Kärlek från A till Ö.

Jag har alltid tyckt att Ola och jag har en bra grund att stå på när det vajjar i träden.

När vi har riktigt pissiga tider så kan jag tänka tillbaka på hu mycket roligt vi har haft tillsammans, och kan då tänka att den gamla, roliga Johanna finns kvar nånstans bakom det risiga håret, den grådassiga hyn, den sura munnen, den slappare kroppen eller bakom det stora korset som jag ständigt bär på ryggen nu för tiden.

Men jag ser oxå Olas del i kakan. Jag tänker tillbaka på den roliga Olan som alltid fick mig att skratta med sina dåliga skämt. En Ola som ständigt lös i blicken och fylld av energi och jakt efter utmaningar.

Men idag så upptäckte jag att jag faktiskt har glömt. Så mycket.

Jag hittade gamla mobilvideoklipp på vår gamla dator.

Vi var inte bara roliga. Vi var helt galna. Vi var....barnsliga. Inte så konstigt kanske med tanke på att vi var yngre och barnlösa.

Men vi var verkligen.... Piff och Puff..

Och det är inte utan att det hugger till lite i bröstet på mig när jag inser att jag har glömt bort hur det kändes att vara kär. Alltså. Förstå mig rätt.. Jag menar kär.

Sprudlande glad. Alltid snygg för att jag ville känna mig vacker för honom. Han var den enda i världen.

Och nu försöker jag skylla på barnen. "man blir trött". Men det är inte bara att vi är trötta.

Hela vårt liv kretsar runt barnen. Allt vi gör för att Dante ska ha roligt. Tivoli, husvagnssemester, barnfilmer, lördagsgodis. Återigen, förstå mig rätt. Lycka är att uppleva allt igen med ett barns ögon och blaaablabla.

Men. Just för tillfället känner jag mig lite vingklippt.

Och speciellt efter att ha sett de här helkonstiga småfilmerna.

Vad hände med oss?

Men hur jag än försöker vältra mig i nån form av sorg och saknad så lyckas jag inte. För jag ser rätt igenom den. Och rätt på facit.

Det kallas Kärlek.

Kärlek är att tillsammans ha så jävla roligt. Kärlek är att tillsammans ta sig vidare till nästa nivå i livet.  Kärlek är att vara kära i varandra. Ibland jättemycket, och ibland jättemycket inte.

Inte heller är det så jäkla konstigt att jag sitter och försöker snyfta och sörja. Det är också okej. Bara jag nångång förstår att livet har gått vidare, och att det jag har haft var jävligt roligt. Men jag har även roligt nu, och ska förhoppningsvis fortsätta ha det.

Jag tror inte att vi hade tyckt att vårt liv var så innehållsrikt om vi fortsatte i samma hjulspår och så öl fredag och lördag med potatisgratäng på bowlinghallen.

Jag älskar verkligen mitt liv och speciellt Ola. Jag blir fortfarande lite chockad över hur mycket jag kan känna för honom efter alla dessa 8 år.

Men just nu är jag så trött på att dela honom med nån annan som kräver 220% av oss båda.

Vi/Jag behöver semester..