zombiebok.

Efter några dagars smygtunderande uppifrån hustaket har jag kommit fram till att de döda lever i någon slags Gammal vana. Den redan döda tanten går förbi med sin rulator, som har en ica kasse i sin korg. Hon är på väg till Helges. Som varje dag.  Hon ser nästan ut som vilken tant som helst på långt håll. Men kikaren visar sanningen. Hennes vita ulliga hår har torkadt blod som har runnit ner från huvudet och ner i ansiktet . Ögonen är mer som hål än som ögon, Fyllda med svart skugga. Munnen är mörkblå och fingrarna är som torra, gråbruna pinnar.

Där kommer det en pojkspoling, i 18 års åldern med ryggsäcken på ryggen. Han hasar sig fram med hjälp av sitt hela ben, och drar det andra med sig. Han stödjer sig på sitt knä, och resten av benet hänger kvar i ett köttsnöre. Blodet har för länge sedan förlorat sin röda färg. Numera är det nästan svart. I såret krälar sig maskar och flugor som livnär sig på den lilla energi som finns kvar i köttet. Antagligen är han på väg hem från Njudungsgymnasiet. Jag har sett honom hasa förbi för vid den här tiden.
Usch. I början trodde jag aldrig att jag skulle vänja mig vid benbrott, blod och död. Men det gick otroligt snabbt att träda in i någon slags spelvärld. Men högst medveten om att jag bara har ett liv i detta spelet, så jag ska spela det väl och tänka igenom varje drag jag gör. Men ibland kommer sanningen och känslorna ifatt mig.

Ska jag slösa ett skott, och "rädda" honom från sitt "lidande"?
Jag önskar att jag hade någon att bolla med.

Jag trodde verkligen att jag skulle klara ensamheten bäst av allt. Men det är fruktansvärt att inte ha fått använda sin röst på snart tre månader. En kram hade varit skönt. Ett leende ansikte eller att bara få höra någon hosta.
Det är tyst som i graven. Ha. Ha.

De döda minskar för varje dag som går. De dör, på riktigt av förruttnelse. Helt enkelt ramlar ihop i någon srots kladdig hög som inte kan förflytta sig. Stanken som ligger som en dimma i luften kan man nästan ta på. Nästan se den. Det luktar ruttet. Dött. Beskt. Surt. Nästan lite sött, som en otvättad gammal gubbe. Och framför allt är doften stark och frän. Det krävs en skarf över mun och näsa.  Från hustaket ser jag skogskyrkogården med sina gröna, gula, bruna och röda lövträd. Vackert. Om man klipper ut den bilden skulle man kunna tro att allting är som vanligt. Men om jag vrider huvudet åt andra hållet är bilden annorlunda. Skräp. Blod. Kroppsdelar. Glas. Sönderslagna bilar, huller om buller. Sönderslita kläder och en barnvagn som har vält och en babyfilt och gose ligger brevid. Det är smutsigt och grått och man hör hasande och ulkande ljud överallt. Men det blir tystare och tystare för varje dag.

Jag börjar känna mig någorlunda redo att lämna mitt skydsrum. Lämna detta huset och lämna Vetlanda. Ju mer tiden går, desto saktare rör sig zombisarna. Ju mer tiden går, desto fler levande tar sig ut ur sina skyddsrum för att leta efter mat och vatten. Vilket är värst? En zombie, eller en levande människa?
Undrar hur många levande det finns där ute? Som kanske sitter och smider planer precis som jag?
Hur tänker de? Kommer det bli krig emellan oss som fakiskt lever?