hår.

Jag antar att det är för att jag har mycket känslor i omlopp, hjärta, hjärna, själ, blodomlopp just nu.

Men känslan av att förnya mig är väldigt stark.

Jag saknar känslan av att vara cool i sina nya glasögon.

Numera är det bara ett par ständigt skitiga och rangliga glasögon som kanar runt på min näsa.
Inget häftigt alls. Inget konstigt alls.

Färga håret har jag prövat. Den coolaste färgen har jag redan haft.
Det längsta håret har jag redan testat.

Piercingar har jag redan provat så det räcker.
Tatueringar känns väldigt oviktigt just nu, då jag ändå inte vill förtydliga någon del på min allt gravidare, och senare - slappare kropp.

Det finns egentligen bara en sak kvar.

Klippa av mig håret.

Om jag fick välja, vilket jag egentligen får (??) Skulle jag klippa av mig håret till en riktigt kort pojkfrisyr.
Alternativt. fega och spara lite längre uppe på huvudet.

Men jag är så rädd. Rädd för det mesta faktiskt.

Dels för att börja gråta under tiden jag klipper mig. Dels för att börja gråta efter de har klippt färdigt.
Dels för att börja gråta när jag sätter mig i bilden för att åka ifrån frisören.
Dels för att Ola ska sluta älska mig.

Sen är jag ju rädd för att ångra mig.

Att jag inte kommer att se alls så gnistrande, nytänd, nysminkad, smal, modern och strålande lycklig ut som jag gör i huvudet.

Utan att mitt sanna jag egentligen stannar kvar, fast med en frisyr som ska vara cool, men som bara ser ut som en fågelskit på mitt huvud.

Alltså. En småfet, nyblivet kolikbarnsmamma. Med repiga, snea glasögon. En svartsju 3åring som gråter.
En osminkad, ruffsig mamma. Som gråter.

Man måste bära upp en så fräsig frisyr helt enkelt.

Och just nu vet i fan ifall jag orkar bära någonting mer överhuvudtaget.