Zombiebok.

9 Juli.

Mörker. Mörkrött. Mina öron börjar sakta försöka ta emot ljud. Ett dovt surrande fyller hela huvudet och vibrerar i hela skallen. Aj. Smärtan kommer krypande och stiger snabbt till en helt okontrollbar smärta som sprider sig uppifrån och ner och fyller hela min kropp. Eller är det ens en kropp? Sitter alla delar någorlunda ihop, och bildar något som man får kalla kropp? Jag kan inte röra mig. Smärtan tar över all min kraft. Jag förblir orörlig i en hög på golvet. Surret ökar i styrka. Det mörka innanför ögonlocken ljusnar till skrikande röd.

Vad händer? Vart är jag? Vem är jag? Är jag någonting som lever?

Det surrar. Det skriker. Det stampar.Det vibrerar. Det knakar och river. På både utsida och insida.

Jag känner hur mitt medvetande ökar. Och smärtan. Och skriken.

Jag gör ett försök att öppna ögonen. Men jag ser inte mer än innan. Det är bara en suddig bild. Skrikande röd och mörkaste svart som målat på en grå bakrund.

Sakta börjar bilder fladdra framför ögonen.

Fan.

Ola. Ilon.

Det är mer än jag kan hantera och paniken växer sig starkare än smärtan.

Kroppen slår av sig i rent försvar och jag väljer det enklaste valet i världen.

Jag väljer att inte streta emot, utan att återgå till mörkret.

Aftonbladet 10 Juli:

"Kaos i centrala Stockholm!

Den 8 Juli 2012 utbröt någon form av rabiesliknande smitta i Stockholm. Man har efter vissa forskningar kunnat se att smittan har uppkommit i samband med en kosert i globen den 7 juli. Stanna inomhus. Lås dörrar och fönster. Stäng ventiler och håll er uppdaterade via radion och TV:n."

10 juli.

Jag rycker till av att min kropp tar ett häftigt andetag. Ja. Jag erkänner. Jag försökte dö.

Kroppen känns tung och mör och som en hel dov klump av smärta som väger 200 kg. Jag ligger fortfarande i samma ställning som när jag kastade mig in i hissen. Jag har vickat på varendaste kroppsdel och kommit fram till att ingenting är brutet. Munnen är torr och smakar unket och blod. håret ligger som klistrat ner över pannan och halsen. Jag försöker se men bilden är fortfarande väldigt suddig. Jag lever, men det är allt. Jag vill inte ens leva. Men jag har en anledning kvar, och den är hemma hos sin morfar i småland. Dante.

Jag böjer min nacke och försöker se mig om i det trånga utrymmet i personalhissen. Lampan blinkar. Det surrar som att hissen har stannat mitt emellan två våningar och försöker ta sig loss. Ja. Mycket riktigt. Det verkar som jag är mellan våning 4 och 5. Jag vandrar vidare med blicken och ser vad jag har slått i mitt huvud i. En frukostvagn. Jo jag minns. Men jag orkar inte ta hand om bilderna av frukostflickan som jag pressade ut ur hissen och matade...Usch.. Jag slängde ut henne och slängde mig in i hissen och for in med huvudet i hörnet av vagnen.

Vatten. Måste ha vatten. Måste skölja ner denna hemska sörjan i munnen. Jag tar tag om handtaget på den klena vagnen med min ännu klenare hand och på något sätt lyckas jag ta mig upp på mina darrande ben.

Jag vinglar. Men jag hittar en vattenkanna som jag tar några ivriga klunkar utav. Jag hugger tag i en torr fralla som jag snabbt tuggar i mig. Och spyr upp i ishinken.

Jag får syn på spegeln och en grå figur däri. Det är jag. Mitt annars råttfärgade, axellånga hår är färgat rödsvart av blod som har runnit ner över halsen och ner över brösten. Mina blåa ögonen stirrar tunt och skräckslaget på mig och min stora fylliga läppar känns punkterade. De darrar. Mina bröst spänner och killar till, och påminner om att jag har någon att mätta. Men det har jag inte längre.

Jag rycker till av ett skrik, och inser att det är mitt eget. Mina knän viker sig och jag bli liggandes, ulkandes, gråtandes, dreglandes i fosterställning.

Smärtan kväver mig. Mörkret sprider sig och tar återigen tag om hela min kropp. Jag gör ett nytt försök att ge upp och dö.