer in på fiket och säger.) något gott från ett fint konditori. I och för sig har jag inga problem med att unna mig saker, vilken dag det än är i veckan.
Men fredagen är ändå speciell.

Men snart är det faktiskt måndag igen. Men den känslan ska jag analysera då.. På ett vis är den roligare.

Kärlek och kaos

VARNAR KÄNSLIGA LÄSARE!
Total lycka, som verkar för bra för att vara sann kommer nu att skrivas.
(Sån man bara vill spy på, och man alltid tror/vet att de överdriver)

Dante satt och åt (eller inte) på sin stol.
Vi har bråttom, som vanligt. Jag ska till jobbet och han ska till dagmamman.

Som tur är, är han helt omedveten om stressen som härjar runt i mitt huvud och som får mina armar att fara runt och samla ihop alla grejjer, ta på mig jobbarkläderna som ligger i sovrummet, i hallen och i badrummet. Letar efter mobilen. Hittar inte mobilen. Letar efter vår vanliga telefon, hittar inte den heller. Trycker på knappen (tack gud för den) så att jag hör vart den bärbara piper. Ringer min mobil, som låg på det stället jag tittat på 10 gånger redan. På skötbordet.

Men Dante sitter och babblar och inte äter pasta (idag igen, jag vet, jag har dåligt samvete så det räcker, så TYST!)

(När ska jag orka bli en bra förälder? Som orkar laga potatismos och fläskkorv eller, typ..)

Men mitt i mitt inre kaos, sätter jag mig ner på huk brevid hans stol och tittar på hans söta lilla profil och hans putmun som han har när han koncentrerar sig, i detta fallet på att måla/ ta sönder min penna.
"Vet du att mamma älskar dig Dante? Mamma ÄLSKAR Dig!"

Dante tittar på mig lite snett, och sträcker sedan ut armarna och ger mig en bamsekram
JO! Det är SANT!

Visst är det konstigt? Han förstår tydligen mycket mer än vad jag tror..
Eller?

Låt mig tro att han förstod precis vad jag menade..

Banta?

Har precis slängt i mig två micromackor och två bitar mjuk pepparkaka och 2 glas med pucko..

Fan oxå, jag som skulle banta idag.

Aja.. jag gör det i morgon..

Nej! Det gör jag itne! För i morgon ska vi äta pizza på jobbet..

Gott!

Nu ska jag krypa in i Olas varma armhåla och somna.

Jag luktar illa..

Jag är så trött att jag inte ens orkar underhålla min hygien.

Men jag har börjat försöka äta en macka när jag kommer hem från jobbet nu vid 00:00.
Jag har upptäckt att jag blir en så mycket snällare mamma på morgonen! Och fetare! Och jag vaknar inte med grus i hela kroppen och räknar ner timmarna tills jag får sova igen.

Sen är det ganska fridfullt att stirra ut härifrån soffan på en avröjd diskbänk och njuta av att det enda ljud som hörs är klockan som tickar ute i köket.

Dante snuffsar ljudlöst. Ola ligger antagligen vaken, då han är ganska så lättväckt.

Jahopp..
Här sitter jag i soffan och luktar illa och äter och tänker på att börja banta i morgon igen.
Dags att göra någonting åt allt det där då..
Jag börjar med att duscha.

hår depp

Jag hatar mitt hår.

Jag hatar färgen på mitt hår.

Jag hatar ut växten på mitt hår.

Jag hatar längden på mitt hår.

Jag skulle hata mitt hår ännu mer om jag klippte mig kortare.

Men jag vill inte ha det längre.

Jag vill inte ha någon frisyr heller, det orkar jag inte.

Jag vill inte ha någon färg heller, för jag orkar inte hålla på att kladda i massa färg hela tiden.

Jag vill inte ha min naturliga hårfärg, för det är råttfärg.

Jag vill inte färga håret brunt, för det gör ju alla andra.

Det är svårt att ta sig från knallrött, och på något vis försöka göra det ännu piffigare.

Det enda som känns lite lockande är dreds. (?)
Men allvarligt, jag är ingen ungdom längre.

Hår depp..
Vad ska jag göra??

Visa Ord från Herr Ljunggren

Jag ska oxå vända på mitt synsätt.

Ola ser sitt arbete som en energikälla, alltså att det ger honom energi, alltså att han är pigg när han kommer hem från jobbet.

Så ska jag oxå göra. Allt handlar om inställning. Och jag ska ändra min.

Innan idag när jag stod och malde på mitt arbete och pratade med Ola och Dante i telefonen, så vräkte jag ur mig min inre värk.
"Ska jag stå här hela kvällen nu då?? Och i morgon? Och hela mitt liv!??"

"Nej, Johanna. Du ska stå där ikväll, så mycket vet du säkert. Men i morgon är en annan dag, och vem vet vad som händer då??"

Ola är en vis man. Ja, hur fasen sk jag kunna veta det?

Olas ord befriade mig verkligen, och det kändes mycket lättare att andas. Jag monterade som jag aldrig monterat förr, och jag borde slått någon form av icke existerande rekord.

"Ja, nu känns det så mycket lättare! Tack! Allting handlar om att lura sig själv!! Hur vet du hur man ska göra!??"

"Det är så jag tänker bara... Plus att du har en förmåga att tänka allting i svart eller vitt.."

Jo. Det är mitt ständigt återkommande problem. Svart eller vitt.
Bekvämt. Rätt och fel. Inget däremellan.. Smidigt.

Men tråkigt.

I morgon är en ny dag fylld till bredden av regnbågens alla färger, och den ska ge mig energi!

Paj.

Här sitter jag. Natten är ung.

Jag mumsar i mig blåbär/hallon/björnbärspaj och vaniljsås.
Som jag tillverkade i ett sockersug/röja ur frysen tillfälle i torsdags.

Jag mumsar i mig den för att munnen ska gå tror jag, och för att jag varje dag ska ta nya tag och börja banta igen.
Så då gäller det ju att passa på "sista dagen" innan jag drar igång.

Men pajen smakar kylskåp, och den kan faktiskt vara lite väl gammal?

Konstigt.. Jag gav den verkligen flera skedars chans, men fick tillsist erkänna att den itne var god, hur mycket hjärnan än ville det.

Skam den som ger sig. Bättre lycka nästa gång.

Att andas.

Ibland kommer jag på hur liten jag verkligen är.

Jag står och jobbar. Lyssnar på radion. Andas.

Tankarna svävar iväg, utanför jobbets väggar, ut över Sverige, utanför Europa och sen ser jag jorden ur rymdens synvinkel.

En liten pluttig jord vi lever på...

Jag är så liten på denna lilla jord. I pyttelilla Sverige och i min pyttelilla fabrik som jag jobbar på.

Då kommer tacksamheten till mig.

Tacksam över solen. Över syre. Över mitt lilla fjuttiga fis-liv.

"Jag får inte glömma bort att leva. Ta vara på mitt liv" Påminner jag mig själv om.

Tydligen måste jag ju leva, eftersom jag andas?
Syre som dras in i mina lungor och ger liv.

Alltså, där står jag på ett hårt betong golv och monterar mutter och skärring på 670 rör.
Där står jag med värkande fötter och med värkande väck i nävarna, och... jobbar? Och andas.

Är detta att ta vara på sitt liv?
Jag som är en så uttåtriktad och trevlig person. Ska jag stå härinne med min radio på 9 timmar om dagen, utan fönster, och med värk i benen?

Tydligen.

Ibland slår livet än i bakhuvet så jäkla hårt, bara för att påminna mig om att leva mitt eget liv.

Kaos på Konstrudan

Nu är det kaos på Konstrundan!!

Sopbilen kom inte idag!!!

Vilket innebär att kvar på allas garage uppfarter står den halvfulla soptunnan kvar, och vet inte vart den ska ta vägen!

Undrar hur många av dem som har ringt och upplyst dem om sitt misstag...
Säkert hela Konstrundan.
Utan vi då. Som har proppfull soptunna, ut rullad till vägen där den alltid står, för annars glömmer vi bort att sälla ut den.

Lite Lé åt att e ja allt..

Hur sjuk man är, så måste livet och vardagen tuffa på när man har en plutt hemma.
Även att jag vill spy, vill han faktiskt äta.

Jag tycker så synd om honom, faktiskt..
Dock vet jag att han finner sig i det mesta, och inte är medveten om hur stor världen är.

Just nu tror han nog att världen är vårt vardagsrum.

Vi har inte tagit oss ut på hur länge som helst, då det ständigt surrar sjukdomar hos oss.
Den som klarar sig bäst är Dante, även att det troligtvis är han som drar hem alla förkylningar och magsjuka hem.

Fast annat vore i och för sig konstigt. Han var väldigt mycket sjuk hans första år, så det är inte mer än rättvist att han får vara lite pigg.

Men jag då? Ola då? Även att vi inte var sjuka, så var vi ändå med honom genom alla hans sjukdomar och öroninflammationer.

Livet är inte alltid fullspäckat. Igår gick vi och la oss vid 21:30, och Dante väckte oss vid 8. Vid 13:00 gick vi och sov till klockan 16, och jag tror verkligen inte att denna kväll blir mer fartfylld än igår. Vi är förkylda.. Ola har feber och jag håller på att återhämta mig från magsjuka.

MEN, det finns någonting bra med denna dagen! Mamma svängde förbi med skumbollar från Thimons, och det är det bästa som har hänt mig på länge.

Jag sparar mig själv och skumbollarna till melodifestivalen.

Wohoo!

Magsjuka..

Magsjuka. Blä.

Man tror aldrig att man ska överleva, men man gör de..
Oftast?

Å sen går man ju ner i vikt oxå, vilket alltid ger en kick. Dock en kortvarig sådan..

Beslut

Jag är så nära att berätta för Ola vad han kanske ska få när han fyller år, heeeeeeeela tiden.

Jag vill bolla med han om det blir bra..

Jag hatar när det bara är upp till mig själv.

Jag kan inte ens ta beslutet om vilken cykel jag ska köpa, utan måste ringa runt till vänner och familj och fråga om jag gör rätt beslut.

Tänk, vilken frihet det skulle vara att ta ett beslut alldeles själv, för att JAG vill det, och att vara säker på sin sak.
Inte titta tillbaka och undra om man gjorde rätt.
(Men det har jag faktisk blivit lite bättre på..)
(Tror jag)

födelsedags present s torka

Vad köper man till sin sambo, hjärtevän, själsfrände, pappa till sitt barn, till en underbar människa, till en hemsk människa, till en sur och bitter människa, till en ständigt optimistisk människa till den människa som man planerar hela sitt liv tillsammans med, När han fyller 30?!??

(Alltihop är samma person.)

(Ja, Ola)

Jag får snart hjärnblödning..

"Jag vill ha något som visar hur mycket du verkligen älskar mig, Hur väl du känner mig"

Ja, han säger så! Men han flinar efteråt, då han älskar att retas och lägga press på mig.
Jag tror att jag kan ha nämnt någon sådan kommentar vid något tillfälle då min födelsedag närmade sig. Men jag var dock självklart inte ironisk.

Antagligen uppfattade han mig som ironisk, eftersom när jag nådde den hemska, men ändå ojämnt, jämna 25 födelsedagen - fick en sladdlös mus till datorn.

På morgonen fick jag en grep av honom, men det sa han att det var ett litet skämt, eftersom jag fick en grep på morsdag, men den gick sönder.....

Nej, jag kunde inte hålla masken. Ja, jag grät floder.

När kvällen närmade sig och jag fortfarande grät, så lade han till en hotellnatt i Göteborg oxå. Som jag vet att jag aldrig kommer att se röken av. Menjag spelade glad. Både för hans och min skull.

Han lyckades faktiskt skita i det blå skåpet den födelsedagen. Men man kan ju inte vara bra på allt.. Jämt.

Jag stör mig..

Jag känner mig som en hemsk, hemsk människa..

Jag har en kille på jobbet som verkligen är jättesnäll, glad och som alltid menar väl, vill hjälpa till och småprata lite..

Men jag stör mig till absolut max på honom, och han letar fram de värsta sidorna hos mig..
Jag blir sur, vresig, otacksam, kort i tonen, och han får mig att helt plötsligt vara väldigt intresserad av vad de har att säga på radion...

Det är jag som är hemsk, inte han!

Hur kommer man ur denna onda cirkeln??

(För första gången så sa "stava rätt programmet "Kan itne hitta några stavfel"!! De Ni!)
(Fast då hade jag ju inte skrivit detta, så nu kanske jag har stavat fel.)

tråkigt.

Jag hatar att jag har ett tråkigt jobb, och när jag kommer hem från jobbet vilket är anledningen till att jag jobbar - kunna åka hem med pengar i plånboken, är skittrött och inte orkar ett jäkla skit.

Ska det vara såhär? Så länge vi lever?

Tråkigt.

Oj va jag läser

Jag sträckläser..

Tydligen är det Twilight böckerna som jag läser.
Jag hade aldrig börjat läsa dem om jag visste att det var det.

För jag hade fördomar.

Men jisses så bra de är!

Jag är inne på fjärde boken nu. På mindre än två veckor.. Eller är det bara en?

Jag tappar tid och rum

I morgon är en annand dag.

Med mitt löfte till mig själv om att bli lite gladare människa, som farmor, misslyckades jag totalt idag.

Tung dag med en stor klump i magen som inte går att sätta fingret på.

Jag lämnade Dante på dagis idag vid 8:45 och for iväg med frallepåsen under armen till Ellinor.
Fika, Te, en konstigt hyvlad ost, solsidan. Ellinor, Ola och en ganska så solig dag. (För visst var det en ganska solig dag? Inte helt säker, då mitt sinnes fulla bruk höll sig inne.)

Ellinor följde med mig och hämtade Dante, vi åt lunch och kladdkaka. Sedan placerade vi oss i soffan, skavfötters, med varsin bok. Ellinor och jag. Dante sov i sin säng. Sedan vände vi på steken och låg huvud mot huvud och tittade på datorn.

Som att vara själv, fast med Ellinor. Så skönt.

Ellinor tog hand om Dante medans jag visst råkade somna en sväng i soffan. När jag väl öppnade ögonen möttes jag av en lockigare Ellinor som piffat till sig lite medans jag grisade ner mig i soffan.

Ellinor och mitt glada humör, som hon visst tog med sig (?) for hem, medans jag och min stackars son blev kvar hemma. Han for runt på bilen medans jag inte har någon aning om vad jag gjorde. Ingenting, är mest troligt. Men någongång mellan allt ingenting så lyckade jag steka hamburgare och koka makaroner Efter det fick jag som vanligt inte in många skedar i Dantes lilla "höneröv" till mun.

Jag orkade inte med min klump, så det fanns bara ett alternativ Fly. Fly till tillbaka till Ellinor, och till hennes mamma som hade ett "Det lilla extra" - party. Mamma var där oxå, skönt.

Dante fick följa med, då Ola var på innebandy. Men han levde rövare även på partyt, och mitt liv blir väldigt mycket enklare när Ellinor är med, då hon är Dantes största idol!

Jag vet att jag har för höga krav på mig själv.

Men jag försöker ha solsken i blick, i morgon är en annan dag.
Och framför allt, det är fredag!

Begravning

Begravning.

Något nytt för mig.

Jag var på en begravning när jag var sex år gammal, och mitt enda minne är att jag tittar upp på min mammas gråtande ansikte.

Idag var något helt annat.

Jag har alltid varit jätterädd, för just en dag som denna. Begravning.

Jag har varit rädd för vilka känslor som ska väckas, gråtande ansikten, mitt gråtande ansikte, kista, av jord är du kommen. Och så vidare.

Men trots alla hemska, sorgliga, oundvikliga känslor, så skulle jag inte vilja leva utan detta sista farväl.

Min farmor var verkligen en älskad person utav väldigt många. Hon var en förebild för många, och in i det sista påverkade hon mig.

Jag insåg, när jag hörde talen från min farbror och faster, att jag vill bli lite mer som farmor.

En okomplicerad människa. En glad människa. En väldigt bra mamma. En god vän till så, så många.
Hon hjälpte så många och gav alltid ett leende och glädje.

På bilen hem ifrån begravningen och minnesstunden, så bestämde jag mig för att ge mer. Ge mer av mig själv, det jag kan och min iver att vilja kunna.
Jag ska få ut mer glädje av mitt liv. Inte pengar. Inte utbildning. Inte ett perfekt hus.
Jag ska göra saker jag blir lycklig av, jag vill göra andra lyckliga.
Jag ska leva mitt liv.

Utan ångest. Utan ånger. Utan ågren.

Men självklart ingår det oxå i livet, det är jag helt medveten om. Men jag ska sluta rulla mig i det.

Just nu sitter jag i soffan med en temugg och godis. Jag håller på att landa.
Allting gick så fort, från det att hon blev dålig, till det att hon lämnade jordelivet.

Men nu landar jag, och många, många andra där ute.