Jag har glömt att berätta en sak. Och det är få saker som gör mig så arg faktiskt, då jag själv är totalt yrkesskadad och ständigt serviceinriktad mot allt och alla om jag så är och handlar eller är och badar.
:
En vacker vårdag, jättegravid och med vinterdäck på min lilla bil, uppsöker jag en bilfirma i staden Vetlanda.
Vinterdäcken är sedan en vecka tillbaka (minst) förbjudna, och jag är på jakt efter nya sommardäck.
Först är ju frågan vart fan jag ska gå in nånstans.
I verkstaden direkt? Butiken? Kontoret? Där de har alla bilarna?
Äh, va fan, så jag med min enorma kulan i vädret (gravidmagen) och en treåring i handen.
Jag kliver in där de har alla bilarna till försäljning.
Där är det inte en själ... Jo! Där! I ett soffhörn sitter det en tjej. Och det ser faktiskt ut som att hon pluggar.
Dante får syn på en tågbana och drar med mig dit.. Då kommer det en herre med en tröja som bär butikens namn som tryck.
Han hälsar inte ens, utan smiter in på sitt kontor...
Aja, han kommer nog snart tillbaka tänker jag, eftersom han ändå såg mig.
Mycket riktigt! 10 (!!!) minuter senare kommer han mot mig. Med en kaffekopp i handen. Som han ska fylla på! I kaffeautomaten mitt emot mig!!
Han möter inte ens min blick!
Utan traskar in på sitt kontor igen..
Nej. Det här går jag bara inte med på! Tänkte jag, och lyckades knappt få med mig min treåring ut ur butiken!
Va fan är det med folk?
Men så försökte jag ändå nånstans försvara det som hände.
Jag kunde ju, när han kom med sin kaffekopp emot mig, oxå tagit initiativet och sagt "Hej?"
MEN nej!
Men varför ska jag klandra mig själv?
Jag var ju kund.
Ska inte han söka upp mig? Möta min blick? Säga "Hej! Varmt välkommen, kan jag hjälpa dig med något? Vill du ha lite kaffe så länge?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar