fredag 15 juli 2011

två barn?

Jag kommer aldrig våga ta steget att försöka bli en tvåbarns mor.
Hemskt tråkigt tycker jag...
För egentligen så tycker jag att man ska ha minst två.
Men jag är på tok för självcentrerad. För lat. För ynklig.
I natt har Dante strulat. Inte alls konstigt med tanke på att jag har skitit i varendaste rutin den senaste veckan.
Så inte mycket sömn denna natten, och fram vaknar ett träsktroll, en skräcködla, en bitter och sur fi*ta.
Och jag sörjer faktiskt mitt barn som aldrig får komma till världen.
För jag ska tydligen fylla mitt liv med att sova hela nätterna, och de chanserna minskar ju väldigt drastiskt (i alla fall under ett, eller om man räknar med graviditet, nästan 2 år.)
Fan va jag är tråkig.
Fan vad jag tänker alldeles för mycket.
Snälla, jag behöver några peppande ord, för Dantes skull, innan jag överanalyserar denna situationen ännu mer.
Om det nu går.

3 kommentarer:

  1. Kom hem hit å se glädjen i två syskon som sitter å leker tillsammans
    På golvet. Syskonkärleken som gror i två små barn, stora syster som kramar sin lillebror med dom ömmaste kramar Å pussar han med dom blötaste av pussar.
    Visst är de så att det är inte alltid en dans på rosor men det vet du ju om nån!
    Men det är värt allt när man ser dom två tillsammans.
    Lika bra å göra det på en gång för då är man ändå inne i hjulets snurrningar.
    Å nr två hänger bara med å gillar läget för domvet inget annat!
    Johanna du är en super bra mamma å har man kärlek till en så räcker det garanterat till en till! Jag lovar!!! Visst kanske ibland dubbla bekymmer men glöm
    Inte att det är även dubbel glädje!!!!!!!

    SvaraRadera
  2. Jag tror faktiskt att det du gör just nu, att du analyserar dina farhågor och föreställer dig det värsta, är just förberedelsen för ett andra barn. Och jag tror det är en sund (och kanske inte så ovanlig?) typ av förberedelse. Vad säger du nu va?! ;-)
    Jag tycker du ska skaffa en till om det är vad du alltid önskat. Jag hyser inga som helst tvivel att du inte skulle klara det. Och man måste faktiskt få vara träsktroll ibland också trots att man är mamma.
    Kram!
    Virre

    SvaraRadera