Idag var Dante och jag och handlade godis.
Ett kinderägg blev det.
"Men här Dante har du ett kinderägg med Blixten på istället!"
"Jaaaa!"
Brevid vanliga kinderägg och blixten-kinderäggen stod det även nån form av prinsess-kinderägg.
Det alternativet ger jag inte ens min son, reflekterade jag direkt, men orkade inte ge stackaren mer alternativ.
Åtminstone skyller jag på det.
Men varför är det så att pojkar gillar bilar och Blixten-filmen och andra "killfilmer", och tjejer gillar prinsessfilmer? (egentligen vill jag inte dra alla över en kamm här, men ni som känner mig vet redan att jag inte vill det. Och egentligen inte gör det, men jag har en poäng, som kommer i slutet.)
Är det så att man alltid söker en förebild? En likasinnad? En som man kan följa?
Under detta årets älgjakt så satte sig alla i en stor ring på sina jaktryggsäckar för att äta sina rödbetssalladsmackor med kaffe.
Ola och jag kommer och ska dyka in i ringen, och trots att jag är i ett gäng med blandade åldrar, blandade kön (dock 95% män) men med alla samma intresse - så ville jag egentligen slå mig ner där tjejerna satt.
Varför?
Varför dras vi tjejer - likasinnade - vi med samma könsorgan, till varandra när vi alla i detta gäng har samma mål och intresse??
Men brevid oss i sängen där hemma, vill vi inte krypa ner med någon annan än vår gubbe...
Jag satte mig inte brevid tjejerna av just denna anledning. Att jag vägrade vara så jävla..... osäker?
Är det osäkerhet?
För att knyta ihop säcken:
Det finns så mycket barnfilmer (och filmer över huvud taget faktiskt) som innehåller mestadels män eller manliga rollfigurer. Inte lika mycket med ledande tjejroller. (?)
För att överdriva, och att uppröra:
Är det därför vi har en mycket högra andel unga tjejer som mår psykiskt dåligt, än pojkar i samma ålder?
Är det för att de inte har fått samma tydliga "förebilder" eller direktiv?
(I alla fall inte några som är värda att följa, eller ens är rimliga att följa i ett vanligt liv.)
Jag tror att jag har lite rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar