Sorg.

Jag får inte fram ett enda skrivet ord som känns rätt eller rättvist eller korrekt.
Så jag skriver bara, rätt upp och ner, och bryr mig inte om vad man får skriva eller bör skriva i sånna här lägen.
För på ett vis, så finns det inga rätt och fel i dessa känslorstormar som har drabbat oss.

I lördags så lämnade min svärmor, Olas mamma, Dantes farmor, oss efter en kort men väldigt intensiv sjukdomstid.

Allting blandas ihop till en enda röra. Fylld med lycka över vår kommande bebis, samt sorg över att förlora en älskad person.

Saknad efter vår mamma och svärmor. Och längtan efter vårt barn.

Begravning och födelse runt samma datum. Rörigt.

Men ändå är jag förvånad över hur mycket man klarar när man är mitt i en situation.
Det finns bara en väg, och det är framåt. Det finns inga alternativ och det gör det svåra så enkelt.


Jag har alltid känt mig tacksam mot mina svärföräldrar. Tacksam för att de har gett mig en så fin Ola. Men jag har förstått, att med så jordnära och enkla föräldrar som familj så kunde det inte bli annat än bra.
Så jag tackar för det.

Min svärmor lärde mig mer än vad hon själv vet om tror jag.
Hon lärde mig lugn och att njuta.

Jag minns tillbaka till en superfin vinter då vi åkte skoter och pimlpade ute på Vallsjön i Sävsjö.. Det kan inte varit så långt efter att Ola och jag blev ihop, för jag hade min skiddress på mig som jag absolut inte får i mina höfter i nu.

Solvieg satte sig på ett renskin vid strandkanten, vid elden och bara.... va... Det var lite nytt för mig. Att bara slappna av och bara va.

Ingen hets. Ingen stress. Ingen syssla som är så himla mycket tråkigare än den andra. Utan mer fokus på att ha roligt och trevligt när man umgås.

Jag såg fram emot att ha henne med mig under mitt andra barns bebistid.

Hon kommer att fattas.