Och så kom den 20 april.

Idag kom dagen som jag aldrig trodde skulle komma.

Igår fick jag inse att fredag kommer efter torsdag. Att den 20 april kommer efter den 19.
Att efter bortgång kommer begravning.

Jag ska ärligt säga, att jag på ett vis hoppades att bebisen skulle komma ut så att jag skulle slippa gå på begravningen.

Men nu, men dagen bakom mig, kan jag inte riktigt förstå hur jag tänkte när jag hoppades att det skulle krocka.

För denna dagen har varit en av de vackraste i mitt liv.

Det låter ju verkligen helkonstigt. Och det känns verkligen helkonstigt att säga det.

Men att begrava en människa som man älskade, och träffa alla andra som också älskade henne och att göra detta tillsammans. Är Vackert.

Att se att människan är osjälvisk. Att man ger kärlek till de andra nära som är kvar. Genom en blomma. Genom att vara där. Genom en gåva. Genom en sång. Genom ett handslag. Genom en kram. Genom en tår.

Det var vackert att få se och känna kärleken från alla människor.

Ingen människa i den kyrkan, under dem tiden, är man eller kvinna. Eller vårdbiträde eller kock. Ingen är snyggare än den andra. Ingen är mer eller mindre än någon annan.



Vi är alla i samma båt, och hur tungt det än känns just nu, så ror vi tillsammans.