Solvig.

Tiden går dag för dag.

Idag har vi lämnat ännu en begravning bakom oss. Olas mormor Ingrid som gick bort den 5 maj.

Mycket bubblar upp igen.

Nu har jag precis bläddrat igenom minnesalbumet från Solvigs begravning.

Och jag förstår faktiskt ingenting.

Jag tänker på dagen då hon begravdes, och jag förstår inte att den dagen har varit. Att vi gick upp den morgonen, tog på oss våra svarta kläder, åkte dit, hörde sång och orkester. Tog farväl. Gav vår blomma.
Att tiden i kyrkan gick framåt...

Att vi samlades och åt. Att vi åkte hem till Christer efteråt och hade en trevlig kväll med norrlänningarna.

Nej. Jag förstår inte att man ens tog ett steg framåt. Och sen ett till. Och sen ett till...

Och nu, när man tittar bakåt och 1,5 månad faktiskt har gått så får man lite distans.

Och jag förstår inte att hon var sjuk. Att vi åkte och hälsade på henne och höll henne i handen. Inga dialoger kunde äga rum. Men inga ord behövdes.

Hennes 60 års dag.

Att hon inte kunde bli frisk. Allting snurrar. Och jag förstår ingenting.


Man tittar bakåt. Man tittar framåt. Och inte heller där förstår jag nånting.

Christer får inte ha sin Solvig.
Ola får inte ha sin mamma.
Dante får inte ha sin farmor.
Hugo får inte ha sin Hubbe.
Vadå? Ska hon inte vara med oss?

Jag kan inte förstå att hon inte ska vara med oss en endaste gång till.

Och jag sörjer. Och gråter.Och önskar att det finns en himmel.